Pojken och åsnan

By Diana Pullein-Thompson

Duggie Brown är en liten pojke som lever ett dystert liv i en liten lägenhet i den fattiga delen av London. En dag stiftar han bekantskap med lumpsamlaren Jock och hans lilla grå åsna Tam O'Shanter, kallad Tammy. När Jock plötsligt blir sjuk får Duggie ansvaret för Tammy och hans liv tar en helt ny vändning. Han lär sig att rida och beger sig så småningom till Sussex för att delta i ett åsnelopp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2018
• ISBN: 9788711784143

Book preview

1

Mannen och åsnan stod vid hörnet igen när Duggie gick hem från skolan mellan rader av höga hus, där rappningen ramlat av och de tunga portarna var utan målarfärg.

Den fyrhjuliga kärran var tungt lastad med järn, trasor och packar med gamla tidningar. Åsnan var liten och grå med vit mule och en väldig vit fläck på magen, som skulle ha sett ut som ett skjortbröst om den rest sig upp på bakbenen och gått som en människa. Den väntade tåligt med ett undergivet uttryck i sina bruna ögon, medan husbonden stretade med att flytta skrotet längre framåt i kärran och de första regndropparna kom med den fallande skymningen och smattrade mot den öde gatan.

Duggie visste att den gamle mannen kallades för gubben Jock, och Duggies mor hade sagt att det var en ohederlig tiggare som man skulle hålla sig ifrån. Men pojken kunde inte gå förbi och låta den nedhukade gestalten slita på egen hand. Förresten var det synd om åsnan, som måste vara hungrig och längta efter sitt kvällsmål.

Så Duggie stannade och frågade om han kunde hjälpa till. Och den gamle rätade på ryggen och sade att det var inte ofta som ungdomen nuförtiden ville göra sig besvär. Han stirrade på pojken med ögon som var ärligt blå. Det fanns ingenting ohederligt i hans drag, så Duggie tvivlade på moderns påstående.

— Jag har ett förfärligt besvär med mitt ryggskott. Den här månaden fyller jag sjuttisju år. Ack ja, det är ett hårt slit för en gamling, det är säkert det. Om du vill flytta på den där järnbiten, medan jag lyfter upp den här säcken med lump, så vore jag tacksam. Åsnan längtar efter kvällsmålet också, eftersom vi gav oss iväg redan klockan åtta i morse.

Mannens dialekt påminde litet om skotska, och det gjorde det sjungande tonfallet också.

Duggie hjälpte honom att flytta på skrotet och fick veta att åsnan kommit från Irland, var tio år gammal och hette Tam o’ Shanter men kallades Tammy till vardags.

— Om du vill följa med mig, så ska jag visa dig ett foto av honom när han kom till England. Då var han en riktigt vacker åsna med alldeles rak rygg.

De följdes åt längs gatan till den långsmala bakgård vid vilken Tammy bodde, och där i ett stall luktade det ljuvligt av hö och av blekgul vetehalm som påminde om sommarens veteåkrar. Duggie kände att han kommit till en annorlunda och lugnare värld, helt motsatt hans eget hem, som bestod av två trånga, bullriga rum där föräldrarna, brodern, systern och han själv bodde.

Snart kom gubben Jocks terrier Toby och vädrade kring Duggies ben, och sedan kom den svart- och vita katten Flora, belåtet spinnande. Det var precis som på en lantgård, fast det var mitt i London, och Duggie tänkte på sin farfarsfar som hade varit lantarbetare och mycket skicklig med plog och parhästar. Gubben Jock hade alldeles glömt sitt löfte att visa Duggie fotografiet, och pojken ville inte påminna honom, för han verkade så gammal och andfådd.

— Jag måste skynda mig hem nu. Men jag kan alltid hjälpa er efter skolan, sade Duggie slutligen och klappade Tammy på halsen och skrattade åt de viftande grå öronen, de vitkantade ögonen och de breda, ludna kinderna — precis som på en leksak, ett ulligt djur åt en treårs barnunge, tänkte han tillgivet.

Plötsligt kom han ihåg att han hade lovat sin bäste vän i skolan, Pete, att träffa honom efter kvällsmaten. De skulle utforska en bombad tomt borta vid Harrow Road. Ibland kunde folk hitta både silverskedar och broscher i ruinerna efter det senaste kriget, och i kväll skulle Duggie och Pete leta igenom ogräset, högarna med trasigt tegel och murbruk med hjälp av ficklampa.

— Det är nog bäst jag går, sade han igen och makade sig mot dörren.

— Kom igen, pojke — du är alltid välkommen, brummade gubben Jock. Du är stark för att vara så liten. Hur gammal är du?

— Tio år. Jag är liten, men mamma säger att det var hon också. Och nu är hon hundrasextifem centimeter. Hon sköt iväg i höjden när hon blivit tretton år, säger hon. En decimeter varje år.

