Cyklop

By Clive Cussler

En olycksdrabbad jakt på en av världens mest sägenomspunna skatter. En vacker kvinna på ett hemligt uppdrag som kan förändra världen. Ett stjärnornas krig på månens yta.
Och en man som måste hindra ryssarna från att ta över Kuba…

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Sep 15, 2023
• ISBN: 9789979644408

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

SE-07-Cyklop_ebook

Cyklop

Clive Cussler

Cyklop

Originalets titel: Cyclops

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1986

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-440-8 e-bok

ISBN 978-9979-64-456-9 e-ljud

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Av Clive Cussler har tidigare utkommit

Av Clive Cussler har tidigare utkommit

Dirk Pitt-serien

Den makedoniska höken

Isberget

Lyft Titanic!

Vixen 03 saknas

Djupdykning

Djupgraven

Cyklop

Blodröd gryning

Poseidons pil

Oregonarkiven

Gyllene Buddha

Den heliga stenen

Mörka vatten

Skelettkusten

Dödligt virus

Tripoli

NUMAs arkiv

Ormguden

Det blå guldet

Tsarens krona

Vita döden

Den förlorade staden

Polskifte

Navigatören

—

Till de åttahundra amerikanska besättningsmän som omkom när Leopoldville förliste nära Cherbourg i Frankrike julafton 1944. Glömda av många, ihågkomna av få.

Prolog

9 mars 1918

Karibiska havet

Det var mindre än en timme kvar tills Cyclops skulle gå under. Om fyrtioåtta minuter skulle hon bli en massgrav för sina trehundranio passagerare och hela besättningen — en totalt oförutsedd, oanad tragedi, begabbad av ett öde hav och en diamantklar himmel. Till och med fiskmåsarna som följt henne i kölvattnet den gångna veckan steg hastigt uppåt och svävade sakta och liknöjt omkring, deras starka instinkter hade avtrubbats i det milda vädret.

Det blåste en svag bris från sydöst som knappt krusade den amerikanska flaggan i aktern. Klockan var halv fyra på natten, så de flesta av besättningsmännen som inte var i tjänst och passagerarna låg ännu och sov. Några få som inte kunnat somna i passadvindens tryckande hetta stod runt överdäcket, lutade mot relingen och såg hur fartygets stäv brusande höjde och sänkte sig över de höga kraftiga dyningarna. De största bränningarna tycktes röra sig under den lugna vattenytan, medan massiva krafter höll på att byggas upp nere i djupet.

I styrhytten på Cyclops stirrade kapten John Church frånvarande ut genom en av de stora, runda sidventilerna. Han hade vakten mellan midnatt och klockan fyra, och detta var enda sättet för honom att hålla sig vaken. Han noterade vagt att vågorna börjat bli högre, men så länge de förblev så breda och mjukt sluttande som nu, såg han inget skäl att minska farten.

Pådriven av bara svaga strömmar stretade det tungt lastade kolfartyget fram i endast nio knop. Maskineriet var i trängande behov av en ordentlig genomgång och för tillfället gick hon bara på babordsmotorn. Strax efter att de lämnade Rio de Janeiro hade styrbordsmotorn gått sönder och maskinchefen hade rapporterat att den inte skulle kunna lagas förrän de kom till Baltimore.

Kapten Church hade arbetat sig upp genom graderna till sin nuvarande officersposition. Han var en mager, i förtid grånad man, som bara hade några månader kvar till trettioårsdagen. Han hade tjänstgjort på många olika fartyg och seglat jorden runt fyra gånger. Cyclops var dock den märkligaste båt han hittills träffat på under sina tolv år i flottan. Detta var hans första resa med det åtta år gamla fartyget och den hade inte varit i avsaknad av besynnerliga tilldragelser.

Efter det att de lämnat hemmahamnen hade först en sjöman som fallit överbord mosats sönder av babordspropellern. Sedan hade man kolliderat med kryssaren Raleigh, en sammanstötning som endast orsakat smärre skador på bägge fartygen. Det satt fem fångar i arresten. En av dessa, som fällts för ett brutalt mord på en skeppskamrat, var på väg till marinfängelset i Portsmouth, New Hampshire. Utanför inloppet till Rios hamn hade fartyget varit hårsmånen från att köra upp på ett rev, och när styrmannen anklagat befälhavaren för att utsätta fartyget för fara genom att ändra kursen hade den förre blivit kastad i kurran och ådömts omedelbart kasernförbud. Slutligen hade man också en missnöjd besättning, en trasig styrbordsmotor och en befälhavare som drack sig själv till glömska. När Church summerade alla dessa olyckliga incidenter tyckte han det kändes som om han höll på att övervaka en katastrof som bara väntade på att bryta ut.

Hans dystra drömmerier avbröts av ljudet av tunga fotsteg som närmade sig bakom honom. Han vände sig om och stelnade till då han fick se befälhavaren komma inklivande i styrhytten.

Örlogskapten George Worley var som hämtad direkt ur Skattkammarön. Det enda som saknades var en lapp över ögat och ett träben. Han var en riktig bjässe till människa. Han hade nästan ingen hals alls, det massiva huvudet tycktes skjuta upp direkt från axlama. Händerna som hängde utmed hans sidor var de största Church någonsin hade sett. De var lika långa och tjocka som ett band av en uppslagsbok. Eftersom Worley aldrig varit särskilt noga med etiketten inom flottan, gick han vanligen klädd i tofflor, plommonstop och långkalsonger ombord. Church hade aldrig sett kaptenen i paraduniform utom när Cyclops legat i hamn och Worley gått iland i något officiellt ärende.

Med endast ett grymtande till hälsning gick Worley fram och knackade på barometern med en kraftig knytnäve. Han studerade nålen och nickade.

Inte så illa, sade han med lätt tysk brytning. Vädret ser bra ut det närmaste dygnet. Om vi har tur kan det bli en riktigt fin seglats, åtminstone tills vi får det hett om öronen när vi ska passera Kap Hatteras.

Alla fartyg får det hett om öronen vid Kap Hatteras, sade Church.

Worley gick in i kartrummet och kikade på blyertsstrecket som utvisade Cyclops kurs och ungefärliga position.

Ändra kursen fem grader norrut, sade han när han kom tillbaka till styrhytten. Förbi Stora Bahamarevet.

Vi befinner oss ju redan tre mil väster om huvudpassagen, sade Church.

Jag har mina skäl att undvika de reguljära segelrutterna, svarade Worley strävt.

