Lyft Titanic!

By Clive Cussler

Det sicilianska projektet är århundradets mest välbevarade hemlighet, presidentens eget skötebarn. Om det lyckats kommer Förenta staternas försvar att under en lång tid framåt vara oövervinneligt.
 
Vad är sambandet mellan detta topphemliga försvarsvapen och Titanic, lyxångaren som sjönk på sin jungfrufärd 1912? Varför får en grupp experter order om att bärga Titanic, till vajre pris?
Under ledning av mångsysslaren och allvetaren Dirk Pitt sätter bärgningsteamet igång. Deras uppgift är till synes omöjlig och tekniska missöden, ryska spioner och orkanen Amanda förvandlar den snart till en mardröm…

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Feb 24, 2023
• ISBN: 9789979644361

Clive Cussler

Clive Cussler (1931–2020) was the author or coauthor of over eighty books in five bestselling series, including DIRK PITT®, THE NUMA FILES®, THE OREGON FILES ®, AN ISAAC BELL ADVENTURE ®, A SAM AND REMI FARGO ADVENTURE ®, and A KURT AUSTIN ADVENTURE ®. His nonfiction works include Built for Adventure: The Classic Automobiles of Clive Cussler and Dirk Pitt, Built to Thrill: More Classic Automobiles from Clive Cussler and Dirk Pitt, The Sea Hunters, and The Sea Hunters II; these describe the true adventures of the real NUMA, which, led by Cussler, searches for lost ships of historic significance. With his crew of volunteers, Cussler discovered more than sixty ships, including the long-lost Civil War submarine Hunley. 

Book preview

Lyft Titanic!

Lyft Titanic!

Clive Cussler

Lyft Titanic!

Originalets titel: Raise the Titanic!

Copyright © 1976 by Clive Cussler

Copyright © Jentas ehf, 2022

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-436-1 e-bok

ISBN 978-9979-64-452-1 e-ljud

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Med tacksamhet till min hustru Barbara, Errol Beauchamp, Janet och Randy Richter samt Dick Clark.

Förspel – April 1912

Mannen i hytt 33 på A-däck vände och vred på sig i sin smala koj, medvetandet innanför det svettiga ansiktet var försjunket i djupet av en mardröm. Han var kortväxt, inte mer än en och femtiofem lång, med glesnande vitt hår, ett förbindligt ansikte vars enda minnesvärda detalj var ett par mörka, kraftiga ögonbryn. Händerna låg knäppta över bröstet, fingrarna ryckte nervöst. Han tycktes vara i femtioårsåldern. Huden hade färgen och strukturen hos en cementtrottoar, och rynkorna under ögonen var djupa. Ändå återstod bara tio dagar tills hans trettiofjärde födelsedag.

De fysiska och psykiska umbärandena de senaste fem månaderna hade slitit ner honom till vansinnets rand. Under sina vakna timmar fann han att tankarna förlorade sig på ödsliga vägar där han tappade bort all kontakt med tid och verklighet. Han måste ständigt påminna sig om var han befann sig och vilken dag det var. Han höll långsamt men obevekligt på att förlora förståndet, och det värsta var att han visste om det.

Han slog upp ögonen och fäste blicken på den orörliga fläkten som hängde från taket i hytten. Händerna gled över ansiktet och kände på det två veckor gamla skägget. Han behövde inte se på sina kläder, han visste att de var smutsiga och skrynkliga och fläckade av nervös svett. Han borde ha badat och bytt kläder när han gått ombord på fartyget, men istället hade han lagt sig i sin koj och försjunkit i en ryckig, skrämd sömn under nästan tre dygn.

Det var sent på söndagskvällen och fartyget skulle inte lägga till i New York förrän tidigt på onsdagsmorgonen, om drygt femtio timmar.

Han försökte intala sig att han var trygg nu, men hans hjärna vägrade att godta det trots att det fynd som kostat så många liv nu befann sig i absolut säkerhet. För hundrade gången kände han på upphöjningen i västfickan. Sedan han konstaterat att nycklarna fortfarande fanns där strök han med handen över sin svettiga panna och slöt återigen ögonen.

