Ett hörn av paradiset

By Knut Ståhlberg

Från ett stilla hörn i Paris sextonde arrondissement på Rue du Docteur Blanche minns journalisten och författaren Knut Ståhlberg sina många år som korrespondent i den franska huvudstaden. Knut har levt sitt liv i händelsernas centrum och fått uppleva allt från storpolitiska skeenden, såsom krigen i Vietnam och Algeriet, till möten med litterära giganter som Albert Camus. I denna memoarbok får vi ta del av Knuts yrkesmässiga erfarenheter från efterkrigstidens Paris såväl som kära minnen från hemmet och vardagen med hustrun Juliette. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726992212

Book preview

Paradisets barn

D en första vintern hade det snöat fjorton dagar i streck.

Det var bara några dagar kvar till jul. Gatorna i Paris var våta med en klibbig, moddig sörja av snö, och det gick inte att hålla vätan och kylan ute.

På rue du Docteur Blanche fanns ingenting annat att elda i än en gammal plåtkamin som stod i ett hörn i det mellersta rummet. Jag hade aldrig sett en sådan kamin förut. Den höll värmen bara så länge de få vedpinnar som fanns att stoppa i den kunde hållas brinnande, och det var inte alltid så lätt.

Brasan i den öppna spisen i sovrummet höll värmen ännu sämre. Vintern var lång, och alla vintrar i Paris tycktes långa och kalla, åtminstone så länge gas och kol och ved var ransonerat.

Juliette höll på att sy en morgonrock åt mig. Den var av ett tyg hon kommit över, jag vet inte hur, ett mjukt blått tyg, och rocken hade två djupa fickor på sidorna och en bröstficka. Jag skulle ha den på mig på julafton, om den blev färdig.

Juliette hade plockat fram lite udda julgranssaker ur en låda hon tagit fram ur skåpet i hallen, men hon hade inte hunnit med något annat för morgonrockens skull. Hon ville ha den färdig.

Det var den första riktiga julen som vi skulle fira på rue du Docteur Blanche, den vita doktorns gata i Paris.

Det var den allra första julen. Men det var inte så det hade börjat.

Rue du Docteur Blanche – jag kan ännu minnas hur det kändes att komma dit. Rue du Docteur Blanche är ingen stor gata. Det är en liten obetydlig gata i det 16:e arrondissementet i Paris. En stilla gata i ett stilla kvarter.

Det första jag lade märke till den första kvällen när vi kom var en hög mur på ena sidan och ett hus i fonden som såg ut som ett tempel men inte var det. Bakom den höga muren låg en stor vildvuxen trädgård eller park. Både huset som såg ut som ett tempel och den stora trädgården skulle försvinna, men de satt länge kvar i mitt minne som det första jag lade märke till.

Gatan var tom och öde den natten. Det fanns ännu bara några få privatbilar som hade rätt att köra, och det var fortfarande sparsamt med belysningen i Paris. Bara enstaka lyktor var tända. Det var hösten 1946.

Vi hade kommit i en taxi som hämtat upp oss utanför senaten, Palais du Luxembourg, på vänstra stranden. Juliette hade arbetat hela dagen och bar fortfarande på väskan hon haft med sig under resan vi gjort ut till Atlantkusten, till Mont Saint Michel i Normandie.

Hon hade en grå resdräkt och en liten grå hatt.

En lykta, en av de få på den annars mörka gatan, satt alldeles intill porten till huset nummer 21, 21 rue du Docteur Blanche, en stor port som ledde in på en gård med ett hus som låg liksom i vinkel bakom de stora husen som vätte mot rue du Docteur Blanche och rue de l’Yvette.

Våningen där Juliette bodde låg inne på gården, tre trappor upp. Tre lätta trappor att gå.

Av den första natten kommer jag ihåg vindruvorna vi åt, den blå lampan som brann hela natten och solen som tidigt på morgonen sken in bakom den nedfällda markisen för de stora fönstren som stått öppna.

