Tid att dö

By Wilbur Smith

Den tidigare guerillasoldaten Sean Courtney har lämnat stridens hetta bakom sig för ett liv som safariguide. Rika män betalar duktigt med pengar för chansen att få jaga storvilt i Zimbabwe. Sean är mer än villig att assistera dem. Men den hårdnackade Riccardo Monterro är en klient utöver det vanliga - och inte bara för att han har sin motvilliga dotter Claudia med sig. Hans mål är nämligen den mest prestigefyllda trofén av dem alla: elefanttjuren Tukutela. Att återvända från jakten utan elefant är inget alternativ.
När Monterros fixering vid Tukutela leder dem över gränsen till ett krigshärjat Moçambique, förvandlas semestern snart till en kamp för överlevnad. Utan Sean hade de varit chanslösa, men det betyder inte att de inte befinner sig i livsfara. När jaktsällskapet plötsligt tvingas anta rollen av byte har de världens farligaste rovdjur hack i häl. Kan Sean föra dem till säkerhet eller är det här deras resa slutar?
Tid att dö är den sjunde delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2022
• ISBN: 9788711707753

Wilbur Smith

Wilbur Smith was born in Central Africa in 1933. He became a full-time writer in 1964 following the success of When the Lion Feeds, and has since published over fifty global bestsellers, including the Courtney Series, the Ballantyne Series, the Egyptian Series, the Hector Cross Series and many successful standalone novels, all meticulously researched on his numerous expeditions worldwide. An international phenomenon, his readership built up over fifty-five years of writing, establishing him as one of the most successful and impressive brand authors in the world. The establishment of the Wilbur & Niso Smith Foundation in 2015 cemented Wilbur's passion for empowering writers, promoting literacy and advancing adventure writing as a genre. The foundation's flagship programme is the Wilbur Smith Adventure Writing Prize. Wilbur Smith passed away peacefully at home in 2021 with his wife, Niso, by his side, leaving behind him a rich treasure-trove of novels and stories that will delight readers for years to come. For all the latest information on Wilbur Smith's writing visit www.wilbursmithbooks.com or facebook.com/WilburSmith

Book preview

Wilbur Smith

Tid att dö

Översättning av Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Tid att dö

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: A Time to Die

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711707753

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min hustru

Danielle Antoninette med all min kärlek för evigt

Hon hade suttit i mer än två timmar utan att röra sig, och det började kännas som en nästan outhärdlig plåga att vara tvungen att sitta still. Varenda muskel i hennes kropp tycktes darra av längtan efter att få röra sig. Skinkorna hade domnat på henne, och fastän hon blivit tillrådd att tömma blåsan innan de gömde sig hade hon avstått från detta eftersom hon tyckt att det var genant i det maskulina sällskapet och ännu inte var tillräckligt hemtam med den afrikanska bushen för att våga dra sig tillbaka till en avskild plats. Nu ångrade hon sin prydhet.

Hon tittade ut genom den lilla springan i gömställets primitiva gräsvägg, ned genom en trång öppen tunnel som bärarna med stor noggrannhet röjt upp i den täta bushen, eftersom minsta kvist kunde påverka riktningen på en kula med en hastighet på tusen meter i sekunden. Tunneln var sextio meter lång, och uppstegad så att gevärets kikarsikte kunde riktas in exakt.

Utan att röra huvudet vred Claudia blicken åt det håll där fadern väntade bredvid henne. Geväret hade pallats upp i en grenklyka framför honom och hans högra hand vilade lätt på stocken. Han behövde bara lyfta upp den några tum mot kinden för att kunna ta sikte och vara klar att skjuta.

Trots trycket mot blåsan blev hon arg vid tanken på att fadern skulle avlossa det där blanka ondskefulla vapnet. Men han hade alltid fyllt henne med våldsamma och motstridiga känslor, hon tycktes aldrig kunna vara oberörd av någonting han sa eller gjorde. Han dominerade hennes liv och för det hatade och älskade hon honom. Ständigt försökte hon bryta sig loss, och ständigt drog han henne till sig igen, utan ansträngning. Hon visste att denne man som satt bredvid henne var skälet till att hon fortfarande var ogift vid tjugosex års ålder, trots sitt utseende, trots det hon åstadkommit på egen hand och trots de otaliga frierier hon fått, varav minst två kommit från män som hon då trott sig vara kär i. Hon hade aldrig hittat någon som kunde mäta sig med hennes far.

Överste Riccardo Monterro, soldat, ingenjör, vetenskapsman, gourmet, mångmiljonär och affärsman, idrottsman, bonvivant, kvinnokarl, jägare – det fanns ett otal beskrivningar som stämde in perfekt på honom men samtidigt inte alls beskrev honom sådan hon kände honom. De sa inget om den vänlighet och den styrka som fick henne att älska honom, ej heller något om den grymhet och skoningslöshet som fick henne att hata honom. De sa inget om det han gjort hennes mor och som förvandlat denna till ett alkoholiserat vrak. Claudia visste att han också skulle kunna krossa henne om hon lät sig slås omkull av honom. Han var tjuren och hon matadoren. Han var en farlig man, och däri låg det mesta av hans lockelse.

Någon hade en gång sagt till henne: Vissa kvinnor faller alltid för verkliga knölar. Hon hade först skrattat åt påståendet men sedan tänkt på det och delvis kommit att hålla med om det. Gudarna skulle veta att hennes far var en knöl. En stor bullrande knöl som med sitt latinska ursprungs charm och sina blixtrande bruna ögon och bländvita tänder kunde sjunga likt Caruso och äta all den pasta hon kunde lägga på hans tallrik. Men även om han var född i Milano var han till större delen amerikan, eftersom Claudias farföräldrar hade emigrerat till Seattle från Mussolinis Italien redan när Riccardo var barn.

Hon hade ärvt hans fysiska särdrag, ögonen och tänderna och den varma olivfärgade hyn, men alla de värderingar han hade som hon inte gillade försökte hon visa ifrån sig för att istället välja rakt motsatt väg. Hon hade valt att studera juridik i direkt trots mot det laglösa draget hos honom, och eftersom han var republikan hade hon långt innan hon förstod vad politik var bestämt att hon var demokrat. Eftersom han satte så stort värde på pengar och ägodelar hade Claudia beslutsamt tackat nej till det 200 000 dollarjobb som hon blivit erbjuden sedan hon gått ut som femma i sin kull på högskolan och istället tagit ett med 40 000 dollar i lön på byrån för allmän rättshjälp. Eftersom hennes far fört befäl över en ingenjörsdivision i Vietnam och fortfarande talade om gulingar gav det henne stor tillfredsställelse att arbeta med Alaskas inhemska inuitfolk, en tillfredsställelse som inte blev mindre av faderns ogillande. Han kallade också eskimåerna för gulingar. Men nu var hon här i Afrika därför att han ville det, och den ohyggliga sanningen var den att han var här för att döda djur och att hon stod i maskopi med honom.

Hemma använde hon all den lediga tid hon hade till att oavlönad arbeta för Sällskapet för bevarandet av Alaskas natur och djurliv. Organisationen använde det mesta av sina resurser till att bekämpa oljeexploateringsbolagen och deras skövling av naturen. Hennes fars företag, Anchorage Instrument och Teknik, var en av de stora leverantörerna av utrustning till borrställningar och pipelines. De val hon gjort hade varit avsiktliga och väl beräknade.

Ändå satt hon nu här i ett främmande land och väntade undergivet på att han skulle döda några vackra vilda djur. Hennes eget dubbelspel gjorde henne illamående. De kallade den här expeditionen en safari. Hon skulle aldrig ens ha övervägt att delta i ett så skändligt företag – faktum var att hon indignerat avvisat de invitationer han framfört tidigare år – om det inte varit för den hemlighet hon fått kännedom om några dagar innan fadern kommit med sin inbjudan. Det här kanske var sista gången, den allra sista gången, som hon skulle få vara tillsammans med honom. Den tanken skrämde henne till och med mer än det smutsiga företag som de var engagerade i.