Han visste inte hur länge han sovit. Något hade väckt honom. Inte ett starkt ljud eller någon häftig rörelse, det var mer som en skälvning i madrassen och ett egendomligt gnisslande ljud någonstans långt under hytten. Han satte sig stelt upp och svängde ut benen över kojkanten. Några minuter gick och han anade ovanlig, vibrationsfri tystnad. Sedan gav hans dimmiga hjärna svaret. Maskineriet hade stannat. Han satt där och lyssnade, men det enda som hördes var uppassarnas låga röster i korridoren och dämpade samtal i de intillliggande hytterna.

En isande känsla av oro slingrade sig om honom. En annan passagerare skulle kanske helt enkelt ha struntat i avbrottet och somnat om igen, men han var nära ett psykiskt sammanbrott och hans fem sinnen förstärkte alla intryck. Tre dagar i hytten utan mat eller dryck, under vilka han gång på gång återupplevt de senaste fem månadernas fasor, hade bara givit ny näring åt det vanvett som lurade inom honom.

Han låste upp dörren och gick ostadigt bort genom korridoren till den stora trappan. Folk gick pratande och skrattande från sällskapsrummet till sina hytter. Han såg på den skulpterade bronsklockan som flankerades av två figurer i relief, över trappans andra avsats. De förgyllda visarna pekade på 11.51.

En uppassare som stod vid en överlastad lykta vid trappans fot såg föraktfullt upp mot honom, uppenbarligen irriterad över att en så sjaskig passagerare travade omkring i förstaklassavdelningen medan alla de andra promenerade omkring på de orientaliska mattorna klädda i aftondräkt.

Maskineriet... det har stannat, sade han med tjock röst.

Antagligen bara för en mindre justering, sir, svarade uppassaren. Ett nytt fartyg på sin jungfruresa. Det finns alltid småsaker som måste rättas till. Inget att vara orolig för. Hon är ju osänkbar.

Om hon är av stål kan hon sjunka. Han gned sina blodprängda ögon. Jag tar mig en titt på däck.

Uppassaren skakade på huvudet. Jag skulle inte rekommendera det, sir. Det är förfärligt kallt där ute.

Passageraren i den skrynkliga kostymen ryckte på axlama. Han var van vid kyla. Han vände om, gick uppför trappan och steg ut genom en dörr som ledde ut till däckets styrbordssida. Han flämtade till som om han stungits av tusen nålar. Efter att i tre dygn ha legat i den varma hytten fick han en svår chock av den nollgradiga kylan. Det fanns inte en antydan till vind, bara en bitande, orörlig kyla som hängde likt en svepning från den molnfria skyn.

Han gick bort till relingen och vek upp rockkragen. Han lutade sig fram men såg bara det svarta havet, lugnt som en trädgårdsdamm. Hela däcket från förstaklassens rökrum till styrhytten för om officerarnas kvarter var helt tomt. Bara röken som lojt drev från de tre främre av de fyra väldiga rödsvarta skorstenarna och ljuset som strömmade ut genom sällskapsrummets och läsrummets fönster visade att det fanns mänskligt liv någonstans.

Det vita skummet längs skrovet sjönk undan och blev svart när det stora fartyget långsamt förlorade fart och sakta drev fram under den ändlösa stjärnhimlen. Pursern kom ut från officersmässen och såg ut över relingen.

Varför har vi stannat?

Vi har gått på något, svarade pursern utan att vända på huvudet.

Är det allvarligt?

Knappast troligt, sir. Om det är några läckor borde pumparna klara av det.

Plötsligt kom ett öronbedövande dån som lät likt hundra Denver- och Rio Grande-lokomotiv som samtidigt dundrade genom en tunnel från de åtta ventiltrummorna. Passageraren förstod vad det var redan när han satte händerna mot öronen. Han hade haft med ångmaskiner att göra tillräckligt mycket för att veta att överskottsångan från fartygets växelverkande maskiner, som nu gick på tomgång, fördes ut genom utloppsventilerna. Det ohyggliga oväsendet gjorde det omöjligt att tala med pursern. Han vände sig bort och såg hur andra besättningsmedlemmar dök upp på däck. En fruktansvärd skräck spred sig i hans mage när han såg hur de började dra bort skydden från livbåtarna och rätta till linorna i dävertarna.

Han stod där nästan i en timme medan oväsendet från utloppsventilerna långsamt dog bort i natten. Fastklamrad vid räcket, omedveten om kylan, lade han knappt märke till de små grupper av passagerare som börjat ströva omkring på däck i ett slags egendomlig tyst förvirring.

