Störtflod

By Clive Cussler

USA år 2000. Den skrupelfrie kinesiske affärsmannen Qin Shang handlar med människoliv. Han har tjänat en fabulös förmögenhet genom att smuggla in kineser i USA. Den stora illegala invandringen är ett växande bekymmer för landet och den amerikanske presidenten ger immigrationsmyndigheterna i samarbete med Dirk Pitts NUMA i uppdrag att sätta stopp för Shang.
I jakten på den hänsynslöse smugglaren upptäcker Dirk Pitt att Qin Shang låtit bygga en jättelik hamnanläggning vid Mississippifloden mitt ute i vildmarken i Louisiana. Varför har han valt ett så otillgängligt ställe? Och varför har Shang köpt upp alla hustomter kring sjön där han bor? Frågetecknen hopar sig. När Dirk Pitt och hans ständige vapendragare Al Giordino till sist inser vidden av Shangs planer är katastrofen nära.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Apr 5, 2024
• ISBN: 9789979644460

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Störtflod

Störtflod

Clive Cussler

Störtflod

Originalets titel: Flood Tide

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1997

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-446-0 e-bok

ISBN 978-9979-64-462-0 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

PROLOG

Dödsmässa för en prinsessa

0

10 december 1948

Okända vatten

De redan höga vågorna blev allt högre för varje ny vindby. Morgonens stiltje hade mot kvällen förvandlats till sin raka motsats. De vita gässen på vågkrönen piskades upp till en ridå av skum. Det kokande vattnet och de svarta molnen smälte samman under det våldsamma angreppet från en rasande snöstorm tills det inte längre gick att avgöra vad som var vatten och vad som var himmel. Passagerarfartyget Princess Dou Wan kämpade sig igenom vågor som reste sig höga som berg innan de föll ned över fartyget, men alla de ombordvarande var omedvetna om den nära förestående katastrofen.

De upprörda vågorna piskades upp av stormvindar som med stor kraft kastade sig mot fartyget från både nordost och nordväst. Vinden nådde snart en hastighet av fyrtiofem sekundmeter och vågorna blev tio meter höga eller mer. Princess Dou Wan var fångad i malströmmen och hade ingenstans att ta vägen. Fören stampade och pressades ned under vatten som forsade fram över de öppna däcken innan det vände och strömmade för över när aktern och de häftigt snurrande propellrarna höjde sig ur vattnet. Vågorna slog till från alla håll, fartyget fick trettio graders slagsida och styrbords reling på promenaddäck försvann i en störtflod av vatten. Sakta, för sakta, rätade hon trögt upp sig och stampade vidare genom den värsta stormen i mannaminne.

Andrestyrman Li Po hade vakten, men eftersom han frös och inte kunde se något i den bländande snöstormen, gick han tillbaka in i styrhytten och slog igen dörren efter sig. Under alla år han seglat på Kinesiska sjön hade han aldrig varit med om att det snöat under en våldsam storm. Po tyckte att gudarna var orättvisa som kastade så hårda vindar mot Princess när hon tagit sig halvvägs runt jorden och hade mindre än två hundra nautiska mil kvar innan hon nådde hamn. De senaste sexton timmarna hade hon inte tillryggalagt mer än fyrtio nautiska mil.

Med undantag för kapten Leigh Hunt och maskinchefen bestod hela besättningen av kineser. Hunt var en gammal sjöbjörn med tolv års tjänstgöring i kungliga flottan och arton som officer på tre olika rederier, varav femton som kapten. Som barn hade han följt med sin far ut och fiskat i Bridlington, en liten stad på Englands östkust, innan han mönstrade på som matros på en lastbåt till Sydafrika. Han var en magerlagd man med grånande hår och dyster, uttryckslös blick och han kände sig mycket pessimistisk när det gällde fartygets förmåga att rida ut stormen.

Två dagar tidigare hade en besättningsman visat honom en spricka på utsidan av skrovet, på styrbordssidan akter om skorstenen. Hunt skulle ha kunnat ge en månadslön för att få inspektera sprickan nu när fartyget utsattes för så oerhörda påfrestningar, men han slog motvilligt bort tanken. Det skulle ha varit rena självmordet att försöka sig på en inspektion när det blåste fyrtiofem sekundmeter och rasande vågor forsade över däcken. Han kände på sig att Princess svävade i dödsfara och hade accepterat att han inte hade någon kontroll över hennes öde.

Hunt stirrade ut på snön som piskade mot fönstren i styrhytten och sa utan attvända sig om till sin andrestyrman: Hur allvarlig är isbeläggningen, mr Po?

Den förvärras snabbt, kapten.

Riskerar vi att kapsejsa, tror ni?

Li Po skakade sakta på huvudet. Inte än, kapten, men i morgon bitti kan belastningen på överbyggnaden och däcken bli för stark om vi skulle få svår slagsida.

Hunt funderade ett ögonblick, sedan sa han till rorgängaren: Oförändrad kurs, mr Tsung. Gå rakt mot vinden och vågorna.

Aj aj, kapten, svarade den kinesiske rorgängaren, som stod med fotterna brett isär och kramade mässingsratten hårt.

Hunts tankar gick till sprickan i skrovet igen. Han kunde inte minnas när Princess Dou Wan senast hade tagits in i torrdocka för en ordentlig genomgång. Egendomligt nog var besättningen helt likgiltig trots alla läckor, sönderrostade plåtar och försvagade eller saknade nitar. De verkade inte bry sig trots att fartyget var svårt rostangripet och att länspumparna hade varit igång utan avbrott under hela resan för att pumpa ut allt vatten som trängt in. Om Princess hade någon akilleshäl, så var det hennes uttröttade och slitna skrov. Ett fartyg som seglar på världshaven betraktas som gammalt efter tjugo år. Princess hade stävat tusentals nautiska mil i grov sjö och tyfoner under de trettiofem åren som gått sedan hon lämnade varvet. Det var inget mindre än ett mirakel att hon fortfarande höll sig flytande.

Hon hade byggts av Harland & Wolffs skeppsvarv för Singapore Pacific Steamship Lines räkning och sjösatts 1913 under namnet Lanai. Hon var på 10 758 bruttoregister ton, hade en totallängd av etthundrafemtioen och en halv meter från den raka stäven till den champagneglasformade aktern och en bredd av arton meter. Hennes trippelexpansionsmaskiner gav en drivkraft av fem tusen hästkrafter och drev två propellrar. I sin krafts dagar hade hon klyvt vågorna med aktningsvärda sjutton knop. Hon gick i trafik mellan Singapore och Honolulu till 1931, då hon såldes till Canton Lines och döptes om till Princess Dou Wan. Efter reparationer sattes hon i trafik för att transportera passagerare och gods mellan olika sydostasiatiska hamnar.