Åh, gud, tänkte hon, hur ska jag klara mig utan honom? Hur kommer min värld att te sig utan honom?

Tanken fick henne att vrida på huvudet, den första rörelse hon gjort på två timmar, och se sig om över axeln. Ännu en man satt tätt bakom henne i det lilla gömstället. Han var yrkesjägaren. Hennes far hade jagat tillsammans med honom under minst tio andra safaris men Claudia hade träffat honom första gången för bara fyra dagar sedan när hon och fadern landat med South African Airways-flighten i Zimbabwes huvudstad Harare. Därifrån hade jägaren flugit ut dem i sin tvåmotoriga Beechcraft Baron till denna jättelika, avlägsna jaktmark intill Moçambique gräns som han arrenderade av Zimbabwes regering.

Hans namn var Sean Courtney. Hon hade känt honom i fyra dagar men avskydde honom redan lika hjärtligt som om hon känt honom ett helt liv. Inte att undra på att tankarna på fadern fått henne att instinktivt vända sig om och se på honom. Här var ännu en farlig man. Hård, skoningslös och så djävulskt attraktiv att varenda instinkt i henne skrek ut sin varning.

Han blängde argt på henne med klara intensivt gröna ögon i ett kraftigt solbränt ansikte och drog bistert ned mungiporna i irritation över hennes rörelse. Han rörde vid hennes höft med ett finger för att få henne att sitta still igen. Beröringen var lätt, ändå kände hon den oroande manliga kraften i detta enda finger. Hon hade lagt märke till hans händer tidigare, och försökt att inte ta intryck av deras eleganta form. En konstnärs eller en kirurgs eller en mördares händer, hade hon tänkt då, men nu tog hon illa vid sig av den befallande beröringen. Som om hon blivit sexuellt utnyttjad. Hon stirrade åter stelt framför sig genom titthålet i gräsväggen, och sjöd av indignation. Hur vågade han peta på henne på det där sättet. Det sved på hennes höft som om han brännmärkt henne med sitt finger.

Innan de på eftermiddagen lämnat lägret hade Sean insisterat på att de duschade och badade med en speciell luktfri tvål som han tillhandahöll. Han hade sagt åt Claudia att hon inte fick använda någon parfym, och när hon kom från duschen hade en av tjänarna lagt fram nytvättade och nystrukna khakiplagg på hennes säng i tältet.

De där stora katterna kan känna lukten av en på flera kilometers håll, hade Sean sagt till henne. Men nu efter två timmar i Zambezidalens hetta kunde hon känna en svag lukt av honom där han satt tätt bakom henne, så nära att de nästan rörde vid varandra, en lukt av frisk, manlig utdunstning, och hon greps av ett nästan oemotståndligt behov av att få röra på sig i safaristolen. Han gjorde henne nervös, men hon tvingade sig till att sitta orörlig. Hon kom på sig själv med att andas djupt för att fånga upp hans svaga doft, hejdade sig sedan ilsket så fort hon insåg vad hon höll på med.

Några centimeter framför hennes ögon vred sig ett ensamt grönt blad som hängde ned i öppningen i gräsväggen, vred sig sakta runt på sin stjälk som en vindflöjel, och nästan genast kände hon hur den svaga kvällsbrisen ändrat riktning.

Sean hade placerat gömstället i lä för rådande vind, och när brisen nu nådde dem förde den med sig en ny lukt, stanken av kadaver. Lockbetet var en gammal buffelko. Sean hade valt ut den ur en hjord med tvåhundra väldiga svarta djur.

Den där gamla flickan får inga kalvar längre, hade han sagt och pekat ut henne. Sätt en kula lågt ner i bogen, genom hjärtat, hade han beordrat hennes far.

Det var första gången Claudia såg ett djur bli avsiktligt dödat. Knallen från det tunga vapnet hade skrämt henne, men inte lika mycket som det purpurröda blodflödet i den skarpa afrikanska solen och den gamla kons sorgsna dödsskri. Hon hade gått tillbaka till den gamla öppna Toyotan och suttit ensam i framsätet, illamående och kallsvettig, medan Sean och han spårare slaktat kadavret.

Med hjälp av motorvinschen framtill på Toyotan hade de hissat upp djurkroppen i de nedre grenarna på ett fikonträd och efter mycken diskussion mellan Sean och hans spårare placerat den på exakt den höjd som skulle göra det möjligt för ett fullvuxet lejon att stående på bakbenen nå upp och till en del mätta sin hunger utan att tillåta en större flock katter att konsumera alltihop på en gång för att sedan dra vidare på jakt efter nästa skrovmål.

Det hade varit för fyra dagar sedan, men redan medan de höll på hade de metallgröna spyflugorna kommit svärmande, ditlockade av blodlukten. Nu hade både hettan och flugorna gjort sitt och Claudia rynkade på näsan och grimaserade åt stanken som brisen förde med sig. Lukten lade sig som en beläggning av slem på tungan och i svalget, och när hon satt där och stirrade på kadavret i trädet tyckte hon sig kunna se hur den svarta huden gick i vågor medan maskarna myllrade och grävde sig in i det ruttna köttet innanför.

Härligt. Sean hade andats in lukten innan de kröp in i gömstället. Som en mogen camembert. Inte ett lejon på femton kilometers håll kommer att kunna motstå den. Medan de väntade dalade solen trött på himlen, och nu glödde bushens färger i det varmare skenet, i kontrast till det urtvättade bländande ljuset mitt på dagen.

Kvällsbrisens svaga svalka tycktes väcka fåglarna ur deras värmedvala. Nere i undervegetationen vid flodens stränder skrek en lourie Kok! Kok! Kok! lika skrovligt som en papegoja, och bland grenarna rakt ovanför deras huvuden fladdrade ett par metallglimmande honungssugare ivrigt medan de hängde upp och ned för att kunna få i sig nektarn från de fluffiga blommorna. Claudia lyfte sakta på huvudet och studerade dem med intensivt välbehag. Fastän hon satt så nära att hon kunde se deras smala rörformiga tungor borra sig djupt in i de gula blommorna ignorerade de små varelserna henne fullständigt. Det var som om hon varit en del av trädet.

Hon satt fortfarande och såg på fåglarna när hon blev medveten om en plötslig spänning i gömstället. Hennes far hade stelnat till, och hans hand kramade lätt om gevärskolven. Hans upphetsning var nästan som någonting man kunnat ta på. Han stirrade ut genom sitt titthål, men fastän hon själv stirrade så mycket hon kunde lyckades hon inte upptäcka vad som väckt hans iver. Ur ögonvrån såg hon Sean Courtney sträcka sig fram mellan dem. Handen rörde sig sakta, sakta innan den varnande grep om hennes fars armbåge.

Sedan hörde hon Seans viskning, svagare än brisen. Vänta! sa han.

Så de väntade, orörliga, medan minuterna släpade sig fram och blev till först tio och sedan till tjugo.

Till vänster, sa Sean, och det kom så plötsligt att hon ryckte till av ljudet från det knappt hörbara mumlet. Hennes ögon vreds mot vänster. Hon såg ingenting, bara gräs och snår och skuggor. Hon stirrade utan att blinka tills det sved i ögonen och tårarna trängde fram och hon var tvungen att blinka till och sedan titta igen, och den här gången såg hon någonting röra sig som dimma eller rök, en strimma brunt i det höga solsvedda gräset.

Sedan kom plötsligt och dramatiskt ett djur ut på den öppna platsen nedanför det stinkande kadavret i fikonträdet.

