Den farliga färden

By David Robbins

Överlevarkolonin Familjen kämpar för sin överlevnad i Minnesotas vildmarker, hundra år efter att tredje världskrigets atomvapen lämnade den amerikanska kontinenten i förödelse, svält och fiendskap. Det går ett rykte att det i New York, under stadens gator, finns en räddning: genesisfröna. Frönas magiska kraft kan sätta stopp för hungersnöden. Men det en gång storslagna New York har blivit en levande mardröm, en no-go zone härjad av zombielika varelser. Blade och hans krigarhärd Triad-Alfa känner sitt kall. För att rädda civilisationen vågar de sig in i metropolen, fullt medvetna om att det är med livet som insats. Efter att ett kärnvapenkrig lagt världen i ruiner försöker ett fåtal överlevande klara sig i det postapokalyptiska helvete som återstå av jorden. Det är inte bara konflikter, strålning, gift och föroreningar som hotar människorna. Under atomvintern har nya varelser skapats och de hotar nu människans existens ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 18, 2019
• ISBN: 9788711821510

Book preview

Egmont-koncernen

FÖRORD

Det har nu gått 100 år sedan det tredje världskriget.

Den goda nyheten? Planeten finns kvar fortfarande.

Den dåliga nyheten? Planeten finns kvar fortfarande.

Den massiva strålningen och de otaliga kemiska stridsvapnen som sattes in i kriget orsakade en miljökatastrof av oberäkneliga mått. I USA är mycket av den odlingsbara jorden totalförstörd, främst då i och omkring kärnvapenzonerna – »de farliga områdena». Klimatet har förändrats: den tidigare så bördiga marken är förvandlad till ofruktbart damm medan förut uttorkade jordområden numera utsätts för skyfall efter skyfall. Djur- och människogenerna har genomgått en drastisk förändring till följd av den radioaktiva strålningen och de kemiska ämnen som de utsatts för. Mutationer hör till vardagsbilden. Jättelika varelser har uppstått. Landskapet vimlar av monstruösa varelser av alla upptänkliga storlekar och sorter.

Civilisationen står på randen till total kollaps.

Kaos råder. Nästan.

Små grupper av människor kämpar mot det ständigt hotande mörkret, antingen genom att envist klamra sig fast vid gamla seder eller genom att bryta nya vägar för utvecklingen.

I spetsen för allt det här står Frihetsfederationen. En lös sammanslutning av skilda grupperingar som kämpar tappert för att åstadkomma något slags ordning i en galen värld. Federationen består av sex olika fraktioner.

Den största av dem är den Civiliserade zonen, vilket är den officiella benämningen på den fraktion som omfattar det tidigare Mellanvästern: Kansas, Nebraska, Colorado, Wyoming, New Mexico, Oklahoma, delar av Arizona samt norra halvan av Texas. Den dåvarande regeringen lät evakuera tusentals människor till det här området under kriget. Denver i Colorado undgick skador och har nu övertagit Washingtons roll som huvudstad.

I Montana lever flatheadindianerna, äntligen befriade från den vite mannens ok.

I Dakota härskar de skickliga ryttarna som kallar sig för Kavalleriet, i norra Minnesota – djupt under jorden – ett folk som kallas för Mullvadarna och ovan jord ett som kallas Klanen.

Slutligen har vi så Frihetsfederationens till storleken minsta medlem, som lever i ett överlevnadsläger skapat av en förmögen filmmakare vid namn Kurt Carpenter, beläget inte långt ifrån den före detta staden Halma i utkanten av Lake Bronson State Park. Den minsta men den inflytelserikaste av dem allihop. Carpenters efterlevande kallas för Familjen och den 30 tunnland stora anläggningen lyder under namnet Hemmet. De är kända främst för två saker: sitt kloka ledarskap och sina orädda krigare.

Femton män som har stiftat bekantskap med de otäckaste bestar som tänkas kan...

KAPITEL 1

De fyra medlemmarna av elittruppen A-7 kunde ana sig till den hotande faran i den fuktiga luften.

– Scannern! morrade kapten Edwards och kämpade för att hålla rösten under kontroll.

Soldaten med pulsscannern fastspänd vid sin högra handled, menige Dougherty, stirrade in i den dunkla passagen till höger om dem.

– Vad visar scannern, för tusan! upprepade kapten Edwards och slog till Dougherty över axeln.

Den unge Dougherty svettades ymnigt, drog ett djupt andetag och tittade på scannern.

– De är efter oss fortfarande! sa han desperat. De närmar sig från alla håll.

– Hur många är de? ville kapten Edwards veta.

– Jag vet inte. Det är för mycket störningar här.

– Vi måste iväg härifrån, avgjorde Edwards.

Truppen befann sig mitt i en korsning av två gångar. Deras skuggor kastades över de kakelklädda väggarna i skenet från hjälmarnas lampor.

– Håll ihop, befallde kapten Edwards sina underordnade.

Menige Dougherty, Geisz och Winkel nickade frenetiskt.

