Tillbaka till Afrika

By Wilbur Smith

General Sean Courtney är en sliten man när han lämnar första världskrigets efterdyningar i Frankrike och beger sig hem till Sydafrika. De senaste decennierna, präglade av ekonomiska förluster och flera blodiga krig, har tagit hårt på honom. Det har blivit dags att välja en efterträdare - någon som han vet kommer föra hans arv vidare. Blir det Storm, hans vackra men bortskämda dotter, eller Dirk, den girige och hatfyllde sonen? Det finns förstås ett tredje alternativ: den unge soldaten Mark Anders, tillika Seans nya assistent. Mark har överlevt skyttegravarna i Europa, men har han vad som krävs för att överleva rivaliteten i familjen Courtney? Seans nya skyddsling behöver utan tvivel all hjälp han kan få... Tillbaka till Afrika är den tredje delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney. I den episka berättelsen om släkten Courtney får vi följa äventyrslystna män och modiga kvinnor. Krönikan utspelar sig i Sydafrika sträcker sig från 1600-talet och kolonialismen till 1900-talet och apartheid. Medlemmarna i släkten Courtney får uppleva både äventyr och krig på sin jakt efter ära, makt och kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129777

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Tillbaka till Afrika

Ansis Grinbergs

SAGA Egmont

Tillbaka till Afrika

Översatt av Ansis Grinbergs

Originaltitel: A Sparrow Falls

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129777

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Danielle

Mörka, som gamla blånader, hängde molnen över Frankrikes slagfält och gled med långsam värdighet in mot de tyska frontlinjerna.

Brigadgeneral Sean Courtney hade tillbringat fyra vintrar i Frankrike och han kunde, med boskapsmannens och farmarens blick för väderleken, förutsäga vädret här nästan lika bra som hemma i Afrika.

– Det blir snö i kväll, grymtade han och löjtnant Nick van der Heever, dagofficeren, kastade en blick på honom över axeln.

– Skulle tro det, sir.

Van der Heever var tungt lastad. Förutom tjänstegeväret och sadelgjordskopplet bar han en tygränsel hängande över ena axeln. General Courtney var på väg till 2:a bataljonen för att äta middag. Översten och de övriga officerarna där var totalt ovetande om den strax förestående äran, vilket fick Sean att grina skadeglatt åt den panik som han visste att hans oanmälda besök skulle förorsaka. Ränselns innehåll skulle dock medföra en viss kompensation för uppståndelsen – den innehöll nämligen ett halvdussin buteljer Haigwhisky samt en stor gås.

Sean var väl medveten om att hans officerare tyckte detta informella beteende och vanan att oväntat dyka upp vid frontlinjerna – oanmäld och utan staben i sällskap – var mer än lite irriterande. Så sent som för bara en vecka sedan hade han oförhappandes råkat avlyssna ett samtal på fälttelefonen mellan en major och en kapten:

– Den gamle stöten tror visst att det är boerkriget som pågår fortfarande. Kan du inte hålla honom kvar där borta i högkvarteret på något sätt?

– Hur håller man kvar en stor elefanthanne?

– Nåja, men du kan väl åtminstone förvarna oss innan han kommer …

Sean grinade än en gång där han trampade på bakom dagofficeren med storrocken fladdrande runt benen och en sidenscarf om huvudet under hjälmen som skydd mot kylan. Plankorna fjädrade under hans fötter och den kletiga leran sög och gurglade när de två männen passerade över den.

Den här delen av fronten var främmande för honom – brigaden hade kommit hit så sent som i förra veckan – men stanken var desto mera bekant. Den mustiga doften av jord och lera, stanken från ruttnande kött och sopor, den unkna kvardröjande lukten av bränd kordit och briserade granater var desamma överallt på fronten.

Sean drog in lukten i näsan och han spottade med en grimas. Han visste att han om en timme skulle ha vant sig så pass att han inte kände den längre, men just nu kletade den sig fast vid slemhinnorna som kallt flott. Han kastade återigen en blick upp mot skyn och nu rynkade han pannan. Antingen hade vinden vänt sig ett par grader mot ost eller också hade de gått fel i labyrinten av skyttegravar, för den riktning som det låga molnet nu rörde sig i stämde inte längre med kartan som Sean hade inne i sitt huvud.

– Nick!

– Sir?

– Är du säker på att vi går rätt?

Han såg genast osäkerheten i den unge dagofficerens blick när han vände sig om.

– Tja, sir …

Gångarna hade varit öde de senaste fyrahundra metrarna och de hade inte passerat en levande själ i labyrinten av höga jordvallar.

– Det är bäst att vi tar oss en titt, Nick.

– Jag gör det, sir.

Van der Heever hittade vad han sökte längre fram i skyttegraven. I nästa korsning fanns en trästege fastsatt i jordväggen. Den nådde upp till övre delen av det sandsäckstäckta skyddsvärnet. Han satte kurs mot stegen.

– Försiktigt, Nick, ropade Sean efter honom.

– Ja, sir, svarade den unge mannen och ställde ifrån sig geväret innan han klättrade uppför stegen.

Enligt Seans beräkningar var det fortfarande mellan tre- och fyrahundra meter kvar till själva frontlinjen, och det mörknade snabbt. Himlen lyste sammetsröd nedanför molnkanten – inget skottljus alls – men han visste att van der Heever trots sin unga ålder var en erfaren soldat. När han tittade upp över kanten skulle det vara med snabbheten hos en meerkat som tittade ut ur sin lya.

Sean såg honom krypa ihop högst uppe på stegen och sticka upp huvudet i en enda snabb, svepande rörelse och sedan ducka igen.

– Höjden ligger för långt vänster om oss, ropade han.

Höjden var en låg, rundad kulle som stack upp futtiga femtio meter över den i övrigt så gott som plana slätten. En gång i tiden hade den varit skogklädd, men allt som fanns kvar där nu var midjehöga, taggiga stubbar och sluttningarna var gropiga efter granatexplosioner.

– Hur långt är det till bondgården? frågade Sean fortfarande med ansiktet vänt uppåt.

Bondgården utgjordes av en taklös rektangel av sönderskjutna väggar och var belägen i centrum av bataljonens del av frontlinjen. Den brukade användas som referenspunkt av såväl artilleriet som infanteriet och flyget.

– Jag ska titta efter en gång till, svarade van der Heever och stack upp huvudet för andra gången.

Ett mausergevär låter på ett alldeles särskilt vis, högt och onskefullt, och Sean hade hört det så många gånger vid det här laget att nan genast kunde avgöra både avståndet och vilket håll skottet kom ifrån.

Det var ett enda skott, på omkring femhundra meters håll och det kom nästan rakt framifrån.

Van der Heevers huvud for bakåt med en snärt som om någon hade slagit till honom och stålhjälmen ringde som en kyrkklocka. Hakremmen slets av och den runda hjälmen snurrade upp i luften, för att i nästa stund landa på plankorna på skyttegravens botten. Där blev den liggande med ena hjälmkanten i en grå lerpöl.

Van der Heevers händer höll sig krampaktigt fast vid stegen ytterligare ett par sekunder innan de livlösa fingrarna släppte sitt tag. Han föll baklänges och landade tungt med skörten på storrocken svällande som en ballong runt benen.

Sean stod som fastfrusen utan att tro sina ögon. Han kunde inte fatta att Nick var träffad, men som soldat och jägare kunde han samtidigt inte låta bli att hysa beundran inför det enda skottet.