Claudia flämtade ofrivilligt till och fick sedan en klump i halsen. Det var det vackraste djur hon någonsin sett, en väldig katt, mycket större än hon väntat sig, blank och glänsande och gyllene. Den vred huvudet och tittade rakt på henne. Hon såg att halsen var milt gräddfärgad, och solljuset blänkte i de långa vita morrhåren. Öronen var runda med svart överdel och stod upp, lyssnande. Ögonen var gula, och lika lysande och obevekliga som månstenar, pupillerna bara svarta pilspetsar när den spejade upp genom den långa röjningen mot gömställets vägg.

Claudia kunde fortfarande inte andas. Hon satt som förstenad av spänning och bävan medan katten såg på henne. Inte förrän den vred tillbaka huvudet och tittade upp på kadavret i trädet kunde hon släppa ut en skälvande suck.

Döda den inte. Snälla ni, döda den inte, var hon nära att skrika högt. Lättad såg hon att hennes far inte rört en muskel och att Seans hand fortfarande vilade hejdande på hans armbåge. Det var först då det gick upp för henne att det var en hona, den hade ingen man, en lejoninna, och hon hade lyssnat tillräckligt på samtalet vid lägerelden för att veta att de bara jagade en fullvuxen hanne och att höga böter och till och med fängelse väntade den som dödade en hona. Hon slappnade av lite och tilllät sig att njuta helt av ögonblicket, av djurets bedövande skönhet. Nöjet hade precis bara börjat, för nu tittade sig lejoninnan omkring ännu en gång och sedan hon förvissat sig om att kusten var klar öppnade hon gapet och gav ifrån sig ett lågt jamande lockrop.

Nästan omgående kom hennes ungar tumlande in i gläntan. De var tre stycken, ulliga som leksaksdjur och fläckiga. De snubblade på tassar som var för stora för deras små kroppar och efter några ögonblicks tvekan, under vilka honan inte gjort något för att tygla dem, kastade de sig in i ett stojande slagsmål på lek, brottades och tumlade om varandra med blodtörstiga babymorranden.

Lejoninnan ignorerade dem och reste sig istället upp på bakbenen mot det hängande kadavret. Hon borrade in huvudet i den öppna buken, som tömts på inälvor, och började äta. Raden av svarta spenar på hennes mage framträdde tydligt och pälsen runt dem var tovig av ungarnas saliv. Hon hade inte vant dem av med att dia än, och nu fortsatte ungarna med leken utan att bry sig om hennes måltid.

Sedan kom en annan lejoninna in i röjningen, åtföljd av två halvvuxna ungar. Den här lejoninnan var mycket mörkare i färgen, nästan blå utmed ryggraden och pälsen var full av gamla läkta ärr, spåren av ett livs slitsamma jagande, märkena efter hovar och horn och klor. Ena örat var bara halvt och revbenen tittade fram genom den ärrade huden. Hon var gammal. De två halvvuxna ungar som följde efter henne in i röjningen skulle antagligen bli hennes sista kull. När ungarna om ett år övergett henne och hon var för svag för att orka hålla jämna steg med flocken skulle hyenan ta henne. Men nu levde hon fortfarande på sin list och erfarenhet.

Hon hade låtit den unga lejoninnan gå in först till betet, eftersom hon sett två kamrater bli dödade i just en sådan situation, under ett saftigt kadaver hängande i ett träd, och därför hade sina misstankar. Istället för att börja äta gick hon oroligt omkring i gläntan, vilt svängande med svansen, och gång på gång stannade hon upp och stirrade spänt ned genom den öppna röjningen mot gömställets gräsvägg i bortre änden.

Hennes två ungar tittade upp på kadavret, sittande på bakhasorna och morrande av hunger och besvikelse eftersom köttet var utom räckhåll. Till sist backade den djärvare av de två och tog ett språng mot betet. Hängande i framtassarnas klor och med bakbenen fritt svävande försökte den att snabbt ta sig en tugga, men den unga lejoninnan gav sig ilsket på den, morrade och slog, tills den damp ned på rygg, kravlade sig upp på rätt köl och slank undan.

Den äldre av de två lejoninnorna gjorde inget försök att skydda sin unge. Sådan var flockens lag. De fullvuxna jägarna, flockens mest värdefulla medlemmar, måste äta först. Det var på deras styrka flocken överlevde. Först sedan de proppat sig fulla fick de yngre äta. Under magra tider, när det var ont om vilt eller när den öppna terrängen gjorde det svårt att jaga, hände det att de unga svalt ihjäl, och de vuxna honorna blev inte brunstiga igen förrän det åter fanns gott om villebråd. På så sätt säkrades flockens överlevnad.

Den bortjagade ungen smög sig tillbaka till sitt syskon under kadavret för att konkurrera med det om de bitar som lejoninnan slet loss ur buffelns bukhåla och sedan råkade tappa.

Vid ett tillfälle släppte den unga lejoninnan sitt tag och sjönk tillbaka ned på alla fyra, tydligt besvärad, och Claudia såg till sin fasa hur hela huvudet på honan var fullt av vita larver som krupit ut ur köttet medan hon åt. Lejoninnan skakade på huvudet, och larverna yrde kring henne som riskorn. Hon tog sig desperat åt huvudet med tassen för att befria sig från de feta maskarna som försökte krypa in i hennes öron. Sedan sträckte hon på halsen och nös våldsamt och blåste ut levande larver ur näsborrarna.

Detta tog hennes ungar som en inbjudan till lek, eller till att komma och äta. Två av dem kastade sig mot hennes huvud och försökte hänga sig fast i hennes öron medan den tredje gjorde ett utfall mot hennes mage och sög sig fast vid en spene som en knubbig brun igel. Utan att bry sig om dem reste sig lejoninnan än en gång på bakbenen för att fortsätta äta. Ungen vid hennes spene lyckades hänga kvar ytterligare några sekunder och ramlade sedan ned under hennes baktassar, där han blev ordentligt trampad på medan hon ryckte och slet i kadavret. Slokörad, dammig och tilltufsad kröp han sedan ut mellan hennes ben.

Claudia fnissade till, kunde inte låta bli, och satte båda händerna för munnen för att tysta sig själv. Sean borrade genast in ett finger i revbenen på henne.

Det var bara den gamla lejoninnan som reagerade på hennes fniss. De andra var alltför upptagna av sitt. Men lejoninnan kröp ihop och lade öronen platt mot huvudet medan hon stirrade stint ned genom öppningen på gömstället. Med den blicken på sig tappade Claudia all lust att fnissa och höll panikslagen andan.

Hon kan inte se mig, försökte hon intala sig. Självklart kan hon inte se mig. Men under långa sekunder borrade sig de där ögonen in i hennes.

Sedan reste sig den gamla lejoninnan plötsligt och försvann in i den täta undervegetationen bakom trädet med lockbetet. Hon rörde sig som en orm, en brun kropp som slingrande gled bort. Claudia andades långsamt ut och svalde av lättnad.

Medan resten av flocken tumlade om och brottades och åt under trädet försvann solen långsamt bakom trädtopparna och den korta afrikanska skymningen var över dem.

Om de har en hanne i sällskap så kommer han in nu, viskade Sean lågt. Natten var katternas tid, mörkret gjorde dem djärva och blodtörstiga. Ljuset försvann snabbt.

Claudia hörde någonting på andra sidan gräsväggen bredvid sig, något djur som förstulet rörde sig i det höga gräset, men bushen var full av den sortens ljud och hon vred inte ens på huvudet. Sedan hörde hon tydligt och omisskännligt det tassande ljudet från ett större djur, tyst och smygande, men på mycket nära håll, och hon kände hur det kröp i skinnet av rädsla och gick kalla kårar längs ryggraden. Snabbt vände hon på huvudet.