Under andra världskriget tog de australiensiska myndigheterna över henne och använde henne som trupptransportfartyg. Svårt skadad efter alla angrepp från japanskt flyg, som hon utsatts för under konvojtjänsten, återlämnades hon till Canton Lines efter krigsslutet och trafikerade den korta rutten mellan Shanghai och Hongkong fram till våren 1948, då hon såldes för att skrotas i Singapore.

Hon hade plats för femtiofem passagerare i första klass, åttiofem i andra och trehundrasjuttio i tredje. I vanliga fall hade hon en besättning på etthundranittio man, men under det som skulle bli hennes sista resa var de inte fler än trettioåtta.

Hunt tänkte på det gamla fartyget han hade befälet över som en liten ö i ett upprört hav, en deltagare i ett drama utan publik. Han hade en fatalistisk inställning. Han var beredd att gå i land och Princess var redo att skrotas. Hunt tyckte synd om sitt illa medfarna fartyg när hon brottades med den våldsamma stormen. Hon vred sig så att det knakade i henne när hon nästan dränktes under de jättelika vågorna, men hon skakade varje gång av sig vattnet och mötte modigt nästa våg. Hunts enda tröst var att de utslitna maskinerna fungerade som de skulle.

Nere i maskinrummet gnisslade och knakade det mer än vanligt i skrovet. Rost virvlade upp och skalades bort från skotten när vattnet började stiga upp genom gallren i gångborden. Nitarna som stålplåtarna var fästa vid varandra med klipptes av och for som raketer genom luften. Det var inte ovanligt på fartyg byggda före svetskonstens dagar. De flesta i besättningen verkade ha tappat geisten. Men en man kände en begynnande rädsla.

Maskinchefen lan Hongkong Gallagher var en bredaxlad, rödbrusig, alkoholiserad irländare med en tjock mustasch. Han förstod att fartyget höll på att brytas sönder, men sköt ifrån sig rädslan och började lugnt fundera på hur han skulle överleva.

Ian Gallagher var född i Belfasts slum, men hade gått till sjöss som mässpojke när han blev föräldralös vid elva års ålder. Han hade en medfödd talang för att handskas med ångmaskiner och hade blivit först hantlangare och sedan tredjemaskinist. När han var tjugosju hade han avlagt maskinchefsexamen och tjänstgjorde på fartyg som gick i trampfart mellan öarna i södra Stilla havet. Namnet Hongkong fick han efter ett beryktat slagsmål i en av hamnstadens barer mot åtta kinesiska hamnarbetare som hade försökt muddra honom. Sommaren 1945, när han var trettio, mönstrade han på Princess Dou Wan.

Gallagher hade ett bistert uttryck i ansiktet när han vände sig mot sin andremaskinist, Chu Wen. Gå upp på däck, ta på dig en flytväst och var beredd att lämna fartyget när kaptenen säger till.

Den kinesiske maskinisten tog cigarrstumpen ur munnen och såg värderande på Gallagher. Kommer vi att gå under, tror du?

"Jag vet att vi kommer att gå under, svarade Gallagher bestämt. Den här gamla skorven klarar inte en timme till."

Har du sagt det till kaptenen?

Om han inte fattar det själv, så måste han vara döv, stum och blind.

Kommer du inte med? frågade Chu Wen.

Jag kommer alldeles efter dig, svarade Gallagher.

Chu Wen torkade sina oljiga händer på en trasa, nickade åt maskinchefen och gick uppför en lejdare till en lucka som ledde upp till de övre däcken.

Gallagher gav sina älskade maskiner en sista blick, säker på att de snart skulle ligga i djupet. Han stelnade till när ett ovanligt högt tjutande ljud ekade genom skrovet. Princess Dou Wan var gammal och led av metallutmattning, ett gissel som drabbade både flygplan och fartyg. Det är mycket svårt att uppfatta på lugnt vatten och blir inte märkbart förrän ett fartyg mörbultas av hög sjögång. Till och med som ny skulle Princess bara med svårighet ha klarat angreppet från vågorna som hamrade på hennes skrov med en kraft av ett och ett halvt ton per kvadratcentimeter.

Gallaghers hjärta frös till is när han fick syn på en spricka i ett skott. Den uppstod på babordssidan och blev allt bredare när den fortsatte mot styrbordssidan. Han ryckte till sig fartygstelefonen och slog numret till bryggan.

Det var Li Po som svarade. Bryggan.

Ge luren till kaptenen! sa Gallagher skarpt.

En sekunds paus, sedan: Det är kaptenen som talar.

Kapten, vi har en sjuhelsikes spricka i maskinrummet, och den blir större för varje minut som går.

Hunt stod som bedövad. Mot alla odds hade han hoppats att de skulle kunna ta sig i hamn innan skadorna blev för allvarliga. Tar vi in vatten?

Pumparna har inte en chans.

Tack, mr Gallagher. Kan ni hålla maskinerna igång tills vi når land?

Hur lång tid har kapten tänkt sig?

Vi bör vara inne på lugnare vatten om en timme.

Det tvivlar jag på, sa Gallagher. Jag ger henne tio minuter, inte mer.

Tack, sa Hunt tungt. Det är bäst att ni lämnar maskinrummet medan det fortfarande går.

Hunt lade uppgivet på luren, vände sig om och såg ut genom akterfönstren i styrhytten. Fartyget hade en märkbar slagsida och rullade tungt. Två livbåtar hade redan slagits sönder och blåst överbord. Det var inte längre tal om att gå mot närmaste strand och sätta fartyget på grund. För att nå lugnare vatten måste han gira åt styrbord. Men Princess skulle inte ha en chans om de rasande vågorna träffade henne från sidan. Då kunde hon lätt kastas ned i en vågdal som hon sedan inte kunde ta sig tillbaka upp ur. Oavsett hur det gick till, om hon bröts sönder eller om isbeläggningen på överbyggnaden fick henne att kapsejsa, så var fartyget dömt att gå under.

Han tänkte ett ögonblick tillbaka på det som hade hänt för sextio dagar och tio tusen nautiska mil sedan. Fartyget hade legat vid kajen vid Changfloden i Shanghai och man hade hållit på att plocka bort inredningen från hytterna inför hennes sista resa till skrotupplaget i Singapore. Avfärden hade avbrutits då general Kung Hui från nationalistarmén hade kört ut på kajen i en Packardlimousine och beordrat kapten Hunt att komma till bilen för ett samtal.