Church nickade bara åt rorsmannen, och Cyclops ändrade sakta kurs. Den lilla kursändringen gjorde att dyningarna började slå emot babords bog, och på samma gång minskades också farten. Hon började rulla kraftigt.

Jag tycker inte riktigt om sjögången här, sade Church. Vågorna börjar bli lite väl höga.

Inte alls ovanligt i de här farvattnen, svarade Worley. Vi börjar närma oss området där Norra ekvatorialströmmen och Golfströmmen möts. Jag har sett vattenytan ligga slät som en torrlagd ökensjö, men jag har också sett sju meter höga vågor, långa rejäla dyningar som hur lätt som helst slunkit under kölen.

Church började säga något, men avbröt sig och lyssnade. Ljudet av metall som skrapade mot metall skar genom styrhytten. Worley betedde sig som om han inte hade hört något, men Church gick bort till bakre skottet och tittade ut över Cyclops långa lastdäck.

Hon var ett långt fartyg för sin tid med en totallängd på etthundrasextiofem meter och tjugo meter bred. Byggd i Philadelphia 1910 ingick hon i Atlantflottans marina understödstjänst. Hennes sju lastrum rymde 10 500 ton kol, men den här resan bestod hennes last av 11 000 ton mangan. Skrovet låg djupt i vattnet, drygt tre decimeter ovanför fribordsmärket. Enligt Churchs mening var fartyget farligt överlastat.

Då Church stirrade akterut kunde han se de tjugofyra kolkranarna torna upp sig i mörkret med de stora gripskoporna uppbundna för sjögångens skull. Men han såg också något annat.

Mittskeppet tycktes gunga upp och ner i takt med dyningarna, när dessa passerade under kölen.

Herregud, muttrade han, skrovet bågnar ju.

Worley brydde sig inte ens om att se efter. Inget att oroa sig för, grabben. Hon är van vid påfrestningar.

Jag har aldrig sett ett fartyg bukta så här förr, framhärdade Church.

Worley sjönk ner i en stor korgstol som han hade stående på kommandobryggan och lade upp fötterna på nakterhuset. "Du behöver inte vara orolig för gamla Cyclops, grabben. Hon kommer att segla vidare långt efter att både du och jag är borta."

Church lät sig dock inte lugnas av kaptenens likgiltighet. Snarare ökade hans onda aningar ännu mer i stället.

Efter att Church överlämnat vakten åt en kollega, lämnade han bryggan och tittade in i radiorummet för att ta en kopp kaffe tillsammans med radiotelegrafisten. Gnisten, som alla telegrafister till sjöss kallas, tittade upp när han kom in.

God morgon, kapten.

Har det hörts något intressant från något annat fartyg i närheten?

Gnisten lyfte hörluren från ena örat. Förlåt?

Church upprepade frågan.

Bara ett par telegrafister på några handelsfartyg som utbytt schackdrag med varandra.

Varför inte slå er ihop med dem, så blir det inte så enformigt att sitta här?

Jag spelar helst dam för min del, svarade Gnisten.

Hur nära ligger de där handelsfartygen?

Deras signaler är ganska svaga... förmodligen minst femton mil härifrån.

Church satte sig grensle över en stol och lutade armarna och hakan mot ryggstödet. Slå en signal till dem och fråga hurdan sjögången är hos dem.

Gnisten ryckte hjälplöst på axlama. Det kan jag inte.

Varför inte? Är det något fel på sändaren?

Nej då, hon är i bästa trim, precis som en sextonårig Havannahora.

Då förstår jag inte.

Kapten Worleys order, svarade Gnisten. När vi lämnade Rio kallade han mig till sin hytt och sade åt mig att jag inte fick sända några meddelanden utom på direkt order från honom innan vi kommer till Baltimore.

Angav han något skäl?

Nej, sir.

Förbaskat konstigt.

Jag skulle tro att det har något att göra med den där höjdaren som vi tog med som passagerare i Rio.

Generalkonsuln?

Jag fick mina order precis efter det att han kommit ombord...

Gnisten avbröt sig och tryckte lurarna mot öronen. Sedan började han klottra ner ett inkommande meddelande på ett block. Efter en liten stund vände han sig om med allvarlig min.

En nödsignal.

Church reste sig upp. Från vilken position?

Tre mil sydöst om Anguillarevet.

Church räknade snabbt efter. Det betyder att de måste befinna sig ungefär åtta mil för om oss. Vad mer?

"Fartygets namn är Crogan Castle. Hon har fått förstäven intryckt. överbyggnaden är svårt skadad och hon tar in vatten. Begär omedelbar assistans."

Förstäven intryckt? upprepade Church förbryllat. Av vad då?

Det sade man inte, kapten.

Church satte av mot dörren. "Jag ska säga åt kaptenen. Meddela Crogan Castle att vi kommer det fortaste vi kan."

Gnisten såg plågad ut. Tyvärr, sir, det kan jag inte.

Gör det nu! befallde Church. Jag påtar mig fulla ansvaret.

Han vände sig om och sprang nerför gången och fortsatte sedan uppför lejdaren till styrhytten. Worley satt fortfarande kvar i korgstolen och gungade i takt med fartygets rullningar. Glasögonen satt långt ner på näsan och han höll på att läsa i ett solkigt exemplar av tidskriften Liberty.

Gnisten har uppsnappat ett SOS, meddelade Church. Mindre än åtta mil härifrån. Jag gav order om att han skulle besvara anropet och säga att vi ändrade kurs och kom till undsättning.

Worley spärrade upp ögonen, kastade sig upp ur stolen och högg tag i den häpne Church om överarmarna. Är ni inte klok? röt han. Vem tusan tror ni att ni är som kan sätta er upp mot mina order?

Det gjorde ohyggligt ont i armarna på Church. Worleys jättehänder höll honom som i ett skruvstäd och det kändes som om musklerna höll på att mosas sönder. Herregud, kapten, vi kan inte strunta i ännu ett fartyg i sjönöd.

Det kan vi förbannat väl, om jag så vill!

Church häpnade över Worleys häftiga utbrott. Han kunde se hans rödkantade, dimmiga ögon och kände hur han stank av whisky. Det hör ju till grundreglerna till sjöss, framhärdade Church. Vi måste helt enkelt hjälpa dem.

Sjunker de?

De ’tog in vatten’ stod det i meddelandet.

Worley knuffade Church åt sidan. "I helvete heller. Låt dom jävlarna länspumpa båten så länge, tills de blir räddade av något annat fartyg än Cyclops."

