Monsun

By Wilbur Smith

Det brittiska imperiet har stött på problem. Stora problem. I vattnen utanför Madagaskar blir det ostindiska kompaniets allra finaste handelsskepp plundrade, om och om igen. Någon måste stoppa piraterna och kungen vet vem det är han vill ha: sir Hal Courtney. Den framstående sjömannen har inte haft något uppdrag på fyra år - nu står han plötsligt inför sin farligaste resa någonsin. Tillsammans med sina tre söner ger han sig ut på ett ödesdigert äventyr som mycket väl kan skicka dem alla i en för tidig död. Bland slavhandlare och rövare går ingen säker, inte ens den som är ute i kronans tjänst. Och för de unga bröderna Courtney blir det en upplevelse som ska förändra dem för all framtid...Monsun är den tionde delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney. I den episka berättelsen om släkten Courtney får vi följa äventyrslystna män och modiga kvinnor. Krönikan utspelar sig i Sydafrika sträcker sig från 1600-talet och kolonialismen till 1900-talet och apartheid. Medlemmarna i släkten Courtney får uppleva både äventyr och krig på sin jakt efter ära, makt och kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129715

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Monsun

Översättning Karin Andræ

SAGA Egmont

Monsun

Översatt av Karin Andræ

Originaltitel: Monsoon

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1997, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129715

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Boken tillägnas min hustru Danielle Antoinette. Hennes kärlek genom alla år har utgjort den monsunvind som ihärdigt och uppriktigt angett färdriktningen.

D e tre pojkarna klättrade upp genom ravinen bakom kapellet så att de inte skulle synas från herrgården och stallen. Tom, den äldste, ledde som vanligt, men den yngste brodern var honom tätt i hälarna och när Tom stannade där bäcken gjorde sin första sväng ovanför byn upprepade han sin fråga: Varför måste jag alltid hålla utkik? Varför får jag aldrig vara med om det roliga?

För att du är minst, svarade Tom med en storebrors självklara pondus. Han tittade ut över den lilla byn nedanför dem som nu var synlig bortom ravinen. Från smedjan steg rök och bakom änkan Evans stuga slog tvättkläderna som hängde på tork i den ostliga vinden, men de såg inga tecken på mänskligt liv. Vid den här tiden på dagen var de flesta av männen ute på åkrarna, för det var mitt i skörden, och de kvinnor som inte arbetade vid deras sida utomhus var fullt sysselsatta i herrgården.

Tom grinade belåtet och förväntansfullt. Ingen har upptäckt oss, sa han. Det betydde att ingen kunde skvallra för deras far.

Det är orättvist. Dorian lät sig inte så lätt avledas. Det kopparfärgade håret lockade sig i pannan och han såg ut som en arg kerub. Du låter aldrig mig göra någonting.

Vem lät dig flyga falken förra veckan? Tom vände sig mot sin lillebror. Det gjorde jag. Vem lät dig fyra av en musköt igår? Det gjorde jag. Vem lät dig styra kuttern?

Ja, men …

Sluta tjata. Tom blängde på honom. Vem är förresten kapten på den här skutan?

Det är du. Dorian vek undan med blicken. Men ändå …

Du kan gå med Tom istället för mig om du vill. Det var Guy som upphävde sin röst. Jag kan hålla vakt.

Dorian sken upp. Får jag? Får jag verkligen det? När han log var det som om solen själv bröt fram genom molnen.

Nej, det får du inte! avbröt Tom. Han vände sig mot sin tvillingbror. Dorry är bara barnet. Han kan inte följa med, det begriper du väl! Han får stanna kvar på taket och vakta.

Jag är nästan elva. Dorian var rasande. Jag är inget barn.

Har du hår på pungen än då, ifall du inte är något barn? Visa oss! Sedan Tom hade fått sina första hårstrån på pungen var det hans mått på vuxenhet.

Dorian svarade inte. Trots ivrigt spanande i de nedre regionerna hade han ännu inte upptäckt minsta lilla röda fjun. På det området kunde han inte mäta sig med brodern. Istället valde han en ny angreppspunkt. Jag ska bara titta, ingenting mer.

Ja, du ska titta från taket. Kom nu, vi har bråttom. Han började springa uppför den branta ravinsidan.

De andra två klättrade motvilligt efter. Vem skulle komma förresten? envisades Dorian. Alla är upptagna. Det var till och med meningen att vi skulle hjälpa till.

Svarta Billy till exempel, svarade Tom utan att se sig om, och det var ett namn som fick tyst på Dorian. Svarta Billy var den äldste av Henry Hal Courtneys söner. Hans mor var etiopisk prinsessa. När sir Henry hade återvänt till England efter sin första resa till den märkliga och avlägsna kontinenten hade han haft henne med sig.

En kunglig brud och en hel skeppslast med skatter rövade från holländarna och hedningarna hade ökat familjens anseende betydligt. Courtneys kunde nu mäta sig med släkten Grenville, den största och förmögnaste markägaren i hela Devon.

William Courtney, av sina yngre halvbröder kallad Svarta Billy, var nästan tjugofyra, sju år äldre än tvillingarna. Han var begåvad, hänsynslös och vacker på ett mörkt vargliknande sätt. Hans yngre bröder fruktade och hatade honom på goda grunder. Blotta namnet gav Dorian frossa, och de klättrade den sista kilometern under tystnad. Slutligen vek de av från bäcken och närmade sig krönet. De stannade till under den stora eken där kärrhöken hade legat på ägg förra våren.

Tom slängde sig ner vid trädstammen för att hämta andan. Om vinden håller i sig kan vi segla imorgon, meddelade han medan han drog av sig mössan och torkade sin svettiga panna med skjortärmen. I mössan satt en fjäder från en gräsand, det första byte som hans jaktfalk hade slagit.

Han såg sig om. Härifrån syntes en stor del av Courtneys ägor, femtontusen tunnland av böljande kullar och branta dalgångar, skogar, betesmarker och sädesfält som bredde ut sig ända fram till klipporna vid kusten. Men utsikten var så välkänd att Tom inte ägnade den en tanke. Jag går i förväg och ser efter om kusten är klar, sa han. Försiktigt smög han fram till stenmuren som omgav kapellet. Sedan lyfte han huvudet och kikade över den.

Kapellet var uppfört av hans farfarsfar, sir Charles, som hade vunnit sina sporrar i den goda drottning Elisabets tjänst. Han var sjökapten och hade utmärkt sig i slaget mot kung Filips spanska armada. Det var mer än hundra år sedan och den lilla kyrkobyggnaden var uppförd till åminnelse av den framgångsrika sjöstriden vid Calais. Många av de spanska galeonerna hade stuckits i brand och drivit iland, medan resten hade skingrats i den storm som viceamiralen Drake hade döpt till Guds vind.

Den åttkantiga byggnaden av gråsten kröntes av en hög spira som en klar dag kunde skådas i Plymouth drygt 20 kilometer därifrån. Tom hoppade över muren och smög genom fruktträdgården fram till den järnbeslagna porten till sakristian. Han sköt upp dörren och lyssnade spänt. Tystnaden var kompakt. Försiktigt gick han genom sakristian och kom till dörren som ledde ut i mittskeppet. Solljuset silade in genom de höga målade fönstren så att kyrkorummet skimrade i regnbågens alla färger. Målningen ovanför altaret föreställde den engelska flottan som nedgjorde den spanska armadan medan Gud Fader gillande tittade ner mellan molnen på de brinnande spanska galeonerna.

De målade fönstren ovanför kyrkporten hade Toms egen far låtit sätta dit. Den här gången utgjordes fiendestyrkorna av holländare och muslimer, som tvingades till underkastelse av engelsmännen. Sir Hal höjde sig över de stridande med svärdet i handen och sin etiopiska prinsessa vid sidan. Båda var klädda i rustning och båda höll sköldar framför sig. På sköldarna syntes korset, symbolen för Sankt Georgsorden och den heliga Graal.

