Ensamvarg

By Veronica Sjöstrand

En nervkittlande spänningsroman, i rasande tempo, fylld med oväntade vändningar.

"Ensamvarg" är tredje, fristående delen i Veronica Sjöstrands serie om den egensinniga gärningsmannaprofileraren Althea Molin. Gillar du starka kvinnliga karaktärer och internationell spänning på hög nivå så är det här något för dig! I höst släpps ytterligare tre delar i serien: "Änglalik", "Kretsen" och ”Arvsynd”. "Kretsen" nominerades till bästa svenska kriminalroman 2009.

Mitt under gudstjänsten detonerar en bomb inne i Tyska kyrkan i Gamla Stan. Tre personer sprängs i bitar och avlider omedelbart, en av dem är prästen. Bara några dagar senare smäller det på nytt, denna gång i Adolf Fredriks kyrka. Återigen får Althea Molin ställa sina profileringskunskaper till förfogande och snart befinner hon sig mitt i en strid mellan polisen och Säpo, samtidigt som fler bomber briserar och paniken sprider sig bland stadens invånare.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 2, 2019
• ISBN: 9789178294497

Book preview

nu.

Kapitel 1

Av Jesus på korset fanns bara en högerhand kvar. Det höga kyrkofönstret framför mig var bortsprängt. Knivskarpa glasskärvor avtecknade sig mot den gråsvarta, regntunga himlen utanför. Luften inne i kyrkan var tjock av stickande rök och stanken av bränt kött. Sist jag var inne i Tyska kyrkan hade jag varit helt förälskad i de vackra blyinfattade kyrkofönstren. De var målade i mättade färger med en märkligt okyrklig, naivt romantisk stil som gett kyrkan ett varmt, dovt ljus när solen strilade igenom dem. Nu var de flesta av dem förvandlade till glassplitter och förvridna blyskelett. Bakom mig hörde jag ingenting annat än prasslet av kriminalteknikernas skyddsoveraller och en och annan viskning. Kristina, polischefen, hade ringt mig en timme tidigare.

Althea, jag behöver din hjälp akut.

Min hjälp? Med vadå?

Jag vet att du är här för att föreläsa, men skulle FBI ha något emot att jag använder dig i ett fall?

Vi hade inte hörts sedan jag fem år tidigare lämnat den svenska polisen och flyttat till USA, så jag var rätt förvånad över att hon ringde. Kristina, som annars hade både nerver och röst av gråsten, lät skärrad och skakad.

Det går säkert att lösa. Vad har hänt? frågade jag.

En bomb har detonerat i Tyska kyrkan. Ett flertal dödsoffer.

Jag åker dit på en gång.

Tack.

De senaste fem åren hade jag arbetat på FBI:s enhet för profilering. Det skulle säkert se bra ut i pressen att ta in mig. Jag misstänkte också att det skulle uppröra många internt att Kristina bjuda in en amerikan i utredningen. Det skulle säkert bli konflikter, men kunde jag hjälpa till så tänkte jag inte låta internpolitik och sårade egon stå i vägen.

Jag hade just dragit på mig skyddskläder och klivit in i vad som kunde beskrivas som Dantes Inferno. Till vänster om mig hade jag altaret. Det var fullständigt splittrat. Framför den främsta söndertrasade bänkraden låg en förvriden, uppfläkt torso. Jag såg flera revben med splittrade ändar. Det som var kvar av huvudet satt fast med hjälp av bara en liten slamsa kött och skinn. Jag såg delar av skallbenet. Det blodsindränkta korta håret var grått. Längre bort såg jag en hand med fingrarna uppåt. Mellan söndersprängda bänkrader och befläckade stenpelare gick tio kriminaltekniker i likadan vit skyddsdräkt som jag hade på mig. De fotograferade, topsade och särskådade minsta träsplitter, metallbit och mänsklig kvarleva med pincett. Jag kunde se Katerina Marcievics flammande röda hår sticka ut under en skyddshuva. Hon var rättsobducent och här för att se till att insamlingen av kroppsdelar gick rätt till. Hon höjde handen i en hälsning och återgick sen till jobbet. Det var evigheter sen vi sågs senast, men det var inte läge att kramas här och nu.