En av fartygets yngre officerare kom förbi. Han var ung, i tjugoårsåldern, med den typiska brittiska bleka hyn och det typiska brittiska uttråkade ansiktsuttrycket. Han gick fram till mannen vid relingen och knackade honom på axeln.

Ursäkta, sir. Men ni måste ta på er flytvästen.

Mannen vände sig långsamt om och såg på honom. Vi kommer att sjunka, inte sant? frågade han hest.

Officeren tvekade ett ögonblick och nickade sedan. Hon tar in vatten fortare än pumparna kan få ut det.

Hur lång tid har vi på oss?

Svårt att säga. Kanske en timme till om vattnet inte når fram till ångpannorna.

Vad har hänt? Det har inte funnits något annat fartyg i närheten. Vad har vi kolliderat med?

Isberg. Det slet upp skrovet. En sabla otur.

Han grep så hårt tag i officerens arm att den unge mannen grimaserade. Jag måste ner i lastrummet.

Det går nog inte, sir. Postrummet på F-däck är översvämmat och bagaget flyter redan omkring i lastrummet.

Ni måste ta mig ner dit.

Officeren försökte rycka sig loss, men armen satt fast som i ett skruvstäd. Omöjligt! Jag har order att ta hand om styrbords livbåtar.

Någon annan officer kan ta hand om dem, sade passageraren tonlöst. Ni ska visa mig vägen ner till lastrummet.

Det var nu som officeren lade märke till två oroande saker. Först det förvridna, vansinniga uttrycket i passagerarens ansikte, och sedan pistolmynningen som trycktes mot hans underliv.

Gör som jag säger, fräste mannen, om ni vill ha barnbarn.

Officeren såg stumt på pistolen och tittade sedan upp. Han kände sig plötsligt illamående. Det var meningslöst att tänka på att diskutera eller göra motstånd. De rödsprängda ögonen som riktades mot honom brann av vanvett.

Jag kan bara försöka.

Försök då! fräste passageraren. Och inga trick. Jag går bakom er hela tiden. Om ni gör det minsta misstag så skjuter jag av er ryggraden.

Han dolde diskret pistolen i rockfickan, med mynningen pressad mot officerens rygg. De tog sig utan svårighet fram genom den folkhop som nu uppfyllde däcket. Det var nu ett annorlunda fartyg. Inga skratt eller munterhet, inga klassskillnader; de fattiga och förmögna bands samman av sin gemensamma fruktan. Uppassarna var de enda som log och småpratade medan de lämnade ut spöklikt vita flytvästar.

Nödraketerna väste upp genom luften, mycket små och obetydliga i det kvävande mörkret, och det vita skenet sågs av ingen utom människorna ombord på det sjunkande fartyget. Det bildade en egendomlig bakgrund till hjärtslitande avsked, det framtvingade hoppfulla uttrycket i männens ögon när de ömt lyfte upp sina hustrur och barn i livbåtarna. Scenens förfärliga overklighet förstärktes när fartygets åttamansorkester samlades på däck, försedda med instrument och flytvästar. De började spela Irving Berlins Alexander’s Ragtime Band.

Med pistolen i ryggen kämpade sig officeren nerför huvudtrappan, mot passagerarna som skyndade sig upp till livbåtarna. Fartygets lutning blev alltmer märkbar. De hade svårt att hålla balansen i trappan. På B-däck tog de en hiss ner till D-däck.

Den unge officeren vände sig om och betraktade den man vars egendomliga nyck fört honom till en säker död. Läpparna hade spänts över tänderna, blicken var frånvarande. Passageraren såg upp och mötte officerens blick. De såg ett ögonblick på varandra.

Var inte orolig...

Bigalow, sir.

Var inte orolig, Bigalow. Ni är härifrån innan hon sjunker.

Vilken del av lastutrymmena vill ni till?

Kassavalvet i lastrum ett på G-däck.

G-däck måste vara översvämmat nu.

Det vet vi väl inget om förrän vi är där? Passageraren gjorde en gest med pistolen i rockfickan när hissdörren gled upp. De steg ut och trängde sig fram genom folkhopen.

Bigalow drog av sig flytvästen och skyndade runt trappan som förde till E-däck. Där stannade han och såg ner mot vattnet som obevekligt höjde sig, steg efter steg. Några lampor brann fortfarande under det kyligt gröna vattnet och spred ett spöklikt, blekt sken.