Kapten Edwards valde gången som förde åt vänster. Händerna kändes svettiga mot Dakon II-geväret i hans händer.

– Det är någon bakom oss! utropade Dougherty plötsligt.

De fyra kommandosoldaterna snurrade runt och stirrade mot korsningen de nyss lämnat.

Då dök en skuggfigur upp i lampskenet. De hann uppfatta skymten av en långväxt, smutsig varelse med stora, röda ögon och en hånfullt flinande mun fylld med gula tänder. Monstret hejdade sig och blinkade i det skarpa ljuset, varpå det backade ett steg och lyfte upp armen för att skugga det mögliga ansiktet.

– Eld! röt kapten Edwards.

Det dånade i gången när de fyra kommandosoldaterna Öppnade eld alla på en gång. Monstret träffades i bröstet och huvudet och en otäck, grönaktig kroppsvätska stänkte över väggarna. Varelsen skrek till och var död.

– Framåt! befallde kapten Edwards.

Geisz och Winkel satte iväg med de blå ögonen spanande över gången framför dem. Dougherty följde efter med ett öga på scannern hela tiden. Kapten Edwards bildade kön.

– Vad visar scannern? frågade han.

– De syns inte till längre, svarade Dougherty.

– Omöjligt! Får jag se!

Dougherty stannade upp och visade kaptenen scannern. Alla de blinkande ljuspunkterna på den var borta.

– Men det är ju omöjligt, upprepade kapten Edwards.

– Det vet jag väl, instämde soldaten.

– Framåt!

Kapten Edwards lyste bakom sig där han följde efter Dougherty. De kunde bara inte försvinna så där! Vart tusan hade de tagit vägen? Fanns det kanske andra gångar och passager som Teknikerna inte kände till?

– Kapten Edwards! hördes en röst längre fram i gången.

Edwards kände igen Marion Geisz röst.

– Fortare, uppmanade han Dougherty och de två männen satte fart längs gången.

Geisz och Winkel väntade på dem längre fram, med hjälmlamporna riktade in i gången. De hade hittat ett trapphus. Igen.

– Det ser bottenlöst ut, kommenterade Geisz.

– Det är kusligt här, sa Winkel med de bruna ögonen uppspärrade av skräck.

– Lägg av nu, beordrade kapten Edwards. Han noterade det dammiga trappräcket och spindelväven på väggarna. – Ni vet vår uppgift. Sätt fart. Geisz tar täten!

– Vad annars? kommenterade Geisz och började ta sig nerfor trappan.

– Jag hoppas verkligen att Ministern hade rätt angående det här stället, muttrade Winkel och följde efter Geisz.

– Sluta gnälla! sa kapten Edwards vasst. Vi är Teknikernas elitsoldater, glöm inte det.

De tre soldaterna svarade inte. I synnerhet Geisz var irriterad över Edwards oförskämda ton. Hon hade deltagit i många fler strider än han och visste mycket väl vad som förväntades av en yrkessoldat i elitklass. Men nu var inte rätta tillfället att hänga upp sig på sådana småsaker. Hon var tvungen att koncentrera sig på uppgiften som väntade om hon ville få uppleva Chicago en gång till. Hon svettades under hjälmen så att det blonda håret låg klistrat mot huvudet. Hon motstod impulsen att klia sig och riktade all sin uppmärksamhet mot trappstegen.

Damm och spindelväv överallt. Ingenting annat.

Först då lade Geisz märke till att det inte fanns något damm i själva trappan, bara på räcket och väggarna. Någon – eller något – måste ha använt den här trappan regelbundet men utan att ta i trappräcket.

Hon behövde inte gissa flera gånger för att förstå vilka det kunde vara.

Geisz skruvade upp volymkontrollen på förstärkaren vid högra örat. Det hördes ett knaster och sedan ett väsande i den.

Vad var det för något?

Geisz saktade av på stegen och lyssnade intensivt. Hon tyckte att hon hade hört det dämpade ljudet av en fot som klev i trappan längre ner. Hon lutade sig över räcket och lät lampstrålen spela över de nedre regionerna.

Ingenting.

– Har du sett något? frågade kapten Edwards från sin plats högre upp i trappan.

– Jag vet inte, svarade Geisz osäkert.

– Högsta beredskap! rådde kapten Edwards.

Geisz brast nästan ut i skratt. Som om han behövde tala om det för henne! Hon rundade försiktigt nästa krök i trappan med geväret skjutberett i handen. Någonting skrapade till nedanför henne. Geisz stannade och pressade ryggen mot väggen.

– Vad är det? ville kapten Edwards veta.

Geisz ignorerade honom och försökte fastställa ljudkällan.

– Vad är det? frågade Edwards igen. Varför stannar du?

Geisz tecknade åt honom att vara tyst. Hon uppfattade det vaga ljudet av svag andhämtning i det högra örat.

– Vi är omringade! tjöt Dougherty med ens. De är överallt...!

– Och...? undrade kapten Edwards ilsket.

– De är på båda sidor om oss.

– Men det finns ju bara väggar här.