Vem kunde skjuta så där? På femhundra meters håll i det här skumma ljuset, med en enda hastig skymt av ett hjälmklätt huvud ovanför värnet med endast tre sekunder på sig för att bedöma avståndet och ta sikte, sedan återigen en bråkdels sekund för att hinna rikta in kornet och trycka av när huvudet dök upp för andra gången. Hunnern som avlossat det där skottet var antingen en mästerskytt med en leopards reflexer eller också den tursammaste prickskytten på hela västfronten.

Dessa tankar for blixtsnabbt genom Seans huvud när han skyndade fram till sin fallne officer och sjönk ner på knä bredvid honom. Han vände mannen och greps av den där gamla välbekanta, otäcka känslan i magtrakten och en iskall hand slöt sig om hjärtat.

Kulan hade trängt in vid tinningen och fortsatt ut bakom örat på andra sidan av skallen.

Sean lyfte upp det sönderskjutna huvudet i sitt knä, tog av sig hjälmen och började knyta upp sin sidenscarf. Han kände sig plötsligt mycket tom inombords.

Sakta lindade han om pojkens huvud och det tunna tyget genomdränktes genast av blod. Det var en meningslös gest, men den hjälpte för att hålla hans händer sysselsatta och för att hålla vanmaktskänslan ifrån sig.

Han satt där på de leriga plankorna och omfamnade den döde pojkens kropp. Hans breda axlar var hopsjunkna. Seans stora huvud accentuerades av de tjocka lockarna av svart hår, här och var fanns av grå hårstrån som glittrade frostiga i det avtagande ljuset. Även det korta, tjocka skägget var gråsprängt, och den kraftiga krökta näsan såg sned och krigshärjad ut.

Endast de svarta, svängda ögonbrynen föreföll jämna och oskadda och blicken i de klara mörkblå ögonen var stadig och vaken.

Sean Courtney satt så en lång stund med den döde pojken vilande i sina armar, sedan drog han en djup suck och lade ner Nick på marken. Han rätade på sig, slängde upp ränseln på axeln och återupptog sin väg längs skyttegraven.

Fem minuter före midnatt steg översten för 2:a bataljonen in mellan mörkläggningsgardinerna som skärmade av ingången till mässen. Han borstade av sig snön från axlarna med en handskklädd hand och rätade på ryggen.

Mässen hade varit ett tyskt skyddsrum sex månader tidigare och var nu ett föremål för avund i hela brigaden. Den låg på tio meters djup under markytan och var fullkomligt säker, även för den allra tyngsta artillerield. Golvet bestod av tjocka timmerstockar, och till och med väggarna var brädklädda för att hålla kylan och fukten borta. En svällande, rund kamin stod vid den bortre väggen och glödde varmt.

Församlade runt omkring den satt de lediga officerarna i en halvcirkel. Stolarna kom från plundringar på olika håll.

Överstens blick fastnade genast på den kraftfulle generalen, där denne satt i den största och bekvämaste fåtöljen närmast kaminen. Översten tog av sig överrocken medan han med snabba steg korsade golvet.

– Jag ber så mycket om ursäkt, general. Om jag bara hade anat att ni skulle dyka upp … Jag var ute på min inspektionsrunda.

Sean Courtney svarade med ett skratt och reste sig mäktigt ur fåtöljen för att skaka hans hand.

– Det är i sin ordning, Charles, och dina män har bjudit mig på ett varmt välkomnande. Vi har till och med sparat litet av gåsen åt dig.

Översten kastade en hastig blick omkring sig och rynkade pannan när han såg hur några av de yngre underofficerarnas kinder glödde röda och hur ögonen glittrade på dem. Han måste varna dem för att försöka hålla jämn takt med generalen när det gällde att dricka, Gubben var stadig som en klippa, naturligtvis, och den där blicken var vass som en bajonett under de mörka ögonbrynen, men översten kände honom tillräckligt väl för att ana sig till att han hade minst en halvflaska Dimple Haig innanför västen och att han var djupt bekymrad över något. Då slog det honom. Självfallet …

– Jag är hemskt ledsen över det där med unge van der Heever, sir, sa han. Fanjunkaren talade om det för mig.

Sean viftade avfärdande med handen men han lyckades inte dölja skuggan som för en kort sekund skymtade till i blicken.

– Om jag bara hade känt till att ni tänkte besöka frontlinjen i kväll skulle jag ha kunnat varna er, sir. Vi har haft ett litet helsike med den där prickskytten ända sedan vi kom hit. För det måste absolut röra sig om en och samma skytt. Jag har aldrig hört talas om något liknande. Förbaskat irriterande när det är så lugnt för övrigt. Det enda manfallet vi har haft under veckan kan tillskrivas honom.

– Vad gör ni åt saken då? frågade Sean strävt.

De kunde alla se hur ilskan färgade hans kinder mörka, så adjutanten skyndade sig att inskjuta:

– Jag har varit i kontakt med överste Caithness på 3:e bataljonen, sir. Han har gått med på att skicka över Anders och MacDonald till oss …

– Utmärkt! utbrast översten och såg lättad ut. Jag trodde inte att Caithness kunde skilja sig från sina dyrbaraste män.

– De anlände i morse, och de har studerat terrängen hela dagen i dag. Jag har gett dem fria händer, och såvitt jag förstår så planerar de att slå till i morgon.

Den unge kaptenen som förde befälet över A-kompaniet tog upp sitt fickur och tittade kort på det.

– De utgår från min sektion, sir, sa han. Sanningen att säga så hade jag tänkt gå dit nu och önska dem lycka till. De intar sin position klockan halv ett. Ursäkta mig, sir.

– Ja visst, naturligtvis, iväg med dig bara, Dicky. Och önska dem lycka till från mig också.

Alla i brigaden visste vilka Anders och MacDonald var.

– Jag skulle gärna vilja träffa de där två, sa Sean Courtney plötsligt.

– Självklart, jag följer med er, sir, svarade översten pliktskyldigt.

– Kommer inte på fråga, Charles. Du har varit tillräckligt länge ute i kylan som det är redan. Jag följer med Dicky här.

Snön föll tät i den kolsvarta natten. Den dämpade alla nattljuden med sin tjocka mantel, dämpade de regelbundna salvorna från en Vickerskulspruta som sköt genom en öppning i taggtråden på bataljonens vänstra flank.

Mark Anders satt insvept i sina lånade filtar med huvudet böjt över boken i sitt knä och kisade med ögonen i det fladdrande skenet från ljusstumpen.

Den stigande temperaturen med det första snöfallet och de nya ljuden som trängde in i det lilla skyddsrummet väckte mannen som låg och sov bredvid honom. Mannen hostade och rullade över till kanvasskynket som han försiktigt drog åt sidan.

– Jäklar, svor han och hostade till på nytt med det typiska skrovlandet för en storrökare. Tusan också, det snöar.

Han vände sig om mot Mark igen.

– Sitter du fortfarande och läser? frågade han barskt. Du sitter med näsan i den där förbaskade boken för jämnan. Du kommer att förstöra synen en vacker dag.

Mark lyfte på huvudet.

– Det har snöat i en timme nu.

– Vad ska du med alla de där kunskaperna till?

Fergus MacDonald lät sig inte avledas så lätt.

– Det har du inget för, tillade han.

– Jag tycker inte om snö, sa Mark. Vi räknade aldrig med att det kunde snöa.

Snön försvårade deras uppgift. Den skulle täcka marken där ute med sin ömtåliga vita skrud. Så fort någon lämnade skyttegraven och fortsatte in i ingenmansland skulle han efterlämna spår som gryningsljuset obarmhärtigt avslöjade för den uppmärksamme fienden.

En tändsticka fladdrade till. Fergus tände två cigarretter och gav den ena till Mark. De satt med axlarna sammanpressade mot varandra och kurade under filtarna.