Hon hade vänster axel tryckt mot gömställets vägg och där fanns en springa som var några centimeter bred. Hon hade ögonen i jämnhöjd med öppningen, och genom den såg hon någonting röra sig. Under ett ögonblick visste hon inte vad det var hon såg, och sedan förstod hon att det var mjuk gulbrun päls som fyllde upp hålet, på bara några centimeters avstånd. Medan hon stirrade skräckslagen gled den gulbruna pälsen förbi hennes blick, och nu hörde hon någonting annat, ett djur som andades, som nosade på andra sidan gräsväggen.

Instinktivt sträckte hon ut sin lediga hand bakom sig, utan att för ett ögonblick ta blicken från springan. Någon tog hennes hand i ett hårt, svalt grepp. Den beröring som bara några minuter tidigare väckt hennes förargelse skänkte henne nu mer tröst än hon någonsin trott möjligt. Hon undrade inte ens över att hon sträckt sig efter Seans hand istället för efter sin fars.

Hon stirrade ut genom springan och plötsligt fanns där ett annat öga på andra sidan, ett stort runt öga, glimmande som gul agat, ett ohyggligt icke-mänskligt öga, som utan att blinka borrade sig in i hennes med en död svart pupill i mitten, en handsbredd från hennes ansikte.

Hon ville skrika men strupen snördes samman. Hon ville resa sig men hennes ben var förlamade. Hennes svullna blåsa kändes som en sten i underlivet, och innan hon hann få kontroll över den kände hon några varma droppar tränga fram. Det fick henne att skärpa sig. Förödmjukelsen var större än skräcken och hon knep ihop lår och skinkor och klamrade sig fast vid Seans hand, alltjämt stirrande in i det där ohyggliga gula ögat.

Lejoninnan nosade ljudligt ännu en gång, och Claudia ryckte till men behärskade sig. Jag ska inte skrika, intalade hon sig.

Än en gång vädrade lejoninnan på andra sidan gräsväggen, och hennes näsborrar fylldes med människolukt och hon gav till en explosiv grymtning som tycktes skaka de bräckliga gräsväggarna. Claudia lyckades hejda skriket innan det trängde fram. Sedan försvann det gula ögat från springan och hon hörde hur stora tassar gjorde en kringgående rörelse bakom gömstället.

Claudia vred på huvudet för att följa ljudet, och hon såg rätt in i Seans ansikte. Han log. Det var det som chockade henne efter vad hon just varit med om, detta sorglösa leende på hans läppar och spefullheten i de gröna ögonen. Han skrattade åt henne. Skräcken avtog och vreden vaknade.

Det svinet, tänkte hon. Det arroganta satans svinet. Och hon visste att hon var vit i ansiktet och att hennes ögon var mörka och uppspärrade av skräck. Hon hatade sig själv för att det var så, och hon hatade honom för att han fått bevittna det.

Hon ville rycka loss sin hand ur hans grepp, men hon kunde fortfarande höra den där stora katten där ute, fortfarande på mycket nära håll, tassande runt dem och fastän hon avskydde honom visste hon att hon utan hans hand helt skulle tappa kontrollen. Så hon höll kvar sitt grepp men vände bort ansiktet, följde de svaga ljuden av lejoninnan, så att Sean inte kunde se hennes ansiktsuttryck.

Lejoninnan passerade framför gömstället. Genom titthålet kunde hon skymta den gyllene kroppen när den snabbt drog förbi, och hon såg också att den varnande grymtningen fått den unga lejoninnan och ungarna att försvinna in i undervegetationen. Platsen nedanför trädet med lockbetet var tom.

Ljuset avtog snabbt nu. Om några minuter skulle det vara mörkt, och tanken på det där odjuret ute i mörkret var nästan för mycket för henne. Sean sträckte sig över hennes axel och tryckte någonting litet och hårt mot hennes mun. Ett ögonblick gjorde hon motstånd, men öppnade sedan munnen och lät honom stoppa in vad det nu var. Det var en bit tuggummi.

Mannen har blivit galen. Hon var helt oförstående. Tugggummi vid en tidpunkt som denna?

När hon sedan bet i tuggummit märkte hon att hennes saliv torkat ut och att munnen dragit ihop sig som om hon bitit i en omogen persimonfrukt. Pepparmintssmaken fick saliven att rinna till igen, men hon var alldeles för arg på honom för att kunna känna sig tacksam. Han hade förstått att hon var torr i munnen av skräck och det gjorde henne rasande.

Lejoninnan morrade i halvmörkret bakom gömstället, och Claudia tänkte längtansfullt på Toyotan som stod parkerad en och en halv kilometer därifrån. Nästan som ett eko av tanken frågade hennes far lågt: När sa du åt bärarna att komma med bilen?

När det har blivit för mörkt för att skjuta, svarade Sean tyst.

Om en kvart, tjugo minuter.

Lejoninnan hörde deras röster och morrade åter hotfullt.

En fräck fan, sa Sean muntert. Mopsiga Mae i egen hög person.

Var tyst! väste Claudia åt honom. Hon kommer att hitta oss.

Hon vet var vi finns nu, svarade Sean och höjde sedan rösten och ropade. Ge dig iväg. Gå tillbaka till dina ungar.

Claudia ryckte till sig handen. För helvete! Du kommer att ta livet av oss allihop.

Men den ljudliga människorösten hade skrämt katten, och i flera minuter var det alldeles tyst på andra sidan gräsväggen. Sean tog det korta fula dubbelpipiga geväret som stod lutat mot väggen bredvid honom och placerade det tvärs över sitt knä. Han öppnade bakstycket på 577 Nitro Expressen och lät de tjocka mässingspatronerna glida ur loppet, varpå han bytte ut dem mot två andra som han tog från öglorna på jackans vänstra bröst. Detta att byta patroner var en lite vidskeplig ritual som han alltid utförde i början av en jakt.

Hör nu på mig, Capo, sa han till Riccardo. Om vi tar livet av den där gamla horan utan en bra anledning kommer myndigheterna att dra in min licens. ’Bra anledning’ är när hon redan har tuggat av armen på någon, inte tidigare. Är det uppfattat?

Uppfattat, nickade Riccardo.

All right, skjut nu inte förrän jag ger klartecken. Annars kommer jag vid gud att skjuta dig.

De log mot varandra i det svaga ljuset, och det gick upp för Claudia att de båda njöt av situationen. De här två idioterna hade faktiskt roligt.

När Job kommer med bilen kommer det att ha hunnit bli kolmörkt, och Job kan inte köra ända fram till gömstället. Vi blir tvungna att gå ner till bilen i flodbädden. Du går först, Capo, och sedan Claudia mellan oss. Håll er tätt intill varandra, och vad ni gör, så spring inte! För guds skull, spring inte någon av er!

Sedan hörde de lejoninnan tyst tassande utanför igen. Hon morrade ännu en gång, och morrningen besvarades nästan omgående från andra sidan gömstället. Nu fanns den unga lejoninnan också utanför.

Gänget är samlat, löd Seans kommentar. Ljudet av röster och den gamla lejoninnans morranden hade lockat till sig resten av flocken, och jägarna hade blivit de jagade. De var instängda i gömstället. Det var nästan helmörkt. Solnedgången var bara en svag röd glöd vid den västra horisonten. Var är bilen? viskade Claudia.

Sean sa: Den kommer. Sedan förändrades hans röst. Ner! sa han hårt. Ner! Och fastän hon inte hört någonting gled hon ur safaristolen och kröp ihop på marken.

Lejoninnan hade smugit fram till den främre väggen igen, nästan ljudlöst, och nu kastade hon sig mot den, ilsket rytande medan hon klöste i den bräckliga konstruktionen med framtassarnas klor. Med fasa förstod Claudia att hon skulle vräka sig över henne.

Håll ner huvudena, ropade Sean och lyfte den dubbelpipiga bössan samtidigt som väggen slets upp.

Han sköt. Det hördes en bedövande knall när mynningsflamman svepte genom gömstället och lyste upp det lika skarpt som om en glödlampa tänts.