Rorsmannen och vakthavande officeren stod klara och såg under häpen tystnad på medan Church och Worley stridslystet fortsatte att stirra varandra i vitögat, och stämningen i styrhytten var mycket spänd. All missämja som legat och grott mellan dem under de gångna veckorna blommade nu med ens ut för fullt.

Vakthavande officeren såg ut som om han tänkte ingripa. Worley vred på huvudet och röt: Sköt ert ni och se till rodret.

Church gned sig om de mörbultade armarna och blängde mot kaptenen. Jag protesterar mot er vägran att besvara ett SOS och insisterar på att detta antecknas i loggboken.

Jag varnar er...

Jag vill också att det ska noteras att ni gett telegrafisten order att inte sända några meddelanden.

Nu rör ni er på förbjuden mark, mister, sade Worley iskallt, läpparna var hårt hopknipna och ansiktet badade i svett. Ni kan betrakta er som arresterad och belagd med kasernförbud.

Om ni arresterar fler officerare, snäste Church, oförmögen att tygla sin ilska, tillbaka, kommer ni att få köra det här olycksaliga fartyget själv.

Plötsligt, innan Worley hann svara, for Cyclops ner i en djup vågdal mellan dyningarna. Instinktivt, av erfarenhet från alla sina år till sjöss, högg samtliga i styrhytten automatiskt tag i närmaste fasta föremål för att inte tappa fotfästet. Skrovplåtarna knakade under påfrestningarna och de kunde höra hur det knäppte i fartyget.

Å herregud, muttrade rorsmannen panikslaget.

Håll käft! brummade Worley samtidigt som Cyclops rätade upp sig igen. Hon har varit ute i värre oväder än så här.

Church slogs med ens av en fruktansvärd tanke. "Fartyget som sände nödsignalen, Crogan Castle, meddelade att hon hade fått fören intryckt och att överbyggnaden var skadad."

Worley stirrade på honom. Än sen då?

Förstår ni inte att hon måste ha träffats av en väldig jättevåg?

Ni kan inte vara riktigt klok. Ge er iväg till er hytt nu. Jag vill inte se er igen förrän vi kommer i hamn.

Church tvekade, han knöt nävarna i smyg där han stod. Sedan slappnade han långsamt av, när han insåg att det bara var meningslöst att gräla mera med Worley. Utan ett ord vände han sig om och lämnade styrhytten.

Han klev ut på däcket och stirrade ut över stäven. Havet föreföll just nu förrädiskt lugnt. Vågorna var bara tre meter höga och inget vatten spolades över däcket längre. Han gick vidare akterut och såg att ångkablarna till vinscharna och hjälputrustningen skavde mot relingen då fartyget höjde och sänkte sig i takt med de långa, långsamma dyningarna.

Sedan gick Church under däck och kontrollerade två av malmlastrummen, lät ficklampsstrålen glida över de kraftiga stöttorna och stolparna som satts dit för att hindra manganet från att förskjutas. De knakade under påfrestningarna men verkade hela och stadiga. Han kunde inte se några tecken på att malmen skulle ha smulats sönder av fartygets rullningar.

Trots detta kunde han inte komma ifrån sin oro, och han var trött. Han fick verkligen anstränga sig till det yttersta för att inte ge efter för tröttheten och bege sig till sin sköna brits och tacksamt sluta ögonen för alla de problem som omgav fartyget. Ännu en inspektionstur ner till maskinrummet för att se efter om man rapporterat någon ökning av slagvattnet. En tripp som dock inte gav något utan bara tycktes bekräfta Worleys förtroende för Cyclops.

Då han var på väg nerför en korridor till gunrummet för att ta en kopp kaffe öppnades plötsligt en hyttdörr och den amerikanske generalkonsuln i Brasilien, Alfred Gottschalk, dök tvekande upp på tröskeln; han tycktes tala med någon inne i hytten. Church kastade en blick över Gottschalks axel och upptäckte då fartygsläkaren, som stod böjd över en man som låg på en brits. Patientens ansikte såg trött ut och hyn var gulaktig, ett ungdomligt ansikte som på något vis stred mot den tjocka manen av vitt hår högre upp. Ögonen var öppna och speglade en blandning av fruktan och smärta, ögon som hade sett för mycket. Denna scen var bara ännu en besynnerlighet att lägga till de tidigare under denna färd med Cyclops.

Som däcksofficer innan fartyget lämnade Rio de Janeiro hade Church sett hur en bilkaravan anlänt till kajen. Generalkonsuln hade klivit ur en bil som körts av en chaufför och dirigerat pålastningen av sina koffertar och väskor. Sedan hade han tittat upp och studerat Cyclops mycket ingående, från den otympliga, lodräta fören till den mjukt champagneglasrunda aktern. Trots att han var så liten och trind och såg närmast komisk ut vilade det något odefinierbart över honom som tydde på att han var van vid att bestämma över folk. Hans silvergula hår var ytterligt kortklippt på preussiskt vis. De smala ögonbrynen matchade nästan den välansade mustaschen i färg.

Det andra fordonet i karavanen var en ambulans. Church såg hur en figur som låg på en bår lyftes ur och bars ombord, men han kunde inte urskilja några anletsdrag eftersom ansiktet var täckt av ett tjockt moskitnät. Fastän personen på båren uppenbarligen hörde till Gottschalks sällskap tog han ingen närmare notis om honom utan riktade i stället uppmärksamheten mot den kedjedrivna gaffeltrucken som kom sist i kön.

Han såg oroligt på medan en stor, avlång packlår hissades upp i luften av en av fartygets lastbommar och sänktes ner i det förliga lastrummet. Som på en given signal dök i samma ögonblick Worley upp och övervakade sedan personligen skalkningen av lastrumsluckan. Sedan hälsade han på Gottschalk och följde honom till sin hytt. Nästan genast kastade man därpå loss och fartyget gled sakta ut från kajen och styrde stäven ut till havs genom hamninloppet.

Gottschalk vände sig om och fick syn på Church. Han klev ut ur hytten och stängde dörren efter sig, ögonen var misstänksamt hopknipna. Är det något jag kan hjälpa till med, kapten...

Church, sir. Jag har just avslutat en inspektionstur runt fartyget och tänkte gå till gunrummet och ta en kopp kaffe. Ni kanske har lust att följa med?

Generalkonsuln såg märkbart lättad ut och han log. Det vore kanske inte så dumt. Jag kan aldrig sova mer än ett par timmar i sträck. Det gör min fru smått vansinnig.