– Du kan ju alltid ställa in det, Mark. Säga åt dem att dra dit pepparn växer. Du tillhör ju de frivilliga.

De rökte under tystnad i en hel minut innan Mark svarade.

– Den där hunnern måste sättas på plats.

– Han visar sig antagligen inte i morgon om det fortsätter att snöa så här. Då ligger han kvar i sängen han också.

Men Mark ruskade sakta på huvudet.

– Om han verkligen är så bra som de säger, så kommer han att vara ute.

– Ja, nickade Fergus. Han är så bra som de säger. Ta bara det där skottet i går kväll – efter att ha legat hela dagen ute i kylan, femhundra meter som om det rörde sig om centimetrar, och i det ljuset …

Fergus avbröt sig men fortsatte sedan snabbt:

– Men du är också bra, min gosse. Du är bäst, pojken.

Mark sa inget utan nöp bara omsorgsfullt av glöden på sin cigarrett.

– Tänker du göra det i alla fall? frågade Fergus.

–Ja.

– Då är det bäst att du får lite sömn, gosse. Det kommer att bli en lång dag.

Mark blåste ut ljuset, lade sig till rätta och drog upp filtarna över huvudet.

– Sov ut ordentligt nu, vidtog Fergus igen, så väcker jag dig i god tid innan det är dags.

Han motstod den faderliga impulsen att klappa den magra axeln under filten.

Den unge kaptenen pratade stillsamt med en av vaktposterna uppe på det främre skyttevärnet. Mannen svarade i viskande ordalag och pekade med hakan längs den mörklagda skyttegraven.

– Den här vägen, sir.

Han tog sig ner till bottnen, insvept i så tjocka kläder att han liknade en stor björn, och Sean följde efter honom.

Bakom nästa krök skymtade den röda glöden från ett fyrfat genom det mjuka snöfallet. Fyrfatet stod i ett grunt skyddsrum som var utgrävt i skyttegravsväggen. Mörka skepnader satt församlade runt glöden, likt häxor på en häxsabbat.

– Sergeant MacDonald?

En av skepnaderna reste sig och kom fram till dem.

– Det är jag, löd det stöddiga, självsäkra svaret.

– Har ni Anders med er?

– Ja, han är redo och bara väntar på att få sätta i gång, svarade MacDonald och ännu en skepnad frigjorde sig från cirkeln runt fyrfatet och steg fram.

Den här mannen var längre än MacDonald och han rörde sig mjukt, som en idrottsman eller en dansör.

– Är ni redo, Anders? fortsatte kaptenen med det för männen i skyttegravarna så typiska, viskande tonfallet.

Men det var MacDonald som svarade i stället.

– Pojken är skjutklar, sir.

Han sa det med en ton av äganderätt, som om han hade varit tränare för en proffsboxare. Det var tydligt att han ansåg att pojken var hans egendom, en omständighet som gjorde honom betydelsefull på ett sätt som han aldrig hade kunnat uppnå på egen hand.

Just då flammade ännu en lysfackla upp ovanför dem, en bländvit och tyst explosion av ljus som dämpades av den fallande snön.

Sean var lika god människo- som hästkännare. Han kunde genast plocka ut rötäggen, eller de bästa, i hjorden.

Hans blick for snabbt över den äldre sergeantens anlete i skenet från lysfacklan. MacDonald hade de knotiga, undernärda dragen hos en sluminvånare – ögonen som satt alldeles för tätt ihop, de tunna läpparna med sin krökning neråt i mungiporna. Sean fann inget av intresse där utan vände sig i stället till den andre mannen.

Här såg han ett par ljusa, gyllenbruna ögon som satt brett isär med den allvarliga blicken hos en poet eller en man som har tillbringat sitt liv ute på ändlösa vidder. Ögonen var så öppna att man kunde se hela irisen omgiven av en tunn strimma ögonvita runt hornhinnan, så att den flöt fritt som en fullmåne. Sean hade sett ögon som dessa bara ett par gånger tidigare, och effekten var nästan hypnotisk med blickens direkta och forskande öppenhet som tycktes tränga ända in i djupet av Seans egen själ.

Efter denna iakttagelse trängde sig andra intryck på. Det första var mannens ungdom. Han var snarare sjutton än tjugo, bedömde Sean, och lade också märke till hur fint skurna drag pojken hade. Men frånsett allvaret i hans ögon var han spänd, som en fjäder nära bristningsgränsen. Sean hade alltför ofta sett sådant under de senaste fyra åren. Man hade upptäckt den här pojkens speciella talang och utnyttjat den hänsynslöst – Caithness på 3:e bataljonen, den vesslelike MacDonald, Charles, Dicky, och på sätt och vis även han själv. De hade alla utnyttjat honom skoningslöst, skickat ut honom gång efter annan.

Pojken höll en ångande mugg med kaffe i handen och handleden som stack ut ur ärmen var mycket mager och lyste av ilsket röda lössbett. Halsen var alltför lång och smal för att bära upp det där huvudet, kinderna urgröpta, ögonen insjunkna.

– Det här är general Courtney, sa kaptenen.

Sean hann i det döende fackelskenet uppfatta glimten som plötsligt tändes i pojkens ögon och hörde hur han flämtade till av vördnad.

– Jag har hört mycket talas om er, Anders, sa Sean.

– Och jag har hört mycket talas om er, sir.

Tonen av hjältedyrkan i rösten irriterade Sean. Pojken hade naturligtvis hört alla historierna. Regementet skröt om honom och varje ny rekryt fick höra berättelserna. Men det var inget han kunde göra för att stoppa pratet.

– Det är en stor ära att få träffa er, sir, fortsatte pojken och snubblade över orden med en antydan till stamning – återigen ett tecken på den oerhörda press han levde under – och ändå lät han så uppriktig när han sa det.

Den legendariske Sean Courtney, mannen som hade skapat sig en förmögenhet på fem miljoner pund på Witwatersrands guldfält och sedan förlorat varenda penny på en och samma förmiddag. Sean Courtney, som hade jagat boergeneralen Leroux tvärs över halva södra Afrika och slutligen infångat honom efter en dramatisk strid man mot man. Soldaten som hade lyckats hålla de rasande zulukrigarna vid klyftan och därefter drivit dem rakt mot de väntande kulsprutorna, som hade gjort upp planer med sin tidigare fiende Leroux och hjälpt till att bygga upp den Sydafrikanska unionen som förenade södra Afrikas fyra självständiga stater till en enda mäktig enhet. Mannen som hade byggt upp nästa stora förmögehet baserad på mark, boskap och timmer. Mannen som hade avstått från sin plats i Louis Bothas kabinett och i ledningen för Natals lagstiftande församling för att anföra regementet i Frankrike … Det var fullt naturligt att pojkens ögon glänste och att han stammade, men det irriterade ändå Sean. Vid femtiotvå års ålder är jag för gammal för att leka hjälte längre, tänkte han bistert. De försänktes återigen i mörker när lysfacklan slocknade.

– Finns det mera kaffe? sa Sean. Det är förbaskat kallt i kväll.

Sean fick en kantstött emaljerad plåtmugg och han satte sig på huk invid fyrfatet. Han kupade muggen mellan händerna, blåste på den ångande heta drycken och sörplade ljudligt. Efter en kort stund följde de övriga tveksamt hans exempel. Det kändes konstigt att sitta här som gamla kompisar tillsammans med en general, och tystnaden vägrade att släppa sitt grepp om dem.

– Kommer du från Zululand? frågade Sean plötsligt pojken.

Han hade genast uppfångat dialekten och utan att invänta något svar fortsatte han på zuluspråket:

– Velapi wena? Var kommer du ifrån?