Ursäkta att jag tränger mig på, kapten, men jag är här på direkt order av generalissimus Chiang Kaishek. General Kung Huis ansikte och händer var lena och vita och han var klädd i en oklanderlig och välpressad, skräddarsydd uniform. Han bredde ut sig över hela baksätet så att kapten Hunt tvingades sitta obekvämt vänd åt sidan på ett nedfällbart säte. Jag beordrar er härmed att förbereda ert fartyg och besättningen för en lång resa.

Det måste vara ett misstag, sa Hunt. ’Princess’ kan inte ge sig ut på en lång kryssning. Hon ska just avgå till Singapore för att skrotas och har inte större besättning och mer bränsle och proviant än att hon kan ta sig dit.

Glöm Singapore, sa Hui och gjorde en nonchalant gest med ena handen. Vi ser till att ni får bränsle och mat och lånar er tjugo man från vår flotta. Så snart lasten kommer ombord... Hui gjorde en paus medan han stack in en cigarrett i ett långt munstycke och tände den. ...om cirka tio dagar, menar jag, kommer ni att få era avseglingsorder.

Jag måste tala med rederiet, invände Hunt.

Canton Lines ledning har informerats om att ’Princess Dou Wan’ tillfälligt har beslagtagits av myndigheterna.

Gick de med på det?

Hui nickade. De samarbetade villigt, särskilt sedan generalissimus erbjöd dem generös betalning i guld.

Vad händer när vi har nått vår, eller ska jag säga, er, destination?

Så snart lasten har lossats i gott skick får ni fortsätta till Singapore.

Får jag fråga vilken vår destination är?

Nej.

Och lasten?

Hela uppdraget kommer att omges av strängaste möjliga sekretess. Från och med nu måste ni och er besättning stanna ombord. Ingen får gå i land. Ni får inte ta kontakt med vänner eller anhöriga. Mina mannar kommer att bevaka fartyget natt och dag för att garantera största möjliga säkerhet.

Jag förstår, sa Hunt, men det märktes tydligt att han inte förstod. Han kunde inte minnas att han någonsin hade sett en människa med så flackande blick.

Just nu antingen avlägsnas eller förstörs all er kommunikationsutrustning, fortsatte Hui.

Hunt blev förstummad. Ni menar väl inte att jag ska gå till sjöss utan radio. Vad händer om vi skulle råka i sjönöd och måste kalla på hjälp?

Hui höll förstrött upp sitt cigarrettmunstycke och studerade det. Jag förväntar mig inga svårigheter.

Ni är optimistisk, general, sa Hunt sakta. ’Princess’ är ett kraftlöst fartyg med sina bästa år långt bakom sig. Hon lämpar sig inte för att tampas med hård sjö och våldsamma oväder.

Jag kan inte nog inpränta hos er hur betydelsefullt uppdraget är och vilken stor belöning som ni kan räkna med att få om det blir en framgång. Generalissimus Chiang Kai-shek kommer att ge er och er besättning en stor belöning i guld när ni lyckligt och väl har nått hamn.

Hunt såg ut på fartygets rostiga skrov genom limousinefönstret. Jag har ingen större nytta av en förmögenhet i guld när jag ligger på havets botten.

Då får vi vila tillsammans i evighet. General Hui log glädjelöst. Jag ska följa med som passagerare.

Kapten Hunt mindes den febrila verksamhet som följt. Princess tankar fylldes med brännolja. Fartygskocken blev överraskad av den höga kvaliteten på maten som fördes ombord och stuvades undan i kabyssen. En aldrig sinande ström av lastbilar började snart anlända och stannade under de väldiga kranarna på kajen. De stora trälårar de var lastade med lyftes ombord på fartyget och stuvades i lastrummen, som snart blev fulla.

Strömmen av lastbilar verkade oändlig. Lårar som inte var större än att de kunde bäras av en eller två man stuvades i tomma passagerarhytter, korridorer som inte användes och alla tillgängliga utrymmen under däck. Varje kvadratmeter utnyttjades ända upp till taket. Lasten i de sista sex lastbilarna surrades på promenaddäcken där passagerarna en gång flanerat. General Hui var den siste som hade gått ombord, tillsammans med en liten grupp tungt beväpnade officerare. Hans bagage bestod av tio koffertar och trettio lådor med dyra viner och konjak.

Allt till ingen nytta, tänkte Hunt. De hade besegrats på upploppet av naturens krafter. Hemlighetsmakeriet och tricksandet hade inte tjänat något till. Sedan de lämnade Changfloden bakom sig hade Princess seglat ensam och utan kontakt med omvärlden. Eftersom de saknade kommunikationsutrustning hade alla radioanrop från mötande fartyg blivit obesvarade.

Kaptenen såg på den nyligen installerade radarn, men det fanns inga andra fartyg mindre än femtio nautiska mil från Princess. Eftersom han inte kunde sända något nödanrop, kunde de heller inte bli räddade. Han tittade upp när general Hui på ostadiga ben kom in i styrhytten, dödligt blek i ansiktet, med en fläckig näsduk tryckt mot läpparna.

Sjösjuk, general? sa Hunt spydigt.

Det här förbannade ovädret, mumlade Hui. Ska det aldrig ta slut?

Vi var profetiska, ni och jag.

Vad pratar ni om?

Om att vi kommer att få vila tillsammans på havets botten i evighet. Det dröjer inte länge nu.

Gallagher skyndade upp på däck och började springa. Hela vägen till sin hytt höll han sig i relingen för att inte tappa balansen. Han var lugn och behärskad. Han visste precis vad han måste göra. Det fanns något inne i hytten som gjorde att han alltid höll dörren låst, men nu slösade han ingen tid på att leta efter nyckeln, utan sparkade bara upp dörren.

En kvinna med långt, blont hår låg på sängen, klädd i en morgonrock av siden, och läste en tidskrift. Hon tittade överraskat upp när Gallagher så oväntat dök upp och en liten tax som låg bredvid henne flög upp och började skälla. Kvinnan var lång och hade välformad figur. Hennes hy var len och slät och hon hade höga kindben och ögon klarblå som förmiddagshimlen. Om hon hade stått upp, skulle hon ha nått Gallagher till hakan. Hon satte sig smidigt upp, men reste sig inte.

Kom, Katie. Han tog hennes hand och drog upp henne. Nu är det bråttom.

Är vi redan i hamn? frågade hon förvirrat.

Nej, älskling. Fartyget håller på att sjunka.

Hon satte handen för munnen. Herregud! flämtade hon.

Gallagher ryckte upp garderobsdörrar och drog ut lådor och kastade kläder till henne över axeln. Sätt på dig så mycket kläder du har. Klä dig i lager, tunnare plagg närmast kroppen och sedan kraftigare, och rör på påkarna. Den här gamla skorven kommer att gå till botten vilket ögonblick som helst.