Idag var kyrkan tom. Förberedelserna för Svarta Billys bröllop som skulle äga rum nästa lördag hade inte börjat än. Tom sprang tillbaka till dörren och stack ut huvudet. Han satte två fingrar i munnen och visslade. Det var en genomträngande signal och nästan omedelbart kom bröderna farande över muren.

Upp i klocktornet, Dorry! beordrade Tom.

Har hon kommit? frågade Guy och i rösten skymtade en osäkerhet.

Nej. Det är för tidigt. Tom gick över golvet och fortsatte nedför den mörka stentrappan som ledde till den underjordiska kryptan. När han var nere knöt han upp snöret i läderpungen som hängde bredvid slidkniven i hans bälte. Ur pungen drog han upp den tunga järnnyckeln som han hade knyckt ur lådan i faderns arbetsbord samma morgon. Sedan låste han upp gallergrinden och svängde upp den på gnisslande gångjärn. Utan att tveka gick han in i valvet där så många av hans förfäder låg i sina stensarkofager. Guy blev stående en stund på tröskeln innan han följde efter. Han tyckte inte om de dödas närvaro.

Den enda ljuskällan var de höga fönstren i marknivå som släppte in ett svagt glimmande ljus. Kistor av sten och marmor stod vid väggen i den cirkelrunda kryptan. Allt som allt var det sexton medlemmar av släkten Courtney, kvinnor och män, som vilade här, sedan farfarsfars tid. Guy kastade en skygg blick på kistan som innehöll stoftet av hans egen mor. Skulpturen på locket föreställde henne och hon var vacker, tänkte Guy, en blek lilja till flicka.

Han hade aldrig fått lära känna henne, aldrig legat vid hennes bröst. De tre dygnen i födslovåndor hade varit för mycket för den späda kroppen. Hon hade dött av blodförlust bara några timmar efter det att Guy, den andra tvillingen, hade upphävt sitt första skrik. Pojkarna hade uppfostrats av en rad barnsköterskör och av styvmodern som var Dorians mamma.

Han gick fram till marmorkistan och knäböjde vid huvudänden. Inskriptionen löd: I denna kista ligger Margaret Courtney, älskad andra hustru till sir Henry Courtney, mor till Thomas och Guy, avliden den 1 maj 1673. Må hon vila trygg i Guds famn. Guy slöt ögonen och började be.

Hon kan inte höra dig, sa Tom, men inte ovänligt.

Jo, det kan hon, svarade Guy utan att höja huvudet eller öppna ögonen.

Tom tappade intresset och vandrade nedför raden av kistor. Till höger om hans egen mamma låg Dorians mor begraven, sir Henrys sista fru. Det var bara tre år sedan kuttern hade kapsejsat på väg in i bukten och en tidvattenvåg hade svept med sig henne ut i havet. Sir Henry hade försökt rädda henne, men strömmen var så stark att den tog honom också. Till slut spolade tidvattnet upp dem båda på en vindpinad strand åtta kilometer längre ner längs kusten, men vid det laget hade Elizabeth drunknat och det var inte mycket kvar av sir Henry heller.

När Tom tänkte på Elizabeth vällde tårarna upp i ögonen på honom, för han hade älskat henne som han inte kunde älska den mor han aldrig känt. Han hostade för att dölja att han var rörd, och blinkade bort tårarna så att Guy inte skulle tycka att han var barnslig.

Hal hade gift sig med Elizabeth först och främst för att ge tvillingarna en mor, och de hade kommit att hålla av henne, precis som de höll av Dorian. Alla utom Svarta Billy, naturligtvis. William Courtney tyckte inte om någon annan än sin far och han var närmast sjukligt svartsjuk på halvbröderna. Elizabeth hade skyddat de yngre pojkarna från hans raseri ända tills havet tog henne och lämnade dem försvarslösa.

Jag önskar att du inte hade dött ifrån oss, sa Tom tyst till henne och sneglade sedan oroligt på Guy. Men Guy hade inte hört honom, för han var fortfarande djupt försjunken i bön.

Tom gick över till kistan på den andra sidan om hans mors. Den tillhörde Judith, den etiopiska prinsessan, mor till Svarta Billy. Reliefen visade bilden av en vacker kvinna med de skarpa, nästan hökliknande drag som sonen hade ärvt. Hon var klädd i bröstharnesk, som det anstod den som hade befälet över arméer. Vid hennes bälte hängde ett svärd, mot bröstet vilade en sköld och en hjälm. Skölden var smyckad med ett koptiskt kors, symbolen för den äldsta kristna kyrkan som hade föregått Roms. Hon var barhuvad och håret var en tät, lockig krona. Medan han tittade ner på henne kände Tom hur hatet som han bar på steg i honom.

Den där hästen kunde gärna ha kastat av dig innan din son föddes, viskade han.

Guy reste sig och gick fram till honom. Det ger otur att tala illa om de döda, sa han varnande.

Tom ryckte på axlarna. Hon kan inte göra mig något ont.

Guy tog sin bror i armen och ledde honom till nästa kista i raden. De visste att den var tom. Locket var pålagt men inte förseglat.

Sir Francis Courtney, född den 6 januari 1616 i grevskapet Devon. Riddare av Strumpebandsordeh och Sankt Georgsorden och den heliga Graal. Upptäcktsresande och Sjökapten. Utforskare och Soldat. Far till Henry och Oförvägen Gentleman. Guy läste inskriptionen högt. Orättvist anklagad för sjöröveri av de fega holländska bosättarna vid Cap de Bonne Esperance. Av dem å det gruvligaste avrättad den 15 juli 1668. Fast hans jordiska kvarlevor vilar på en avlägsen och vild afrikansk kust lever hans minne för alltid hos hans son, Henry Courtney, och hos alla de modiga och trofasta sjömän som har korsat världshaven under hans befäl.

Jag har alltid undrat varför far har ställt hit en tom kista, mumlade Tom.

Jag tror att han tänker hämta hit farfars kropp, svarade Guy.

Tom tittade upp. Har han sagt det till dig? Han var svartsjuk för han trodde att brodern visste något som han inte hade fått veta. Alla sönerna dyrkade sin far och tävlade om hans gunst.

Nej, det har han inte, medgav Guy, men det är vad jag skulle göra om det vore min far.

Tom tappade intresset för diskussionen och gick ut på det öppna golvet där intrikata inläggningar av granit och marmor i många olika färger beskrev en cirkel. Runt cirkeln stod mässingskittlar utställda i de fyra väderstrecken. Kittlarna fylldes med de fyra grundelementen eld, jord, luft och vatten när riddarna av Sankt Georgsorden och den heliga Graal höll sina sammankomster. Sir Henry var ordensriddare, liksom hans far och farfar före honom. Mitt i kryptans välvda tak var ett runt hål upptaget. När det var fullmåne lyste månen genom hålet rakt ner på stengolvet och träffade en inskription i svart marmor. In Arcadia habito stod det. Ingen av pojkarna visste vad det betydde.

Tom ställde sig på de svarta gotiska bokstäverna, lade handen över hjärtat och började mässa Sankt Georgsordens inträdesritual. På dessa saker tror jag och jag är beredd att försvara dem med mitt liv. Jag tror på Gud Fader Allsmäktig, himlens och jordens skapare, jag tror ock på Den Helige Ande …

Amen! Guy föll in när Tom var färdig med trosbekännelsen. Båda två hade med brinnande nit studerat ceremonin och kunde rabbla de hundra svaren utantill. De skulle också sväras in i orden en dag under en ceremoni här i kryptan.

Jag tror på …, fortsatte Tom men avbröt sig när han hörde en skarp vissling från taket.