Resan till Normandie var den första resa vi gjort tillsammans. Det var de första dagarna tillsammans. Vi hade mötts och känt och umgåtts med varandra på den stora konferensen i palatset i Luxembourgträdgården, fredskonferensen som det inte kom ut någon fred av och där vi båda varit kuggar i det stora maskineriet. Hon som en del av den franska staben, den som skulle sköta det hela. Jag som debuterande journalist.

Men det var nu vi kände varandra på riktigt.

Det var en förtrollning och en ny värld att träda in i.

Jag minns också den första morgonen då solen sken in och jag upptäckte den nya världen. De tre rummen som inte var stora men som låg i fil och alla vette mot trädgården.

Den blå lampan som stod på bordet med den persiska duken som Juliette skulle komma att skicka tillbaka till sin syster i Belgien.

Spinetten som upphört att vara ett instrument för musik men som var fylld med underliga saker och som Roland Kempe en gång långt senare skulle hänga sina tavlor över, därför att det lyste så vackert i lackeringen.

Den stora byrån i det ena rummet, la table bouillotte, ett runt bord med en vit marmorskiva som var så sirligt och angenämt att se på. På det bordet stod alltid en lampa med en skärm av metall som gick att hissa upp och ned, en lampa som var tänd varje kväll vi satt och läste.

En grön fåtölj. Karmstolar, Louis-seize med korsstygn.

En brun fåtölj.

Det var möbler med lådor, möbler med saker.

Det låter som en bouppteckning, men det var ett hem, ett mjukt varmt hem, en kvinnas ombonade hem som skulle bli mitt.

Det var också något märkligt med varje sak. Stolarna, fåtöljerna, skåpen, till och med mattorna, lamporna och små prydnadssaker hade någonting att säga. Juliette var fäst vid dem. Det var för den roll de spelat i en annan människas liv. Varje föremål vittnade om vad en annan människa, en kär människa, hade känt. Föremålen bar på människors blickar, någon hade sett på dem, de hade funnits i en annan människas värld varje dag och varje stund.

För den skull var de viktiga. De skulle fortsätta att vara vittnen och vara delaktiga.

– Du kommer att känna på samma sätt efter mig, sade Juliette.

Väggarna i sovrummet bar spår av tavlor som flyttats. I sovrummet över den öppna spisen, som det skulle gå att få eld i, hängde porträttet av en borgmästare från Ostende, med spetskrage och vänliga förståndiga ögon, i en rund förgylld och skulpterad ram.

Ovanför sängen, som var inbyggd i en alkov, en tavla av ett ljust litet barn med en röd pälskantad hätta i en ålderstigen ram i mörkt trä och med krusiduller av mässing. Den lilla flickan föreställde vintern. Det var ett porträtt av Juliettes mor som barn.

Ett stort porträtt i helfigur av en borgerlig dam med solfjäder, svart spetsklänning och smycken av gröna stenar hängde bredvid. Hon hade ett trånsjukt uttryck, och tillsammans med ramen var porträttet så tungt att snickaren på rue de l’Assomption fått lov att sätta fast en extra krok i väggen för att det skulle stanna kvar på sin plats.

Det var ett annat porträtt som bara var ett fotografi men som ramats in och hängts bland familjeporträtten. Bilden av en älsklig ung kvinna som poserar i en vid, vit sommarklänning i en lummig park kring det stora huset där hon bodde. Det var mormodern, Grims, som på ett annat gulnat fotografi beundrande och med händerna sedesamt knäppta i knät sitter tillsammans med den åldrige kompositören Franz Liszt. Vid vilket tillfälle framgår inte av fotografiet.

Porträtten andades all den bekymmerslöshet som fanns i den värld av lycka och välbeställdhet som existerade – före de två senaste krigen.

I hallen, eller vad vi skulle kalla tamburen som ledde in till det lediga rummet, lyxkabinen, som inte tjänade något annat till än att placera onödiga saker i men som kunde användas till tillfälliga besökare, hängde ett annat urblekt fotografi. Det var svårt att urskilja vad det föreställde. Det var ett grått, öde landskap med oskarpa konturer utan träd och människor, bara något böljande gropigt. Det såg ut som det gick vågor, men det var tydligt att det bara var jord. Ett landskap från månen? Juliette förklarade vad det föreställde: Ypres, fronten vid Ypres där hennes bröder och hennes kusin Charles hade legat långa år under kriget, det första stora kriget.