Zuluspråket föll sig naturligt på Marks läppar fastän han inte hade talat det på två år.

– Norrifrån bortom Eshowe, vid Umfolosifloden.

– Ja, den känner jag till väl. Jag har jagat där, sa Sean och fortsatte på engelska: Anders? Jag kände en man som hette Anders en gång. Han körde godstransporter från Delagoa Bay 1889. John, tror jag han hette. Ja, så var det. Gamle Johnny Anders. Är ni släkt, kanske? Kan det ha varit din far?

– Farfar. Min far är död. Farfar äger en bit mark vid Umfolosifloden. Det är där jag bor.

Pojken började slappna av nu. Sean tyckte sig i skenet från fyrfatet kunna se hur de spända linjerna runt hans mun slätades ut.

– Jag trodde inte att ni kände fattigt folk som vi … sir.

Fergus MacDonald sa det med en bitande skärpa i rösten där han lutade sig fram över fyrfatet. Ansiktet var vänt mot Sean, så han kunde se den bittra munnen tydligt.

Sean nickade sakta. MacDonald var alltså en av dem. De som ville ha en ny ordning – med fackföreningar och Karl Marx, bolsjeviker som kastade bomber och kallade varandra för kamrat. Utan att han visste varför lade han plötsligt märke till att MacDonald hade rött hår och stora, gula fräknar på händerna. Sean vände sig till Mark Anders igen.

– Var det han som lärde dig att skjuta?

– Ja, sir, svarade pojken och log för första gången vid minnet. Det var han som gav mig mitt första gevär, ett Martini Henry. Den gav ifrån sig ett moln av rök som vid den värsta bushbrand men som var träffsäkert ända upp till på etthundrafemtio meters håll.

– Ja, jag har jagat elefant med ett sådant. Ett fantastiskt gevär, instämde Sean och plötsligt kände han att de var vänner över den breda åldersklyftan på fyrtio år.

Det var möjligt att en annan intelligent ung mans död, Nick van der Heever, hade efterlämnat ett gapande sår i Seans liv, men han översvallades med ens av faderliga beskyddarkänslor gentemot ynglingen. Fergus MacDonald tycktes också ha lagt märke till det, för när han tog till orda igen lät han som ett svartsjukt fruntimmer.

– Det är nog bäst att du gör dig i ordning nu, gosse!

Leendet dog ut på Marks läppar, ögonen fylldes med ett överdrivet lugn och han nickade stelt.

Fergus MacDonald pysslade om sin pojke och Sean påmindes än en gång om tränaren som förberedde sin boxare före matchen. Han tog av honom den tunga, rymliga överrocken och fältuniformsjackan. Ovanpå de heltäckande underkläderna i ylle hamnade en ylletröja och två stycken jerseytröjor. En yllesjal runt halsen.

Till sist tog han på sig en mekanikeroverall över alla de skiftande lagren av klädesplagg, så att de varken stramade åt eller fladdrade för vinden och därför lockade till sig fiendens blickar. På huvudet fick han en yllekapuschong samt en flygarhuva av läder. Sean förstod varför. Den brittiska stålhjälmen hade en mycket karaktäristisk profil och i vilket fall som helst skyddande inget mot en mauserkula.

– Håll snoken ordentligt nere nu, Mark, min pojke.

Slutligen stickade yllevantar med avklippta fingrar och så ett par tjocka, löst sittande handskar ovanpå dessa.

– Håll fingrarna i arbete, gosse. Låt dem inte stelna.

En liten axelväska av läder som passade perfekt under den vänstra armhålan.

– Skinksmörgåsar med massor av senap, choklad och bröstsocker – precis så som du vill ha det. Glöm inte bort att äta, och håll dig varm.

Fyra magasin var fyllda med patroner, tre patroner var nerstoppade i overallens benfickor och en i specialfickan på vänstra underärmen.

– Jag har själv vaxat in varenda patron, meddelade Fergus mest för att generalen skulle höra det. De kommer att glida in lika lätt som … tillade han med ett fräckt, obscent leende för att visa sitt förakt för rang och klass.

Men Sean lät det passera, han var alldeles för intresserad av själva förberedelserna för jakten.

– Jag visar inte upp Cuthbert förrän solen står rätt.

– Vem är Cuthbert? undrade Sean, varpå Fergus kluckade och pekade på en tredje figur som låg tyst längst in i skyddshålan.

Det var inte förrän nu som Sean lade märke till den. Fergus skrattade åt hans förbryllade min och tog upp den orörliga figuren. Först då såg Sean att det var en docka, men i skenet från fyrfatet såg den mycket verklig ut och det hjälmklädda huvudet satt exakt rätt på axlarna. Dockans kropp slutade abrupt vid höfterna där ett kvastskaft stack fram.

– Hur har du tänkt gå till väga? frågade Sean och riktade sig till unge Mark Anders, men Fergus svarade med viktig min:

– I går sköt hunnern från ett ställe långt ner på kullens norra sluttning. Mark och jag mätte upp vinklarna mellan de två skotten han avlossade och vi vet på femtio meter när var vi har honom nu.

– Han kanske byter position, påpekade Sean.

– Han överger inte den norra sluttningen. Den ligger i skugga hela dagen, även när solen skiner. Han skjuter helst från mörker till ljus.

Sean nickade åt logiken i hans ord.

– Ja, instämde han, men han kan också skjuta från ett skyttevärn på den tyska linjen.

Den här gången var det Mark som svarade, med lugnt tonfall.

– Jag tror inte det, sir. Avståndet är alltför stort här, den tyska linjen löper över kullens krön, och han föredrar kortare avstånd. Nej, sir, han intar hellre sin skytteposition på ingenmansland, och flyttar säkert på sig varje dag, samtidigt som han hela tiden försöker hålla sig i skuggan.

Pojken stammade inte en enda gång nu när han koncentrerade sig på själva problemet. Han talade med låg och intensiv röst.

– Jag har valt ut ett bra ställe åt gossen, strax bortom bondgården, vidtog MacDonald. Därifrån kan han täcka in hela den norra sluttningen på mindre än tvåhundra meter. Han ger sig i väg och intar sin position medan det fortfarande är mörkt. Jag vill att han hinner dit före hunnern, så att han inte går och snavar över honom i mörkret.

Fergus MacDonald hade auktoritativt tagit över från Mark.

– Och när ljusförhållandena är de rätta börjar jag jobba med Cuthbert här, fortsatte med en klapp på dockan och kluckade igen. Det är inte den lättaste sak i världen att få honom att bete sig naturligt, som en idiot till gröngöling som sticker upp skallen för att ta sig sin första titt på Frankrike. Håller jag honom uppe för länge hinner den där hunnern se att det bara är en docka, och tar jag ner honom för snabbt hinner han inte skjuta. Det är knixigt.

– Ja, jag kan föreställa mig det, muttrade Sean torrt. Och att det är den farligaste och svåraste delen av jobbet.

Han hann precis uppfatta den mordiska glimten i Fergus MacDonalds ögon innan denne vände sig om mot Mark Anders.

– En mugg kaffe till, min gosse, instruerade Fergus. Sedan är det dags att sätta i gång. Jag vill ha dig på plats innan det slutar att snöa.

Sean stack handen innanför rocken och tog upp fickpluntan av silver som han hade fått av Ruth samma dag som regementet avseglade till Frankrike.

– Sätt litet sting på kaffet, sa han och höll fram pluntan mot Mark.

Men pojken ruskade blygt på huvudet.

– Nej tack, sir. Då ser jag bara snett.