Tyska kyrkan låg inklämd mellan bostadshusen i Gamla Stan. Det välvda taket var ljust, golvet stenlagt i svart och vitt. Däremellan härskade bladguldet. Det fanns inte en yta som inte var dekorerad med snidade apostlar, trumpetande änglar och allsköns förgyllda krusiduller. Var sak för sig var mycket vacker, men sammantaget blev det definitivt för mycket. Jag strök över ärret som gick från vänster sida av min hals, ända ner över höger bröst. Kunde inte hålla tillbaka rysningen som gick genom kroppen. Ärret hade bleknat, men var fortfarande upphöjt och knöligt. Jag tänkte på kniven, smärtan och mannen som skurit mig. Det hade varit i en annan kyrka. En stenkyrka i New York. Det var mer än tio år sedan, i början av min karriär, som jag begått ett fatalt misstag. Jag hade ensam, utan att tänka mig för, gått in i den kyrka där jag borde ha fattat att seriemördaren vi jagade höll sig gömd. Hade jag reagerat en sekund senare än jag gjorde hade jag inte varit vid liv nu. Jag drog upp skjortkragen över ärret, fokuserade på nuet och såg mig omkring. Predde, eller Predrag som han egentligen hette, klev upp bredvid mig och skakade min hand.

***

Tack för att du kunde komma. Kristinas sekreterare ringde och sa att du var på väg. Fantastiskt kul att se dig igen, även om jag önskar att det varit helt andra omständigheter.

Kul att se dig igen också, sa jag och såg upp på honom. Han var nästan ett och ett halvt huvud längre än jag var och hade de bredaste axlar jag någonsin sett på en människa. Hans vita skyddsoverall stramade ordentligt över ryggen. Preddes stora hand omslöt min i ett stadigt grepp. Han och jag hade jobbat ihop i ett flertal utredningar under åren. Jag gillade honom. Han var en eftertänksam filosof i vad som såg ut som en hormonstinn bodybuilders kropp.

Jag hoppas att du tycker att det är okej att jag är här. Kristina …, sa jag. Jag misstänkte att Predde haft lika lite val som jag haft vad gällde min närvaro.

Han kramade min axel lätt och avbröt mig.

Det tycker jag självklart, Althea. Du är alltid en tillgång. Vi behöver all hjälp vi kan få just nu. Rickard och jag kommer köra den här utredningen tillsammans, på grund av ... Han slog ut med armen mot kaoset framför oss.

Jag stelnade till och den gamla välbekanta ilskan flammade upp en kort stund innan jag fick tillbaka mitt lugn. Rickard, en av Stockholmsregionens absolut bästa poliskommissarier dessutom min ex-fästman och den som sårat mig allra mest i hela mitt liv. Och jag honom sannolikt. Att han skulle arbeta med fallet hade Kristina inte berättat för mig. Det verkade inte som om hon hade haft riktigt grepp om hur stor katastrof det här verkligen var när hon ringde.

Vi drog oss undan till ett hörn av kyrkorummet. Predde slog upp sitt anteckningsblock. Han kisade lite och tittade ner på sina anteckningar.

Bomben detonerade klockan halv tolv. Mitt under gudstjänsten. Bomben måste varit placerad under eller på altaret. Prästen är ... Han grimaserade.

... sprängd i bitar. Jag tog upp min egen anteckningsbok ur skyddsoverallens rymliga ficka och började skriva.

Han hette Hans Schmith. 62 år gammal. Preusler är på väg för att prata med änkan och Tova försöker ta reda på mer om honom. Vi har hittat två döda förutom prästen, men vi har inte lyckats identifiera dem än. Vi vet inte exakt hur många som fanns inne i kyrkan när bomben detonerade. När ambulansen och brandkåren kom hjälpte de ett tjugotal skadade. Några var riktigt illa däran. Alla var svårt chockade. De som orkade berätta sa att de sett flera personer som kastat sig ut ur kyrkan efter explosionen. Kyrkan var tydligen lite mindre än halvfull. Vi misstänker att vi saknar minst tio, femton personer och vi har ingen eller väldigt liten chans att ta reda på vilka de var.

Då kan mannen som placerade ut bomben ha varit bland besökarna, sa jag och såg mig fundersamt omkring.

Just så. Han nickade bedrövat. Jag tittade på det totalförstörda altaret framför mig. En förgylld svanvinge låg vid mina fötter. Längre fram såg jag delar av vad som måste varit en apostel.

Har de som var här fått psykologhjälp?

Absolut, vi har kallat in alla vi kunde få tag på. Både kyrkan, Röda Korset och Stockholms stad är redan här.

Bra. Vad har teknikerna hittat? frågade jag.

Bättre att Sebastian får berätta. Predde såg sig omkring och ropade på honom.