Han har dödat henne. Trots att hon hatade den blodiga sporten kunde Claudia inte låta bli att känna en skamsen lättnad, men bara för ett kort ögonblick. Skottet hade bara skrämt katten och tillfälligt jagat bort henne. Claudia hörde lejoninnan rusa iväg in i undervegetationen, ilsket morrande.

Du missade, sa hon anklagande, med stanken av bränt krut i näsborrarna.

Var inte ute efter att skada henne. Sean öppnade geväret och laddade om från patronöglorna vid bröstet. Bara ett varningsskott.

Nu kommer bilen. Riccardos röst lät lugn och obesvärad. Claudias öron sjöng fortfarande av knallen från skottet, men hon kunde ändå svagt höra det avlägsna ljudet av Toyotans dieselmotor.

Job har hört skottet. Sean reste sig. Han kommer tidigt. All right, då gör vi oss beredda att gå härifrån.

Claudia tog sig ivrigt upp på fötter och tittade sedan över det taklösa gömställets låga gräsvägg in i den mörka skrämmande skogen runt omkring, och mindes stigen som ledde ned till den uttorkade flodbädden som fungerade som väg. De skulle bli tvungna att gå trehundra meter genom mörkret innan de nådde bilen och säkerheten. Hennes mod dalade vid tanken.

Inne bland träden inte ens femtio meter bort röt lejoninnan igen.

En stimmig rackare, skrockade Sean och tog Claudia om armbågen för att leda henne till dörren. Den här gången försökte hon inte dra sig undan utan fann att hon istället klamrade sig fast vid hans arm.

Ta tag i Capos bälte. Varligt lirkade han loss hennes hand och förde den till faderns bälte i korsryggen.

Håll fast, sa han till henne. Och kom ihåg att vad som än händer, så spring inte. Det skulle ögonblickligen dra dem till dig. Katt och råtta. Det kan de inte motstå.

Sean tände ficklampan. Det var en stor svart Maglite, men till och med dess starka ljuskägla verkade liten och gul här i skogens ofantlighet när han lät den spela i en cirkel runt dem. Ögon reflekterades i ljuset, lyste som ondskefulla stjärnor, många ögon där ute i den mörka bushen. Omöjligt att skilja ungar från fullvuxna lejoninnor.

Nu går vi, sa Sean tyst, och Riccardo började gå nedför den smala knaggliga stigen, med Claudia i släptåg.

De gick långsamt, tätt tillsammans. Riccardo gick i täten med sitt lättare gevär och Sean bildade eftertrupp med det kraftiga geväret och ficklampan.

För var gång ljuskäglan fångade blänket av kattögon i natten tycktes dessa vara närmare, ända tills Claudia kunde urskilja djurets kropp bakom de lysande ögonen. De var bleka som nattfjärilar i ficklampsljuset, rörde sig vigt och oroligt medan de cirklade runt. Båda lejoninnorna närmade sig nu, tassade snabbt genom undervegetationen, vaksamt iakttagande. Men så fort det skarpa ljuset träffade deras ögon vände de bort huvudena.

Stigen var brant och ojämn, och ack, så lång. Varje steg var en otålig plåga för Claudia där hon snubblade fram bakom sin far, utan att kunna se var hon gick men med blicken istället på de där ljusa kattformationerna som rörde sig runt dem.

Här kommer Mopsiga Mae! varnade Sean lågt när den gamla lejoninnan samlade mod och kom emot dem ur mörkret och lät som ett ånglokomotiv. Bedövande ljudstötar trängde upp ur hennes strupe och ut ur hennes öppna mun, och den långa svansen svängde från sida till sida som en piska av flodhästhud. De stannade tätt tryckta intill varandra, och Sean riktade ficklampan och geväret mot det anfallande djuret.

Ge dig av! skrek han åt henne. Schas iväg med dig! Och lejoninnan fortsatte att närma sig med öronen platt intill huvudet, och med långa gula huggtänder och en skär tunga som krökte sig mellan hennes gapande käftar.

Fy! Mopsiga Mae! vrålade Sean. Jag skjuter skallen av dig!

I sista sekunden avbröt hon attacken och bromsade in med styva framben, ungefär tre meter från det ställe där de stod hopträngda, och dammet virvlade runt henne i ficklampsljuset.

Stick! beordrade Sean henne strängt, och hon reste öronen och vände och traskade lydigt tillbaka in i skogen.

Det där var bara feg lek, skrockade Sean. Hon testade.

Hur kunde du veta det? Claudias röst lät gäll och sprucken i hennes egna öron.

Svansen. Så länge hon viftar på svansen skojar hon bara. När hon håller den styv, då är det dags att se upp.

Här har vi bilen, sa Riccardo, och de kunde se Toyotans strålkastare mellan träden när den kom skumpande uppför den torra flodbädden nedanför dem.

Tack gode gud, viskade Claudia.

Än är det inte över, varnade Sean när de åter började gå nedför stigen. Fortfarande Grymma Gertie att tänka på.

Claudia hade glömt den unga lejoninnan och nu tittade hon sig ängsligt omkring medan hon snubblade efter fadern, med en hand om hans bälte.

Så till sist var de framme på flodstranden, som lystes upp av strålkastarna på bilen som stod parkerad bara trettio meter bort med motorn på. Hon kunde skymta spårarnas huvuden i framsätet bakom strålkastarljuset. Så nära, så oerhört nära, och hon kunde inte behärska sig. Claudia släppte faderns bälte och började springa mot bilen, satte av i full fart genom flodbäddens lösa vita sand.

Bakom sig hörde hon Sean ropa: Din satans idiot!

Och med detsamma efteråt det ohyggliga rytandet från lejoninnan som gick till anfall. Claudia sneglade åt sidan medan hon sprang, och den stora katten var nästan över henne nu, kom farande från sidan ur den höga vassen som kantade den öppna flodbädden. Hon var jättelik och blek i strålkastarljuset från Toyotan, snabb som en orm, och hennes rytande fick Claudias mage att knyta sig och fötterna att bli tunga som bly i den tjocka vita sanden.

Claudia såg att den anfallande lejoninnan höll svansen högt och styv som en stålpinne, och trots skräcken kom hon ihåg vad Sean hade sagt och tänkte med iskall skärpa: Den här gången kommer hon inte att stanna, hon kommer att döda mig.

Under ett ödesdigert ögonblick hade Sean inte haft klart för sig att flickan sprungit. Han hade försiktigt backat nedför den branta stigen ned i flodbädden, med ficklampan i vänster hand och dubbelbössan i höger. Han höll geväret i greppet med piporna lutade mot axeln och med tummen på säkringen, och han höll ögonen på den gamla lejoninnan där ute i vasskanten medan hon på mage kröp i riktning mot dem. Men han var övertygad om att hon nu bara simulerade aggressivitet sedan han med blicken tvingat tillbaka hennes första skenanfall. En bit bakom henne syntes två av ungarna, de satt upp i gräset och följde föreställningen med stora ögon och tydligt intresse, men för skygga för att våga delta. Den yngre lejoninnan hade han tappat bort fastän han var säker på att det var hon som nu utgjorde det främsta hotet. Men vassen växte tät och hög.

Han hade känt hur Claudia stött till hans höft, men han trodde att hon hade snubblat, hade inte förstått att hon stötte till honom när hon vände sig om för att springa. Han spejade fortfarande efter den yngre lejoninnan, undersökte vassbädden med ficklampsljuset, när han hörde kraset av Claudias fötter i den sockerlika flodsanden. Då snurrade han runt och fick se henne ensam där ute i den uttorkade flodbädden.