Det tjänar inget till. Ni ser själv.

Finns det någon annan väg ner?

De vattentäta dörrarna stängdes omedelbart efter kollisionen. Vi kan kanske ta oss ner via en av reservstegarna.

Fortsätt då.

Promenaden gick snabbt genom ändlösa stålkorridorer och passager. Bigalow hejdade sig och lyfte en rund järnlucka och såg in i den trånga öppningen. Egendomligt nog stod vattnet på lastdäcket bara en halv meter högt.

Det går inte, ljög han. Det är översvämmat.

Passageraren knuffade officeren åt sidan och såg efter.

Det är torrt nog för mig, sade han långsamt. Han gjorde en gest med pistolen mot luckan. Fortsätt.

Det elektriska takljuset i lastutrymmet brann fortfarande när de båda männen plaskade bort mot fartygets kassavalv. Det svaga ljusskenet glänste i en väldig mässingsblänkande spårvagn som gjorts fast i däcket.

Båda männen snubblade och föll flera gånger i det iskalla vattnet som förlamade deras kroppar. Raglande likt druckna kom de slutligen fram till kassavalvet. Det var en kub med två och en halv meters sida mitt i lastutrymmet; de kraftiga väggarna bestod av trettio centimeter tjockt Belfaststål.

Passageraren tog fram en nyckel ur västfickan och stack in den i nyckelhålet. Låset var nytt och trögt, men slutligen drogs låskolvarna åt sidan med en hörbar smäll. Han drog upp den tunga dörren och gick in i valvet. Sedan vände han sig om och log för första gången. Tack för hjälpen, Bigalow. Ni borde nogskynda er upp på däck. Det är inte för sent än.

Bigalow såg förvirrat på honom. Tänker ni stanna här?

Ja, jag stannar här. Jag har mördat åtta fina män. Jag kan inte leva med det. Det sades kort och slutgiltigt. Det är avslutat. Allting.

Bigalow försökte säga något, men fick inte fram ett ord.

Passageraren nickade förstående och började dra igen dörren.

Tack gode Gud för Southby, sade han.

Och sedan var han borta, uppslukad i valvets inre.

Bigalow överlevde.

Han vann kapplöpningen med det stigande vattnet och lyckades komma upp på däck och kasta sig över relingen bara några sekunder innan fartyget sjönk.

När det stora fartyget sjönk ur synhåll vecklade den röda vimpeln med den vita stjärnan, som slappt hängt från masttoppen i den vindstilla natten, plötsligt ut sig när den nådde vattnet som i en sista hedersbetygelse till de ettusenfemhundra män, kvinnor och barn som antingen frös ihjäl eller drunknade i det iskalla vattnet.

Instinkten övermannade Bigalow och han sträckte ut handen och grep tag i vimpeln när den gled förbi. Innan han hunnit tänka efter, innan han insåg hur dumt han handlade, fann han sig dras ner under vattenytan. Ändå höll han sig envist fast och vägrade släppa sitt tag. Han var nästan sju meter under vattnet när vimpelns ringar slets loss från fallet och bytet var hans. Först då kämpade han sig upp genom mörkret. Efter vad som tycktes vara en evighet kom han upp i nattluften igen, tacksam för att han inte infångats av suget från det sjunkande fartyget.

Vattentemperaturen var fyra grader under noll och dödade honom nästan. Om han stannat i dess isgrepp i ytterligare tio minuter, skulle han bara blivit ännu en siffra i denna ohyggliga tragedi.

Ett tåg räddade honom; hans hand rörde vid det och grep tag i ett relingståg på en kapsejsad båt. Med uppbjudande av sina sista krafter släpade han sin nästan stelfrusna kropp ombord och delade den förlamande kylan med trettio andra män tills de fyra timmar senare räddades av ett annat fartyg.

De ömkliga skriken från de hundratals människor som dog skulle för evigt minnas av de överlevande. Men när Bigalow klängde sig fast vid den upp och nervända, halvvägs sjunkna båten tänkte han på en annan sak: den egendomliga mannen som för evigt var inlåst i skeppets kassavalv.

Vem var han?

Vilka var de åtta män som han påstod sig ha mördat?

Vad var valvets hemlighet?