En av killarna vände sig om och började gå mot oss medan han drog av sig latexhandskarna. Hans snabba steg ekade genom kyrkan. Vi gick honom till mötes. Han hade skäggstubb, djupa skrattrynkor och mörka välvda ögonbryn som gav honom ett lätt förvånat uttryck. Han såg vänlig ut, men såg också ut som om han sovit under Vasabron. Han stoppade ner latexhandskarna i bakfickan och sträckte fram handen.

Sebastian Fournier. Bombtekniker.

Bombtekniker, kriminolog, kriminaltekniker ... teamchef. Och lärare på polishögskolan, la Predde till med ett leende. Sebastian himlade med ögonen.

Jag tog hans hand.

Althea Molin. Bara profilering faktiskt.

Han log brett.

Inte så bara från vad jag har hört. Du är en legend på Stockholmspolisen, en höjdare på FBI och en av världens bästa inom ditt område om jag har hört rätt.

Det är nog en grov överdrift, sa jag och viftade bort hans kommentarer, fast jag kunde inte hejda mig själv från att le.

Vad har ni hittat?

Bomben är ett hemmabygge. En rörbomb, designad för att göra så mycket skada som möjligt. Täckt med spikar och klippta metallskärvor. Mer vet jag inte om just den förrän jag får plocka ihop det som finns kvar av den. Jag och Katerina behöver skilja kroppsdelar från metalldelarna. Det kommer att ta oss hela natten.

Han drog fingrarna genom håret. Det ställde sig rakt upp. Sen viftade han mot altaret. Andreas och de andra kriminalteknikerna har hittat en mängd fingeravtryck. Framför allt på det söndersprängda altaret och bänkarna. De kommer försöka identifiera så många av dem som möjligt. Ren rutin, men ett evighetsarbete. Mer intressant är spår av urin på räcket och på flera av delarna från altaret.

En pöl eller sprayat?

Sprayat, definitivt sprayat. Någon, eller några har att döma av spåren ... Han gick fram och visade med en rörelse som vunnit vilken tävling i charader som helst. Någon hade på ren svenska pinkat på altaret, både högt och lågt.

Jag nickade och log.

Det utesluter en kvinnlig förövare, sa jag.

Japp.

Jag insåg allvaret.

Tyder på ilska och en önskan att förnedra.

Absolut. Definitivt, sa Sebastian.

Från när han placerade bomben, antar jag. Sen var han säkert här under gudstjänsten. Är man så intresserad av att förnedra vill man även se förstörelsen på nära håll skulle jag tro.

Då har han jävligt ont just nu. Jag tror inte en enda person här inne slapp ifrån att få sina trumhinnor spräckta.

Jag nickade och flätade grovt ihop mitt långa lockiga hår i nacken och gick närmare altaret. Jag insåg plötsligt att det stod något skrivet på det svartvita golvet. Centrerat mitt på en vit oktogon stod en text i rött. En del av texten var dold av en trasig, gyllene staty av en apostel. Jag tittade på Sebastian och han nickade.

Det är okej, vi har redan processat och plåtat allt.

Jag gick försiktigt fram till texten och hukade mig ner. Lyfte bort figuren. Sebastian hukade sig ner bredvid mig.

Hosea 9:11–16

Ett bibelcitat. Texten var noggrant och omsorgsfullt skriven med vacker handstil, inte gammaldags snirklig men fyllig och rund. Jag följde linjerna med ett finger i luften ovanför texten.

Det är skrivet med en permanent märkpenna. sa Sebastian. Någon har tagit sig tid. Fyllt i flera gånger, suddat bort fel. Han pekade på en liten utsuddad fläck av röd penna till vänster om H:et med en kort, sotsmutsig nagel.

Har ni slagit upp det?

Sebastian nickade kort och gav mig en bibel han hade i en av skyddsoverallens rymliga fickor. De florstunna sidorna med guldkant prasslade när jag slog upp den sida där Sebastian stuckit in en broschyr från Tyska kyrkan. Jag sökte med fingret efter stycke 9.

Efraims härlighet ska flyga sin kos såsom en fågel; ingen ska där föda barn eller gå havande, ingen bliva fruktsam. Och om de än få uppföda barn åt sig, skall jag taga dessa ifrån dem, så att ingen människa bliver kvar. Ja ve dem själva när jag viker ifrån dem! Väl är Efraim nu vad jag sett Tyrus vara, en plantering på ängen; men Efraim skall en gång få föra ut sina söner till bödeln. Giv dem herre vad du bör giva dem. Giv dem ofruktsamma moderssköten och försinade bröst.

Vem är Efraim, Tyrus och vem är Hosea? Jag hade ingen aning om att det fanns ett kapitel i bibeln med det namnet, sa jag.