– Men jag tar mig gärna en klunk, sir, sa Fergus MacDonald och sträckte sig snabbt fram över fyrfatet.

Den klara, brunaktiga drycken rann generöst ner i hans egen mugg.

Fanjunkaren hade skickat ut en patrull före midnatt för att klippa upp en öppning i taggtråden framför A-kompaniet.

Mark stod vid foten av stegen och flyttade över geväret till vänstra handen. Ännu en lysfackla lyste upp skyn ovanför dem och Sean kunde se hur koncentrerad pojken var på sin uppgift. Han drog tillbaka slutstycket och Sean noterade att han inte använde sig av det vanliga, korta Lee-Enfieldgeväret No.1, vilket var den brittiska arméns standardvapen, utan att det var det amerikanska P.14. Det laddades med samma ammunition men var försett med en längre pipa och hade bättre balans.

Mark matade in två omgångar patroner i magasinet och gjorde en mantelrörelse så att en noggrant utvald och vaxad patron intog sitt läge i kammaren.

Han kastade en blick mot Sean i lysfacklans döende sken och nickade knappt märkbart. Facklan slocknade och genom mörkret hörde Sean de snabba fötterna försvinna uppför stegen. Han fick lust att ropa Lycka till! efter pojken men motstod impulsen och famlade efter cigarillfodralet i stället.

– Ska vi gå tillbaka nu, sir? frågade kaptenen försiktigt.

– Ni kan gå, grymtade Sean med rösten tjock av föraningen om stundande tragedi. Jag stannar kvar en stund.

Fast han inte kunde vara pojken till någon hjälp, kändes det som om han övergav honom om han gick sin väg nu.

Mark förflyttade sig snabbt längs snöret som patrullen hade lämnat kvar för att visa honom vägen ut genom taggtråden. Han gick på huk med snöret i vänstra handen och geväret i den högra. Han lyfte fötterna försiktigt och med lätta steg för att inte lämna mer spår än nödvändigt i snön, hela tiden noga med att fördela kroppsvikten jämnt för varje steg så att skaren skulle hålla.

För varje gång som en ny lysfackla sköts upp måste han kasta sig handlöst omkull och ligga stilla, en mörk fläck mot det vita i det hårda ljuset med endast den tunna slöjan av fallande snö som skydd. När han reste på sig för att fortsätta var han väl medveten om att han kvarlämnade ett avtrycken i snön. I vanliga fall spelade sådant ingen roll på den av gropiga, ärrade marken i ingenmansland. Men Mark visste att så snart det ljusnade skulle ett par mycket ovanliga ögon studera Varje kvadratcentimeter av marken, sökande efter just den här sortens spår.

Så kände han plötsligt av en kyla mycket kallare än den isiga snön på kinderna, det var den djupa känslan av övergivenhet. Känslan av sårbarhet, av att ha skickats ut mot en skicklig och svårfångad motståndare, en osynlig och skrämmande effektiv motståndare som utdelade omedelbar död vid minsta misstag från hans egen sida.

Den senaste lysfacklan i raden sjönk neråt och dog ut. Mark tog sig upp på fötter och rusade fram till den mörka, sönderskjutna husväggen. Han kurade ihop sig mot den och kämpade för att hålla andhämtningen under kontroll då den nyväckta skräcken hotade att kväva honom. Det här var första gången han drabbades av något liknande. Rädslan var i sig själv ingenting nytt för honom, den hade han levt med som en ständig följeslagare under de senaste två åren, men han hade aldrig varit med om en sådan hemsk, förlamande skräck som den han upplevde nu.

Han vidrörde sin iskalla kind med fingertopparna och han kände hur fingrarna darrade. Tänderna började också att skallra i takt med darrningarna.

Jag kan inte skjuta i det här tillståndet, tänkte han desperat och bet ihop tänderna tills käkarna värkte, samtidigt som han pressade händerna hårt mot skrevet. Och jag kan inte stanna kvar här.

Det var alldeles för utsatt att stanna kvar vid ruinen. Det var det första stället den tyske prickskytten skulle studera. Han måste bort härifrån, och det snabbt. Tillbaka till skyttegravarna. Plötsligt övergick skräcken i panik och han reste sig upp för att blint rusa tillbaka och låta geväret stå kvar där mot väggen.

– Bist du da? viskade en röst alldeles intill honom i mörkret och Mark stelnade till.

– Ja! hördes ett svar längre bort längs väggen och Marks vänstra hans sökte sig självmant till gevärsstocken, den högra tog runt pistolgreppet och pekfingret krökt runt avtryckaren.

– Komm, wir gehen zurück.

Mark snarare kände än såg den mörka skepnaden som passerade honom i mörkret. Mark höjde geväret och följde honom med pipan, med tummen på säkerhetsspärren för att omedelbart kunna slå om den ifall det visade sig nödvändigt. Den tjockklädde tysken snubblade till på det förrädiska underlaget och redskapen i hans hand klirrade till. Mannen gav till en svordom.

– Scheisse!

– Halt den Mund, fräste den andre varefter de smög sig tillbaka i riktning mot den tyska frontlinjen uppe på kullens krön.

Mark hade inte väntat sig att några minläggare skulle vara ute i det här vädret. Först hade han trott att det var den tyske prickskytten. Men så slogs han plötsligt av vilken stor hjälp det här var för honom. Minläggarna skulle leda honom raka spåret in genom den tyska taggtråden och deras stora fotavtryck skulle dölja hans egna fotspår för prickskyttens ögon.

Det var först efter att ha tänkt allt det här som han förvånad märkte att paniken hade släppt sitt grepp om honom, att händerna var stadiga som berg igen och att andhämtningen kom sakta och med jämna mellanrum. Han grinade humorlöst åt sin egen ömklighet och började smyga efter den tyska patrullen.

De befann sig ungefär etthundra meter från huset när det slutade att snöa. Mark kände hur rädslan gjorde sig påmind igen. Han hade förlitat sig på att snöfallet skulle hålla i sig, åtminstone fram till gryningen, men nu var det inget annat att göra än att fortsätta. De två männen förflyttade sig snabbare och självsäkrare ju närmare sina egna linjer de kom.

Tvåhundra meter från kullens krön lämnade Mark de båda männens spår och började arbeta sig sidledes runt sluttningen. Han kämpande sig förbi taggtråden ända tills han kände igen och nådde fram till det ställe som han och Fergus hade valt ut i kikaren föregående eftermiddag.

En stor ek hade fallit omkull rakt över sluttningen och dragit med sig en stor, trasslig rotvälta som stack upp från den söndersprängda marken.

Mark kröp fram längs virrvarret av rötter. Han valde ut det ställe som skulle ligga i djupaste skugga för den lågt stående vintersolen och makade sig in på mage ända tills han var till hälften täckt av rötterna. Huvud och axlar var fria, så att han kunde täcka in hela den norra sluttningen framför sig.

Det första han måste göra nu var att noggrant kontrollera geväret, särskilt det ömtåliga högt monterade Bisleysiktet, för att försäkra sig om att det inte hade fått sig en knäck under förflyttningen genom ingenmansland. Han åt två av skinksmörgåsarna, drack ett par klunkar sött kaffe och rättade till yllesjalen över mun och näsa, dels för att hålla värmen kvar, dels för att dölja sin andedräkt. Därpå placerade han försiktigt pannan mot gevärets träkolv. Han hade utvecklat en förmåga att omedelbart kunna somna, och medan han sov började snön falla igen.

När Mark vaknade i den gråbleka gryningen var han täckt av ett lager fina snöflingor. Noga med att inte skaka av sig dem lyfte han sakta på huvudet och blinkade snabbt ett par gånger för att kunna se. Fingrarna var stela av kylan. Han arbetade envist med dem inne i handskarna för att tvinga i gång det vårmande blodflödet.