Är hon kvar i Rio?

Nej, jag skickade henne i förväg till vårt hus i Maryland. Jag har avslutat mitt uppdrag i Brasilien nu. Jag hoppas få tillbringa resten av min tid vid UD i Washington.

Church tyckte att Gottschalk verkade överdrivet nervös på något sätt. Blicken flackade fram och tillbaka längs korridoren och han torkade sig hela tiden om den lilla munnen med en liten linnenäsduk. Han tog Church i armen.

Skulle ni, innan ni går och dricker kaffe, vilja vara så vänlig att följa med mig till bagagelastrummet, kapten?

Church stirrade på honom. Javisst kan jag det, om ni så vill, sir.

Tack, sade Gottschalk. Jag måste hämta en sak från en av koffertarna, förstår ni.

Om Church fann mannens önskan ovanlig sade han i varje fall inget om detta utan nickade bara och gav sig av mot främre delen av fartyget med den trinde lille generalkonsuln i kölvattnet. De steg upp på däck och gick längs gångbryggan som löpte från de aktre däckshusen mot skansen och passerade under kommandobryggan som lite klumpigt vilade på ett par styltliknande stålstöttor. Topplanternan som hängde mellan de bägge främre masterna, vilka utgjorde ett stöd åt stålskelettet som förband kolkranarna, kastade ett kusligt sken som reflekterades i strålglansen från de annalkande dyningarna.

Church stannade vid en lastrumslucka, lossade på hakarna och tecknade åt Gottschalk att klättra nedför lejdaren, medan han själv lyste ner i lastrummet med en ficklampa. När de kommit längst ner på bottnen i lastrummet fann Church strömbrytaren och slog på taklampan som spred ett övernaturligt gult sken över lastrummets inre.

Gottschalk trängde sig förbi Church och gick direkt fram till packlåren, som stod fastbunden med kedjor, vars ändlänkar var fastlåsta vid en rad ögonbultar som stack ut från durken. Han blev stående där ett ögonblick, andäktigt stirrande på låren, under det att hans tankar sökte sig till en annan plats och en annan tid.

Church hade nu tillfälle att studera låren på nära håll för första gången. Det fanns inga markeringar på dess bastanta träsidor. Han gissade att den måste ha varit drygt två och en halv meter lång, en meter hög och en och en kvarts meter bred. Hur mycket den vägde hade han inte en aning om, men han visste att innehållet var tungt. Han mindes hur hårt vinschen hade spänts när den hissat låren ombord. Nyfikenheten tog nu överhanden, han kunde inte bara stå och likgiltigt se på längre.

Får man fråga vad det finns för något i den?

Gottschalk fortsatte oavvänt att stirra på lådan. Ett arkeologiskt konstföremål på väg till ett museum, svarade han vagt.

Det måste vara värdefullt, sade Church försiktigt.

Gottschalk svarade inte. Han hade fått syn på något längs kanten av locket. Han drog fram ett par läsglasögon och plirade uppmärksamt genom glasen. Händerna darrade och han blev med ens alldeles stel i kroppen.

Den har öppnats! flämtade han.

Omöjligt, svarade Church. Kedjorna sitter så hårt åt om locket att det är märken efter dem i träet.

Men titta här då, sade Gottschalk och pekade. Det syns bändmärken här där locket har brutits upp.

De där märkena måste lådan ha fått när den förseglades.

De fanns då definitivt inte där när jag kontrollerade den för två dagar sedan, sade Gottschalk bestämt. Det måste vara någon i er besättning som mixtrat med den.

Hetsa inte upp er i onödan nu. Vilken besättningsman kan väl ha haft något intresse av ett gammalt konstföremål som måste väga minst två ton? Och vem mer än ni själv har förresten någon nyckel till låsen?

Gottschalk föll på knä och ryckte i ett av hänglåsen. Bygeln lossnade i handen på honom. Den var inte gjord av stål utan av trä. Han såg fullkomligt vettskrämd ut. Som hypnotiserad reste han sig långsamt upp, såg sig oroligt omkring i lastrummet och sade så ett enda ord.

Zanona.

Det var som om han därmed utlöst en formlig mardröm. De närmaste sextio sekunderna blev fasansfulla. Mordet på generalkonsuln inträffade så snabbt att Church chockad bara stod som fastnaglad vid marken utan att riktigt fatta vad han såg.

En figur kom nedhoppande ur dunklet ovanför packlåren. Han var klädd i flottans uniform, men det gick inte att missta sig på hans härkomst på grund av det grova, raka svarta håret, de markerade kindknotorna och de ovanligt mörka, uttryckslösa ögonen.

Utan ett ord stötte den sydamerikanska indianen ett spjut genom Gottschalks bröst tills den hullingförsedda spetsen stack ut nästan tre decimeter bakom skulderbladen. Generalkonsuln föll inte genast omkull. Han vände långsamt på huvudet och stirrade på Church, ögonen var vitt uppspärrade och han tycktes inte känna igen honom längre. Han försökte säga något, men fick inte fram ett ord, bara ett otäckt gurglande som fick läpparna och hakan att färgas röda. När han började sjunka ihop satte indianen foten mot hans bröst och ryckte ut spjutet.

Church hade aldrig sett mördaren förr. Indianen tillhörde inte Cyclops besättning och kunde därför bara vara en fripassagerare. Det syntes ingen illvilja i det bruna ansiktet, inte minsta spår av hat eller vrede, det var bara totalt uttryckslöst på något outgrundligt vis. Han grep nästan vårdslöst tag om spjutet och hoppade tyst ner från packlåren.

Church tog sig samman inför det väntande angreppet. Han väjde skickligt undan för den första stöten och slängde ficklampan i ansiktet på indianen. Det hördes en mjuk duns när metallröret träffade högra käken, så att käkbenet knäcktes och flera tänder lossnade. Sedan drämde han till indianen på halsen med knytnäven. Spjutet föll ner på durken och Church slet åt sig träskaftet och höjde det ovanför huvudet.

Plötsligt blev hela världen nere i lastrummet som förryckt och Church fick kämpa vilt för att hålla balansen när fartyget med ens kantrade nästan sextio grader. Han lyckades på något vis behålla fotfästet men hasade av tyngdkraften nedåt tills han nådde det förliga skottet. Indianens orörliga kropp rullade efter honom och blev liggande vid hans fötter. Sedan såg han till sin fasa hur packlåren, som lossnat från sina kedjor, kom farande över durken och krossade indianen och tryckte fast Churchs ben mot stålskottet. Av stöten åkte locket till hälften av från lådan, så att innehållet avslöjades.