De frågorna skulle förfölja Bigalow under de följande sjuttiosex åren, ända till de sista timmarna av hans liv.

1– Juli 1987

Det sicilianska projektet

1

Presidenten snurrade runt stolen, knäppte händerna om nacken, såg oseende ut genom fönstret i Ovala rummet och förbannade sitt öde. Han avskydde sitt arbete med en intensitet som han inte trott vara möjlig. Han hade insett exakt när spänningen försvunnit. Han hade insett det den morgon då han fann det svårt att lämna sängen. Det var alltid första tecknet. En motvilja mot att börja dagen.

Han undrade för tusende gången sedan han insattes i sitt ämbete varför han kämpat så hårt och så länge för det fördömda, otacksamma arbetet. Priset hade varit plågsamt högt. Hans politiska väg kantades av benen efter förlorade vänner och ett krossat äktenskap. Och han hade knappt svurit presidenteden förrän hans nya regering sviktade under en skandal i finansdepartementet, ett krig i Sydamerika, en landsomfattande flygbolagsstrejk och en fientlig kongress som kommit att misstro alla som satt i Vita huset. Han skänkte kongressen en extra förbannelse. Dess ledamöter hade gått emot hans senaste två veton och han tyckte inte om det.

Gud vare lov att han inte behövde genomlida ännu en valkampanj. Det var fortfarande en gåta för honom hur han lyckats hålla sig kvar i två perioder. Han hade brutit mot alla de politiska taburegler som någonsin uppställts för en framgångsrik presidentkandidat. Han var inte bara frånskild, han gick inte heller i kyrkan, han rökte cigarr offentligt och hade dessutom en stor mustasch. Han hade samlat röster genom att ignorera sina motståndare och vara öppenhjärtig mot väljarna. Och de hade älskat det. Han hade haft turen att dyka upp vid en tidpunkt då den vanliga medborgaren i USA var trött på hjärtegoda presidentkandidater som log brett och kråmade sig för TV-kameror och kom med högtravande och meningslösa uttalanden som pressen inte kunde vränga ut och in eller söka mellan substantiven efter dolda undermeningar.

Om ytterligare arton månader skulle hans andra ämbetsperiod vara slut. Det var det enda som fick honom att fortsätta. Hans företrädare hade accepterat tjänsten som universitetsprefekt vid University of California. Eisenhower hade dragit sig tillbaka till sin bondgård i Gettysburg och Johnson till sin avelsgård i Texas. Presidenten log för sig själv. Han tänkte inte bli äldre statsman i bakgrunden. Hans planer bestod av självvald exil på en tretton meters tvåmastare i södra Stilla havet. Där skulle han strunta i varenda satans kris som skakade världen för att istället dricka rom och glo på alla plattnästa, storbröstade infödingsflickor som kom inom synhåll. Han slöt ögonen och såg det nästan för sig när hans sekreterare öppnade dörren och harklade sig.

Ursäkta mig, mr president, men mr Seagram och mr Donner väntar.

Presidenten drog tillbaka stolen till skrivbordet och drog med handen genom sitt grånade hår. För all del, visa in dem.

Han ljusnade märkbart. Gene Seagram och Mel Donner hade tillträde till presidenten när som helst på dygnet. De var de ledande utvärderarna för Sektion Meta, en grupp vetenskapsmän som arbetade i yttersta hemlighet med forskning på projekt som ännu ingen hört talas om — projekt som i ett steg försökte föra teknologin tjugo — trettio år framåt.

Sektion Meta var presidentens egen idé. Han hade kommit på tanken under sitt första ämbetsår, fifflat fram de hemliga, obegränsade resurserna och personligen rekryterat den lilla grupp intelligenta och hängivna män som utgjorde dess kärna. Han var i hemlighet mycket stolt över den. Inte ens CIA eller National Security Agency kände till dess existens. Han hade alltid drömt om att understödja en grupp män som kunde ägna sin skicklighet och begåvning åt omöjliga saker. Fantastiska planer som hade en chans på miljonen att lyckas. Det faktum att Sektion Meta ännu efter fem år inte gjort några framsteg besvärade honom inte det minsta.

Det förekom inga handskakningar, bara kamratliga hälsningar. Sedan öppnade Seagram en nött läderportfölj och drog fram en mapp full med flygfotografier. Han lade bilderna på presidentens skrivbord och pekade ut några inringade områden som markerats på genomskinliga överlägg.