Kvinnan såg ut som om hon tänkte protestera, men sedan tog hon tyst och snabbt av sig morgonrocken och började ta på sig underkläderna. Hon klädde sig snabbt och målmedvetet, drog först på sig sina långbyxor och sedan Gallaghers. Hon fick på sig tre blusar och utanpå dem fem ylletröjor. Det var verkligen tur att hon hade packat en hel resväska full inför mötet med sin fästman. När hon inte kunde ta på sig mer, hjälpte Gallagher henne på med en av sina overaller. Hon drog på sig sina silkesstrumpor och flera par av hans strumpor utanpå. Och så hoppade hon i ett par av hans stövlar.

Den lilla taxen kilade fram och tillbaka mellan benen på dem och skuttade omkring med upphetsat viftande öron. Hon hade fått den i present av Gallagher tillsammans med en förlovningsring med en smaragd när han friade till henne. Hunden hade ett rött läderhalsband i vilket en drakformad amulett av guld hängde.

Fritz! sa hon befallande. Lägg dig på sängen och var still.

Katrina Garin var en viljestark kvinna som inte behövde några detaljerade instruktioner. Hon var tolv år gammal när hennes far, en engelsman som hade befälet på ett fraktfartyg som gick i trafik mellan öarna, försvann till sjöss. Hennes mor härstammade från Vitryssland och hon uppfostrades av släkten innan hon började arbeta på Canton Lines som kontorist och så småningom arbetade sig upp till chefssekreterare. Hon var jämnårig med Gallagher, hade träffat honom på kontoret när han kallats dit för att redogöra för i vilket skick Princess Dou Wans maskiner var och genast känt sig dragen till honom. Även om hon helst skulle ha velat ha en kultiverad man med lite klass, påminde Gallaghers grovhuggna sätt och glada läggning om hennes far.

De hade träffats regelbundet under veckorna som följt och ofta legat med varandra, i regel i hans hytt på fartyget. Det hade varit extra spännande att smita ombord och älska framför näsan på kaptenen och de andra i besättningen. Katie hade blivit kvar ombord när general Hui omringade fartyget och kajen. Hon hade inte fått gå i land trots att Gallagher och kapten Hunt, som hade blivit arg när han blev informerad om hennes närvaro, hade vädjat till general Hui. Han hade krävt att hon skulle stanna kvar ombord och följa med på resan. Sedan de lämnade Shanghai hade hon knappt lämnat hytten; hennes enda sällskap när Gallagher var i tjänst i maskinrummet var den lilla hunden som hon, för att fördriva tiden till sjöss, hade lärt olika konster.

Gallagher skyndade sig att lägga deras personliga handlingar, pass och värdesaker i en vattentät påse av oljeduk och tog på sig en tjock sjömansrock. Han hade ett oroligt uttryck i sina blå ögon när han såg på henne. Är du klar?

Hon sträckte ut armarna och tittade ned på sig själv. Jag kommer aldrig att få på mig en flytväst utanpå det här, sa hon och hennes röst darrade till. Och utan flytväst kommer jag att sjunka som en sten.

Har du glömt att general Hui gav order om att alla flytvästar skulle kastas överbord för fyra veckor sedan?

Vi får väl ta livbåtarna då.

Om det finns några livbåtar kvar som inte redan har slagits sönder, så kommer vi inte att kunna få dem i vattnet.

Hon såg stint på honom. Vi kommer att dö, eller hur? Om vi inte drunknar, så kommer vi att frysa ihjäl.

Han drog ned en stickad luva över hennes blonda hår. Om man håller huvudet varmt fryser man inte om fötterna. Sedan kupade han varsamt sina väldiga händer runt hennes ansikte och kysste henne. Älskling, har ingen talat om för dig att irländare aldrig drunknar? Gallagher tog Katies hand och drog henne omilt ut i korridoren och uppför en lejdare till däcket.

Taxen Fritz hade blivit bortglömd i uppståndelsen, men han lade sig lydigt på sängen i tron att hans matte snart skulle komma tillbaka.

De besättningsmän som var lediga och inte satt och spelade domino eller berättade historier om andra stormar de varit med om låg och sov, ovetande om att fartyget höll på att brytas sönder. Kocken och hans medhjälpare dukade av efter middagen och serverade kaffe till dem som hade dröjt sig kvar i mässen. Trots den våldsamma stormen var alla glada vid tanken på att de snart skulle nå hamn. Deras destination hade hemlighållits, men de visste ändå ganska exakt var de befann sig.

I styrhytten var stämningen allt annat än lugn. Hunt såg akter över genom snöbyarna, men kunde nätt och jämnt urskilja lanternorna närmare aktern. Skräckslagen men samtidigt fascinerad såg han att aktern verkade höja sig i vinkel mot midskeppssektionen. Skrovet bröts sönder med ett tjutande ljud som var så högt att det överröstade vinden som ven genom överbyggnaden. Han sträckte sig fram för att trycka på knappen som skulle få larmet att gå överallt i fartyget.

Hui slog bort Hunts hand från larmknappen. Vi kan inte lämna fartyget. Hans röst var inte mer än en upprörd viskning.

Hunt såg förargat på honom. Dö som en man, general.

Jag får inte dö. Jag har svurit att se till att lasten blir lossad i gott skick.

Fartyget håller på att brytas i två delar, sa Hunt. Ingenting kan rädda er och er dyrbara last.

Då måste vi bestämma vår position så att den kan bärgas.

Bestämma för vem? Livbåtarna har slagits sönder och spolats bort. Ni krävde att alla flytvästar skulle kastas överbord. Ni förstörde radion. Vi kan inte kalla på hjälp. Ni sopade igen spåren efter oss lite för bra. Ingen vet ens att vi befinner oss i de här vattnen. Vår position är okänd för resten av världen. Chiang Kai-shek kommer bara att få veta att ’Princess Dou Wan’ gick under med man och allt sex tusen nautiska mil längre söderut. Ni planerade väl, general, för väl.

Nej! flämtade Hui. Det kan inte vara sant!

Hunt kunde nästan inte låta bli att dra på munnen när han fick se uttrycket av raseri och hjälplöshet i Huis ansikte. Det flackande uttrycket i Huis mörka ögon var borta.

Generalen kunde inte förmå sig att acceptera det oundvikliga. Han greps av panik, ryckte upp dörren till bryggvingen och sprang ut i stormen. Till och med han kunde se att fartyget vred sig i dödsryckningar. Aktern hade vridit sig i vinkel åt styrbord. Ånga sprutade ut från hålet som hade slitits upp i skrovet. Förfärad såg han aktern skiljas från resten av fartyget, som i protest mot det gnisslande ljudet från metall som trasades sönder. Sedan slocknade alla ljus och han kunde inte se aktern längre.