Din satans idiot! skrek han rasande. Flickan hade varit en konstant källa till irritation och meningsskiljaktigheter ända sedan hon kom för fyra dagar sedan. Nu hade hon öppet gått emot hans order, och han visste genast, redan innan lejoninnan gick till anfall, att han skulle förlora henne. Att få en safarikund dödad eller lemlästad var den största skam som kunde drabba en yrkesjägare. Det betydde slutet på hans bana, slutet på tjugo års slit och arbete.

Din satans idiot! röt han och öste ut all sin bitterhet över den springande varelsen. Han trängde sig förbi Riccardo som fortfarande stod förstenad av chock på stigen nedanför honom, och i det ögonblicket sköt lejoninnan ut ur vassen där hon legat.

Flodbädden badade i ljus från bilens strålkastare, så Sean släppte ficklampan och lyfte geväret med båda händerna, men han kunde inte skjuta. Vinkeln var fel, flickan befann sig mellan honom och lejoninnan. Claudia sprang klumpigt genom den djupa sanden, höll huvudet vänt bort från honom, mot lejonet, och armarna pumpade desperat i otakt med benen.

Ner! skrek Sean. Platt ner på marken! Men hon fortsatte att springa, fortsatte att blockera hans skottlinje, och lejoninnan närmade sig henne. Sanden sprutade kring tassarna, där de krökta gula klorna redan var fullt synliga. Katten morrade för varje steg hon tog och svansen höll hon styv och rak.

I strålkastarljuset avtecknade sig flickans och kattens skuggor svarta och groteska mot den bländvita sanden, närmade sig snabbt varandra, och Sean såg hur lejoninnan samlade sig inför språnget och spejade maktlös över gevärssiktena. Det var omöjligt att skilja dem åt, omöjligt att skjuta utan att träffa flickan.

I sista sekunden snubblade Claudia. Benen som var svaga av rädsla vek sig under henne och med ett förtvivlat skrik föll hon framstupa i sanden.

Sean siktade ögonblickligen in sig på lejoninnans gräddvita bröst. Med det här geväret kunde han träffa två pennyslantar som kastats upp samtidigt i luften på trettio meters håll, vänster och höger, båda mynten innan de föll i marken. Med det här geväret hade han dödat leopard, lejon, noshörning, buffel och elefant i hundratal – och människor, många människor under den tid det rhodesiska bushkriget pågick. Han behövde aldrig skjuta en andra gång. Nu låg målet öppet, han kunde fullkomligt säker skicka iväg en 750-grains blymantlad expanderande kula genom lejoninnan, från bröstet till svansfästet. Det skulle innebära slutet för katten, och för safarin, och sannolikt hans licens. Det skulle i varje fall betyda månader av undersökning och rättegång. En död lejoninna skulle innebära att han drog på sig hela regeringens och viltvårdens vrede.

Lejoninnan var nästan framme vid den liggande flickan, bara någon meter vit sand skilde dem åt, och Sean sänkte siktet. Det var en fruktansvärd risk, men han älskade risker. Han spelade med flickans liv som insats, men hon hade gjort honom rasande, hon förtjänade att få sitt liv satt på spel. Han sköt i sanden en dryg halvmeter framför lejoninnans öppna gap. Den massiva kulan borrade sig in och sände upp en eruption av sand, en kaskad av flygande vita korn som under ett ögonblick fullkomligt omslöt djuret. Sand fyllde dess gap och sögs in i lungorna när det röt, sand täppte till dess näsborrar och piskade mot de öppna gula ögonen, rev och slet och förblindade lejoninnan, fick henne att tappa orienteringen och avbryta attacken.

Sean sprang fram, med den andra pipan skjutklar, men det behövdes aldrig. Lejoninnan hade ryggat tillbaka och retirerade nu, vilt viftande mot sanden i ögonen, föll och studsade upp igen och rusade tillbaka in i vassen, törnade emot den branta strandsluttningen, rullade runt och föll och kämpade sig upp igen. Ljudet av hennes vilda galopp och plågade rytanden avtog.

Sean nådde fram till Claudia och drog upp henne på fötter. Benen bar henne inte, och han var tvungen att halvt bära, halvt släpa henne fram till Toyotan och fösa in henne i framsätet.

Samtidigt klättrade Riccardo in i Toyotans baksäte, och Sean hoppade upp på fotsteget och höll geväret som en pistol med sin lediga hand, riktat ut mot mörkret, redo för ännu en attack.

Kör! skrek han åt Job, och matabelechauffören släppte upp kopplingen och de flög fram över flodbädden, skumpande och dunsande på det ojämna underlaget.

Ingen sa någonting på nästan en minut, inte förrän de klättrat upp ur flodbädden, upp på den jämnare stigen. Då sa Claudia med en kvävd liten röst: Om jag inte får kissa nu spricker jag.

Vi skulle ju kunna rikta dig mot Mopsiga Mae som en brandsläckare och spola bort henne, föreslog Sean med kylig röst och i baksätet gav Riccardo till ett glatt gapskratt. Fastän Claudia hörde att det fanns både nervös lättnad och spänning i faderns skratt tog hon illa upp. Det gjorde hennes förödmjukelse total.

Det var en timmes körning tillbaka till lägret och när de kom fram lät Moses, Claudias specielle uppassare, fylla duschen med rykande varmt vatten. Duschen bestod av ett hundraliters oljefat upphängt i grenarna på ett mopaneträd, en skärm av flätat gräs, öppen mot stjärnorna, och ett cementgolv.

Hon stod under strömmen av ångande vatten, och medan hennes kropp blev illande skär kände hon hur förödmjukelsen och det illamående som följt med överdosen adrenalin sakta försvann och ersattes av den uppsluppna känsla av välbehag som bara infinner sig när man har överlevt extrem fara.

Medan hon tvålade in sig och masserade fram ett tjockt lödder lyssnade hon till Sean. Han befann sig femtio meter bort i sitt provisoriska gym på baksidan av sitt tält, men hon kunde trots avståndet tydligt höra hans regelbundna väsande andhämtning när han arbetade med tyngderna. Han hade inte hoppat över träningen en enda gång under de fyra dagar hon varit i lägret, hur lång och hård dagens jakt än varit.

Rambo! Hon log föraktfullt åt hans maskulina fåfänga och ändå hade hon mer än en gång under de senaste dagarna kommit på sig själv med att i smyg studera hans muskulösa armar, eller hans platta mage eller till och med hans skinkor, runda och hårda som ett par strutsägg innanför khakishortsen.

Moses bar lyktan när han eskorterade henne tillbaka från duschen; hon var iförd sin morgonrock av siden och hade en handduk knuten som en turban om håret. Han hade lagt fram rena kläder åt henne, khakilångbyxor och en Gucci T-shirt, och ökenkängor av strutsskinn. Exakt vad hon själv skulle ha valt. Moses tvättade varje dag hennes smutsiga kläder och strök allt perfekt. Det frasade lite om långbyxorna när hon drog dem på sig. Det bidrog till hennes känsla av välbehag.

Hon tog sig tid att torka håret och borsta ut det. Skickligt lade hon en svag makeup och satte på lite läppstift, och när hon tittade sig i den lilla spegeln kände hon sig ännu mer väl till mods.

Vem är det nu som är fåfäng? log hon mot sig själv och gick ut till lägerelden där männen redan satt, belåten med att de avbröt samtalet och såg henne göra entré. Sean reste sig från sin stol för att ta emot henne på det där brittiska sättet som alltid gjorde henne förlägen.

Sitt ner! Hon försökte låta brysk. Du behöver inte hoppa upp och ner så där.

Sean log obekymrat. Låt henne inte märka vilken stark inverkan hon har på dig, varnade han sig själv, och han höll fram tältstolen åt henne medan hon satte sig med ökenkängornas sulor vända mot lägerelden.

Ge Donna en drink, sa Sean till mässuppassaren. Du vet hur hon vill ha den.