Bergsområdet på Novaja Zemljas norra ö, norr om Sovjets fastland. Alla data från våra satellitinstrument tyder på att det kan finnas små möjligheter i det här området.

Fan också! muttrade presidenten. Varje gång vi upptäcker något i den här stilen måste det vara i Sovjetunionen eller på någon annan oåtkomlig plats. Han granskade fotografierna och såg sedan på Donner. Jorden är stor. Det måste väl finnas andra lovande platser?

Donner skakade på huvudet. Jagär ledsen, mr president, men geologerna har letat efter byzanium ända sedan Alexander Beesley upptäckte ämnet 1902. Såvitt vi vet har man aldrig funnit några mängder av det.

Det är så oerhört radioaktivt, sade Seagram, att det för länge sedan har försvunnit från kontinenten med undantag för mycket små mängder. De småbitar av ämnet som vi fått ihop har utvunnits ur små preparerade spårämnen.

Kan man inte skapa det på artificiell väg? frågade presidenten.

Nej, sir, svarade Seagram. Den mest stabila partikel som vi lyckats få fram i en högenergiaccelerator, föll sönder efter mindre än två minuter.

Presidenten lutade sig tillbaka och såg på Seagram. Hur mycket behövs det för att genomföra arbetet?

Seagram såg först på Donner, sedan på presidenten. Ni förstår säkert, mr president, att vi fortfarande är på ett förberedande stadium...

Hur mycket behövs det? upprepade presidenten.

Jag skulle gissa ungefär två och en kvarts hekto.

Jag förstår.

Det är bara den mängd som krävs för att göra ett riktigt prov, tillade Donner. Det skulle krävas ytterligare drygt fem och ett halvt kilo för att starta i full skala på strategiska platser runt landets gränser.

Presidenten sjönk ihop i stolen. I så fall får vi väl lägga ner det här och övergå till något annat.

Seagram var en lång, gänglig man med låg röst och artigt sätt, och frånsett den stora, platta näsan var han mycket lik en slätrakad Abraham Lincoln.

Donner var Seagrams motsats. Han var kortväxt och föreföll vara nästan lika bred som lång. Han hade rågblont hår, melankoliska ögon och tycktes alltid vara svettig i ansiktet. Han sade snabbt: Det sicilianska projektet är för nära att lyckas för att begravas och glömmas. Jag rekommenderar starkt att vi går vidare. Det är en chanstagning, men om vi lyckas... gode Gud, sir, konsekvenserna är fantastiska.

Jag är öppen för förslag, sade presidenten lugnt.

Seagram tog ett djupt andetag och sade: För det första behöver vi ert tillstånd att bygga de nödvändiga installationerna. För det andra pengar. Och för det tredje hjälp av Nationella undervattens- och marinbyrån.

Presidenten såg frågande på Seagram. Jag förstår de båda första sakerna, men jag förstår inte vad NUMA har med saken att göra. Var kommer de in i bilden?

Vi måste få in en skicklig mineralog i Novaja Zemlja. Eftersom det är omgivet av vatten, skulle en oceanografisk expedition från NUMA i närheten vara en perfekt förevändning.

Hur lång tid skulle det ta er att prova, bygga och installera systemet?

Donner tvekade inte: Sexton månader på en vecka när.

Hur långt kan ni gå utan byzanium?

Ända fram till slutstadiet, svarade Donner.

Presidenten lutade sig bakåt i sin stol och såg på skeppsklockan som stod på skrivbordet. Han sade ingenting på nästan en hel minut. Sedan sade han: Såvitt jag kan förstå mina herrar, vill ni att jag ska finansiera byggandet av ett oprövat och komplicerat system som kommer att kosta åtskilliga miljoner dollar och som inte kan fungera eftersom vi saknar den viktigaste ingrediensen, vilken vi kanske måste stjäla från en fientligt sinnad nation.

Seagram lekte med sin portfölj medan Donner bara nickade.

Hur vore det om ni talade om för mig, fortsatte presidenten, hur jag ska förklara ett nätverk av dessa installationer längs landets gränser för någon snål liberal kongressledamot som får för sig att han vill undersöka saken?

Det är det som är det fina med systemet, sade Seagram. Det är litet och kompakt. Datorerna säger att en byggnad intill ledningarna från en liten kraftstation klarar av det. Varken de ryska spionsatelliterna eller en bonde i grannskapet kommer att se något ovanligt.