Han hade haft turen med sig igen – men två gånger under en och samma natt var för mycket. Först patrullen som ledde honom genom taggtråden och så nu det här naturliga, tunna kamouflagetäcket som fick honom att smälta ihop med rotvältan. För mycket tur, pendeln måste svänga tillbaka snart.

Mörkret drog sig sakta undan och vidgade hans synfält, och allt eftersom synfältet blev större vaknade också Marks hela inre till liv. De stora, gyllenbruna ögonen rörde sig snabbt fram och tillbaka i sitt sökande efter minsta ojämnhet, minsta föremål, minsta kontrasterande färgnyans eller förändring i snön, jorden eller leran. Varje trädstubbe eller kullfallen gren, den oregelbundna kanten vid gropen efter en granatexplosion, sökande efter skuggor som inte borde finnas där, letande efter tecken under det nya tunna snötäcket, sökande och utforskande – efter liv, bokstavligen talat efter liv.

Snöfallet upphörde igen strax före klockan nio. Vid tolvtiden hade molnen lättat så pass att de hade spruckit upp här och var och en urvattnad sol sökte sig igenom sprickorna. Den rörde sig likt en sökarlykta över kullens södra sluttning.

– Då så, Cuthbert, locka till dig hunnerns eld nu.

Fergus hade märkt ut alla de punkter där den tyske prickskytten hade fällt sina offer på kartan över skyttegravarna som fanjunkaren överlämnat till honom. Det fanns två punkter mycket nära varandra i samma del av skyttegraven. På båda dessa ställen var värnet för lågt för att ge något skydd mot kullen som stack upp framför linjen. Efter det att fem man hade blivit dödade på dessa två ställen hade man försökt höja värnet med hjälp av sandsäckar och dessutom placerat ut primitivt skrivna varningsskyltar.

HÅLL SKALLEN NERE. PRICKSKYTT I ARBETE.

Det var inte mer än femtio steg mellan de båda punkterna och Fergus gissade att skytten helt enkelt måste ha legat och väntat på att ett huvud skulle dyka upp förr eller senare. Han förklarade sin teori för Sean Courtney medan han gjorde sina förberedelser, för Sean var vid det här laget så gripen av jakten att endast en tysk storoffensiv hade kunnat locka honom tillbaka till högkvarteret. Under morgonen hade han pratat med sin adjutant i fälttelefonen och meddelat honom om var de kunde hitta generalen i en nödsituation.

– Men bara om det är en nödsituation, hade han morrat hotfullt in i luren.

– Jag tänker gå från söder mot norr, förklarade Fergus. Det tvingar den där förbaskade hunnern att titta bort från Marks position och ger därmed pojken en extra sekund innan han tittar tillbaka igen.

Sean var tvungen att medge att Fergus var skicklig med dockan. Han bar den en halv meter högre än normal manshöjd för att kompensera det uppbyggda värnet, och han guppade verklighetstroget med den som om en man skyndade sig fram längs gången. Han passerade den första gluggen.

Sean, den unge kaptenen och den kraftige, rödblommige fanjunkaren väntade tillsammans med ett halvdussin meniga på den bortre sidan av den andra gluggen. De iakttog Fergus som närmade sig dem med stadiga steg.

De drog instinktivt efter andan när han närmade sig glugg nummer två, spända av förväntan.

Uppe på sluttningen hördes knallen från Mausergeväret, som en pisksnärt genom den isiga luften, och dockan stötte till i Fergus MacDonalds händer.

Fergus drog snabbt ner den ur sikte, satte sig på knä och undersökte det prydliga, runda hålet genom huvudet av papiemaché.

– Fan också! viskade han förtvivlad. Fan!

– Vad är det, MacDonald?

– Den förbannade hunnern …

– MacDonald!

– Han har valt samma position som min pojke.

Sean förstod inte vad han menade först.

– Han ligger inne bland de fallna ekarna, rakt ovanför Mark. De har valt samma skytteposition.

Knallen från Mausern hördes så nära och var så hög och skarp att Marks trumhinnor surrade som en hel svärm moskiter i flera sekunder.

Han var som förlamad av chocken. Den tyske krypskytten låg bara drygt fem meter ifrån honom. Av någon märklig slump hade han råkat välja samma ställe på sluttningen som Mark. Nej förresten, det var ingen slump. Med jägarens blick för terrängen, hade de båda männen valt ut den ideala positionen för sitt gemensamma syfte – att utdela snabb död från den undangömda positionen. Marks tur hade nu svängt över åt andra hållet.

Mark rörde sig inte på flera sekunder efter skottet, men varje sinne var på helspänn. Adrenalinet flödade genom ådrorna och hjärtat bankade med sådan kraft att han fick för sig att hela bröstkorgen vibrerade.

Tysken låg till vänster och högre upp, snett bakom honom. Marks vänstra sida var också hans oskyddade, den som var vänd ifrån rotvältan.

Han såg sig omkring utan att röra på huvudet. I utkanten av synfältet fick han syn på ännu en kullfallen ekstam inte så långt ifrån hans egen. Han rörde sig inte på en hel minut i väntan på att uppfatta någon rörelse ur ögonvrån. Men allting var stilla, och tystnaden kändes både skrämmande och tryckande – ända tills den bröts av en kort salva från en Spandaukulspruta ett par kilometer längre bort.

Mark började vrida huvudet åt vänster, sakta som en kameleont på väg att fånga en fluga. Synfältet i ögonvrån klarnade så småningom och han kunde överblicka hela sluttningen ovanför sig.

Den närmaste ekstammen hade utsatts för granatsplitter, all barken var bortsliten liksom stora träflisor ur själva stammen. Den hade fallit över en urgröpning i marken och bildade en bro över den, och fastän snön hade blåst upp över urgröpningen fanns det fortfarande en liten springa kvar mellan marken och ekstammen. Springan var en knapp decimeter bred i mitten och Mark kunde urskilja snön som lyste på andra sidan om den.

Just i det ögonblicket uppfattade han en knappt märkbar rörelse som fick honom att stelna till. Det var en mycket flyktig rörelse på någon bråkdels millimeter bara, men den fångade genast Marks uppmärksamhet. Han låg och stirrade i gott och väl fem sekunder innan han förstod vad det var han såg.

Bakom den skymmande ekstammen stack självaste mynningen på ett mausergevär fram. Den var omlindad med en bit säckväv som kamouflage och för att förhindra metallreflexer – men det grymma lilla mynningshålet låg öppet.

Tysken låg bakom ekstammen med ansiktet till hälften vänt ifrån Mark och precis som han med högerflanken skyddad. Avståndet som skilde dem åt var endast något över fem meter.

Mark fortsatte att studera Mausermynningen i tio minuter, men den rörde sig inte igen. Tysken hade tålamod och förmågan att ligga stilla. Så snart han hade laddat om låg han blickstilla och väntade.

Jag kan omöjligt träffa honom härifrån, tänkte Mark. Minsta lilla rörelse och han kommer att höra mig. Och han är snabb, mycket snabb.

För att kunna få fritt skottfält måste Mark retirera fem meter eller mer, och då skulle han stirra rakt in i mynningen på den där Mausern. Mark kunde inte kosta på sig att skänka tysken den fördelen, inte med en motståndare av sådan kaliber.