Uppassaren bar fram den till henne på en silverbricka. Den var perfekt. Ett stänk Chivas whisky i ett kristallglas, knappt tillräckligt för att färga Perriervattnet, och fyllt ända upp med is. Tjänaren var klädd i en snövit kanza som gick en bra bit nedanför knäna och hade en röd pillerboxfez på huvudet. Hans två medhjälpare stod respektfullt i bakgrunden, också de iförda röda fezer och böljande vita klädnader. För Claudia kändes det något pinsamt med tjugo tjänare till att ta hand om de tre, allt var så sybaritiskt och kolonialt och utnyttjande. Detta var ju 1987, för guds skull, och imperiet var sedan länge försvunnet – men whiskyn smakade underbart.

Jag förmodar att du väntar dig ett tack för att du räddade mitt liv, sa hon medan hon läppjade på den.

Inte alls, raring. Sean hade lärt sig nästan från första stund att hon avskydde den tilltalsformen. Jag väntar mig inte ens att du ska be om ursäkt för din kolossala dumhet. För att vara helt uppriktig var jag mer orolig för att kanske bli tvungen att döda lejoninnan. Det skulle ha varit en tragedi.

De stred med ord, elegant och skickligt, och Claudia fann att hon njöt av kampen. Varje träff hon fick in fyllde henne med behaglig tillfredsställelse, en känsla mer behaglig till och med än den som infann sig efter en bra dag i rätten. Hon blev besviken när huvudtjänaren med gravlik stämma meddelade "Kocken säger att middag färdig, Mambo", och Sean visade dem in i mässtältet, som lystes upp av levande ljus i en flerarmad kandelaber av Meissenporslin. Knivar och gafflar var av äkta silver, Claudia hade i smyg tittat på stämplarna, och vinglasen i Waterfordkristall glittrade på duken av Madeiraspets, och bakom var och en av deras hopfällbara safaristolar stod en vitklädd tjänare, redo att servera dem.

Vad skulle passa i kväll, Capo? frågade Sean.

Lite Wolfgang Amadeus, föreslog Riccardo, och Sean tryckte in play-knappen på bandspelaren innan han gick fram till sin stol, och de kristallklara tonerna i Mozarts sjuttonde pianokonsert skimrade i skenet från de levande ljusen.

Soppan var gjord på gröna ärter och pärlgryn och märgben från buffel, och kryddad med en stark chilisås som Sean kallade Peli Peli Ho Ho.

Claudia hade ärvt sin fars smak för chili och vitlök och rödvin, men inte ens hon klarade rätt nummer två, buffelmage i vit sås. Båda männen ville ha sina buffelmagar gröna, vilket bara var en omskrivning för att dessa inte var helt befriade från sitt ursprungliga innehåll.

Det är bara tuggat gräs, hade hennes far påpekat, vilket fick henne att känna sig lätt illamående fram till dess att hon vände sig om och kände doften av den specialrätt som kocken gjort i ordning åt henne. Under en gyllene pajskorpa ångade en aromatisk stuvning tillagad på antilopfilet och njurar. Kocken hade skakat på sin höga vita mössa när hon föreslagit en tillsats av tio vitlöksklyftor.

Kokbok säger ingen vitlök, Donna.

Min bok säger massor av vitlök, den säger tydligt och klart tio klyftor vitlök, okej, chefie? Och kocken hade kapitulerat med ett brett leende. Claudia hade praktiskt taget från första stund charmerat hela lägerpersonalen med sitt lättsamma, avspända sätt.

Vinet var en fyllig och robust sydafrikansk Cabernet, precis lika gott som hennes favorit Chianti, och hon njöt till fullo både av vinet och pajen. Dagens strapatser och solen och den friska luften hade gett henne god aptit. Liksom sin far kunde hon äta och dricka utan att det lade sig ett gram kring midjan. Den enda besvikelsen var bordssamtalet. Liksom övriga kvällar talade männen om gevär och jakt och dödandet av vilda djur. Vapenkonversationen var i stort rena rappakaljan för henne.

Hennes far sa saker som Weatherbyn 300 kan skicka iväg en 180-grainskula med en hastighet av 1000 meter i sekunden, och det ger dig en mynningsenergi på över 600 meter per kilo och en enorm hydrostatisk stöt.

Och Sean kunde svara: Ni amerikaner är som besatta av hastighet. Roy Waetherby har sprängt fler kulor på afrikanskt vilt än vad du har ätit spagetti, Capo. Tacka vet jag hög sektionsdensitet, Noslerkonstruktion och måttlig hastighet…

Ingen normalbegåvad person kunde hålla på så där timme efter timme, sa hon sig, och ändå hade hon hittills varje kväll av safarin gått och lagt sig medan de två männen fortfarande satt kvar vid lägerelden med sin konjak och sina cigarrer och samtalade på samma sätt.

Men när de talade om djuren var det lättare för henne att bli intresserad och då kunde hon till och med delta i samtalet, i allmänhet för att lufta sitt ogillande. För det mesta talade de om speciella individuella djur, legendariska gamla hannar som Sean hade smeknamn på, vilket retade Claudia, på samma sätt som det irriterade henne när han kallade hennes far för Capo, som om han varit en maffiagudfar. Ett sådant djur kallade han Fredrik den Store, eller helt enkelt Fred. Det var det lejonet de jagade nu, det lejon för vars skull de hängt upp buffelkadavret.

Jag har sett honom två gånger hittills den här säsongen, en safarikund till och med sköt på honom. Men han skakade så av nervositet att han missade med en fotbollsplan.

Berätta om honom. Riccardo lutade sig ivrigt fram.

Pappa, han berättade för dig om honom i går kväll, påminde Claudia honom ljuvt. Och kvällen dessförinnan, och kvällen före den…

Små flickor ska ses men inte höras, skrockade Riccardo. Har jag inte lärt dig någonting? Berätta nu om Fred igen.

Han måste vara nära fyra meter lång, och inte bara lång. Han har ett huvud som en flodhäst, och en man som en svart höstack. När han går fladdrar den och krusar sig som när vinden drar genom ett msasaträd, beskrev Sean i hänförda ordalag. Listig? Slug? Fred kan alla knep. Han har blivit beskjuten minst tre gånger efter vad jag vet. Sårad en gång av en spansk jägare borta i Ian Percys koncession för tre säsonger sedan, men han repade sig. Han har inte blivit så där stor genom att vara dum.

Hur ska vi få tag i honom? frågade Riccardo.

Jag tycker att ni två är vidriga, avbröt Claudia innan Sean hann svara. Efter att ha sett de där underbara varelserna i dag, de där ljuvliga små ungarna. Hur kan ni förmå er att döda dem?

Jag har inte sett några ungar bli skjutna i dag, anmärkte Riccardo medan han nickade åt uppassaren att servera honom en portion buffelmage till. Sanningen är i stället den att vi gjorde oss en hel del besvär och utsatte oss för stora risker för att de skulle få överleva.

Du ägnar fyrtiofem dagar av ditt liv enbart åt att döda lejon och elefanter! gav Claudia igen. Så spela inte indignerad inför mig, Riccardo Monterro.

Jag är alltid lika fascinerad av den förvirrade tankeprocessen hos er gastande liberaler, sköt Sean in och Claudia vände sig glatt mot honom, redo till strid.

Jag är inte det minsta förvirrad. Ni är här för att döda djur.

På samma sätt som en bonde dödar djur, instämde Sean. För att garantera en sund utveckling i hjorden och en plats åt den hjorden att överleva på.

Du är ingen bonde.

Jodå, det är jag visst det, opponerade sig Sean. Enda skillnaden är att jag slaktar djuren ute på markerna och inte i slakthuset som en vanlig lantbrukare. Eftersom mitt främsta intresse är beståndets överlevnad.

Det här är inga husdjur, protesterade Claudia. Det är vackra vilda djur.