Presidenten gned sig om hakan. Varför vill ni sätta igång med det sicilianska projektet innan ni är hundraprocentigt färdiga?

Vi hoppas, sir, sade Donner. Vi hoppas på att vi inom de kommande sexton månaderna antingen ska lyckas producera byzanium i laboratoriet eller någonstans på jorden finna en fyndighet.

Även om det skulle ta oss tio år, sade Seagram hastigt, skulle installationerna vara färdiga att tas i bruk. Vi skulle bara förlora tid.

Presidenten reste sig. Mina herrar, jag går med på er science fiction-idé, men på ett villkor. Ni har exakt arton månader och tio dagar på er. Då övertas mitt arbete av den nye mannen, vem han nu kan vara. Så ni bör skaffa fram resultat om ni vill hålla er förmögne vän på gott humör till dess.

De båda männen på andra sidan skrivbordet sjönk samman.

Till slut lyckades Seagram säga: Tack, mr president. På ett eller annat sätt kommer gruppen att ordna det. Det kan ni lita på.

Bra. Nu måste ni ursäkta mig. Jag ska fotograferas i rosenträdgården tillsammans med en hop feta Revolutionens döttrar. Han sträckte fram handen. Lycka till, och tänk på att sköta smygarbetet diskret. Jag vill inte råka ut för en skandal i stil med Eisenhowers U2-spaningar. Förstått?

Innan Seagram eller Donner hunnit svara hade han vänt på klacken och gått ut genom en sidodörr.

Donners Chevrolet släpptes ut genom Vita husets grind. Han styrde ut i trafiken och styrde över Potomacfloden mot Virginia. Han vågade knappt se i backspegeln av fruktan för att presidenten skulle ha ändrat sig och skickat någon efter dem för att meddela att det blev nej. Han vevade ner sidofönstret och inandades den fuktiga sommarluften.

Vi hade tur, sade Seagram. Det vet du väl.

Det vet jag verkligen. Om han vetat om att vi skickade in en man på sovjetiskt territorium för två veckor sedan, skulle det ha gått åt helvete.

Det kan det fortfarande göra, muttrade Seagram för sig själv. Det kan det fortfarande göra om NUMA inte kan få ut honom.

2

Sid Koplin var övertygad om att han var döende.

Hans ögon var slutna och blodet från hans sida fläckade den vita snön. Ett flammande vitt ljus virvlade runt i Koplins hjärna när medvetandet långsamt återvände och han övermannades av illamående och kastade våldsamt upp. Hade han blivit skjuten en gång eller två? Han visste inte.

Han öppnade ögonen och tog sig upp på händer och knän. Det dunkade ohyggligt i huvudet. Han höjde handen och rörde vid det koagulerade såret vid högra tinningen. Förutom huvudvärken kände han inget av det; smärtan hade bedövats av kylan. Men ingenting dövade den skärande smärtan i hans vänstra sida, strax under revbenen, där den andra kulan träffat, och han kunde känna hur det kletiga blodet rann under kläderna, över låret och nerför benet.

En kulsprutesalva ekade borta vid berget. Koplin såg sig omkring, men det enda han kunde se var virvlande vit snö som piskades upp av den våldsamma arktiska vinden. Ännu en salva slog igenom den kalla luften. Han gissade att den kom från en punkt bara ett hundratal meter bort. En sovjetisk vakt måste skjuta på måfå i snöstormen i hopp om att kanske träffa honom igen.

Allt hopp om flykt hade försvunnit nu. Det var färdigt. Han visste att han aldrig skulle kunna ta sig bort till viken där han förtöjt sin slup. Han var inte heller kapabel att segla den lilla tiometers farkosten över femtio sjömil öppet hav till den plats där det väntande oceanografiska fartyget från USA skulle invänta honom.

Han sjönk tillbaka i snön. Blodförlusten hade gjort honom alltför svag för ytterligare fysiska ansträngningar. Ryssarna fick inte hitta honom. Det ingick i avtalet med Sektion Meta. Om han skulle dö, fick kroppen inte upptäckas.

Han började plågsamt täcka sig med snö. Snart skulle han bara vara en liten vit upphöjning på Bednajabergets ödsliga sluttning, för evigt begravd under det ständigt växande istäcket.