Det fanns också ett annat porträtt, men det var undanställt och hade inte någon plats på någon vägg. En kvinna med en hatt med breda brätten, vit. En kjol, vit med prickar i blått, halvlång, och så en vit jacka av luftig, tunn bomull. Paris är varmt, det syns, och det är långt till sandstränderna utmed kusten i Honfleur eller Dieppe, men bilden är densamma. Det är sommar, sensommar, och det är på den tiden då bilarna ännu inte förstört luften. Bilden kan vara tagen i Tuilerieträdgården eller i Palais Royal. Den är tidlös. Det går inte att säga från vilken epok den kommer. Trettiotalet? Kanske, det kan inte vara tidigt fyrtiotal och inte heller senare. Kläderna skulle vara annorlunda. Framför allt hade uttrycket hos den unga kvinnan inte varit detsamma. Den lite skrämda uppsynen gav ingen känsla av rädsla utan snarare av förväntan och förhoppning om något som skulle komma. Det var en ung kvinna full av förväntningar. Jag är övertygad om att hon kunde se ut så på väg till något möte, kanske just i Tuilerierna en het sommardag, förväntansfull men ängslig över vad som skulle hända, kanske osäker inför något främmande.

Jag vet inte varifrån porträttet kommer. Det kan föreställa henne, Juliette, men jag tror inte att det gör det. Juliette hade inte samma näsa, inte samma parisiska näsa som på bilden och som man kan se på gamla grekiska kvinnobilder, av vilka en kallats Parisiskan just för näsans skull. Det kunde vara hon men jag tror inte att det var det.

Men det måste vara det sena trettiotalet, jag är nästan säker på det. Hade jag träffat henne då, skulle hon ha varit alldeles för vuxet mogen för mig. Skillnaden i ålder skulle ha varit betydligt större än vad den till slut blev. Men det var samma kvinna. Hon hette Juliette, det kunde vara hon, men lika gärna någon av hennes väninnor, Mireille till exempel.

Det spelar ingen roll vem hon var. Den värld hon tillhörde var borta. En ung dam, nästan en flicka. När någon målade hennes porträtt gick jag omkring i kortbyxor och hade aldrig hört talas om Tuilerierna.

Dagarna som följde var dagar av upptäckter. 21 rue du Docteur Blanche. Det stora valvet från gatan in på gården till huset där Juliette bodde tedde sig mindre hemlighetsfullt i dagsljus. Det var en inkörsport för kalescher eller åtminstone vanliga hästdragna vagnar. Huset var borgerligt bebott. Stallet var ombyggt till garage.

Docteur Blanche, den vita doktorn, hade bott i den stora vita villan som låg inne i trädgården. Genom fönstret på tredje våningen kunde man se ned på den låga, långa länga som varit hans stall och som haft plats för många hästar innan det blev garage.

På andra sidan gatan kunde man se in på gården till skulptören Bouchard, Henri. Han visade sig inte så ofta. Jag blev aldrig bekant med honom, men strax före kriget hade han färdigställt en av de monumentala skulpturer som står uppställda framför det stora byggnadsverket Palais de Chaillot på Place du Trocadéro. Det är en man med en sköld, Apollon, och en man med en tjur, tre meter höga och symboliska.

På rue du Docteur Blanche fanns förutom kol- och vedhandlaren Pierre, som samtidigt var kafé, bara en butik. Det var madame Durocs speceriaffär. I butiken fanns inte mycket annat än udda grönsaker och frukt, det vill säga sådant man kunde köpa utan kuponger. Juliette meddelade sakkunnigt att madame mycket riktigt ingenting hade att sälja men att hon med lite varsel kunde skaffa allt som behövdes: smör, ost och till och med korv och en höna, om det passade.

Madame Duroc hade varit lite oförsiktig under kriget. Hon hade sålt lite för mycket svart. Men hon hade varit tillmötesgående mot prästerskapet och nunnorna och munkarna i kyrkan snett över på andra sidan rue de l’Assomption och hon trodde sig ha rätt till ett högre beskydd, eller i alla fall en himmelsk förlåtelse, om det skulle hända något, vilket det inte hade gjort.