Vackra? Vilda? Vad i helvete har det med saken att göra? Liksom allting annat i denna moderna värld måste Afrikas vilt vara självbärande om det ska kunna överleva. Capo här betalar tiotusentals dollar för att få skjuta ett lejon och en elefant. Han ger de där djuren ett monetärt värde som vida överstiger det på getter och boskap. Av den anledningen är Zimbabwes nya självständiga regering beredd att spara stora områden på miljoner tunnland där viltet kan fortsätta leva. Jag arrenderar ett av dessa områden, och jag har världens starkaste motiv för att vilja skydda det mot tjuvskyttar och betande djur och se till att jag har gott om vilt att erbjuda mina jägare. Nej, raring, legal safarijakt är ett av de mest effektiva naturvårdande vapnen i dagens Afrika.

Så du tänker rädda djuren genom att skjuta dem med högeffektiva gevär? undrade Claudia hånfullt.

Högeffektiva gevär? Sean skrattade tyst. Ännu ett känsloladdat liberalt papegojrop. Skulle du föredra att man använde lågeffektiva gevär? Skulle det inte vara ungefär som att kräva att slaktaren bara använder slöa knivar till att skära av halsar med? Du är en intelligent kvinna. Tänk med huvudet, inte med hjärtat. Det enskilda djuret är oviktigt. Hans liv är begränsat till några få korta år. När det gäller det speciella lejon som vi just nu jagar antagligen högst tolv år. Det som betyder något är artens fortsatta existens som helhet. Inte individen, utan hela hans sort. Vårt lejon är en gammal hanne i slutet av sitt verksamma liv, under vilket han skyddat sina honor och sina ungar och redan bidragit med sina gener till sin ras pool. Han kommer att dö en naturlig död inom ett eller två år. Då är det mycket bättre att hans död ger tiotusen dollar i kontanter till en säker plats åt hans ungar att växa upp på istället för att den här vildmarken erövras av myllrande svart mänsklighet och hjordar av magra getter.

Herregud, bara hör så du låter. Claudia skakade sorgset på huvudet. Myllrande svart mänsklighet. Så talar en rasist och bigott person. Det är deras land. Varför kan de inte få bo var de vill?

Och det där är virrig liberal logik, skrattade Sean. Bestäm dig för vems sida du står på, de vackra vilda djurens eller de vackra vilda svartas. Du kan inte hålla på båda. När de båda tvingas konkurrera om livsutrymme är det alltid de vilda djuren som kommer att stå som förlorare, om inte vi jägare kan betala räkningen för dem.

Han var inte lätt att diskutera med, det måste hon medge, och hon kände en viss lättnad när fadern lade sig i samtalet och gav henne en chans att samla tankarna.

Det kan inte råda någon tvekan om på vilken sida min älskade dotter står. Sean, kom ihåg att du talar till en av ledamöterna i den kommission som arbetar för att inuitfolket ska få återvända till sina traditionella marker.

Hon log ljuvt mot honom. Inte inuit, pappa. Folk kommer att tro att du håller på att bli en vekling. Inte ens eskimåer – ditt vanliga uttryck är gulingar, är det inte så?

Riccardo strök tillbaka det tjocka silvergrå håret vid tinningarna. Ska jag berätta för dig hur min dotter och hennes kommission gör för att fastställa hur mycket av Alaska som tillhör inuitfolket? frågade han.

Han kommer hur som helst att berätta det. Claudia böjde sig fram för att klappa sin far på handen. Det hör till hans festrutin. Beskrivningen är mycket lustig. Du kommer att uppskatta den.

Riccardo fortsatte som om hon ingenting sagt. De går nerför Fourth Street i Anchorage, det är där alla barer ligger, och de hugger tag i ett par eskimåer som fortfarande står på benen. De sätter dem på ett plan och flyger ner med dem över halvön, och de säger till dem: ’Tala nu om för oss var ert folk brukade bo. Visa oss era gamla jaktmarker. Vad säger ni om sjön där borta, brukade ert folk fiska i den?’ Riccardo ändrade röstläge; han var en skicklig imitatör. ’Visst!’ säger eskimån i baksätet, och kikar ut genom fönstret med ögonen fulla av Jack Daniels. ’Det var där min farfar fiskade.’

Nu ändrade han röst igen, den här gången för att härma Claudia. ’Och bergen där borta, de som vi elaka vita som har stulit dem av er kallar Brooks Range, har din farfar jagat där någon gång?’ Han växlade till eskimåtonfall. ’Visst, visst. Han sköt en hel massa björnar där. Jag minns hur farmor berättade om det.’

Fortsätt, pappa. Du har ju en underbar publik i kväll. Mr Courtney njuter enormt av din kvickhet, uppmuntrade Claudia honom.

Vet du om en sak? frågade Riccardo. Hittills har Claudia aldrig varit med om att en eskimå tackat nej till en sjö eller ett berg som hon har erbjudit honom. Är inte det fantastiskt? Min lilla flicka har kammat hem full poäng, inte ett enda nej.

Du har tur, Capo, sa Sean till honom. Det finns en chans att de kommer att låta dig behålla någonting. Här tog de alltihop.

Claudia vaknade av klirret av porslin utanför sin tältdörr och Moses artiga hostning. Hon hade aldrig förut fått te på sängen. Det var en lyx som fick henne att känna sig underbart dekadent. Det var fortfarande kolmörkt och iskallt i tältet. Hon kunde höra hur det knastrade av frost på tältduken när Moses öppnade dörrfliken. Hon hade aldrig trott att det skulle vara så kallt i Afrika.

Hon satt upp i tältsängen med en filt över axlarna och med händerna kupade om temuggen medan hon såg Moses pyssla omkring i tältet. Han tömde en spann hett vatten i hennes handfat och lade en ren vit handduk bredvid. Han fyllde tandborstmuggen med kokt dricksvatten och klämde ut tandkräm på tandborsten åt henne. Sedan hämtade han ett fyrfat med brinnande kol och placerade det mitt i tältet.

För kallt i dag, Donna.

Och alldeles för tidigt, instämde Claudia sömnigt.

Hörde ni lejonen ryta i går kväll, Donna?

Jag har inte hört ett knäpp. Hon gäspade. De kunde ha låtit en mässingsorkester spela America, the Beautiful bredvid hennes säng utan att hon skulle ha vaknat.

Moses lade slutligen fram hennes kläder på extrasängen. Han hade putsat hennes kängor så att de blänkte.

Om ni vill någonting, Donna, så ropa, sa han medan han backade ut genom tältöppningen.

Hon hoppade upp från den varma sängen och stod huttrande intill fyrfatet medan hon höll sina trosor ovanför de glödande kolen för att värma dem innan hon tog dem på sig.

Stjärnorna lyste fortfarande när hon steg ut ur tältet. Hon hejdade sig för att blicka upp, fortfarande häpen över den glittrande skattkista som var södra halvklotets himmel. Hon lyckades med viss tillfredsställelse urskilja Södra korset och gick sedan bort till läger-elden där männen var, och sträckte tacksamt fram händerna mot lågorna.

Du är likadan som när du var liten. Hennes far log mot henne. Minns du hur jag brukade tjata för att få dig upp ur sängen så att du skulle hinna till skolan? Och en tjänare kom med hennes andra mugg te.

Sean visslade och hon hörde Job starta Toyotan och köra runt den till palissadens främre grind, och de började dra på sig sin utrustning. Tröjor och anoraker, mössor och yllehalsdukar.

När de kom ut till jaktbilen fann de gevären på plats i ställen och Job och Shadrach, de två matabelemännen, stående i baksätet med den lille ndorobospåraren mellan sig. Spåraren såg ut som ett barn och nådde inte Claudia mer än upp till armhålan, men han hade ett älskvärt skrynkligt leende och lysande odygdiga ögon. Hon hade varit inställd på att tycka om hela lägrets svarta personal, men Matatu hade redan blivit hennes favorit. Han