Church stirrade vimmelkantig in i den. Den otroliga syn som mötte honom i skenet från den flämtande taklampan skulle bli den sista bild som etsade sig fast i hans hjärna under de få sekunder som skilde honom från döden.

I styrhytten blev kapten Worley vittne till något ännu fruktansvärdare. Det var som om Cyclops plötsligt hade fallit ned i ett bottenlöst hål. Stäven åkte rakt ned i en ofantlig vågdal och aktern höjde sig brant upp i luften tills propellrarna kom ovanför vattnet. I dunklet framför fartyget reflekterades ljuset från Cyclops topplanterna i en sjudande svart vägg som höjde sig och skymde stjärnorna.

Djupt nere i lastrummet hördes ett fruktansvärt muller som både kändes och lät som en formlig jordbävning och fick hela fartyget att skälva till från för till akter. Worley hann aldrig slå det larm som för ett ögonblick föresvävat honom. Stöttorna hade gett med sig och den förskjutna manganmalmen ökade därför Cyclops fall nedåt ytterligare.

Rorsmannen stirrade i stum förundran ut genom kommandobryggans sidoventil, då den väldiga vattenpelaren, som var hög som ett tiovåningshus, dånande kom farande emot dem med lavinartad fart. Den övre halvan kröntes med ens av en vågkam och började krusa sig. En miljon ton vatten föll med våldsam kraft ner över främre delen av fartyget och dränkte helt fören och överbyggnaden. Dörrarna till bryggvingarna krossades och vattnet forsade in i styrhytten. Worley grep tag i räcket framför sig, han stod som paralyserad, ur stånd att fatta det oundvikliga som höll på att hända.

Vågen svepte över fartyget. Hela bogpartiet lossnade när stålbalkarna knäcktes och kölen började bågna. De tunga fastnitade skrovplåtarna slets loss som om de varit av papper. Cyclops dök under vågens ofantliga tryck allt djupare ned. Propellrarna hamnade åter i vattnet och hjälpte till att driva henne ner i det väntande djupet. Cyclops kunde nu inte längre komma tillbaka.

Hon fortsatte att sjunka och sjunka tills hennes sönderslagna skrov och de människor som fanns instängda innanför det föll ner i havsbottnens rastlösa sand, kvarlämnande endast en skock förvirrade fiskmåsar som markerade hennes ödesdigra passage.

FÖRSTA DELEN

FÖRSTA DELEN

Prosperteer

1

10 oktober 1989

Key West, Florida

Luftskeppet hängde orörligt i den tropiska luften, lugnt och stilla som en fisk i ett akvarium. Fören stötte emot en gul förtöjningsmast när hon nätt balanserade på ett enda landningshjul. Hon såg trött och gammal ut; hennes en gång silverfärgade hy hade blivit skrynklig och vit och hade fått åtskilliga fläckar. Gondolen, styrkorgen som hängde under hennes mage, hade ett antikt, båtliknande utseende, och dess glasfönster var gulnade av ålder. Endast hennes 200 hästkrafters Wright Whirlwind-motorer föreföll nya, de hade noggrant återställts i sitt ursprungliga skick.

Till skillnad från yngre systerfartyg som svävade i skyn ovanför fotbollsarenor var hennes gastäta hölje gjort av aluminium med nitade sömmar i stället för gummitäckt polyester och hölls samman av tolv cirkelrunda ramar likt ryggen på en fisk. Hennes cigarrformade kropp var fyrtiofem meter lång och rymde femtusensexhundra kubikmeter helium, och om inga motvindar träffade hennes trinda nos kunde hon susa fram genom molnen i en fart av hundra kilometer i timmen. Hennes ursprungliga benämning var ZMC-2, Zeppelin Metal Clad nummer två, och hon var byggd i Detroit och hade överlämnats till amerikanska flottan 1929. Till skillnad från de flesta andra luftskepp som hade fyra massiva stabiliseringsfenor var hon utrustad med åtta små fenor på den spetsiga stjärten. Hon hade varit mycket avancerad för sin tid och gjort en rejäl och pålitlig insats fram till 1942, efter vilket hon avrustats och glömts bort.

I fyrtiosju år hade ZMC-2 försmäktat i en övergiven hangar längs landningsbanan på en utrymd marinflygstation nära Key West i Florida. 1988 såldes så egendomen av regeringen till en finansgrupp ledd av en förmögen förläggare vid namn Raymond LeBaron, som hade för avsikt att förvandla anläggningen till rekreationsområde.

Strax efter det att LeBaron anlänt från sina företags gemensamma huvudkontor i Chicago för att inspektera sin nyinköpta flottbas råkade han stöta på de dammiga och sönderfrätta resterna av ZMC-2 och blev genast nyfiken. Han insåg snabbt att det skulle kunna användas i marknadsföringssyfte och ordnade därför så att det gamla luftskeppet sattes samman igen och motorerna renoverades, varefter han döpte det till Prosperteer efter affärstidskriften som var basen för hans finansimperium och målade namnet med stora röda bokstäver på sidan av höljet.

LeBaron lärde sig att flyga Prosperteer och bemästra dess oberäkneliga lynne och de ständiga justeringar som krävdes för att man skulle kunna flyga lugnt bland alla nyckfulla vindar. Det fanns ingen autopilot som kunde ta över och sänka fören när den for iväg uppåt av en plötslig vindpust eller höja den när vinden mojnade. Farkostens nära nog neutrala bärkraft varierade åtskilligt beroende på atmosfärtrycket. Resterna av ett lätt regn kunde göra det väldiga ytterhöljet hundratals kilo tyngre och minska hennes förmåga att lyfta, under det att torr luft som blåste ner från nordväst tvingade piloten att stå emot luftskeppets envisa vilja att stiga upp mot oönskade höjder.

LeBaron njöt av utmaningen. Den upprymdhet han kände då han i förväg kunde gissa sig till den urgamla gasbehållarens lynnen och när han brottades med hennes aerodynamiska nycker överträffade vida allt annat han upplevt då han flugit med något av de fem jetplan som tillhörde hans olika bolag. Så fort han hann smet han iväg från styrelserummet och for till Key West, så att han skulle kunna hoppa runt från ö till ö runt Karibiska havet. Prosperteer blev snart en välkänd syn ovanför Bahamaöarna. En infödd arbetare på ett sockerrörsfält tittade upp på luftskeppet och beskrev henne träffande som en liten gris som springer baklänges.