I gengäld hade det gått sämre för skomakaren, som hade sin verkstad på boulevard Beauséjour alldeles vid gångbron över lokaltågens spår till Auteuil. Han var aldrig där, om det nu berodde på att han satt i fängelse eller bara höll sig undan. Men hans fru tog emot reparationerna. På det lilla huset som tjänstgjorde som butik stod det fortfarande med stora bokstäver: SS = förrädare.

Filosofen Henri Bergson hade bott några hundra meter längre upp på samma gata. Han fanns inte längre. Han hade haft bekymmer med tyskarna eftersom han var jude. Han var svårt sjuk när tyskarna kom och ockupationen började. När alla judar i Paris tvingades anmäla sig, hade han infunnit sig på polisstationen i kvarteret i morgonrock och tofflor, direkt uppstigen ur sjuksängen. Han hade konverterat till katolicismen men höll det hemligt av solidaritet med de sina.

Pierre, kol- och vedhandlaren, sålde inte mycket ved men serverade mat vid sidan av kaférörelsen. Det var vanligt att kol- och vedhandlare i Paris också hade kaférörelse. De kallades bougnat och kom oftast från Auvergne, vilket också Pierre gjorde.

Kaféet var inrymt i ett litet hus på en obebyggd tomt och bestod i bottenvåningen av ett rum med en zinkdisk av det gamla slaget och utrymme för fyra bord med vita marmorskivor uppställda utmed ena långväggen. Där bakom låg köket. Han själv bodde ovanpå med sin fru och en dotter.

Vi åt middag många kvällar hos Pierre. Det var varmt där inne. Det var sällan några andra gäster än vi.

I bottenvåningen på rue du Docteur Blanche bodde en monsieur Alphand.

– Vi var kolleger, nästan kompanjoner, sade Juliette. Båda stickade vi. Han strumpor och jag koftor.

De bytte adresser. De var lika svårt att komma över garn som smör. Det var lite svarta börs och lite hemligt.

Juliette hade varit gift i Reims, staden med katedralen och de stora champagnefirmorna, men skilt sig och flyttat till Paris med sina två barn. Det var strax före kriget. Under kriget stickade hon. Hon måste försörja sig och hon stickade för barnens skull och för att hon inte ville ha något att göra med tyskarna.

Dottern, som skulle komma att bli min styvdotter och komma att spela så stor roll i våra liv, gick i skola i USA. Juliette hade sett till att hon kom i väg dit så fort det blev möjligt. USA var den trygga världen, och hon hade velat bespara dottern den svåra tid som skulle följa efter kriget.

Sonen hade kriget tagit; han hade inte gått bort under kriget, men han hade gått vilse. Juliette hade mobiliserat sina förbindelser och sina resurser för att hjälpa honom, men han kunde aldrig anpassa sig till ett normalt liv.

Det var den stora sorgen.

Monsieur Alphand på bottenvåningen var på en gång homosexuell och jude, två saker att dölja under de ömtåliga åren. Han bar aldrig judestjärnan, men han var ute om nätterna och ibland på dagarna och kom hem i sällskap som portvakten blundade för.

En dag kom Gestapo och medlemmar av den franska milisen. De var ute efter Alphand. De bröt sig in i hans lägenhet och de förhörde portvakten. De var förbittrade över att inte ha hittat Alphand men de väntade ut honom. De installerade sig i hans fåtöljer och väntade på att han skulle komma.

Juliette visste var hon skulle söka honom, uppe vid La Muette, inte långt från det tyska marinhögkvarteret på boulevard Suchet intill Boulogneskogen. Där brukade en del homosexuella samlas och där brukade Alphand hålla till. Möjligen hade någon av matroserna skvallrat om att han var jude. Någonting i den stilen kunde det ha varit.

Juliette hittade honom. Hon talade om för honom att det var färdigstickat, att han aldrig mer skulle kunna komma tillbaka till sin våning på 21 rue du Docteur Blanche, inte så länge kriget varade och den tyska ockupationsmakten var kvar i Paris. Inte hämta några kläder, inte berätta någonting för någon, bara försvinna så fort som möjligt och så långt bort som möjligt.