De långa, stillsamma minuterna släpade sig förbi utan att spänningen lättade. Mark fick en känsla av att minsta nerv och sena i hans kropp vibrerade synligt, men i verkligheten var det endast fingrarna inne i högerhandsken som rörde sig med rytmiskt knådande rörelser för att bibehålla smidigheten och värmen. Blicken svepte oavbrutet fram och tillbaka över den sönderskjutna trädstammen. Han blinkade med jämna mellanrum för tårarna, som kom av både spänningen och den isiga luften.

– Vad tusan är det som försiggår där uppe? muttrade Fergus MacDonald nervöst och spanade genom periskopet. Med hjälp av det stod man säker med huvudet en bra bit nedanför det sandsäckstäckta värnet.

– Pojken ligger instängd.

General Sean Courtney såg inte upp från det andra periskopet men flyttade det lite så han kunde låta blicken svepa fram och tillbaka över sluttningen.

– Testa hunnern med Cuthbert igen.

– Jag tror inte han går på det en gång till. Fergus började genast protestera. Han tittade upp, de tätt sittande ögonen var nu rödstrimmiga av kylan och av ansträngningen att vänta.

– Det är en order, sergeant.

Sean Courtneys breda panna veckade sig och de mörka ögonbrynen drogs samman, rösten lät som en gammal lejonhannes morrande och de mörkblå ögonen blixtrade. I den sinnestämningen och med sin kraftfulla utstrålning, skrämde Sean till och med Fergus MacDonald.

– Ja, sir, muttrade han buttert och gick bort till dockan där den halvlåg mot skyttevärnet.

Mausern röt till igen. Den hårda knallen fick Mark Anders att snabbt blinka till ett par gånger och sedan spärra upp ögonen. De gyllenbruna ögonen stirrade stadigt som på en jaktfalk upp mot sluttningen.

Ögonblicket efter skottet hörde han skramlet från slutstycket som drogs tillbaka och sedan fördes framåt för att mata in en ny patron i läge. Den omlindade pipan rörde sig en aning igen, men då tittade Mark snabbt åt sidan.

Det hade varit en annan rörelse där, så obetydlig att ett par mindre uppmärksamma ögon skulle ha missat den. Rörelsen var som en flyktig andhämtning, och den hade varit innanför den smala springan mellan ekstammen och den snötäckta marken. Bara en enda hastig rörelse och sedan ingenting mer.

Mark stirrade rakt in i springan under flera långa sekunder utan att upptäcka någonting. Allt han kunde se var skuggor och något odefinierbart förvrängt av den reflekterande snön på andra sidan. Men då, plötsligt, såg han någonting annat.

Strukturen hos tyg, sömmen i grått tyg, som spände över levande kött. En liten del av tyskens kropp syntes genom den smala springan. Han låg tätt intill stocken men på bortre sidan om den och huvudet var vänt åt det håll där gevärsmynningen stack fram.

Mark försökte i fantasin skapa sig en bild av mannens kropp. Med hjälp av gevärsmynningen som enda referenspunkt placerade han ut mannens huvud och axlar, kroppen och höfterna …

Höfterna, ja, tänkte han. Det där måste vara hans höft eller överdelen på låret … Just då bröt solen fram genom en molnspricka och lyste upp scenen för en kort stund.

Tack vare det bättre ljuset kunde Mark nu urskilja en liten bit av ett tyskt armébälte med den tomma öglan där bajonetten skulle ha hängt. Det bekräftade hans gissningar. Nu var han säker på att rundningen under det fältgrå tyget måste vara lårbenets övre del där det förenades med höftbenet.

Ett skott genom höfterna, tänkte Mark kallt. Och så har vi lårpulsådern där … Han började mycket långsamt ta av sig handsken på höger hand.

Han måste rulla över på sidan och svänga den, långa gevärspipan i en båge i över nittio grader utan att åstadkomma minsta ljud.

Gud, hjälp mig, bad Mark tyst och påbörjade sin manöver. Med plågsam långsamhet började han vända på geväret samtidigt som han flyttade över kroppstyngden på den andra armbågen. Det kändes som en hel evighet innan mynningen äntligen pekade in mot springan under ekstammen. Mark låg dubbelvikt och fick lov att spänna sig för att hålla pipan kvar i den onaturliga ställningen. Han kunde inte slå om säkerhetsspärren förrän precis i skjutögonblicket, även en så obetydlig metallisk klick skulle förvarna tysken.

Mark krökte fingret runt avtryckaren och tog upp spelet i den tills han kände hur säkerhetsspärren tog emot. Han tog noggrant sikte, med huvudet böjt i en obekväm vinkel, och började maka säkerhetsspärren åt sidan samtidigt som han bibehöll trycket med pekfingret. Det måste göras med den största smidighet för att inte kornet skulle flytta sig från den smala remsan av grått tyg.

Dånet från skottet tycktes studsa mot den grå skyn och kulan slog in i springan. Mark såg hur den träffade, hur den fjädrande trängde in i mänskligt kött.

Han hörde tysken vråla till, ett vilt tjut utan mening eller sammanhang. Mark laddade instinktivt om med en reflexmässig rörelse. Det andra skottet blandade sig med ekot av det första, de följde så tätt inpå varandra att de nästan lät som ett. Den urgröpta kulan slog in i springan och den här gången såg Mark blodet spruta, en röd stråle som stänkte ut över snön och snabbt bleknade till ljust rosa när det varma blodet blandades med smält snö.

Det grå tyget försvann från springan. Tysken hade kastats bakåt av träffen – eller rullat åt sidan. Allt som syntes var den rosafärgade snön.

Mark väntade med en ny patron i kammaren beredd på att avfyra nästa skott. Om tysken inte var allvarligt skadad skulle han komma efter honom nu.

Mark kände sig kallt rationell men väntade med alla sinnen på helspänn, med minsta nerv, ögon och öron beredda.

Tystnaden drog ut i ett par spända sekunder – och så hörde han det. Först kunde Mark inte placera det riktigt, men så hörde han det igen. Det var ljudet av en man som grät.

Det hördes starkare nu, mera hysteriskt, nervslitande. – Ach, mein Gott … mein lieber Gott … stönade mannen med ömklig, brusten röst. Das Blut … ach Gott … das Blut.

Plötsligt var det som om det där ljudet klöste djupt in i själen på Mark, in i hans innersta. Händerna började skaka och han kände darrningen på läpparna igen. Han försökte bita ihop tänderna för att de inte skulle skallra men det hjälpte inte.

– Sätt stopp för det, åh gud, sätt stopp för det, viskade han och geväret föll ur hans händer.

Han tryckte sina vantklädda händer för öronen i ett försök att utestänga de hemska ljuden från den döende tysken.

– Snälla, stönade Mark högt. Stoppa det då!

Och det var som om tysken hade hört honom.

– Hilf mir, lieber Gott … das Blut!

Rösten bröts av den ömkliga, hjälplösa och förtvivlade vädjan. Innan Mark visste ordet av hade han börjat krypa framåt, genom snön, blint uppför sluttningen.

– Jag kommer, mumlade han. Jag ska sätta stopp för det. Han kände hur det svindlade för ögonen.

– Ach, mein lieber Gott, ach, meine Mutti …

– Herregud … stoppa det, sätt stopp för det då. Mark kröp runt den fallna ekstammen.

Tysken halvlåg mot den och försökte att med båda händerna förgäves hejda strömmen av rött blod som forsade mellan fingrarna på honom. De två kulorna hade krossat båda höfterna på honom och snön runt omkring honom var en enda genomdränkt sörja av blod.