Besättningsmän rusade upp på fartygsdäcket som var täckt av snö och is. De stod maktlösa inför de mordiska vågorna som hade slagit sönder livbåtarna och svor över att de inte hade några flytvästar. Slutet kom så fort att de flesta var helt oförberedda. Vid den här tiden på året var det iskalla vattnet nollgradigt och det var hela femton grader kallt i luften. Sjömännen hoppade i panik överbord, utan en tanke på att de skulle dö på några minuter i det kalla vattnet, om inte på grund av sänkt kroppstemperatur så därför att hjärtat stannar av chocken när temperaturen på en sekund sjunker med trettiosju grader.

Aktern sjönk på mindre än fyra minuter. Skrovets mittendel verkade gå upp i rök så att det uppstod ett stort gap mellan den försvunna aktern och den främre sektionen för om skorstenen. En liten grupp män försökte fira ned en nästan oskadad livbåt i vattnet, men en väldig våg slog in över relingen och svepte fram över däcket. Männen och båten försvann i syndafloden och syntes inte till mer.

Med Katies hand i ett hårt grepp drog Gallagher henne uppfor en lejdare och vidare över officershytternas tak mot en livflotte som hängde akter om styrhytten. Han fick till sin förvåning se att den var tom. Två gånger halkade de på isen på taket och föll. Skummet som stormvindarna vräkte över dem fick det att svida i deras ansikten och gjorde att de inte såg något. I den allmänna förvirringen hade ingen av de kinesiska officerarna eller besättningsmännen kommit ihåg flotten på taket. Nästan alla, även general Huis soldater, hade begett sig till den sista kvarvarande livbåten eller kastat sig ut i det iskalla vattnet.

Fritz! ropade Katie ångestfyllt. Vi lämnade kvar Fritz i hytten.

Vi hinner inte gå tillbaka, sa Gallagher.

Vi kan inte ge oss av utan honom!

Han såg henne allvarligt i ögonen. Du måste glömma Fritz. Det gäller vårt liv eller hans.

Katie försökte göra sig fri, men Gallagher höll fast henne. Kliv in, älskling, och håll i dig. Sedan drog han upp en kniv ur stöveln och började ursinnigt skära i tågen som flotten var surrad med. Han avbröt sig när han hade skurit av det sista och kastade en blick in genom fönstren i styrhytten. Kapten Hunt stod lugnt bredvid styrratten i det svaga ljuset från reservlamporna. Han hade funnit sig i sitt öde.

Gallagher vinkade häftigt för att fånga kaptenens uppmärksamhet, men Hunt vände sig inte om. Han körde bara ned händerna i rockfickorna och såg uttryckslöst ut på snön som bildade drivor kring fönstren.

Plötsligt kom en figur ut från bryggan i det virvlande snöfallet. Han raglar som om han hade ett helt koppel onda andar efter sig, tänkte Gallagher. Inkräktaren törnade mot flotten och föll ned på den. Först när han tittade upp och Gallagher såg hans ögon, som var stela av skräck, kände han igen general Hui.

Måste vi inte skära loss flotten? ropade Hui över vindens tjut.

Gallagher skakade på huvudet. Det har jag redan gjort.

Fartyget kommer att dra ned oss när det sjunker.

Inte i den här sjögången, general. Vi kommer att kastas iväg på några sekunder. Lägg er ned på botten nu och ta ett ordentligt tag i säkerhetsrepen.

Hui var så stelfrusen att han inte orkade svara, men han gjorde som han blev tillsagd och tog plats på flotten.

Ett dovt muller vällde upp inifrån fartyget när det kalla vattnet strömmade in och fick ångpannorna att explodera. Fartygets främre del skakade och vibrerade, sedan gjorde mittensektionen en överhalning och sjönk så att fören reste sig rakt upp i den kalla natten. Kablarna som höll fast den höga, gammalmodiga skorstenen brast av påfrestningen och skorstenen föll överbord med ett högt plaskande ljud. Vattnet nådde snart upp till flotten och lyfte upp den från dess plats. Gallagher såg vattnet strömma in i styrhytten och virvla upp kring kapten Hunts ben. Kaptenen hade bestämt sig för att följa sitt fartyg i djupet och han kramade styrratten lika orubbligt som om han förvandlats till granit.

Gallagher kände det som om tiden hade upphört. Det verkade ta en evighet innan fartyget sjönk under dem. Ändå tog det inte mer än några sekunder. Sedan kastades flotten ut i de upprörda vågorna.

Rop på hjälp hördes på mandarin och olika kantonesiska dialekter, men de kunde inte hjälpa någon. Enträgna vädjanden överröstades av vindens raseri och tystnade ett i taget. De kunde inte räkna med att bli räddade. Inga fartyg befann sig tillräckligt nära för att märka att de försvann från radarn och de hade inte sänt något nödanrop. Gallagher och Katie såg skräckslagna fören höja sig högre och högre, som om den försökte nå ända upp till molnen. Den istäckta överbyggnaden fick fartyget att se ut som ett spökskepp där det svävade i nästan en minut innan det gav upp och sjönk ned i det svarta vattnet. Princess Dou Wan fanns inte längre.

Borta, mumlade Hui så lågt att det inte hördes över stormens tjut. Allt borta. Han stirrade med naken misstro på platsen där fartyget hade funnits.

Kryp ihop så att vi kan hålla varandra varma, befallde Gallagher. Om vi klarar oss till i morgon, så har vi en chans att bli uppplockade.

Flotten och passagerarna på den uppslukades av den bitande kalla natten och den rasande stormen. Vetskapen om att de snart skulle dö fick en stark känsla av tomhet att sänka sig över dem.

I gryningen hamrade vågorna fortfarande lika obevekligt mot den lilla flotten. Nattmörkret hade lämnat plats åt en spöklikt grå himmel täckt av mörka moln. Snöfallet hade övergått i snöblandat regn. Vindhastigheten hade barmhärtigt nog avtagit till cirka tio sekundmeter och vågorna var inte längre tio utan bara tre meter höga. Flotten var bastant och i gott skick men av en gammal modell som saknade nödutrustning. Passagerarna kunde inget annat göra än vänta på räddningen.

Gallagher och Katie hade tjocka lager av kläder och hade klarat natten bra. Men general Hui, som var klädd bara i uniform och saknade överrock, höll sakta och ohjälpligt på att frysa ihjäl. Den hårda vinden skar som tusen knivar genom uniformen. Hans hår var täckt av is. Gallagher hade gett Hui sin tjocka sjömansrock, men Katie förstod att den gamle veteranen snart skulle dö.