Han hejdade sig för ett ögonblick och lyssnade. De enda ljud han hörde var vinden och hans egna Hämtningar. Han spände hörseln, kupade händerna mot öronen. Han uppfångade nätt och jämnt genom stormen skallet från en hund.

Gode Gud, ropade han tyst. Så länge hans kropp var varm skulle hundens känsliga nos uppfånga hans lukt. Han sjönk uppgivet samman. Det återstod inget annat än att sjunka samman och låta livsgnistan släckas.

Men en gnista djupt inne i honom vägrade att dö. Barmhärtige Gud, tänkte han förvirrat, han kunde inte bara ligga där och vänta på att ryssarna skulle ta honom. Han var bara en professor i mineralogi, inte en utbildad hemlig agent. Hans hjärna och fyrtio år gamla kropp skulle inte klara av intensiva förhör. Om han överlevde skulle de få ur honom hela historien på några timmar. Han slöt ögonen när illamåendet över misslyckandet överväldigade alla fysiska smärtor.

När han öppnade dem igen fylldes hans synfält av huvudet till en väldig hund. Koplin såg att det var en komondor, en väldig best med en mankhöjd av sjuttiofem centimeter, täckt av en kraftig vit fäll. Den stora hunden morrade ilsket och skulle ha slitit upp Koplins strupe om den inte hållits tillbaka av den sovjetiska soldatens handskklädda hand. Mannen föreföll likgiltig. Han stod där och såg ner på sitt hjälplösa byte, med kopplet i vänstra handen medan han höll en k-pist i den högra. Han såg förfärlig ut i den stora rocken som räckte ner till vristerna, och det bleka, uttryckslösa ansiktet visade inga tecken till medlidande med Koplins skador. Soldaten hängde vapnet över axeln och böjde sig ner och ryckte upp Koplin på fötter. Utan ett ord började sedan ryssen släpa den sårade bort mot öns bevakningspost.

Koplin svimmade nästan av smärtan. Det kändes som om han släpats flera kilometer genom snön, trots att det i själva verket bara rörde sigom femtio meter. Så långt hade de kommit när en diffus gestalt uppenbarade sig i stormen. Den var nästan helt dold av den virvlande vita snöväggen. Genom den annalkande medvetslöshetens dimmor kände Koplin hur soldaten stelnade till.

En svag smäll hördes genom stormen, och den väldiga komondoren sjönk ljudlöst ner på sidan i snön. Ryssen släppte Koplin och försökte slita upp sin k-pist, men det svaga ljudet upprepades och ett rödsprutande litet hål uppenbarade sig plötsligt mitt i soldatens panna. Sedan blev ögonen glasartade och föll samman intill hunden.

Något var ohyggligt fel; det här borde inte ske, sade Koplin sig själv, men hans uttröttade hjärna förmådde inte längre dra några slutsatser. Han sjönk ner på knä och förmådde bara se upp när en storväxt man i grå parkas dök upp ur den vita dimman och såg ner på hunden.

En satans skam, sade han bistert.

Mannen gjorde ett imponerande intryck. Det brunbrända ansiktet tycktes inte höra hemma i Arktis. Och dragen var bestämda, nästan grymma. Ändå var det ögonen som Koplin först och främst lade märke till. Han hade aldrig sett sådana ögon. De var djupt sjögröna och utstrålade ett slags genomträngande värme, i skarp kontrast mot de djupa fårorna i ansiktet.

Mannen vände sig mot Koplin och log. Doktor Koplin, förmodar jag? Rösten var mjuk och lugn.

Främlingen stoppade ner en ljuddämparförsedd pistol i fickan, sjönk ner så hans ögon kom i jämnhöjd med Koplins och nickade när han såg blodet som trängde genom Koplins parkas. Jag måste nog ta er till någon plats där jag kan titta på det där. Sedan lyfte han upp Koplin som om han varit ett barn och började gå nerför berget mot havet.

Vem är ni? muttrade Koplin.

Jag heter Pitt. Dirk Pitt.

Jag förstår inte... varifrån kom ni?

Koplin uppfattade inte svaret. I det ögonblicket lyftes plötsligt medvetslöshetens svarta täcke och han sjönk tacksamt ner under det.

3

Seagram drack en margarita medan han väntade i en liten trädgårdsrestaurang intill Capitol Street där han skulle