Det är Dorry! sa Guy nervöst. Det kommer någon! Båda två stod blickstilla och väntade på den andra signalen som betydde fara, men de hörde inget mer.

Det är hon! sa Tom förväntansfullt. Jag började tro att hon inte tänkte komma.

Guy delade inte broderns förtjusning. Han kliade sig nervöst i nacken. Tom, jag tycker inte om det här något vidare.

Prata inte strunt, Guy Courtney. Tom skrattade åt honom. Du får ju aldrig veta hur bra det är om du inte provar.

Först hörde de fraset av tyg och ljudet av lätta fötter i trappan, och sedan uppenbarade sig en flicka i dörren till kryptan. Hon stannade upp och såg sig om, rodnande och andfådd efter att ha sprungit uppför kullen.

Det var väl ingen som såg dig? frågade Tom.

Hon skakade på huvudet. Ingen alls, unge herrn, försäkrade hon. Allihop står och rör i syltkittlarna för allt vad de är värda. Hon talade den lokala dialekten, och rösten var lättsam och behaglig.

Mary var en välutrustad flicka, mjuk och rundnätt, äldre än tvillingarna, antagligen närmare tjugo än femton. Hennes hy var slät och vit som den berömda grädden från Devon och det knubbiga ansiktet var inramat i en sky av mörka små lockar. Läpparna var skära, mjuka och fylliga, men i de klara ögonen fanns det något beräknande.

Är du alldeles säker på att sir William inte såg dig? frågade Tom strängt. Hon skakade på huvudet så att lockarna dansade. Ja, jag tittade efter i biblioteket innan jag gick och han satt med näsan i böckerna som vanligt.

Mary satte händerna på höfterna och båda pojkarna följde rörelsen med hungriga ögon. Lagren av vida och trasiga kjolar nådde halvvägs ner på hennes runda vader, och de nakna fötterna var visserligen lortiga, men hon hade smala vackra vrister. Hon såg uttrycket i deras ögon och log förföriskt medan hon lyfte ena handen och började fingra på bandet som höll ihop snörlivet. Lydigt följde två par ögon med och hon sköt ut brösten så att tyget stramade. Herrn lovade att jag skulle få sixpence för det, sa hon och Tom vaknade ur förtrollningen.

Det stämmer bra. Han nickade. Sixpence för Guy och mig.

Hon stack ut en skär tunga mot honom. Han är allt en listig en, unge herr Tom. Det var en sixpence var, en shilling för två, sanna mina ord.

Gör dig inte dum, Mary. Han öppnade pungen vid bältet, tog ut ett silvermynt och kastade upp det i luften. Det glimmade i det svaga ljuset medan det föll ner i hans handflata. Han höll ut handen mot henne. En hel sixpenceslant i silver.

Hon skakade på huvudet och drog lite till i bandet. En shilling, upprepade hon och livstycket öppnades ett par centimeter. Båda pojkarna stirrade på strimman av vit hud som blev synlig. Den stod i sällsam kontrast till de solbrända och fräkniga axlarna ovanför.

En shilling, annars blir det inget! Hon ryckte på axlarna i låtsat ointresse.

Vid rörelsen var ett av de runda brösten nära att hoppa ut ur urringningen och det var bara bröstvårtan som fortfarande var dold under den trådslitna bluskanten. Båda pojkarna var mållösa.

Har mössen tagit tungan för er? frågade hon. Förresten har jag inte tid att stanna längre. I en svepande rörelse svängde hon runt så att kjolarna stod ut omkring henne.

Vänta! ropade Tom med kvävd röst. En shilling då, Mary, snälla!

Först vill jag se den! Hon såg sig om över en fräknig axel medan han frenetiskt grävde i börsen.

Här har du! Han höll ur myntet och hon började långsamt gå emot honom med gungande höfter på samma sätt som flickorna i Plymouths hamn gick. Så tog hon myntet ur hans hand. Tycker unge herrn jag är söt?

Du är sötare än alla flickor i hela England, svarade Tom och han menade det. Han sträckte ut handen efter det ena runda bröstet, som nu hade sluppit ut ur snörlivet. Hon fnissade och slog bort handen. Hur blir det med unge herr Guy då? frågade hon retsamt. Kommer inte han först? Hon tittade förbi Tom. Han har väl aldrig gjort det förut?

Guy svalde men kunde inte hitta rösten. Han var mörkröd i ansiktet och tittade ner i golvet.

Det är första gången för honom, bekräftade Tom.

Mary gick fram till Guy och tog honom i handen. Unge herrn ska inte vara rädd. Hon log mot honom. Det gör inte ont. När hon tryckte sig mot honom kände han lukten av henne. Hon hade inte tvättat sig på mycket länge och utsöndrade en kraftfull och mustig odör, en blandning av svett, stekos, fiskgryta och rök från köksspisen.

Det vände sig i magen på honom. Nej, bräkte han och gick baklänges. Jag vill inte … jag kan inte. Han var nära tårarna. "Först du, Tom.

Nu när jag har skaffat henne åt dig, sa Tom otåligt. När du känner hur skönt det är så kommer du att bli tokig. Försök!

Snälla Tom, jag vill inte, låt mig slippa. Rösten skalv och Guy tittade desperat bort mot trappan. Jag vill hem nu. Tänk om far kommer på oss!

Kom nu! Mary ryckte i Guy. Jag har allt haft ett gott öga till unge herrn, det har jag verkligen, en fin pojk som du!

Låt Tom göra det först! upprepade han frenetiskt.

Då far det bli så. Hon släppte honom, vände sig om och svepte över golvet fram till Tom. Då far han visa vägen. Och vid det här laget hittar han dit med förbundna ögon, så ofta som han har varit där. Hon tog Tom i handen och drog med honom till närmaste kista som råkade tillhöra sir Charles, hjälten från Calais.

Och inte bara hos mig förresten. Hon lutade sig mot kistan och fnissade upp mot honom. Hos Mabel har han också varit, och hos Jill, om de inte far med osanning bägge två. Och hälften av flickorna nere i byn efter vad jag har hört. Han är allt en riktig bock han, Tom!

Hon sträckte ner handen och började rycka i Toms byxor. Han försökte säga något till Guy men lyckades inte, för hon hade tryckt sina skära läppar mot hans mun och nu kunde han bara rulla med ögonen mot sin tvillingbror. Till sist drog han undan huvudet och flämtade efter luft. Han grinade mot Guy.

Nu ska du få se det finaste du någonsin kommer att få se om du så lever tills du blir hundra.

Tom böjde sig fram och lossade kjollinningen så att både snörliv och kjolar föll ner och lade sig i en hög omkring hennes vrister. Hon var naken under och kroppen var slät och vit. Det såg ut som om hon var modellerad av finaste ljusmassa. Alla tre betraktade nu denna kropp, tvillingarna i förundran och Mary med ett självbelåtet leende i mungipan.

Så slog hon armarna omkring Toms nacke, hoppade upp på honom och lade benen i kors runt hans midja. Hon hade ett halsband av glaspärlor om halsen och det fastnade mellan dem och gick sönder. Pärlorna föll ner och rullade iväg över golvet, men ingen av dem tycktes lägga märke till det.

Nu iakttog Guy med en blandning av fasa och fascination sin tvilling när han tryckte upp Mary mot deras farfarsfars sarkofag. Sedan började Tom stöta och flåsa, flämta och stånka, alldeles röd i ansiktet, medan flickan rörde sig upp mot honom. Hon lät hela tiden, små jämrande ljud som blev högre och högre, och till slut gnydde hon som en hundvalp.

Han ville titta bort men kunde inte. Istället stirrade han med skräckblandad förtjusning på paret ända tills hans bror kastade huvudet bakåt och skrek rakt ut, ett utdraget, smärtfyllt skri.

Hon har dödat honom, tänkte Guy. Vad ska jag säga till far?