Juliette såg honom heller inte mer så länge kriget varade. Men när klockorna ringde och Paris var befriat var han tillbaka som om ingenting hänt. Och han berättade ingenting om var han varit eller vad han gjort.

Efter kriget fortsatte Alphand att sticka, men Juliette behövde inte göra det längre.

I övervåningen bodde la Carmelite, en karmelitnunna, i två små rum. Hon hade lämnat sitt kloster av hälsoskäl, hon hade inte orkat med de stränga reglerna, och hon försörjde sig genom att sy åt prästerskapet och munkarna nere på rue de la Source. Gunnel Wallquist och Sven Stolpe, som var hemmastadda hos prästerna just där, måste ha träffat katolska vänner som burit hennes kläder eller kläder som lappats och lagats av henne. Det gick präster i trappan hos oss. Hon själv gick regelbundet i mässan tidigt om rnornarna, och hennes symaskin hördes dagarna igenom och ibland långt in på natten.

På rue de l’Assomption fanns en bio, en riktig kvartersbio med nedsuttna fåtöljer och en dam som gick och sålde eskimåer, glasspinnar, i mellanakten mellan reklamen och huvudfilmen. Det var fritt fram att röka; fimpar låg utströdda på golvet och cigarettröken ringlade sig i ljuskäglan framför duken.

Vi gick inte dit den första kvällen, inte den andra och inte den tredje och inte någon av kvällarna efter den första kvällen och den första morgonen heller. Men på bion på rue de l’Assomption gick en film som hette Les Enfants du Paradis, Paradisets barn, den första riktiga filmen efter kriget, med Jean-Louis Barrault och Arletty, och där Arletty dröjande säger när allt gått förlorat:

Men kärlek, det är ju så enkelt!

Det var också en annan film som Juliette ville se och som gick på en bio på rue Marbeuf inne i Paris, lika inrökt och med lika nedsuttna fåtöljer, Le diable au corps, Djävulen i kroppen, med Gérard Philipe och Micheline Presles. Den hade gjorts på en roman av Raymond Radiguet, det unga geniet från tiden före kriget, och var en kärlekshistoria mellan en ung pojke och en några år äldre kvinna, gift med en soldat som var ute i kriget. Det var en skandal för den tiden. En omöjlig kärlek, omöjlig för omgivningen inte för att hon var en gift kvinna med en man ute i kriget utan därför att hon var en kvinna bunden av kärlek till en person som var många år yngre. En ung man och en äldre kvinna som levde tillsammans. Det var det som var skandalen, djävulen i kroppen.

Kvinnan i filmen hette Marthe. För Gérard Philipe förklarar hon varför hon känner sig för gammal och vad framtiden hade i beredskap för dem båda om de fortsatte att leva tillsammans.

Om femton år, förklarar hon, skulle livet bara ha börjat för honom, den unge mannen. Andra kvinnor, som då skulle ha samma ålder som hon hade i dag, skulle komma att älska honom.

Jag kommer att lida, säger hon. Jag dör om du lämnar mig. Men stannar du hos mig, så är det av svaghet, och jag kommer att lida ännu värre av att se dig offra din lycka för mig.

Var det detta som hängde över oss? Kanhända hade det något att göra med den undanställda tavlan med den unga kvinnan i den breda sommarhatten – och pojken i kortbyxor.

Var det möjligt att två människor som kom från så olika världar och som levat så olika länge kunde bli lyckliga tillsammans? Det fanns ingenting gemensamt i det vi varit tidigare. Det fanns inget tidigare och ingenting som hette före. Det fanns inget före just då, bara ett nu som var nyckeln till alltsammans. Trots att det fanns ett stort och oändligt mycket före som var Juliettes och något mycket, mycket mindre och obetydligt som var mitt.

Det var den första trevande tiden. Inte visste vi vad som skulle komma eftersom ingenting var planerat utan bara självklart och enkelt. Vad var det som var så märkvärdigt? Egentligen ingenting.