Flotten kastades upp över vågkrönen och snodde runt i de höga vågorna. Det verkade uteslutet att en så bräcklig farkost skulle kunna stå emot vågornas kraft. Men den rätade alltid upp sig efter deras famntag och samlade sig inför nästa våg.

En gång i timmen reste sig Gallagher upp på knä och spanade ut över det upprörda vattnet från vågkrönen innan flotten dök ned i vågdalarna igen. Men förgäves. Inte en enda gång under den förfarliga natten såg han några ljus från andra fartyg.

Det måste finnas något fartyg i närheten, sa Katie och hackade tänder.

Gallagher skakade på huvudet. Det är lika tomt som en föräldralös unges spargris. Han sa inte att sikten inte var mer än femtio meter.

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag övergav Fritz, viskade Katie. Tårarna som rann nedför hennes kinder frös snart till is.

Det var mitt fel, sa Gallagher tröstande. Jag borde ha tagit med honom när vi sprang ut ur hytten.

Fritz? frågade Hui.

Min lilla tax, svarade Katie.

Ni har förlorat en hund. Hui satte sig plötsligt upp. Ni har förlorat en hund? upprepade han. Jag har förlorat mitt lands hjärta och själ... Han tystnade och fick en hostattack. Han fick ett uttryck av sorg och förtvivlan i ansiktet. Han såg ut som om hans liv hade förlorat all mening. Jag har svikit min plikt. Jag måste dö.

Var inte dum, sa Gallagher. Vi kommer att klara oss. Håll bara ut ett litet tag till.

Hui tycktes inte höra. Han verkade krympa ihop och ge upp. Katie såg in i generalens ögon. Det var som om ett ljus plötsligt hade släckts. De fick ett glasartat, oseende uttryck.

Jag tror att han är död, mumlade hon.

Gallagher undersökte honom för att vara säker. Flytta dig närmare honom och använd hans kropp som skydd mot vinden och skummet. Jag lägger mig på din andra sida.

Katie tyckte först att det kändes makabert att ligga så nära Huis lik, men hon hade så mycket kläder på sig att hon snart slutade tänka på det. Förlusten av hennes trogna lilla hund, fartygets undergång i det svarta vattnet, den vanvettigt tjutande vinden och de upprörda vågorna, allt kändes overkligt. Hon hoppades att det var en mardröm som hon snart skulle vakna upp ur. Hon kurade ihop sig mellan de båda männen.

Under återstoden av dagen och den påföljande natten avtog stormens kraft sakta, men de saknade fortfarande skydd mot den mördande kalla vinden. Katie hade ingen känsel i händerna och fötterna längre. Hon förlorade tidvis medvetandet. Hon såg fantasibilder. Hon tyckte sig se en sandstrand med vajande palmer. Hon föreställde sig Fritz springa över sanden och skälla när han kom närmare. Hon talade med Gallagher som om de satt vid ett bord på en restaurang och skulle beställa middag. Hennes döde far visade sig för henne, klädd i sin kaptensuniform. Han stod på flotten, såg på henne och log. Han sa att hon skulle överleva och att hon inte skulle oroa sig. Det var inte långt kvar till land. Sedan var han försvunnen.

Vad är klockan? frågade hon hest.

Det är eftermiddag, skulle jag tro, svarade Gallagher. Min klocka stannade strax efter det att vi lämnade ’Princess’.

Hur länge har vi drivit omkring?

Om jag ska komma med en lös gissning så har det gått ungefär trettioåtta timmar sedan ’Princess’ gick under.

Vi är nära land, mumlade hon plötsligt.

Varför säger du det, älskling?

Pappa talade om det för mig.

Verkligen? Han log medlidsamt mot henne. Han hade en vit skorpa av is i mustaschen och ögonbrynen. Det hängde isbitar i de delar av håret som inte täcktes av mössan och han såg ut som ett monster från Sydpolen i en science fiction-film. Katie undrade om hon såg likadan ut, bortsett från mustaschen.

Kan du inte se något?

Det var så kallt att Gallagher kände sig stel i hela kroppen, men han drog sig mödosamt upp i sittande ställning och spanade bort mot horisonten i sin begränsade värld. Han såg inte långt i det piskande snögloppet, men han gjorde ett försök ändå. Sedan trodde han att hans ögon bedrog honom. Han kunde precis urskilja stora stenblock som låg utströdda längs en strand. Lite längre in, inte mer än femtio meter, vajade snötäckta träd i vinden. Han fick också syn på något som såg ut som de mörka konturerna av en liten stuga inne bland träden.

Gallaghers leder var bortdomnade och lydde honom nästan inte när han tog av sig ena stöveln och började paddla. Efter några minuter hade han fått upp värmen och då gick det lättare. Tappa inte sugen nu, älskling. Vi är snart i land.

Strömmen gick parallellt med stranden och Gallagher fick ta i för att slippa ur dess klor. Det kändes som att ro uppströms i en flod av sirap. Avståndet minskade plågsamt sakta. Det verkade vara så nära till träden att han tyckte att han borde kunna röra vid dem, men det var fortfarande drygt sextio meter kvar.

Just när Gallagher nått gränsen för vad han orkade och var nära att sjunka ihop av utmattning, kände han att flotten törnade emot några stenblock under vattenytan. Han såg på Katie. Luften var så rå och kall att hon inte kunde sluta skaka. Hon hade inte långt kvar.

Han drog på stöveln på sin iskalla fot igen. Sedan drog han ett djupt andetag, bad en bön att vattnet inte skulle nå honom över huvudet och hoppade i. Det var en risk som han måste ta. Som tur var kände han hård sten under stövelsulorna innan vattnet nådde honom till underlivet.

Katie! ropade han glad och upprymd. Vi har klarat det. Vi har nått land.

Så bra, mumlade Katie, som var för utmattad för att bry sig.

Gallagher drog upp flotten på en strand som var täckt av sten och grus som slipats av vågorna. Ansträngningen tog det sista av hans krafter och han sjönk ihop på de kalla, våta stenarna som en livlös trasdocka. Han visste inte hur länge han låg där, men när han till sist hade hämtat sig så pass att han kunde krypa fram till flotten och titta in i den, såg han att Katies ansikte var blåfläckigt. Han drog henne ängsligt intill sig. Han visste inte om hon levde eller var död. Sedan lade han märke till att hon andades genom näsan. Han kände på hennes hals. Pulsen var svag och långsam; hennes starka hjärta pumpade än, men hon hade inte långt kvar.

Han tittade upp mot himlen. Den var inte som en tjock, mörkgrå filt längre. Molnen hade börjat spricka upp och bli vita till färgen. Ovädret hade dragit förbi och de häftiga vindbyarna höll redan på att avta till en stadig bris. Det var bråttom. Om Katie inte snabbt kom in i värmen, skulle han förlora henne.