LeBaron var emellertid liksom de flesta företagare inom makteliten en rastlös natur och drevs av en ständig vilja att tackla nya projekt som väntade bakom nästa krök. Efter nästan ett år började hans intresse för det gamla luftskeppet att avta.

En kväll träffade han så på en strandbar en gammal sjöbjörn vid namn Buck Caesar som hade ett litet undanskymt bärgningsbolag med det storslagna namnet Exotiska artefaktbärgningar AB.

Under ett samtal med åtskilliga glas iskyld rom yttrade Caesar det magiska ord som drivit många människor till vansinne i femtusen år och förmodligen orsakat mer bedrövelse än hälften av alla krig: skatt.

Efter att ha hört Caesar berätta om alla spanska galeaser som låg och skräpade lite varstans i Karibiska havet med laster av guld och silver som blandats med korallerna var till och med en så slipad affärsman med näsa för pengar som LeBaron fast. Med ett handslag blev de genast kompanjoner.

LeBarons intresse för Prosperteer vaknade på nytt. Luftskeppet var en perfekt plattform att lokalisera eventuella haveriplatser från luften med. Flygplan gick för fort för att man skulle kunna bedriva någon flygspaning från dem, under det att helikoptrar hade begränsad flygtid och rörde upp vattenytan med svallvågor från rotorbladen. Luftskeppet kunde stanna uppe i luften två dagar i sträck och kryssa fram i promenadtakt. Från etthundratrettio meters höjd kunde de räta linjerna hos av människohand tillverkade föremål upptäckas trettio meter under vattenytan av ett skarpt öga om det var lugnt och klart väder.

Det hade långsamt börjat gry över Floridasundet när den tio man starka markpersonalen samlades runt Prosperteer och började inspektera luftskeppet före flygningen. De första solstrålarna träffade dess väldiga daggtäckta ytterhölje och fick det att skimra i alla regnbågens färger likt en såpbubbla. Luftskeppet låg förtöjt mitt på en landningsbana av betong med fullt av ogräs i sprickorna. En lätt bris blåste in från sundet och hon svängde runt förtöjningsmasten tills hennes tjocka nos pekade precis i vindriktningen.

De flesta i markpersonalen var unga, kraftigt solbrända och ledigt klädda i shorts, badbyxor eller avklippta jeans. De tittade knappt upp ens när en lång Cadillaclimousine for över landningsbanan och stannade vid den stora långtradaren som fungerade som både reparationsverkstad för luftskeppet, kontor åt markpersonalens chef och kommunikationscentral.

Chauffören öppnade dörren och LeBaron klev ur baksätet, följd av Buck Caesar, som genast satte av mot luftskeppets gondol med en rulle sjökort under armen. LeBaron, som verkade mycket vältränad och frisk för att vara sextiofem, höjde sig över alla andra med sina modiga två meter. Ögonen var ljust ekfärgade, det lätt grånade håret prydligt kammat, och han såg reserverad och förströdd ut, som om han befann sig flera timmar därifrån i tankarna.

Han böjde sig ner och talade ett ögonblick med en attraktiv kvinna som lutade sig ut ur bilen. Han kysste henne lätt på kinden, stängde dörren och styrde sedan stegen mot Prosperteer.

Chefen för markpersonalen, en man med lärt utseende klädd i bländvit skyddsrock, kom fram och skakade hand med LeBaron. Bränsletankarna är fyllda, mr LeBaron. Hela checklistan är genomgången.

Hur är det med bärigheten?

Ni får lov att justera reglagen för cirka tvåhundrafemtio kilos extra tyngd på grund av fukten.

LeBaron nickade tankfullt. Hon blir säkert lättare frampå dagen när temperaturen stiger.

Reglagen känns en aning tröga. Hisslinorna företedde tecken på begynnande rost, så jag lät byta ut dem.

Hur verkar vädret då?

Låga, spridda moln under större delen av dagen. Ingen större risk för regn. Ni kommer att mötas av en sydöstlig motvind på cirka åtta kilometer i timmen på väg ut.

Och då får jag medvind på tillbakavägen sedan. Utmärkt.

Samma radiofrekvens som under förra turen?

Ja, vi meddelar vår position och vårt tillstånd varje halvtimme röstledes som vanligt. Om vi får syn på något intressant kommer vi att sända per kod i stället.

Chefen för markpersonalen nickade. Uppfattat.

Därmed klättrade LeBaron uppför stegen till gondolen och slog sig ner på pilotens plats. Han fick strax sällskap av sin andrepilot, Joe Cavilla, en styvsint sextioåring med sorgsna ögon som sällan öppnade munnen annat än när han gäspade eller nös. Hans familj hade invandrat till Amerika från Brasilien när han var sexton år och han hade gått in vid flottan och flugit luftskepp tills den sista luftskeppsenheten formellt upplösts 1964. Cavilla hade bara dykt upp en vacker dag, och LeBaron hade blivit mycket imponerad av hans stora sakkunskap om allt vad luftskepp hette och genast anställt honom.

Den tredje besättningsmannen var Buck Caesar. Han gick alltid omkring med ett leende på läpparna och hans ansikte såg vänligt medelålders ut och var mjuksträvt som hos en ko, men han hade en skarp blick och en boxares stadiga kropp. Han satt böjd över ett litet bord, begrundande sina sjökort och ritade en rad fyrkanter nära en sektor av Bahamakanalen.

Blå rök blåste ut ur avgasrören när LeBaron slog på motorerna. Markpersonalen lossade på ett antal smärtingsäckar innehållande barlast från gondolen. En av medlemmarna av markpersonalen, fjärilsfångaren, höll upp en vindstrut på en lång stång, så att LeBaron skulle kunna notera den exakta vindriktningen.

LeBaron gjorde en signal med handen till chefen för markpersonalen. En träkloss drogs bort från landningshjulet, noskopplingen lossades från förtöjningsmasten och männen som höll i boglinorna hivade åt sidan och släppte sedan av. När luftskeppet svävade fritt från masten vred LeBaron gasreglagen framåt och snurrade på den stora höjdroderratten bredvid sitt säte. Prosperteer riktade sin nos femtio grader uppåt och steg sakta mot skyn.

Markpersonalen stod kvar och såg på tills det stora luftskeppet så småningom försvunnit utom synhåll ovanför sundets blågröna vatten. Sedan riktades deras intresse för ett ögonblick mot limousinen och den vagt feminina skepnaden bakom de tonade fönstren.