Tom släppte taget om Mary och tog några ostadiga steg. Han var högröd i ansiktet och svetten blänkte i pannan och på kinderna.

Tom! Mår du bra?

Har aldrig mått bättre, flämtade han. Och nu, käre bror, så är det din tur.

Mary var också andtruten och skrattade ostadigt. Ge mig en minut att hämta andan så ska jag ta med han på en ridtur som han sent ska glömma, unge herr Guy.

I det ögonblicket genljöd en skarp vissling genom hålet i kryptans tak och Guy hoppade högt av förskräckelse och lättnad. Det gick inte att missta sig på enträgenheten i signalen.

Det är Dorry. Någon kommer! ropade han.

Tom hoppade först på det ena benet, sedan på det andra medan han slet och ryckte i byxorna. Se till att du packar dig iväg, gläfste han åt Mary som stod på alla fyra och letade efter sina pärlor på golvet.

Låt det där vara, ropade han otåligt, men hon lyssnade inte på honom. Hennes nakna skinkor hade skära ränder efter kistkanten och han kunde nästan läsa gravskriften över farfarsfar i det vita hullet. Han drabbades av en våldsam lust att skratta, men istället grep han Guy om handleden. Kom! Det kanske är far! Blotta tanken gav deras fötter vingar. De flög uppför trappan och knuffade nästan omkull varandra i sin brådska att komma därifrån.

När de tumlade ut genom dörren till sakristian såg de att Dorian väntade på dem i skydd av vildvinet som vällde över muren.

Vem är det? flämtade Tom.

Svarta Billy! pep Dorian. Han har just ridit ut från stallgården och han tog stigen rakt uppför berget. Han är här vilken minut som helst!

Tom svor hett och innerligt, en konst som han hade lärt sig av Ston-Daniel Fisher, båtsman ombord på faderns fartyg. Om han upptäcker oss är vi dödens. Kom! De rusade fram till stenmuren. Tom hävde Dorian över den, sedan hoppade han och Guy över och allihop rasade omkull i gräset på andra sidan.

Tysta! Båda två! Tom frustade av undertryckt skratt och spänning.

Vad gjorde ni? frågade Dorian. Jag såg att Mary gick in. Gjorde du det med henne, Guy?

Du vet inte ens vad det är. Guy försökte komma förbi frågan.

Jag vet visst vad det är, svarade Dorian upprört. Jag har sett när bockarna gör det och hundarna och tupparna och hönsen och Herkules, så här. Han ställde sig på alla fyra och gav dem en livfull uppvisning, pumpade upp och ner med sin lilla rumpa, rullade fasansfullt med ögonen och stack ut en skär tunga i mungipan. Var det så du gjorde, Guy?

Guy rodnade av ilska. Sluta, Dorian Courtney! Hör du mig!

Men Tom gnäggade förtjust och tryckte ner Dorians ansikte i gräset. Din snuskiga lilla apa. Jag slår vad om att du skulle göra det bättre än Guy, med eller utan hår på pungen.

Kan inte jag få försöka nästa gång? bad Dorian bevekande, om än ganska grumligt eftersom han hade ansiktet nedtryckt i gräset.

Du får vänta tills du har lite mer att försöka med, sa Tom och avbröt sig tvärt eftersom de hörde hovslagen nu.

Tysta! Och ner i gräset med er båda två.

William Courtney var en skicklig ryttare och han satt rak och obesvärad i sadeln. Han var slank och högväxt och som vanligt klädd i svart. Denna dag var han barhuvad, men för det mesta bar han en vidbrättad svart hatt, prydd med ett knippe vajande strutsfjädrar. De höga ridstövlarna var svarta, liksom sadel och remtyg. Williams hingst Sultan var naturligtvis svart, ryktad så att han blänkte i solen. Häst och ryttare utgjorde en magnifik uppenbarelse.

William var där för att inspektera kapellet inför det stundande bröllopet. Han skrittade långsamt runt kyrkan fram till dörren in till sakristian. Där satt han av och band hästen vid järnringen i kyrkväggen bredvid dörren. Han var trolovad med Grenvilles näst yngsta dotter. Det skulle bli ett lysande bröllop och deras far hade förhandlat i närmare ett år med John Grenville, earl av Exeter, om hemgiften.

William försvann in i sakristian och Tom reste sig. Han är borta! Kom! Nu kan vi …, men innan han hade avslutat meningen hörde de ett skrik från kapellet.

Mary! ropade Tom. Hon är fortfarande kvar!

Svarta Billy har hittat henne, andades Guy.

Nu blir det ett förfärligt bråk, sa Dorian ivrigt och hoppade upp och ner för att få en skymt av uppståndelsen. Vad tror ni han tänker gora?

Jag vet inte, sa Tom. Och jag tänker inte vänta för att se efter.

Men innan de hade hunnit ner i ravinen och den skyddande skogen kom Mary farande ut genom kyrkdörren. Hon sprang som om hon hade elden i hälarna. Ett ögonblick senare var William ute ur kyrkan. Kom tillbaka! Slyna! Hans röst hördes tydligt över nejden. Men Mary samlade ihop kjolarna och sprang ännu fortare. Och hon var på väg rakt mot pojkarna.

Bakom henne lösgjorde William sin häst och kastade sig upp i sadeln. Sedan satte han av i full karriär och snart var han ikapp Mary. Stanna! röt han. Vad gjorde du i kapellet? Något sattyg var det! Han måttade efter henne med ridpiskan, men hon vred sig undan.

Snälla herrn, skrek Mary, men han svängde piskan igen. Den ven genom luften, men hon undvek den igen och störtade in mellan äppelträden med William efter på hästen.

Kom! viskade Guy. Nu kan vi ge oss iväg. Han hoppade upp och försvann hals över huvud nedför den branta slänten med Dorian bakom sig, men Tom började bli orolig för Mary och dröjde där han var.

Jag ska lära dig att lyda när jag säger åt dig att stanna. William höjde åter piskan och den här gången träffade han Mary mellan skulderbladen. Hon skrek hjärtskärande och föll ihop på gräset i ett virrvarr av kjolar och bara ben. Han hoppade av hästen och ställde sig över flickan. Vad hade du för dig i kyrkan, slampa? Han höjde piskan och slog. Den här gången träffade han låret och ett långt rött märke avtecknade sig mot den vita huden.

Vad gjorde du? vrålade han. Jag slutar inte slå förrän du har bekänt. Tänkte du stjäla? Han slog igen, besinningslöst, och hennes skräckslagna skrik blev för mycket för Tom.

William! ropade han och sprang ut på gräsmattan. Låt henne vara!

Men äldste sonen på High Weald var så uppslukad av bestraffningen att han inte hörde Tom. Vad höll du på med? gastade han. Tänker du berätta eller måste jag slå dig gul och blå först?

Tom rusade på honom bakifrån. Han var kraftig för sin ålder, inte mycket kortare än sin äldre bror, och han var styrkt av sitt raseri, både över det han nu var vittne till och av alla orättvisor som han och hans bröder hade utsatts för av William under årens lopp. Och han hade överraskningsmomentet på sin sida.

Han drabbade William i korsryggen med all den styrka han var mäktig och William förlorade fotfästet. Han kastades framstupa med sådan kraft att han snubblade över Mary och for på huvudet och gjorde ett par kullerbyttor innan han slutligen slog i ett av äppelträden. Där blev han liggande.

Tom böjde sig ner och ryckte upp den vettskrämda flickan på fötter. Spring! sa han. Fortare än kvickt! Han gav henne en knuff och hon försvann nedför stigen så fort benen bar henne.

William satte sig upp i gräset. Han var inte säker på vad eller vem som hade fällt honom. Han rörde vid hjässan och fick blod på fingrarna. Sedan ruskade han på huvudet och reste sig upp. Han såg sig om och fick syn på Tom. Jaså, sa han. Det är du. Hans röst var nästan vänlig. Jag borde ha förstått vem det var som låg bakom det här djävulskapet.