Gallagher drog ett djupt andetag, stack in armarna under Katie och lyfte upp henne. Med en min av avsmak sparkade han ut flotten med general Huis frusna kropp från stranden och såg efter den tills strömmen fångade in den och förde den tillbaka ut på djupt vatten. Sedan tryckte han Katie tätt intill sig och började pulsa genom snön mot stugan bland träden. Den iskalla luften hade plötsligt blivit varmare och han kände sig inte lika stel och trött längre.

Tre dagar senare rapporterade lastfartyget Stephen Miller att man hade siktat en kropp i en flotte. När flotten senare bärgades upptäckte man att den döde, som såg ut som en isskulptur, var kines. Han blev aldrig identifierad. Flotten hade kinesiska markeringar och var av en modell som inte hade varit i bruk på nästan tjugo år. När markeringarna senare översattes framkom det att flotten kom från ett fartyg vid namn Princess Dou Wan.

Man började söka; stycken av flytande vrakgods siktades men plockades aldrig upp för undersökning. Inga oljeutsläpp upptäcktes. Inget fartyg hade anmälts försvunnet. Ingenstans, varken till sjöss eller i land, hade någon nödsignal eller något mayday-anrop uppsnappats. Ingen av de räddningsstationer som avlyssnade den vanliga nödfrekvensen hade hört något i det kraftiga snöfallet.

Mysteriet tätnade när det blev känt att ett fartyg vid namn Princess Dou Wan hade anmälts sjunket utanför Chiles kust månaden innan. Kroppen i flotten begravdes och den märkliga gåtan blev snart bortglömd.

DEL ETT

Dödens vatten

1

14 april 2000

Stilla havet utanför staten Washington

Ling T’ai återfick sakta medvetandet. Det kändes som om hon tvingades kämpa sig upp ur en bottenlös avgrund. Hon hade ont i hela överkroppen. Hon ville skrika rakt ut av smärta, men hon bet ihop tänderna och stönade bara. Hon förde en värkande hand till ansiktet och rörde försiktigt vid det med fingertopparna. Hon var så svullen kring sina kaffebruna ögon att hon inte kunde öppna det ena ögat, men det andra kunde hon öppna lite grann. Näsan var knäckt och det rann fortfarande blod från näsborrarna. Tänderna hade hon gudskelov i behåll, men hennes armar och axlar började bli missfärgade. Hon hade så många blåmärken att hon inte kunde räkna dem.

Ling T’ai förstod först inte varför hon hade blivit utvald för förhör. Förklaringen kom senare, alldeles innan den brutala misshandeln började. Hon var visserligen inte den enda av de illegala, kinesiska invandrarna på fartyget som hämtades, torterades och kastades i en mörk avdelning av lastrummet. Hon förstod inte vad som försiggick, allt verkade förvirrat och oförklarligt. Hon kände det som om hon var nära att förlora medvetandet och falla tillbaka ned i avgrunden.

Fartyget hon hade gått ombord på i den kinesiska hamnstaden Qingdao och färdats över Stilla havet med såg till det yttre ut som ett typiskt kryssningsfartyg. Det hette Indigo Star och skrovet var vitmålat ända från vattenlinjen till skorstenen. Till storleken var det som ett mindre kryssningsfartyg som kunde transportera mellan hundra och hundrafemtio passagerare i lyx och bekvämlighet, men här hade man pressat in nästan tolv hundra illegala, kinesiska invandrare i väldiga öppna avdelningar. Utåt såg Indigo Star ut som vilket fartyg som helst, men fasaden dolde ett helvete.

Ling T’ai hade inte kunnat drömma om vilka olidliga förhållanden hon och fler än tusen andra skulle tvingas utstå. Maten var knapp och helt otillräcklig. Några tvättmöjligheter fanns inte och toaletterna var i ett bedrövligt skick. Några passagerare hade dött, mest små barn och äldre människor, och kropparna hade förts bort och inte synts till igen. Troligen hade de helt enkelt kastats överbord som om de varit sopor.

Dagen innan Indigo Star enligt tidtabellen skulle nå USA:s nordvästra kust hade en grupp sadistiska vakter, som spred skräck och terror omkring sig, samlat ihop trettio eller fyrtio passagerare och utan att komma med någon förklaring hållit förhör med dem. När det blev Lings tur, föstes hon in i en liten, mörk hytt och blev tillsagd att sätta sig på en stol framför fyra vakter som satt bakom ett bord. De ställde sedan en rad frågor till henne.

Vad heter du! frågade en mager man som var prydligt klädd i en grå, kritstrecksrandig kostym. Han såg intelligent ut, men hans släta, bruna ansikte var fullkomligt uttryckslöst. De andra tre männen satt tysta och blängde ondskefullt på henne. För de invigda var det ett klassiskt sätt att tvinga människor att tala.

Jag heter Ling T’ai.

Vilken provins är du född i?

Jiangsu.

Bodde du där? frågade den magre mannen.

Jag bodde där tills jag fyllde tjugo och hade avslutat mina studier. Då flyttade jag till Guangzhou, där jag arbetade som lärare.

Han ställde frågorna med behärskad och monoton röst. Varför vill du komma till USA?

Jag visste att det skulle bli en strapatsrik resa, men drömmen om ett bättre liv var för stark, svarade Ling T’ai. Jag bestämde mig för att lämna mina anhöriga och bli amerikan.

Var fick du pengarna till resan ifrån?

Jag sparade det mesta av min lärarlön under tio år. Resten lånade jag av min far.

Vad har han för yrke?

Han är professor i kemi vid universitetet i Beijing.

Har du några vänner eller anhöriga i USA?

Hon skakade på huvudet. Jag känner inte någon.

Den magre mannen såg tankfullt på henne, sedan pekade han med ett finger på henne. Du är en spion, utskickad för att rapportera om vår smugglingsverksamhet.

Anklagelsen kom så oväntat att hon satt som förlamad i några ögonblick innan hon stammade: Jag förstår inte vad ni menar. Jag är lärare. Varför kallar ni mig spion?

Du ser inte ut att vara född i Kina.

Det är inte sant! ropade hon panikslaget. Mina föräldrar är kineser. Det var deras föräldrar också.

Förklara då varför du är minst en halv decimeter längre än en genomsnittlig kinesisk kvinna och varför du har europeiska drag.

Vem är ni? frågade hon. Varför är ni så grym?

Inte för att det spelar någon roll, men jag heter Ki Wong. Jag är vaktchef på ’Indigo Star’. Var snäll och svara på frågan nu.