Jessie LeBaron delade sin mans passion för utomhusäventyr, men hon var en ordentlig kvinna som föredrog att organisera välgörenhetsbaler och penninginsamlingar för politiska ändmål framför att ge sig ut på tidsödande och tvivelaktiga skattjakter. Hon var sprudlande och full av liv, med en mun som hade en repertoar av minst ett dussin olika leenden, och hon hade fyllt femtio för ett halvår sedan men såg snarare ut som trettiosju. Jessie var lätt grovlemmad men fast i hullet, huden i ansiktet var krämfårgat slät och håret naturligt gråsprängt. Ögonen var stora och mörka och såg inte så uttryckslösa ut som annars var vanligt efter plastikkirurgiska operationer.

När Jessie inte kunde se luftskeppet längre sade hon i limousinens snabbtelefon: Angelo, var snäll och kör tillbaka till hotellet nu.

Chauffören, en allvarlig kuban med djupt etsade drag som hos en person avbildad på ett frimärke, satte två fingrar mot mösskanten och nickade.

Markpersonalen såg på medan den långa Cadillacen vände och for ut genom den öppna grinden till den före detta flottbasen. Sedan tog någon fram en volleyboll. Snabbt drog man upp gränslinjer och satte upp ett nät. Efter att ha valt sidor började man så att slå bollen fram och tillbaka för att på så sätt göra den trista väntetiden lite drägligare.

Inuti den luftkonditionerade långtradaren tog chefen för markstyrkan och en radiotelegrafist emot och spelade in rapporterna från luftskeppet. LeBaron sände samvetsgrant varje halvtimme med högst några sekunders variation åt endera hållet, beskrev sin ungefärliga position, eventuella väderförändringar och vilka fartyg som passerat under dem.

Sedan upphörde plötsligt rapporterna halv tre på eftermiddagen. Radiotelegrafisten försökte förgäves få kontakt med Prosperteer. Klockan blev fem och inga nya rapporter hade ännu inkommit. Utanför slutade markpersonalen spela och samlades runt dörren till radiohytten, medan spänningen inuti långtradaren steg alltmer. Klockan sex syntes luftskeppet alltjämt inte till, varför chefen för markpersonalen larmade sjöräddningen.

Vad ingen visste, eller möjligtvis misstänkte, var att Raymond LeBaron och hans vänner ombord på Prosperteer hade försvunnit in i ett mysterium som vida överträffade alla små obetydliga skattjakter.

2

Tio dagar senare stirrade Förenta staternas president tankfullt ut genom fönstret på sin limousine på det förbipasserande landskapet och trummade passivt med fingrarna på ena knäet. Han såg inte de pittoreska godsen mitt bland hästmarkerna i Potomac i Maryland. Han märkte knappt hur solen blänkte om fullbloden som betade på de böljande ängarna. De bilder som återspeglades i hans hjärna kretsade kring de märkliga händelser som bokstavligen hade slungat honom rätt in i Vita huset.

Som vicepresident hade han fått svära eden som nationens högste ledare när hans företrädare tvingats avgå från sin post efter att ha medgett att han led av en sinnessjukdom. Barmhärtigt nog hade massmedierna inte gjort någon riktigt grundlig utredning av saken. Självklart gjordes det en del rutinintervjuer med Vita hus-medhjälpare, kongressledare och framstående psykiatriker, men inget som tydde på några intriger eller komplotter hade framkommit. Den förre presidenten lämnade Washington och drog sig tillbaka till sin farm i New Mexico, alltjämt respekterad med stor förståelse från allmänhetens sida, och sanningen bakom det hela blev förborgad för endast några få.

Den nye presidenten var en energisk man som var drygt en och åttio lång och vägde sina modiga nittio kilo. Han hade kraftigt markerad käke, bestämda drag och en panna som vanligtvis var tankfullt rynkad, men ändock kunde hans intensivt grå ögon vara bedrägligt kristallklara. Det silverfärgade håret var alltid prydligt kammat med benan på höger sida som hos en Kansasbankir.

I allmänhetens ögon var han varken stilig eller överdrivet elegant, men han utstrålade både stil och charm på ett tilltalande sätt. Trots att han var yrkespolitiker betraktade han lite naivt regeringen som ett jättelag med honom själv som tränare som satte in nya spelare under matchens gång. Han hade rykte om sig att vara en initiativrik och driftig man och omgav sig med ett kabinett och en stab av begåvade män och kvinnor som verkligen ansträngde sig att arbeta i harmoni med kongressen i stället för att anlita gamla kompisar som främst var intresserade av att stärka sin egen maktbas.

Hans tankar började långsamt riktas mot den omgivande naturen när chauffören från Secret Service saktade in och svängde av från River Road North, in genom en stor stengrind med vitt järnstaket omkring. En uniformerad säkerhetsvakt och en Secret Serviceagent, som brukligt iklädd solglasögon och kavajkostym, klev ut ur grindstugan. De kastade bara en hastig blick in i bilen och nickade igenkännande. Agenten sade några ord i en liten radiosändare som han hade fastspänd vid handleden likt en klocka.

Chefen är på väg.

Limousinen rullade uppför den trädkantade, cirkelrunda uppfarten till Kongressklubben, förbi tennisbanorna på vänster hand där det kryllade av stirrande hustrur till kongressledamöter, och bromsade mjukt in under klubbhusets pelargång.

Elmer Hoskins, en av männen i presidentens förtrupp, klev fram och öppnade bakdörren. Ser ut att bli en fin dag för ett parti golf, mr president.

Jag skulle säkert inte kunna spela sämre om vi så var tvungna att spela i snö, sade presidenten leende.

Jag önskar att jag kunde klara banan på under åttiofem slag.

Jag också, sade presidenten och följde Hoskins runt gaveln av klubbhuset, ned till klubbordförandens kontor. Jag slår fem slag sämre nu än jag gjorde innan jag tog över i Ovala rummet.

Inte illa ändå av någon som bara spelar en gång i veckan.

Det kan vara ett skäl, och dessutom börjar det också bli allt svårare att koncentrera sig på spelet numera.

Klubbordföranden kom fram och skakade hand. Reggie har era klubbor och väntar borta vid första utslagsplatsen.

Presidenten nickade och klev upp i en golfvagn och satte av längs en stig som slingrade sig runt en stor damm, upp på en av landets längsta golfbanor. Reggie Salazar, en mager liten sydamerikan, stod lutad mot en stor läderväska fullpackad med golfklubbor som räckte honom till bröstet.