Hon har inte gjort någonting. Tom var fortfarande så arg att han inte hade vett att känna rädsla. Du kunde ha skadat henne allvarligt.

Ja, sa William. Det var min avsikt. Hon hade gjort sig förtjänt av det. Han böjde sig ner och tog upp ridpiskan. Men nu när hon är borta så får jag ta itu med dig istället.

Han gjorde ett par slag med piskan i luften. Den ven olycksbådande. Berätta nu för mig, lille bror. Vad var det som du och den där lilla horan hade för er i kapellet? Alldeles säkert något fult och smutsigt som vår far helst inte bör få reda på. Berätta för mig så behöver jag inte slå det ur dig.

Förr träffas vi i helvetet. Det var ett av deras fars favorituttryck, men trots den modiga attityden ångrade Tom bittert den impuls som hade försatt honom i den här situationen. Nu hade han inte mycket att sätta emot.

Han funderade allvarligt på att lägga benen på ryggen, men William hade längre ben och skulle vara ifatt honom inom mindre än tjugofem meter. Det var inget att göra åt saken. Han ställde sig bredbent och höjde båda nävarna som Stor-Daniel hade lärt honom.

William brast ut i gapskratt. Vid sankte Per och alla hans helgon, jag tror att tuppkycldingen vill slåss. Han släppte ridpiskan i gräset och började långsamt gå framåt. Plötsligt sköt hans knutna högerhand ut. Det gick så snabbt att Tom nätt och jämnt hann hoppa åt sidan, men näven träffade hans underläpp och huden sprack så att det började blöda.

William fintade med högern igen och när Tom duckade slog han med vänstern. Tom ryckte undan huvudet som Daniel hade lärt honom. William grinade. Minsann tror jag inte att apan har lärt sig ett och annat knep.

Tom vände blixtsnabbt och började springa. Det var hans enda möjlighet, för han hade inte skuggan av en chans mot brodern, men han hade inte hunnit många steg förrän han hörde William bakom sig. Alltså kunde han inte fly heller, och därför gjorde han det enda som återstod, slängde sig på marken och rullade ihop sig till en boll.

William var så nära och hade så hög fart att han inte kunde hejda sig utan snubblade över Tom och stod på öronen. Nu borde Tom ha sprungit, men när han såg sin storebror och plågoande ligga där och sprattla i gräset kunde han inte motstå frestelsen att ge igen, när han för första gången i hela sitt liv hade övertaget. Han måttade en spark mot Williams huvud, men det gick inte som han hade tänkt sig. Istället för att vrida sig i plågor när han träffades av sparken gav brodern ifrån sig ett rytande av raseri och grep blixtsnabbt Tom i benet och drog omkull honom. Innan Tom visste ordet av satt William grensle över honom.

Nu ska du få igen, flämtade han. Och det med råge. Låt mig bara hämta andan först.

Jag hatar dig! väste Tom. Vi hatar dig. Mina bröder, allihop här hatar dig!

William höjde handen och slog honom över munnen med baksidan av handen.

Tårar av smärta fyllde Toms ögon. En dag kommer du att ångra det här, viskade han. En dag ska du få tillbaka.

Det tror jag inte. William skakade på huvudet och slog igen, rakt över ansiktet. Nu blödde Tom ur både näsa och mun.

Har du aldrig hört talas om förstfödslorätt, lilla apa?

Han började slå metodiskt, varannan gång med höger hand och varannan gång med vänster. Toms huvud slängde fram och tillbaka. Svara mig! Vet du vad det betyder, det svåra ordet?

Även om Tom hade vetat vad det var så skulle han inte ha kunnat svara, för han kunde inte tala för allt blod som rann ner i halsen på honom. Han hade fullt upp med att försöka få luft.

Först … Smack! … födslo … Smack! … rätt… Smack!

William!! Tom hörde plötsligt en annan röst, hes av raseri, och när han öppnade sina svullna ögon såg han fadern i en dimma ovanför sig.

Är du galen? Tänker du slå ihjäl din egen bror?

Det var bara en lek, far. Vi brottades.

Du har ju nästan slagit ihjäl pojken! Hal Courtney glodde på William, Det här är inte första gången som vi har talat om ditt beteende mot dina yngre bröder. Vi diskuterar det vidare i biblioteket efter middagen. Försvinn ur min åsyn nu, innan jag förlorar behärskningen och gör något jag får ångra.

Av Williams vettlösa vrede syntes inte längre ett spår, den var som bortblåst.

Ja, far, svarade han undergivet och började gå tillbaka mot kapellet.

Hal lade ena armen runt Toms axlar. Kom nu, så rider vi hem. Jag mötte Dorian på vägen, han sitter redan i sadeln.

Tillsammans gick de ner till hästen i skogsbrynet. Henry Courtney satt upp. Sedan sträckte han ner handen och hjälpte Tom upp i sadeln bakom sig.

Tom lade båda armarna runt faderns midja och pressade sitt svullna, blåslagna ansikte mot hans rygg. Han älskade värmen och doften av sin pappa, känslan av styrka och trygghet. Han hade lust att gråta, men höll tillbaka tårarna.

Hal red under tystnad. Han var bekymrad och kände sig hjälplös. Det här var inte första gången som hans söner slogs med varandra, de söner som han hade med tre olika kvinnor. Det var en kamp där den äldste hade alla fördelar och där de yngre sönerna var chanslösa.

Han rynkade pannan. Hal Courtney var inte fyrtio än – William hade fötts när han var arton – ändå kände han sig gammal och trött när han konfronterades med sina fyra söners osämja. Problemet var att han älskade William lika mycket som de andra pojkarna, om inte mer.

William var den förstfödde, född av hans Judith, den vackra och passionerade krigarkvinnan från Afrika som han hade älskat så hett. När hon dog lämnade hon ett värkande tomrum i honom. I många år hade det inte funnits någonting att fylla det tomrummet med, utom det vackra barnet som hon hade lämnat efter sig.

Hal hade uppfostrat William ensam, hade lärt honom att bli stark och tålig, klok och uppfinningsrik. Nu var han allt detta, och mer därtill. Och i honom fanns någonting av det vilda och grymma som hörde ihop med den mörka och mystiska kontinent som ingen kunde tämja. Det var någonting som Hal hade lärt sig frukta, men eftersom han själv var en hänsynslös man kunde han inte fördöma sin son för samma egenskaper.

Far, vad är förstfödslorätt? frågade Tom plötsligt.

Det var precis vad Hal själv satt och grubblade över och han blev förvånad. Var har du hört det? frågade han.

Jag hörde det någonstans, mumlade Tom med kinden mot faderns rock. Jag kommer inte ihåg var. Det var inte svårt att föreställa sig vem det var som hade upplyst honom om det, men han ville inte pressa pojken som redan hade varit med om tillräckligt idag.

Det betyder att den först födde sonen i enlighet med Englands lag ärver sin far. I det här fallet Billy. Han har företräde före sina yngre bröder.

Det är vi det, sa Tom bittert.

Ja, det är ni. När jag är borta tillfaller allting honom.

När du är död menar du, sa Dorian på barns rättframma sätt.

Det stämmer, när jag är död.

Du får aldrig dö, sa Dorian. Lova att du aldrig dör!

Jag önskar att jag kunde lova det, min pojke, men vi ska alla dö en dag.

Dorian var tyst ett ögonblick. Men inte imorgon?

Hal skrattade tyst. Inte imorgon, inte på mången god dag om jag får ett ord med i laget. Men en dag dör jag.

Och när du dör blir Billy sir William, sa Tom. Det är vad du menar.

Ja, men han ärver inte bara titeln utan allting annat också.

Allting? Hur menar du? Tom lyfte huvudet från sin fars rygg. Menar du High Weald? Huset och marken?