— Inget fel med dig heller. Kila iväg nu, sade gubben Jock och tittade på pojkens ljusa hår ovanför det bleka ansiktet med dess spräckliga, nötbruna ögon.

— Adjö då. Vi ses. Hej, Tammy!

Han sprang ut i det tilltagande mörkret. Några matta gatlyktor blinkade gyllene i det fuktiga mörkret likt lågt sittande stjärnor. De höga husen stod tätt på båda sidor och sträckte sig uppåt som för att möta den nattmörka himlen. Här och där lyste det bakom fördragna gardiner och skuggor rörde sig. Duggie lade benen på ryggen och sprang till sin egen välkända gata, där husraderna var lägre, bara två våningar, och utan snobbiga vindfång med pelare och balkonger, hus där kvinnorna kunde stå i ytterdörren och titta efter sina män, och där lurviga hundar kunde ge sig ut på kvällspromenader på egen hand.

Han såg fru Towers på väg hem från Jones’ speceriaffär.

— Det är bäst du snor på, Duggiepojken, för din mamma väntar på dig. Hon vill att du ska kila till affären efter fotogen och har tittat efter dig en halvtimme. Hon kommer att flå huden av dig! ropade fru Towers.

Snart var han inne i köket. Gaslampan flämtade som gaslampor brukar, och en vattenpanna kokade på spisen och skickade upp ånga mot väggarna, som var mörkgröna på nedre halvan och smutsigt gräddgula på den övre. Det var skönt och varmt därinne, och modern stod lutad över diskhon klädd i sin blommiga städrock och med håret upplagt på papiljotter.

— Vart i all världen tog du vägen? frågade hon. Jag måste få hem lite fotogen till kaminen, för Jennie och Freddie har snuva … så det är bäst att få lite varmare i köket här. Den där eländiga spisen ger inte från sig mycket värme minsann. Sno på, här är fotogenkannan. Skynda dig, annars hinner de stänga hos Jones.

— När ska vi få det där extra rummet, det en trappa upp, som du talat om? frågade Duggie. Han kände sig plötsligt trött på trångboddheten, på att försöka sova medan modern stökade i köket och pappa kom hem och Freddie snörvlade av förkylning. Fröken Hamburger hade lämnat rummet ovanpå för en vecka sedan för att flytta till ett pensionärshem. Värden hade lovat dem hennes rum som sovrum åt de båda pojkarna, och fast Freddie inte brydde sig om det, så längtade Duggie efter bytet.

— På måndag. Gå nu och skaffa fotogenen. Du får ingen kvällsmat förrän du varit efter den, sade fru Brown.

Han gick ut i mörkret igen. Pete stod och väntade och sade:

— Var har du varit? Jag har skaffat ficklampan.

— Jag har varit borta hos gubben Jocks åsna och hund och katt. Jag hjälpte honom, och det tänker jag göra fler gånger. Jag tycker det är trevligt därborta.

— Med all lumpen och skrotet? Det måste lukta ruskigt, sade Pete.

— Nej, det var rent som på landet, som på den där gården vi for till på utflykten, och det är en tjusig åsna …

— Är du klar att gå till den där tomten nu? Jag har en liten spade, sade Pete, fortfarande utan att påverkas av Duggies entusiasm.

— Måste hämta lite fotogen först. Freddie och Jennie har snuva och pappa är ute. Han tittade på Petes mörka huvud och långsmala ansikte. Har du lust att följa med och hälsa på Tammy i morgon kväll? frågade han.

— Vem är Tammy?

— Åsnan.

— Pappa sa att han kanske skulle ge mig så det räckte till en biobiljett.

— Jaså. Jag blir inte borta en minut. Mamma blir rasande om jag inte skyndar mig och hämtar den där välsignade fotogenen. Kommer du med?

— Kör till.

En mörk och en ljus, skyndade sig de båda pojkarna ut på den bredare, mer trafikerade huvudgatan där lyktorna var flera och lyste klarare och bilarna kom i en ändlös ström och folk skyndade hem från arbetet och de stora röda bussarna brummade och gnisslade när de stannade och startade med sin last av arbetare. Pete tänkte på den bombade tomten. Han kände den lilla planteringsspaden sticka upp ur fickan på sina slitna shorts. Han såg silverslantar glänsa i den våta jorden under det vissnande ogräset. Duggie tänkte på den lilla åsnan, för han hade alltid velat ha ett eget djur, en katt eller en hund, men hans föräldrar hade inget utrymme över, inte ens ett hörn att ställa en korg i. Nästan allra mest skulle han ha velat rida. Han hade varit till White Citybanan och sett hoppningarna där. När jag blir stor ska jag arbeta på en lantgård, beslöt han. Och så tänkte han på de mildögda jerseykor han hade sett på utflykten, på de grå fåren med sina ulliga, vita lamm och på de vidsträckta åkrarna och ängarna där det inte syntes ett enda hus eller en enda skorsten som stack upp.