Salazar var inte alls så klen som man kanske kunde tro vid första anblicken. Likt en liten packåsna från Anderna kunde han släpa en tjugofem kilo tung väska med klubbor runt en artonhålsbana utan att bli andfådd eller det minsta svettig. Redan som trettonåring hade han burit sin sjuka mor i famnen samtidigt som han haft en treårig syster fastspänd på ryggen, då de tagit sig över gränsen mellan Kalifornien och Baja fem mil söder som San Diego. Efter det att alla illegalt invandrade beviljats amnesti 1985 hade han arbetat på olika golfbanor och blivit en riktig duktig caddie. Han var en mästare på att lära sig banornas speciella rytm och påstod att de liksom talade till honom, och han valde alltid osvikligt rätt klubba även för de svåraste slag. Salazar var också ett kvickhuvud och en filosof och hävde ofta ur sig små tänkespråk som skulle ha gjort Casey Stengel grön av avund. Presidenten hade fått honom som caddie vid en kongressturnering för fem år sedan och de hade snabbt blivit goda vänner.

Salazar gick alltid klädd som en lantarbetare — i denimjeans, westernskjorta, arméstövlar och bredbrättad cowboyhatt. Det var hans varumärke.

"Saludos, mr president, sade han på bruten engelska och de mörka, kaffebruna ögonen glänste på honom. Vill ni gå till fots eller ska vi ta vagnen?"

Presidenten tryckte Salazars utsträckta hand. Jag skulle behöva lite motion, så jag tycker vi går den första biten till fots, så kanske vi kan åka runt till de nio sista hålen sedan.

Han slog ut från tee och fick iväg en hög boll med lätt skruv som slutade rulla etthundraåttio meter bort nära utkanten av fairway. Medan han vandrade iväg från utslagsplatsen gled alla problem som rörde landets styre undan och det enda han tänkte på var hur han skulle slå nästa slag.

Han spelade på under tystnad tills han med en kort putt placerade bollen i hålet på par. Sedan slappnade han av och räckte Salazar puttern. Nå Reggie, sade han, har du något förslag om vad vi ska ta oss till med Capitolium?

Alldeles för mycket svartmyror däruppe, svarade Salazar med ett brett leende.

Svartmyror?

Alla har ju mörk kostym och irrar bara fram och tillbaka som galningar. Skriva papper och prata strunt är det enda de kan. Om jag fick bestämma skulle jag stifta en lag som sade att kongressen skulle sammanträda bara en gång vartannat år. På så vis skulle den inte vålla lika mycket problem.

Presidenten skrattade. Jag tror säkert att minst tvåhundra miljoner väljare skulle applådera det förslaget.

De fortsatte längs banan, åtföljda på diskret avstånd av två Secret Service-agenter i en golfvagn, medan minst ett dussin andra strök omkring längre bort i periferin. Eftersom presidentens spel flöt bra skämtade de glatt på under hela vägen. Då han hämtat upp bollen ur hålet på nionde greenen hade han dittills avverkat banan på trettionio slag. Något som han betraktade som en mindre triumf.

Låt oss ta en paus innan vi ger oss på de nio sista hålen, sade presidenten. Jag tänker fira med att ta en öl. Följer du med?

Nej tack, sir. Jag ska använda tiden till att ta bort gräs och smuts från era klubbor i stället.

Presidenten räckte honom puttern. "Som du vill. Men jag insisterar på att du tar en drink med mig efter att vi klarat det artonde hålet.

Salazar sken som en sol. En stor ära, mr president. Sedan travade han iväg bort mot caddieskjulet.

Tjugo minuter senare, sedan han ringt upp sin stabschef som hört av sig medan de spelat och stjälpt i sig en flaska Coors, lämnade presidenten klubbhuset och återvände till Salazar, som satt hopsjunken på en golfvagn vid tionde utslagsplatsen med den bredbrättade halmhatten djupt nerdragen i pannan. Händerna hängde löst över ratten och var nu klädda i ett par grova läderhandskar.

Nå, ska vi se om jag kan komma under åttio slag i dag då, sade presidenten, och ögonen glänste av förväntan på honom inför den väntande uppgiften.

Salazar svarade inte utan räckte bara över en driver.

Presidenten tog emot klubban och stirrade förbryllad på den. Det här är ju ett kort hål. Tror du inte att det räcker med en trä-3 till det?

Salazar bara stirrade ner i marken och skakade tyst på huvudet, några ansiktsuttryck gick inte att urskilja för hattens skull.

Tja, du vet väl bäst, sade presidenten liknöjt. Han närmade sig bollen, grep tag om klubban, måttade en baksving och förde graciöst ned klubbladet, men fick bara till en ganska klumpig uppsving. Bollen seglade bort över fairway och landade en bra bit bortom greenen.

Presidenten böjde sig förbryllad ner och tog upp peggen och satte sig sedan upp i den eldrivna vagnen. Det var första gången jag varit med om att du valt fel klubba, sade han.

Caddien svarade inte. Han trampade på batteripedalen och styrde vagnen mot tionde greenen. Ungefär halvvägs ner för fairway sträckte han sig fram och placerade ett litet paket på instrumentbrädan rakt framför presidenten.

Har du tagit med dig mellanmål ifall du skulle bli hungrig? frågade presidenten godmodigt.

Nej, sir, det är en bomb.

Presidenten höjde lite irriterat på ögonbrynen. Hör du, det där var inte lustigt, Reggie...

Han avbröt sig plötsligt, ty halmhatten höjdes och han fann sig med ens stirrande rätt in i ett par indigoblå ögon på en fullständigt främmande människa.

3

Var snäll och håll armarna stilla precis som de är nu, sade främlingen i lätt samtalston. Jag känner till handsignalen som ni tillråtts att använda till ert Secret Service-folk, ifall ni tror att ert liv skulle vara i fara.

Presidenten satt som förstenad, tvivlande och mer nyfiken än rädd. Han vågade inte säga något först, det var som om han inte riktigt kunde få fram rätt ord. Blicken var stint riktad mot paketet framför honom.

Dumt av er, sade han slutligen. Det här kommer ni aldrig att överleva.

Jag är inte ute efter att mörda er. Och ni kommer inte att lida någon skada bara ni gör som jag säger. Kan ni acceptera det?

Ni är då inte lite fräck.

Främlingen ignorerade honom och