Allt tillfaller Billy. Egendomen, ägorna, huset, pengarna.

Men det är inte rättvist, protesterade Dorian. Varför kan inte Tom och Guy få någonting. De är mycket snällare än Billy. Det är orättvist.

Det kanske inte är rättvist, men sådan är lagen i vårt land.

Det är orättvist. Billy är otäck och hemsk.

Om du går genom livet och förväntar dig att det ska vara rättvist så kommer du att råka ut för många missräkningar, min pojke, svarade Hal mjukt och kramade sin yngste son.

När du är död så kommer Billy att köra oss på porten. Vi får aldrig stanna kvar på High Weald.

Det vet du ingenting om, svarade fadern.

Jo, det gör jag, svarade Tom med övertygelse. Han har själv sagt det till mig, och han menade det, tro mig.

Du måste bryta dig din egen bana, Tom. Det är därför som du måste bli klok och stark. Och det är därför jag är hård mot dig ibland, hårdare än jag någonsin har varit mot William. Du måste lära dig att ta hand om dig själv när jag är borta.

Han satt tyst en stund. Kunde han förklara detta för dem när de ännu var så unga? Han måste försöka. Det var han skyldig dem. Lagen om förstfödslorätt har gjort England till ett mäktigt land. Om ägorna hade delats upp mellan arvingarna varje gång en man dog skulle hela landet ha varit splittrat i små, värdelösa lotter, som inte ens kunde föda en enda familj. Vi skulle vara ett land av fattighjon och tiggare.

Vad ska vi göra då? frågade Tom. Vi som blir lottlösa!

Armén står öppen för er, flottan och kyrkan likaså. Ni kanske reser ut i världen som handelsmän eller kolonisatörer och återvänder med skatter och rikedomar som är större än dem som William ärver när jag dör.

En lång stund satt de tysta och funderade på vad han hade sagt. Jag tänker bli sjöman som du, far. Jag tänker segla till andra sidan jorden, som du gjorde, sa Tom till sist.

Och jag tänker följa med dig, Tom, sa Dorian.

D är han satt i främsta bänken i familjekapellet hade Hal Courtney all anledning att känna sig nöjd med sig själv och allt omkring sig. Han tittade på sin äldste son som väntade framme vid altaret, medan organisten fyllde den lilla byggnaden med jublande musik. William var mycket stilig i den dräkt han hade valt till sitt bröllop. För en gångs skull var han inte dystert svartklädd. Kragen var av finaste flamländska spets och västen av grön sammet, broderad med gyllene råbockar. Svärdsfästet var översållat av karneoler och lapis lazuli. Många av kvinnorna i församlingen kastade längtansfulla blickar på honom, och de yngsta fnissade och viskade ivrigt.

Jag kunde inte ha fått en bättre son, tänkte Hal. William hade många gånger visat att han hade både läshuvud och armstyrka. Lärarna vid Cambridge hade prisat hans arbetsamhet och inlärningsförmåga och han hade brottat, ridit och fäktat sig till framgång. Efter studierna hade han återvänt till High Weald och befunnits vara en värdig arvtagare, en skicklig administratör och företagare. Undan för undan hade Hal givit honom större befogenheter över jordbruket och tenngruvorna, och nu hade han nästan dragit sig tillbaka från det dagliga slitet.

Om det var någonting som oroade Hal över huvud taget så var det Williams hänsynslöshet. Han var ofta för hård mot de män som arbetade för honom. Mer än en gång hade arbetare dött i gruvan, män som kanske skulle ha klarat sig om lite större omtanke hade lagts ner på deras säkerhet, lite mer pengar hade använts till förbättringar av stöttor och hissanordningar. Men inkomsterna från gruvan och egendomen hade nästan fördubblats under de senaste tre åren. Det, om något, var bevis på hans förmåga.

Nu ingick William detta lysande förbund. Hal hade naturligtvis presenterat lady Alice Grenville för honom med den baktanken, men det var William som hade uppvaktat henne och nu var hon så förälskad i honom att hon hade lyckats övertala sin far att det var ett lämpligt parti, trots dennes betänkligheter. William var trots allt inte adlig.

Hal sneglade bort mot earlen som satt i första bänken på andra sidan om mittgången. John Grenville var tio år äldre än han själv, en mager man, simpelt klädd på ett sätt som inte anstod en av Englands största markägare. De mörka ögonen var tunga och ansiktet ägde en sjuklig blekhet. Han fångade Hals blick och nickade neutralt, varken vänligt eller fientligt, fastän hårda ord hade utväxlats när det hade kommit till frågan om brudens hemgift. Det hade slutat med att hon hade tagit med sig rätten till Gainesburys bondgårdar, mer än tusen tunnland, förutom tenngruvorna i östra och södra Rushwold. Efterfrågan på tenn var större än någonsin och Rushwold gränsade till Courtneys gruvor som William administrerade så effektivt. Om de drevs tillsammans skulle utbytet bli större och kostnaderna för brytningen mindre.

Men det var inte allt. Det slutliga löftet som Hal hade förhandlat sig till var en tung aktiepost i Engelska Ostindiska Kompaniet, med full rösträtt, lika mycket värd som den övriga hemgiften. Hal var redan en av de större aktieägarna i bolaget, men den här nya posten ökade hans inflytande högst betydligt. Nu var han den mäktigaste mannen i styrelsen efter ordföranden, Nicholas Childs.

Ja, han hade all anledning att känna sig belåten. Vad var det då för egendomlig känsla som skavde i hans nöjda sinne, som grus i ögat. Ibland när han red längs klipporna vid kusten och spanade ut över det kalla grå havet mindes han Indiska oceanen med sitt varma blå vatten. När han flög sin jaktfalk och såg de snabba vingslagen mot himlen tänkte han på Afrikas högre, blåare himmel.

Ibland hände det att han tog ner sina kartor ur bibliotekshyllorna och satt lutad över dem i timmar. Han läste de anteckningar han hade gjort i loggböckerna två årtionden tidigare och drömde om Afrikas gröna berg, de vita stränderna och de mäktiga floderna.

En gång helt nyligen hade han vaknat upp ur en dröm, svettig och förvirrad. Han hade genomlevt det tragiska händelseförloppet på nytt. Hon hade åter varit med honom, den underbara gyllene flickan som hade varit hans första stora kärlek. Sukeena, min älskade, jag vill dö med dig. Han kände åter sorgen när han upprepade orden.

Nej. Hennes röst var matt. Nej, du ska leva vidare. Jag har färdats med dig under den tid som var utmätt åt mig. Jag ska dö, men för dig har ödet bestämt annorlunda. Du kommer att fa många starka söner vars arvingar ska leva vidare här i Afrika.

Hal lade handen över ansiktet och böjde huvudet som i bön, för att inte någon i församlingen skulle se att han blev våt i ögonen. Efter en stund sträckte han på ryggen och tittade på de söner som hon hade förutspått för så många år sedan.

Tom var mest lik honom både till kropp och sinne. Han hade kraftig benstomme och var stark för sin ålder, och han var utrustad med en krigares öga och hand. Han var rastlös, blev lätt uttråkad av rutingöromål eller över huvud taget varje uppgift som krävde tålamod och koncentration. Han hade inte läshuvud men saknade ingalunda intelligens eller list. Vad utseendet beträffade såg han bra ut, men han var inte vacker, för mun och näsa var för stora. Ansiktet, i synnerhet hakan, vittnade om viljestyrka. Han var impulsiv och snabb, nästan dumdristig, ofta för djärv för sitt eget bästa. Blåmärkena i hans ansikte hade bleknat till smutsgult och fult blårött, men det var typiskt för Tom att rusa på någon som var så mycket äldre och dubbelt så stark utan tanke på följderna.