2

— Lump och skrot! Lump och skrot! Gubben Jocks hesa röst hördes över det avlägsna bullret från trafiken på Kensington High Street, smattret av decemberregnet, smällandet i dörrar och dånet av förbirusande taxibilar. Ropet nådde de gråa murarna, trängde in genom de stängda skjutfönstren och ekade tillbaka mot dem när redan nästa rop steg upp ur gubbens torra strupe.

De var på väg hem nu. Duggie kände sig glad där han gick bredvid den av regnet slätslickade åsnan. Kärran var till tre fjärdedelar fylld, och största delen av lasten utgjordes av lump. Andra lumpsamlare använde en ponny för sin kärra, och Duggie undrade varför gubben Jock hade en åsna i stället. Han antog att Tammy var billig att föda, för den tycktes hålla sig vid gott hull på otroligt litet.

För det mesta var gubben och pojken tysta, så när som på det gamla ropet. Men det var en trevlig, kamratlig tystnad.

— Inte så illa, sade gubben Jock till slut. Folk är så vårdslösa nuförtiden, de bryr sig inte om att få några pence för sina gamla kläder. Tiderna har förändrats, pojke. Ingenting är sig likt, ingenting.

— Det är ett fritt liv, sade Duggie som inte lade märke till den otrevligare sidan av lumpsamlaryrket. Jag ska se vad mamma har därhemma, men hon väntar en baby till och ibland blir hon så otålig och trött numera, och jag tror vi behöver alla våra gamla kläder.

Han kom ihåg hennes ilska föregående kväll, då han spillt ut sitt te på golvet, och han var glad att han hade varit ute med gubben och åsnan hela dagen i dag.

— Besvära henne inte, sade gubben Jack. Jaså, du ska få en liten bror eller syster till?

De kom ut på High Street och kände sig mycket små bredvid de höga tvåvåningsbussarna. Det gick långsamt framåt för dem, för Tammy var långt ifrån någon travare. En ridande polis på en glänsande brun häst klapprade förbi med klirrande betsel och stigbyglar. Regnet tycktes öka, det kom mycket hastigare och i större droppar, och lukten av våta trasor omvärvde dem tillsammnas med lukten från kärrans våta trävirke.

— Jag måste försöka hålla papperet torrt. Dra fram den gamla regnrocken längre är du snäll, Duggie. Jag ska ge mig iväg med det i morgon. Jag har mer än en full kärrlast nu tillsammans med det jag lagrat hemma, och jag ska hämta lite hö åt Tammy hos Weltons på hemvägen. Det är på tiden att jag slutar arbeta. Jag håller på att bli gammal, min gosse, alldeles för gammal att gå omkring i regnet, tror jag.

— Hur går det med Tammy då? Ni tänker väl inte sälja honom? Han har blivit så van vid er och Toby och katten och allting

Duggie klappade åsnans gråa hals. De långa öronen klippte, den smala svansen svängde likt en upprispad repända. Det kloka huvudet nickade.

— Jag undrar hur det skulle vara att rida på honom? sade han.

— Jag måste kliva upp i kärran. Jag är inte riktigt kry i dag, tror jag … trött … utmattad, pojke. Åh, jag skulle aldrig ha kommit till London. Det är verkligen ett fuktigt och bedrövligt ställe.

Duggie märkte plötsligt att den gamles ansikte var lika vitt som lakanen de skyltade med i butiken de just kom förbi och att hans blå ögon glänste som juveler. Han flämtade som en gammal hund medan han klättrade upp i den brokigt målade kärran.

— Är ni dålig? De där säckarna är bra våta att sitta på. Ska jag skynda mig och skaffa er en kopp te? Tammy bryr sig inte om ifall han får vänta ett tag.

Te var fru Browns bot för alla sjukdomar. — En skön kopp te gör underverk med en, brukade hon säga, och hennes barn började tidigt med den vanan.

Duggie fick syn på en Espresso-kaffebar, men folket därinne verkade inte vara av samma sort som han … studenter, tänkte han, lärt folk och konstnärer. Han såg tydligast ett mörkt kvinnohuvud med dinglande örhängen och en smal, vit hand som höll ett långt cigarrettmunstycke.

— Jag kanske kan få en kopp te därinne, tillade han tveksamt.

— Nej, det är bäst vi ger oss hemåt. Jag känner mig nog lite bättre när jag väl är hemma. Det är regnet och kylan och att jag har gått så långt, sade gubben Jock och slog upp den dammiga kragen på sin gamla fiskbensmönstrade tweedrock.

Han ropade inte längre, och Duggie skyndade på den lilla grå åsnan till sakta trav, och då han inte ville öka lasset sprang han bredvid kärran. På så sätt kom de fram till Notting Hill Gate, där det var trafikstockning och små barn puffade på sina föräldrar och sade: — Titta på den där åsnan och pojken. Vad gör de?

Gubben Jock tänkte på sin hembygd Inverness uppe i Skottland, på småstaden