Juliette förde inte dagbok, men en dag stod det i hennes almanacka med stora runda bokstäver: KNUT HEM! Vi hade varit på Hotel de l’Avenir på rue Madame där jag bott och hämtat mina väskor och mina böcker. Det hade gått fyra veckor sedan jag första gången kom till rue du Docteur Blanche. Det var något självklart och förutbestämt.

Jag skulle aldrig mer behöva åka vilse i metron. Jag skulle aldrig mer behöva vara ensam.

Paradisets barn.

Till julafton hade Juliette morgonrocken färdig. Den var blå och hade monogram på bröstfickan. Vi hade varit ute och julhandlat. Det var inte mycket som fanns att köpa eller som vi hade råd med. Skyltfönstren var lockande men affärerna var nästan tomma. Jag hade alltid tänkt mig att som en välbeställd gentleman i Paris komma ut från någon av de fina juvelerarbutikerna på Place Vendôme med ett litet paket dinglande från pekfingret, ett paket som innehöll en liten ask med ett smycke av guld och diamanter. Det var det inte tal om. Juliette förklarade för övrigt att hon inte tyckte om smycken. De förde alltid olycka med sig.

Men vi gick på de stora boulevarderna och tittade på julmarknadens stånd med böcker och kläder och mat och flaskor; stånden hade det året undantagsvis satts upp hela vägen från boulevard des Capucines förbi Operan till boulevard des Italiens. Det var moddigt och kallt och julstämningen var avlägsen, bortsett från att Frälsningsarmén på platsen framför stora Operan sjöng julpsalmer och höll grytan kokande. Frälsningsarmén, det var den uniformerade protestantismen i det katolska Frankrike och den respekterades, Frälsningsarmén tog hand om hemlösa och skötte soppköken. Det var något hemvant med grytorna och sångerna.

Det är märkligt med de stora boulevarderna. Det kändes egendomligt att gå bland stånden med bråte och tingeltangel och låtsas att det var jul.

Men det var en riktig jul. Vi hade inte hittat så många julklappar att ge varandra. Men Juliette hade kommit Över en julgran, en liten gran som stod på det runda bordet med lampan som gick att hissa upp och ned, och hon hade klätt den med samma julpynt som finns på alla julgranar och med julljus som var tända.

Vi hade också julmat, en höna som var stekt med inkråm, en korv med tunna skivor av tryffel som inte var äkta, men som höll skenet uppe och som vi köpt i en av de fina butikerna på Place de la Madeleine, och till efterrätt en kastanjepuré som hon inte lyckats hitta någon grädde till.

Borgmästaren på väggen tittade ned på oss, och damen med spetsklänningen och smyckena log vänligt.

Egentligen skulle det ha varit kalkon med inkråm av riktig tryffel, äkta tryffel, rikligt med tryffel, och förutom kalkonen: järpar, fasaner och morkullor. Och till det ålar, karpar och foreller och pyramider av frukter och sötsaker. Och karaffer med viner i alla färger.

Det var beskrivningen av en riktig julmåltid i en berättelse av Alphonse Daudet. Den handlar om en präst, en katolsk präst som lurar Gud Fader på midnattsmässan under själva julnatten – den midnattsmässa innan vilken ingen rättrogen Guds tjänare eller vanlig menig har rätt att förtära någon av denna jordens läckerheter.

Det var så den vördnadsvärde patern hade sett borden på slottet dit han var bjuden. De var dukade med det vackraste porslin, ljusen i kandelabrarna var tända, karafferna fyllda med vin. Han hade känt doften av läckerheterna, karparna, fasanerna och det andra, och han hoppade över vers efter vers, stycke efter stycke, i mässboken för att han snabbt ville komma fram till julnattens väsentligheter: det stora dignande julbordet. Detta enligt den store författaren Alphonse Daudet, vars sagor och berättelser varje barn i Frankrike känner till.

Det var den historien Juliette berättade när vi firade vår första jul med vår första julgran och vår första sena julaftonsmiddag.

Jag hade den nya morgonrocken på mig. Juliette hade förmått Pierre att leverera några extra klabbar till brasan i den öppna spisen.