– Den här tingesten måste vara trasig, muttrade Dougherty och snurrade på justeringsköntrollen.

Den var inte trasig.

Väggen bakom Dougherty rasade utan förvarning sönder så att dammet yrde om de fallande tegelstenarna. Märkliga varelser vällde ut genom hålet och fyllde trappan.

– Dougherty sköt vilt. Dum-dumkulorna slog in i de mardrömslika figurerna och sprängde dem i stycken. Men inte tillräckligt snabbt. En kall, fuktig hand slöt sig kring Doughertys strupe. Kapten Edwards tvekade att skjuta av rädsla för att träffa soldaten. Då grep ett par starka händer honom om axlarna och bokstavligen lyfte upp honom från golvet.

Geisz försökte urskilja sina följeslagare i de virvlande dammolnen, men allt hon såg var suddiga skepnader som kämpade. Då isades blodet i hennes ådror av det hemska skriket som ekade i den dunkla trappan, åtföljt av ett krasande ljud som av krossade ben.

– Kapten Edwards! skrek hon. Dougherty! Winkler! Vad är det som händer!

Inget svar.

En lång, fågelskrämsliknande gestalt tornade upp sig över henne och famlade med sina knotiga händer i ett försök att nå henne. Någonting morrade. Geisz tryckte sig hårt mot väggen. All hennes tidigare träning hotade att överväldigas av den instinktiva avsky som vällde upp inom henne. En benig hand sträckte sig efter hennes hals, grå och rynkig med gula fingernaglar och brun smuts mellan fingrarna. Helst ville hon bara fly, fly från den här hemska varelsen. Men då fann hon ett mod djupt inom sig som hon inte ens visste om att hon ägde.

– Smaka på den har i stället, din satan! fräste hon ilsket och riktade sin Dakon II mot monstrets bukparti.

Monstret vräktes baklänges av den våldsamma anslagskraften när en hel skur av dum-dumkulor genomborrade dess buk.

Geisz snurrade runt och rusade uppför trappan för att söka rätt på sina följeslagare. Men hon upptäckte snart till sin fasa att hon var fullständigt omringad av de mardrömsliknande gestalterna. Och inte ett spår av de övriga soldaterna!

En av varelserna kastade sig över henne med lågande, röda ögon.

Geisz kröp ihop vid trappräcket och förde geväret fram och tillbaka med fingret krökt runt avtryckaren, mejande ner allt inom synhåll. De föll som käglor runt omkring henne.

Plötsligt klickade det tomt från vapnet.

Nej, inte det!

Geisz slet desperat ut det tomma magasinet och hörde det försvinna med ett skrammel nerför träppan när hon febrilt tog fram ett nytt ur midjeväskan och kämpade för att få in det på plats i geväret. Hon hann precis innan nästa monster kastade sig över henne. En knall och det dog på fläcken.

Innan hon visste ordet av var hon ensam.

Resten av monstren hade försvunnit. Hon inspekterade hålet i väggen och tittade uppåt och neråt i trappan. Döda kroppar låg kringspridda runt henne, men ingen av dem var hennes kamrater eller kaptenen.

Vad tusan hade hänt med dem?

Geisz grubblade över vad hon skulle ta sig till nu. Om hon var förståndig, skulle hon ta sig upp till markytan, ta jeepen och åka fortast möjligt tillbaka till Chicago. Men tänk om de andra inte var döda då? Geisz bet sig tankfullt i läppen. Nej, hon kunde inte bara överge dem. Men hur skulle hon hitta dem? Tunnlarna bildade en veritabel labyrint där de löpte kors och tvärs under hela staden. Och utan scannern kunde hon omöjligt lokalisera sändarna som satt i deras bälten. Hon rynkade bekymrat pannan. Tänk om de hade fått var sin scanner! Men hon visste svaret på det – höjdarna ville att de andra skulle ha händerna fria för att kunna bära upp bytet till jeepen.

Bytet, ja. Anledningen till deras uppdrag?

Geisz tittade neråt i trappan. Det skulle finnas där nere, enligt Ministern. Två våningar längre ner. Burk efter burk av det. Var det verkligen värt så många liv? undrade hon.

Hon var tvungen att bestämma sig.

Geisz skakade på huvudet i förtvivlan. Antingen söka efter Edwards, Dougherty och Winkler – fastän hon visste att chansen att hitta dem var minimal – eller också hämta upp en av de där fördömda burkarna åt Ministern.

Vilket val!

Geisz rätade på sig och började försiktigt ta sig nerför trappan, hela tiden lyssnande på förstärkaren i hjälmen. Hon tog sig ner de två våningarna utan att någontinghände.

Var höll monstren hus någonstans?

Hon ställde sig med ryggen mot väggen och lät hjälmlampan spela över den mörka tunneln framför henne. Vad var det Dougherty hade kallat de där varelserna för? Zombier! Just det.

Alltså, var höll zombierna hus någonstans?

Tio meter längre in i tunneln fanns en dörr på höger sida. För säkerhets skull