Sebastian slog ut med händerna.

Den är inte min typ av kvällslitteratur heller. Jag har inte den blekaste.

Inget särskilt trevligt citat. Söner ska föras till bödeln, ingen människa ska få vara kvar. Det låter som om Efraim gjort något fel i Guds ögon, sa jag. Det ser ut som om han anser att publiken här är Efraims barn, med tanke på vad han gjort med dem.

Guds hämnd? frågade Predde med rynkade ögonbryn.

Ja. Kanske. Jag strök handen över mitt ansikte och såg ut över altarspillrorna. Det knakade i mitt högra knä när jag reste mig. Vi tackade Sebastian som återvände till de andra teknikerna. Predde och jag gick sakta tillbaka mot bänkraderna. Jag vägde bibeln i handen.

Vad tror du om det här? En ensam galning? En grupp? Kommer det hända igen? frågade Predde.

Jag vägde mitt svar innan jag svarade.

Om det är en grupp eller inte kan jag inte uttala mig om än. Jag kan bara titta på själva personen som placerade bomben här just nu. Jag vet för lite om hans motiv för att säga om han gjort det här på egen hand eller haft hjälp. Däremot tror jag att det är stor risk att det här inte är en isolerad händelse. Det kommer hända igen. Det är alldeles för utstuderat, för extremt för att vara en engångshändelse. Vem hotet är riktat mot och vad det innebär vet jag inte än. Det kan vara just den här kyrkan, eller ...

... Kristendomen? Svenska kyrkan?

Ja. Eller Tyska kyrkan, som det här är egentligen. Stort eller litet. Det går inte att veta än. Fast jag har svårt att tro på ett ideologiskt hot mot Svenska kyrkan. Den är så marginaliserad, så anonymiserad och tandlös nuförtiden att jag inte tror att de kan uppröra någon tillräckligt för att göra något sånt här. Snarare då religionen i stort, eller än mer fokuserat, på prästen exempelvis. Vi måste ta reda på allt om vem han var. Det finns ju en liten chans att det här bara var riktat mot honom och då kan det vara en engångshändelse, men sannolikheten är inte stor.

Terrorism? frågade Predde.

Jag drog ett djupt andetag.

Ja. Kanske. Men inte nödvändigtvis. Har vi fått någon kommunikation, något brev eller meddelande? Förutom citatet, menar jag.

Nej, sa Predde.

Rickard kom emot oss, i färd med att dra upp dragkedjan på skyddsoverallen. Om han blev förvånad att se mig så dolde han det väl. Vi nickade bara iskallt mot varandra. Rickard var nästan lika lång som Predde men smal och senig, nästan tunn jämfört med honom. Håret var blont och i längsta laget för en kriminalkommissarie, vilket mer än väl uppvägdes av hans alltid lika prydliga vita skjortor.

Inget meddelande från någon. Jag har precis varit i kontakt med både SÄPO, TT, de stora tidningarna och Regeringskansliet för att informera dem. Ingen av dem har fått hotbrev. Han vände sig mot Predde. Säpo har redan börjat diskutera möjligheten att ta över utredningen. Men än så länge håller åklagaren, Margareta, dem stången. Hon säger att det inte finns något belägg för att rubricera det som terrorism.

Det har hon rätt i, sa jag. Det är alldeles för tidigt att säga. Jag satte armarna i sidorna och fortsatte: Vi måste ta reda på mer om bomben och bibelcitatet för att veta om det här rör sig om ett mord eller någon form av religiös terrorism.

Helt rätt. Jag har pratat med Kristina också. Hon vill att vi alla tre svarar på frågor från pressen. Rickard höll upp handen mot oss när Predde och jag omedelbart började protestera. Nej. Kristina är livrädd för att vi ska framstå som om vi inte har resurser, eller tillräcklig koll på situationen. Hon vill att vi visar en enad front alla tre. Stoltsera med att vi redan får experthjälp från FBI. Han sa det sista med illa dold avsmak. Jag har redan kört första frågerundan med pressen här utanför. Vi har en timme eller två på oss tills vi behöver säga något igen. Han tittade på klockan. Regeringskansliet och Kristina vill ha ny rapport från oss vid klockan fyra i eftermiddag.

Att hantera pressen var inte en av mina favoritsysselsättningar. Men jag förstod behovet att skapa så mycket lugn och trygghet som möjligt hos allmänheten, så jag nickade bara kort. Predde såg minst lika missnöjd ut. Han vände sig mot mig.