Ling låtsades bli rädd och förklarade att hennes farfarsfar var holländare. Han hade varit föreståndare för en missionsstation i staden Longyan och gift sig med en bondflicka från trakten. Det är det enda västerländska blod jag har i mig, jag svär.

Förhörsledarna uppträdde som om de inte trodde på hennes historia. Du ljuger.

Snälla, ni måste tro mig!

Talar du engelska?

Några ord och fraser bara.

Sedan kom Wong till saken. Enligt våra noteringar betalade du inte tillräckligt för resan. Du är skyldig oss ytterligare tio tusen US-dollar.

Ling T’ai flög upp och ropade till. Men jag har inte mer pengar!

Wong ryckte likgiltigt på axlarna. Då måste vi ta dig med tillbaka till Kina.

Nej, snälla, jag kan inte åka tillbaka, inte nu! Hon vred händerna tills knogarna vitnade.

Wong sneglade självbelåtet på de andra männen, som satt orörliga som stenstoder. Sedan förändrades hans röst knappt märkbart. Det kan finnas ett annat sätt för dig att få komma in i USA.

Jag gör vad som helst, vädjade Ling T’ai.

Om vi sätter dig i land, måste du arbeta av det som återstår av biljettpriset. Eftersom du kan så dålig engelska kan du inte få arbete som lärare. Utan vänner eller anhöriga har du inga försörjningsmöjligheter. Följaktligen åtar vi oss att hålla dig med mat, bostad och arbete tills du kan klara dig på egen hand.

Vad för slags arbete? frågade Ling T’ai tveksamt.

Wong gjorde en paus, sedan flinade han elakt. Du ska lära dig konsten att tillfredsställa män.

Det var alltså så det låg till. Det hade aldrig varit meningen att Ling T’ai och de andra insmugglade kineserna skulle få röra sig fritt i USA. Så snart de landsteg på utländsk mark, skulle de bli slavar och kunna utsättas för tortyr och utpressning.

Prostitution? Ling T’ai blev förfärad och ropade: Aldrig att jag förnedrar mig så.

Synd, sa Wong oberört. Du är en attraktiv kvinna och skulle kunna betinga ett bra pris.

Han reste sig, gick runt bordet och ställde sig framför henne. Flinet på hans läppar försvann plötsligt och han fick ett elakt uttryck i ansiktet. Sedan tog han fram något som såg ut som en styv gummislang ur rockfickan och började slå henne i ansiktet och på kroppen. Han slog tills han började svettas, då lade han ena handen under hennes haka och betraktade hennes misshandlade ansikte. Hon stönade och bönföll honom att sluta.

Du har kanske ändrat dig.

Aldrig, mumlade hon med spräckta och blödande läppar. Hellre dör jag.

Wongs smala läppar kröktes i ett kyligt leende. Han höjde armen och slog ett våldsamt slag som träffade henne i nacken. Allt blev svart för Ling T’ai.

Hennes plågoande gick tillbaka till bordet och satte sig. Han lyfte en telefonlur och sa i den: Ni kan hämta kvinnan och placera henne tillsammans med dem som ska till Orionsjön.

Du tror alltså inte att vi kan förvandla henne till vinstgivande egendom? sa en kraftigt byggd man vid bordsänden.

Wong skakade på huvudet och såg på Ling T’ai, som blödande låg på golvet. Det är något hos den här kvinnan som gör att jag inte litar på henne. Det är bäst att vara på den säkra sidan. Ingen av oss vågar ådra oss vår högt ärade chefs vrede genom att äventyra verksamheten. Ling T’ai ska få som hon vill och dö.

En äldre kvinna, som sa att hon var sjuksköterska, baddade försiktigt Ling T’ais ansikte med en fuktad trasa, tvättade bort det levrade blodet och strök ut desinficerande medel som hon hade i en liten förbandslåda. När den gamla sköterskan var färdig, gick hon för att trösta en liten pojke som gnydde i sin mors famn. Ling T’ai öppnade till hälften det öga som var bara lite svullet och undertryckte en plötslig våg av illamående. Trots att hon hade mycket ont, så visste hon precis hur hon hade hamnat i en sådan knipa.

Hon hette inte Ling T’ai. På hennes amerikanska födelseattest stod Julia Marie Lee och hon var född i San Francisco i Kalifornien. Hennes far var amerikan och hade arbetat som finansanalytiker i Hongkong när han träffade och gifte sig med dottern till en förmögen kinesisk bankman. Med undantag för de duvgrå ögonen under de bruna kontaktlinserna var Ling mycket lik sin mor, som hade lämnat sitt vackra blåsvarta hår och sina asiatiska anletsdrag i arv till henne. Hon var inte heller lärare från Jiangsuprovinsen i Kina.

Julia Marie Lee var hemlig agent på INS, Immigration and Naturalization Service, USA:s immigrationsmyndighet, utredningssektionen, avdelningen för internationella frågor. Hon hade utgett sig för att heta Ling T’ai och betalat en representant för smugglingssyndikatet i Beijing motsvarande 30 000 dollar i kinesisk valuta. Genom att bli en del av den mänskliga lasten, med allt elände det innebar, hade hon lyckats skaffa en mängd informationer om syndikatets verksamhet och metoder.

Det var meningen att Julia, när hon hade smugglats i land, skulle ta kontakt med utredningssektionens distriktskontor i Seattle, där man väntade på hennes informationer för att kunna gripa smugglarna när de kom innanför territorialgränsen och stänga syndikatets kanal till Nordamerika. Nu var hennes öde osäkert och hon kunde inte komma på något sätt att fly.

Med hjälp av någon oförklarlig inre styrka som Julia inte hade vetat om att hon hade, hade hon på något sätt överlevt tortyren. De många månadernas hårda utbildning hade inte förberett henne på att hon skulle kunna bli utsatt för brutal misshandel. Hon svor över sig själv för att hon valt fel tillvägagångssätt. Om hon eftergivet hade funnit sig i sitt öde, skulle hon ha haft bättre möjligheter att fly. Men hon hade trott att hon skulle kunna lura smugglarna genom att spela rädd men stolt. Det hade visat sig vara ett misstag. Hon insåg nu att varje form av motstånd slogs ned utan minsta förskoning. Många av männen och kvinnorna som omgav henne hade också blivit svårt misshandlade, såg hon i det svaga ljuset.

Ju mer Julia tänkte på sin situation, desto säkrare blev hon på att hon och alla andra i samma lastrum som hon skulle bli mördade.

2

Ägaren till den lilla diversehandeln i Orion Lake, hundrafemtio kilometer rakt väster om Seattle, vred på huvudet när dörren öppnades och tittade nyfiket på mannen som kom in och stannade i dörröppningen ett ögonblick. Orion Lake låg vid sidan av allfarvägarna och Dick Colburn kände alla