Hal hade fått reda på sanningen om sammandrabbningen. William hade berättat om Mary, kökspigan, och hon hade avlagt en närmast osammanhängande bekännelse, bittert gråtande. Jag är en ordentlig flicka, sir, det svär jag vid Gud att jag är. Jag stal inte någonting som han sa att jag gjorde. Vi hade bara lite roligt, vi gjorde inte något ont. Sedan kom han in i kapellet och sa hemska saker om mig och slog mig. Nu grät hon våldsamt och drog upp kjolarna för att visa de flammande sårvalkarna över låren.

Släpp ner kjolarna, flicka, sa Hal hastigt. Han kunde gissa sig till ungefär hur oskyldig hon var. Han hade lagt märke till henne tidigare, trots att han var måttligt intresserad av kvinnorna som arbetade uppe i herrgården, för hon hade ett sätt att titta och en vällustig gång som det var svårt att inte lägga märke till.

Unge herr Tom försökte stoppa honom, annars skulle han ha dödat mig, det skulle han. Han är en bra pojk, Tom. Han gjorde inte något. Så Tom hade stuckit ut hakan för detta stycke lammkött, tänkte Hal. Hon hade troligtvis lärt honom grunderna i den kära gamla leken, och när William hade kommit på dem hade Tom rusat till hennes försvar. Det var hedersamt, men dumdristigt. Föremålet för hans ridderlighet var knappast värdigt en sådan dödsföraktande lojalitet. Hal skickade ner flickan i köket och bytte några ord med husets hovmästare. Inom två dagar hade denne ordnat en annan tjänst åt henne som serveringsflicka på Royal Oak i Plymouth och hon hade försvunnit från High Weald i all tysthet. Hal ville inte ha henne vid dörren om nio månader med ett knyte i famnen.

Han suckade. Nu dröjde det inte länge förrän han måste hitta en anställning åt Tom också. Pojken kunde inte stanna kvar hemma mycket längre. Han var nästan fullvuxen. Aboli hade nyligen börjat undervisa honom i värjfäktning – Hal hade skjutit upp det tills pojken var tillräckligt stark. Han ryste ofrivilligt när han tänkte på Tom i strid mot sin äldre bror. William var en duktig fäktare. Han hade sårat en studentkamrat vid Cambridge. Det hade varit en hedersuppgörelse, men det hade krävt Hals hela inflytande och en börs med guldsekiner för att tysta ner det. Duellering var laglig men sågs inte med blida ögon. Om pojken hade dött skulle kanske inte ens Hal ha kunnat skydda sin son från konsekvenserna. Blotta tanken att de båda sönerna skulle fortsätta sin fejd med värja var outhärdlig, ändå var det fullt möjligt om han inte snart skilde dem åt. Han måste hitta hyra åt Tom på någon av ostindiefararna.

Guy satt bredvid sin tvilling. Den pojken var också ett problem men av annat slag. I släkten Courtney föddes det minst ett tvillingpar i varje generation, men Tom och Guy liknade inte varandra. Tvärtom. De var olika på nästan alla sätt som Hal kunde komma på.

Guy var den som såg bäst ut av de två, med finskurna, nästan kvinnliga drag och en graciös kropp, som dock saknade den fysiska kraften som Tom ägde. Till sin natur var Guy försiktig på gränsen till feg, ändå var han snabb och intelligent med förmågan att helt och hållet gå upp i varje uppgift som förelades honom.

Hal saknade överklassens förakt för köpmän och procentare och hyste inga betänkligheter mot att uppmuntra en av sina söner att göra karriär på det området. Han insåg att ett sådant liv kanske skulle passa Guy. Det var svårt att föreställa sig honom som soldat eller sjöman. Hal rynkade pannan. Kompaniet hade alltid behov av bokhållare. Han skulle tala med Childs nästa vecka när de träffades.

Hal avsåg att resa till London tidigt följande morgon, omedelbart efter bröllopet och överlämnandet av hemgiften. Hästarna var klara. Det skulle ta mindre än en timme för Stor-Daniel och Aboli att spänna dem för vagnen, och sedan skulle de vara på väg. Men även om de färdades så snabbt de kunde skulle det ta minst fem dagar att nå London, och kompaniets kvartalsmöte var satt till den första dagen i nästa månad.

Jag får lov att ta pojkarna med mig, tänkte han plötsligt, och det var ett mått på hans oro att han fattade det beslutet. Det vore att fresta ödet att lämna dem på High Weald med William som herre och utan honom själv som medlare. Till och med Dorian får komma med, beslöt han.

Han tittade tillgivet ner på sin yngste son, som satt bredvid honom, och fick ett brett och lyckligt leende tillbaka. Dorian skruvade sig lite närmare sin pappa på den hårda bänken. Hal kände sig plötsligt och ovant rörd vid kontakten med den lilla kroppen. Han lade handen lätt om barnets nacke. Det är för tidigt att säga vad det kommer att bli av den här lille, men det tycks som om han har fått många av de andras goda sidor, och inte lika många av bristerna.

I det ögonblicket brast orgeln ut i brudmarschen och avbröt hans tankar.

F astän solen ännu inte hade stigit över trädtopparna och endast några enstaka strålar letade sig fram till de höga gavlarna och tornen var hela hushållet uppe för att vinka av dem, från William och hans nya brud, godsförvaltaren Ben Green och hovmästaren Evan ner till den yngsta köksflickan och stallpojken.

I rangordning ställde de upp sig på stora trappan som ledde upp till huvudporten, och de lägsta tjänarna stod prydligt uppradade på gräsmattan framför. Daniel och Aboli satt på kuskbocken. Hästarna fnyste och frustade i den tidiga morgonens kyla.

Hal gav William en snabb omfamning, medan Alice, skär och skimrande av lycka och förälskelse, klängde vid sin nyblivne makes arm. På sin fars uppmaning radade pojkarna upp sig bakom honom för att utan ett leende ta sin bror i hand innan de under glädjetjut sprang ikapp till den väntande vagnen.

Får jag sitta bredvid Aboli och Stor-Daniel? bönföll Tom och hans far nickade nådigt.

Jag också? Dorian dansade bredvid honom.

Du åker i vagnen med mig och magister Walsh. Walsh var deras informator och Dorian såg inte fram emot fem dagar i vagnen tillsammans med honom och böckerna i latin, aritmetik och franska.

Snälla far, varför får inte jag? frågade han och svarade själv. Jag vet, för att jag är yngst.

Kom, Dorry. Guy tog honom i handen och drog upp honom i vagnen. Jag hjälper dig.

Men alla orättvisor och prövningar glömdes så snart Aboli höjde piskan och vagnen gjorde ett ryck och gruset började knastra under de järnskodda hjulen. De var på väg. Guy och Dorian lutade sig ut genom fönstret för att vinka farväl till sina favoriter bland tjänstefolket, och de vinkade ända tills de svängde av vid stora vägen och herrgården försvann ur deras åsyn.

På kuskbocken satt en extatisk Tom mellan de två viktigaste männen i sitt liv, hans ledstjärnor, näst fadern.

Stor-Daniel var en bjässe till man med en buske av strävt silverhår som spretade åt alla håll under hattens brätten. Han hade inte en enda tand i behåll och när han tuggade påminde hans väderbitna och rynkiga ansikte mest om smedens läderbälg. Det var ett välkänt faktum att han trots sin ålder var den starkaste mannen i Devonshire.

Tom hade själv sett honom lyfta en trilskande häst i luften för att sedan slänga ner den på rygg med alla fyra benen i vädret och hålla kvar den medan smeden skodde den.

Daniel Fisher hade varit båtsman under Francis Courtney. När Toms farfar hade dödats av holländarna hade den gamle sjöbussen stannat kvar i Hal Courtneys tjänst, och de hade kämpat sida vid sida mot hedningar och holländare, mot pirater och avfällingar och ett dussin andra fiender. Daniel hade också gjort tjänst som barnsköterska åt William och tvillingarna, burit dem på ryggen och pysslat om dem.