Han vände ansiktet åt Marks håll, ett ansikte som redan hade förlorat all färg och var, glänsande gråvitt och övertäckt med en tunn hinna av svett. Tysken var ung, lika ung som Mark, men den snabbt annalkande döden hade slätat ut hans ansiktsdrag så att han såg ännu yngre ut. Ansiktet hos en ängel av marmor. Slätt och vitt, och märkligt vackert med blå ögon infattade i ljusblå hålor och en tufs av gyllenblonda hårlockar som stack fram under hjälmkanten över den släta, blanka pannan.

Han öppnade munnen och sa något som Mark inte förstod, och tänderna var vita och jämna innanför de fylliga, bleka läpparna.

Då började han sakta sjunka tillbaka mot stocken, fortfarande med blicken fäst på Mark. Händerna föll undan från skrevet och det regelbundna, pulserande blodflödet avtog. De ljusblå ögonen förlorade sin feberaktiga glans och stirrade nu tomt rakt fram.

Mark kände hur en tråd i fantasins sammanhållande täcke började lossna, som när man river sönder ett stycke siden. Det kändes så påtagligt verkligt – han kunde riktigt höra hur det brast någonstans inom honom.

Synfältet gungade till. Den döde tyskens ansiktsdrag suddades ut som smältande vax, bara för att långsamt ta form på nytt. Mark kände revan bli allt större, hur förnuftets tunna skynke höll på att brista och bortom det väntade ingenting annat än ett svart, ekande tomrum.

Den döde tyskens drag fortsatte att genomgå sin förvandling ända tills de stelnade och Mark stirrade på sitt eget ansikte som i en förvrängd spegel. Det var hans eget jagade ansikte, ögonen var gyllenbruna och skräckslagna, munnen som var hans egen mun öppnades – och ut trängde ett skri fyllt av all världens förtvivlan och djupaste smärta.

Förnuftets sista trådar slets av i den svallande stormen av fasa och han hörde sig själv skrika och han kände hur hans fötter började springa. Men inne i huvudet var allting svart, medan kroppen var viktlös som hos en fågel i flykt.

Den tyske kulspruteskytten osäkrade sin Maximkulspruta med en enda häftig rotation på veven och svängde vapnet häftigt åt vänster. Den grova vattenkylda pipan pekade rakt nerför sluttningen över sandsäckarna bort mot de brittiska linjerna.

Den ensamma, springande figuren vek av åt vänster. Skytten tryckte axeln mot axelstödet av trä och avfyrade en kort, svepande salva. Han siktade medvetet lågt, för att motverka den naturliga tendensen att skjuta för högt på ett mål som befinner sig på lägre höjd än en själv.

Mark Anders kände knappt de hårda hammarslagen av de två kulorna som träffade honom i ryggen.

Fergus MacDonald grät. Det förvånade Sean, eftersom han inte hade väntat sig det av honom. Tårarna gled sakta ner från de rödkantade ögonen och Fergus slog undan dem med en ilsken handrörelse.

– Jag anhåller om tillstånd att gå ut med en patrull, kapten!

Den unge kaptenen kastade en osäker blick åt Seans håll över sergeantens axel. Sean nickade med en knappt märkbar knyck på huvudet.

– Hittar ni några frivilliga då? frågade kaptenen fortfarande osäkert.

Den rödkindade sergeanten svarade honom med tjock röst.

– Ja, sir. Grabbarna uppskattar vad den där pojken har gjort.

– Nåväl … Gå ut så snart det har blivit mörkt.

De hittade Mark strax efter klockan åtta. Han hängde som en trasig docka i den rostiga taggtråden vid foten av sluttningen. Fergus MacDonald fick använda en avbitartång för att klippa loss honom. Det tog dem nästan en timme att hämta tillbaka honom till de brittiska linjerna och de fick släpa båren mellan sig genom leran och snöslasket.

– Han är död, fastställde Sean Courtney där han tittade ner på det bleka, härjade ansiktet i lyktans sken.

– Nej det är han inte alls, protesterade Fergus MacDonald häftigt. Min pojke tar de inte död på så lätt.

Lokvisslan ljöd gällt när tåget slamrade fram på brons stålverk. Den silvergrå ångan steg uppåt i en bländande plym och sveptes sedan bakåt av fartvinden.

Mark Anders lutade sig ut över relingen på plattformen till den enda passagerarvagnen. Fartvind rufsade om hans ljusbruna hår och heta sotflagor från loket stack honom på kinderna, men han kisade bara ännu mera med ögonen och tittade ner mot flodbädden när tåget dundrade fram över den.

Vattnet flöt fram under vassbladen, mötte brostolparna och virvlade trögt, grönt och kraftigt runt dem på sin väg ut mot havet.

– Vattnet står högt för årstiden, muttrade Mark högt för sig själv. Farfar kommer att vara glad över det.

Och han kände hur mungiporna åkte upp i ett ovant leende. Han hade inte lett ofta under de senaste månaderna.

Loket rusade fram på stålbron och fortsatte uppför sluttningen. Det lät genast annorlunda och farten började avta.

Mark böjde sig ner och tog upp sin gamla arméränsel, öppnade grinden och klättrade ner på trappsteget av järn. Där hejdade han sig, hängande i ena armen över den framrusande, grustäckta järnvägsbanken.

Tåget saktade av allt eftersom det blev brantare. Mark hakade loss ränseln från axeln och böjde sig så långt ut som möjligt för att den skulle landa så mjukt som möjligt på det hårda gruset. Den studsade till en gång och rullade iväg nerför banken där den for genom buskarna som ett djur i flykt.

Därefter svingade han sig själv ner mot den framrusande marken, just som tåget passerade krönet släppte han taget och kastade sig framåt för att motverka stöten när fötterna slog i det flyende gruset under hans fötter.

Han lyckades hålla sig på fötter och stannade efter några springande steg, alltmedan tåget slamrade förbi honom. Konduktören glodde strängt på honom från den sista vagnen och ropade:

– Hallå där, så får man inte göra!

– Polisanmäl mig då, ropade Mark tillbaka och viftade glatt åt honom när tåget återigen ökade farten på andra sidan krönet. Konduktören knöt näven åt honom, men Mark vände sig om utan att bry sig om det.

Hoppet från tåget kändes i ryggen. Han stack handen innanför skjortan och masserade sig i armhålan medan han började gå tillbaka längs spåret. Han kände på de två groparna riedanför skulderbladet och förundrades än en gång över hur nära det hade varit att en av kulorna skulle ha träffat honom i ryggraden. Ärren kändes sidenmjuka, de hade nästan något sensuellt över sig, men det hade tagit långa månader för dem att läkas Mark kunde inte låta bli att rysa vid minnet av den skramlande sjukhusvagnen och klinikföreståndarinnans stela, nästan maskulina ansikte när hon tryckte in de avlånga bomullspropparna i de gapande kulhålen. Och han mindes den genomträngande smärtan när de blodiga propparna drogs ut igen med hjälp av en glänsande peang. Hans egen snyftande andhämtning ringde i öronen tillsammans med föreståndarinnans vassa, Opersonliga stämma: – Ni är väl ingen barnrumpa, heller!

Varje dag – dag efter dag, vecka efter vecka – ända tills den feberheta lunginflammationen som blossade upp i hans skottskadade lunga kom som en befriande lättnad. Hur lång tid hade det gått? Från fältsjukhuset i Frankrike till sjukhuset i Brighton och de mörka dygnen av lunginflammation, till sjukvårdsfartyget hemresa söderut över den stora Atlanten under en stekhet tropisk sol, till konvalescenthemmet med sina vackra gräsmattor och trädgårdar. Hur länge? Fjorton månader allt som allt. Månader under vilka det krig som människorna redan hunnit döpa till det illa passande namnet Det stora kriget äntligen tagit slut. Smärta och feberfantasier hade lagt ett hindrande sjok över tidsbegreppet, det