Bra. Behöver du någon mer hjälp av mig? frågade han.

Nope, inte just nu. Ska vi ses här om en timme? Vi avslutade och jag gick ut till det lilla entrérummet längst bak i kyrkan och stängde omsorgsfullt dörren bakom mig för att inte störa. Slog mig ner på en rakryggad trästol, la anteckningsblocket i knäet och tog upp min Iphone. Jag googlade bibelcitatet för att ta reda på mer om vad det innebar. Motivet var definitivt en nyckel i det här. Det var det jag behövde ta reda på så snart jag kunde. Konstaterade raskt att Efraim var namnet på en av Israels stammar som hade vänt sig bort från Gud och att passagen mycket riktigt handlade om Guds hämnd om folket inte vände sig tillbaka till honom. Hosea var tydligen en svårtolkad profet, och en ganska obskyr passus som inte användes mycket.

Jag gick in igen. Gick så mjukt som möjligt för att mina klackar inte skulle klappra. Såg ut över kyrkorummet. En sak som slog mig som underligt var att altargången fylldes av två enorma pelare. Gick brudparen slalom mellan dem på väg till altaret? Jag gick fram till den främre pelaren och såg på det förstörda altaret. Såg de brunsvarta blodfläckarna på pelarens mjukslitna stenyta. Varför just Tyska kyrkan? Jag sökte i mitt minne efter vad jag visste om den. Pappa och jag hade varit här ett par gånger på våra stadspromenader när jag var liten, men det var så längesedan att jag inte mindes så mycket. Han älskade att berätta om Stockholm för mig för att jag skulle känna mig lika hemma här som jag gjorde i Flushing, min andra uppväxtort. Jag använde Google för att friska upp minnet. S:t Gertruds kyrka hette den, fast den i folkmun kallades Tyska kyrkan. Det hade legat ett tyskt handelsgille här redan på 1300-talet. Kyrkan byggdes någon gång på 1600-talet men hade sen byggts om och byggts till otaliga gånger. På grindarna utanför stod det Frukta Gud! Ära konungen! Något som jag redan när jag var ung tyckte var konstigt. Jag minns att jag hade en livlig diskussion med pappa om innebörden. Jag var både besviken och lite triumferande när han inte kunde ge något tillfredställande svar på varför en kyrka skulle uppmana mig att frukta den gud de tillbad. Vad kan jag ha varit? Fjorton, femton kanske? Trettio år sedan! Det kändes som en hel livstid. Jag undrade om de någonsin skulle klara av att återskapa de vackra fönstren? De måste ju ha varit helt ovärderliga. Jag drog på mig mina latexhandskar och gick runt ett varv inuti kyrkan. Försökte visualisera händelseförloppet i detalj. Han måste ha kommit in genom dörren någon gång under dagen eller natten innan, placerat bomben på altaret och skrivit texten på golvet. Jag letade upp Predde.

Vet vi någonting om hur de, eller han, tog sig in och placerade bomben? Det måste ha gjorts i natt eller tidigt i morse.

Ena porten var uppbruten.

Larmet? Jag kliade mig i håret med min penna och såg upp på Predde.

De har inget.

Har inget? Jag höjde på ögonbrynen.

Nej, tydligen så har de tagit in offerter på larmsystem, men inget förslag har godkänts av kyrkoantikvarien än. Det var tydligen problem med att få pengar till larmet och så vidare och så vidare.

Ah. Administration. Mänsklighetens fiende nummer ett.

Jag tackade Predde och gick vidare. De, eller han, hade alltså brutit sig in, placerat bomben, sedan gått fram och förnedrat explosionsplatsen med sin urin. Efter ytterligare en timmes funderingar och rekonstruktion kom Rickard och Predde och hämtade mig för vår första gemensamma presskonferens. Himlen var fortfarande mörkgrå och regntung, men just nu var det uppehåll.

Okej. Jag ska försöka att hålla det här så kort som möjligt. Säg inget om någon teknisk bevisning än är ni snälla.

Kan vi nämna offrens namn? Det gör dem mänskliga och kan skapa samvetsbetänkligheter hos förövaren. Han följer garanterat nyhetsbevakningen kring det här.

Nej. Jag har inte hört något från Preusler, så jag vet inte om de anhöriga är underrättade än. Dessutom har vi inte ens identifierat ...

Ett av offrens ansikte hade varit helt bortsprängt.

"Okej. Men fokusera på det mänskliga, inte på det tekniska, eller att det här skulle vara en attack på kyrkan. Prata för guds skull inte, förlåt, prata absolut