Han kunde berätta de underbaraste historier som en liten pojke kunde drömma om, och bygga modeller av stora skepp, så otroligt realistiska i varje detalj att de föreföll kunna segla iväg mot horisonten vilket ögonblick som helst med Tom på akterdäck.

Dessutom behärskade han en fantastisk och förbryllande uppsättning eder och talesätt, en skatt som Tom hade lärt sig utantill men endast kunde upprepa i sällskap med Dorian och Guy. Tom tyckte väldigt mycket om Daniel.

Utanför den allra närmaste familjen fanns det bara en enda person som han älskade mer, och det var Aboli som satt på hans andra sida med remtygen i sin stora svarta hand.

Du får hålla muskedundret. Aboli räckte över det skräckinjagande vapnet till pojken. Fast pipan var kortare än Toms arm kunde den slänga iväg en förgörande handfull skott ur den gapande mynningen som var formad som en kyrkklocka. Om vi blir stoppade av rövare så får du ge dem vad de tål, Klebe. Tom var överväldigad av den ärofulla uppgiften och satt rak i ryggen mellan de stora männen. Han bad en tyst bön att ett tillfälle skulle yppa sig så att han fick använda det tunga vapnet.

Aboli hade använt hans smeknamn. Klebe betydde falk på det språk som talades i hans barndoms Afrika. Det var ett smeknamn som Tom var förtjust i. Aboli hade lärt honom skogarnas språk. Du kommer ju ändå att hamna där, sa den store mannen. En vis och vacker kvinna har för länge sedan siat om din framtid. Afrika väntar på dig. Jag, Aboli, måste förbereda dig för den dag du ska sätta din fot på hennes jord för första gången.

Aboli var prins. De rituella ärr som löpte över hans svarta ansikte i vindlingar och valkar var ett signum, kännetecken på hans kungliga blod. Han var expert på vilket vapen det vara månde, från den afrikanska stridskäppen till den finaste toledoklingan. Nu när tvillingarna hade uppnått rätt ålder hade Hal Courtney uppdragit åt Aboli att undervisa dem i svärdfäktning. Aboli hade lärt upp Hal vid samma ålder, och William också, till skickliga svärdfäktare. Tom hade lyft svärdet med samma naturliga fallenhet som fadern och halvbrodern, men det smärtade Aboli att Guy inte visade samma begåvning.

Hur gammal tror du att Aboli är? hade Dorian en gång frågat.

Han är äldre än far, till och med, svarade Tom. Han måste vara minst hundra, sa han på en storebrors tvärsäkra sätt.

Abolis runda huvud var kalt som en kanonkula. Inte ett enda grått strå hade han som kunde avslöja hans ålder, och trots att rynkor och ärr var så tätt sammanknypplade i hans ansikte att det inte gick att skilja dem åt var kroppen mager och muskulös, huden slät och blank som polerad obsidian. Ingen, inte ens Aboli själv, visste hur gammal han var. De historier han kunde berätta var mer spännande än Daniels bästa.

Han berättade om jättar och pygméer, om skogar fulla med fabulösa djur, stora apor som kunde slita, itu en man som om han var en gräshoppa, om varelser med halsar som var så långa att de kunde äta bladen från de högsta träden, om öknar där diamanter stora som äpplen glittrade i solen och om berg som var gjorda av rent guld.

En dag ska jag resa dit! sa Tom efter en av Abolis historier. Följer du med mig, Aboli?

Och Aboli lovade honom. Javisst, Klebe, en dag seglar vi tillsammans, du och jag.

Nu gungade och hoppade vagnen på den ojämna vägen, leran stänkte när de åkte ner i någon gyttjig grop, och Tom satt mellan de båda männen och försökte hålla sin iver och otålighet i schack. När de nådde korsvägen alldeles före Plymouth såg de ett skelett som hängde från en galge, fortfarande iklätt väst, ridbyxor och stövlar.

Han har hängt där i en månad på söndag. Stor-Daniel lyfte på hatten inför den avrättade stråtrövarens grinande kranium där kråkorna hade hackat bort det mesta av köttet. Lycklig resa, John Warking. Lägg ett ord för mig hos gamle bockfot när du träffar honom.

Istället för att fortsätta till Plymouth svängde Aboli in på den hårt trafikerade landsvägen som ledde till Southampton och London.

L ondon, världens största stad! Fyra dagar senare, när de fortfarande hade tjugofem kilometer kvar till metropolen, såg de röken vid horisonten. Den hängde i luften och flöt ihop med de låga molnen, likt den smutsgula dimman över ett slagfält. Vägen gick parallellt med Themsen, den breda floden där roddbåtar, slupar, färjor och pråmar trängdes, tungt lastade med timmer och byggstenar, råmande kreatur, lådor, balar, tunnor och säckar med spannmål, ett helt lands handelsvaror. Flodtrafiken tätnade medan de närmade sig hamnen i London, där stora fartyg låg för ankar. Snart rullade vagnen förbi de första husen, omgivna av öppna fält och trädgårdar.

De kunde känna stanken från staden. Ur varenda skorsten bolmade svart rök som slöt sig ovanför deras huvuden och stängde ute solen. Londons stank blev allt starkare: ogarvade hudar och nytt tyg i balar, ruttet kött och många andra lukter av människor och hästar, råttor, den stickande lukten av brinnande kol och den överväldigande stanken av avloppsdiken. Flodens vatten hade samma färg som dynga och på vägen trängdes vagnar och skrindor, trillor och bryggarvagnar. De öppna fälten gav vika för ändlösa rader av byggnader i sten och tegel, som lutade sig mot varandra. Gatorna blev så smala att två vagnar inte kunde mötas. Nu syntes floden inte längre bakom hamnmagasinen som stod i fyrdubbla rader längs kajerna.

Aboli lirkade sina hästar genom massan av djur och människor, och utbytte vänskapliga glåpord med de andra kuskarna. Bredvid honom satt Tom och försökte ta in allt. Ögonen flög fram och tillbaka, och han vred huvudet nästan ur led i sin iver att inte gå miste om något. Hal Courtney hade givit efter för Dorians böner och gett honom tillstånd att klättra upp på kuskbocken. Där hade han tryckt in sig bredvid Tom, och oavbrutet tjattrande som en upphetsad ekorre bidrog han nu till den allmänna upphetsningen.

Till sist korsade de floden över en jättelik stenbro. Det bruna flodvattnet hejdades av de mäktiga pelarna, steg i virvlande malströmmar, snurrade och skummade förbi pirerna. Längs bron var salustånd uppriggade, där trashankar ropade ut sina varor.

Färsk hummer! Levande ostron och musslor!

Öl! Sött och starkt. Drucken för en penny. Asberusad för twopence.

Tom såg en man som kräktes våldsamt över broräcket och en berusad kvinna som skörtade upp de lortiga kjolarna och satte sig på huk och kissade i rännstenen. Officerare ur kungens eget garde, tillbaka från kriget och klädda i lysande uniformer, sprätte genom folkmassan med söta flickor i bahytter vid armen.

Tom fick syn på några örlogsfartyg som låg för ankar i floden. Han pekade ivrigt ut dem för Daniel.

Jamän Daniel spottade en stråle brun tobakssaft över vagnssidan. Det är gamla Dreadnought, sjuttiofyra kanoner. Hon var med vid Medway. Och den där borta är Cambridge … Daniel fyrade av de ärorika namnen och Tom ryste av välbehag.

Titta där! ropade han. Det måste vara Sankt Paul. Tom kände igen katedralen från en bild i sin skolbok. Londons domkyrka var endast till hälften färdigbyggd. Den stod fortfarande öppen för himlens vindar och var nästan dold bakom ett nät av byggnadsställningar.

Guy hade hört honom och stack ut huvudet