Vi skulle många år senare, en annan julnatt, än en gång i andanom få uppleva julmiddagen som Juliette berättat om – med samma kalkoner, samma karpar och samma provensalska uppbåd av läckerheter. Det var långt från Paris men nära trakten där sagan utspelades och allting enligt Alphonse Daudet skulle ha hänt.

Vi hade varit i midnattsmässan i Les Baux i Provence; det var långt innan det blev omöjligt att komma dit för alla turister som månader och år i förväg reserverar platser i den lilla kyrkan. Alla vill vara med när klockan som den officierande prästens assistent skall ringa i då mässan närmar sig sin höjdpunkt – och prästen lyfter kärlet med den heliga substansen – ersätts av bräkandet från ett lamm vars herde rycker det i svansen.

Natten var stjärnklar, men det hade regnat och det låg stora pölar på vägen, när vi lämnade Les Baux och mässan. Ur en av pölarna stänkte det upp så mycket vatten att motorn stannade. Vi var långt ute på landet. Vi var på väg till Aix-en-Provence och hade lång väg kvar.

Medan stjärnorna lyser i den kalla natten försvinner värmen ur bilen. Men för vår inre syn dricker vi glas efter glas av det goda vinet, det som drev den aktningsvärde prästen hos Alphonse Daudet att begå sin förfärliga synd. Och Juliette berättar på nytt om kalkonen, späckad med tryffel, karparna, järparna, forellerna och kandelabrarna som lyste i porslinet och kristallglasen under den heliga julnatten.

Vi drack oss berusade på drömda glas av det förträffliga vinet från trakten omkring oss, Châteauneuf-du-Pape, Chateau de Mille, påvarnas sommarresidens, och det söta vinet Château d’Yquem från Bordeaux.

Efter några timmar, när förgasaren torkat, startade bilen. Men vi var båda så druckna av det söta vinet att vi knappt vågade oss ut på vägen igen.

Vi var på väg till våra vänner Jane och Felix Aublet i Aix, som väntade på oss med julmaten och sedan skulle ta oss på en utfärd till målarna i trakten, till berget Sainte-Victoire, till påveslottet i Avignon och allt som fanns att se i det vänliga Provence.

Vi hade upplevt den provensalska julnatten, men det var ändå vår första jul på rue du Docteur Blanche som var den riktiga. Jag behöll morgonrocken många år och hade den alltid på mig när jag satt och läste i värmen från plåtkaminen eller i sovrummet och den blå lampan var tänd.

På juldagen den första julen på rue du Docteur Blanche gick vi på Rumpelmayer på rue de Rivoli och drack te och åt bakelser.

Juliette hade velat gå dit just då, just på julen. Utanför på rue de Rivoli var gatan fortfarande slaskig av uppkörd snö. Men hon ville visa hur det såg ut på andra sidan, inne i Tuilerieträdgården. Tuilerierna i snö. Jag hade sett barn åka rullskridskor runt vattenbassängerna med fontänerna vanliga dagar då marken var torr och asfalten fast. Rullskridskor hade vi inte hemma i Stockholm. De förekom åtminstone inte i Vasastan, inte i Birkastan och inte på Karlbergsvägen.

Nu låg snön söndagsvit över alla gångarna och över alla gräsmattorna och under alla träden. Träden avtecknade sig som svarta, våta streck mot den vita snön. Det var en sällsynt tavla. Det var det hon ville visa.

Det var tesalongen Rumpelmayer på rue de Rivoli som Lars Ahlin skrev om i sin bok Huset har ingen filial. Skylten var uppsatt bakom damen i kassan. Lars Ahlin hade fäst sig vid den och gjort en berättelse av den.

I fönstret hos den engelska bokhandeln Galignani låg en bok med titeln You can’t go home again av den amerikanske författaren Thomas Wolfe. Jag fick den, jag har aldrig läst den men jag har den fortfarande kvar.

Juliette hade ett skåp som förmodligen utgjort överdelen av en gammal golvklocka och där hon förvarade små föremål som berättade om något hon, men inte jag, varit med om.

Där fanns en flisa av trä, någon decimeter lång, med en nästan