Draken

By Clive Cussler

Augusti 1945
Med en kvast av blå lågor sprutande ur avgasrören vrålar det väldiga bombplanet iväg längs startbanan. Snart är det ute över det svarta havet på sin långa färd mot Japan. Ombord finns den tredje atombomben som ska fällas över Osaka. Men till skillnad från bombplanen med destination Hiroshima och Nagasaki når aldrig B 29-an sitt mål. Det skjuts ner över havet och tar sin hemlighet med sig i djupet. I krigets efterdyningar förnekas dess existens och när åren går glöms det bort…
 
Oktober 1993
Japans ekonomiska dominans på världsmarknaden skapar allt större oro i USA. Men ännu anar de amerikanska makthavarna ingenting om de oerhörda planer som i hemlighet smids av en samling japanska affärsmän för att slutgiltigt befästa Japans maktställing. Men så förliser en jättelik fraktbåt på väg mot USA med tusentals japanska exportbilar – i en kärnvapenexplosion…

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Dec 1, 2023
• ISBN: 9789979644422

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Draken

Draken

Clive Cussler

Draken

Originalets titel: Dragon

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1990

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-442-2 e-bok

ISBN 978-9979-64-458-3 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Till männen och kvinnorna i USA:s underrättelseorgan vilkas hängivenhet och lojalitet sällan får sitt rätta erkännade.

Och vilkas insatser har besparat amerikanska medborgare fler tragedier än någon kan föreställa sig.

DENNINGS DEMONER

6 augusti 1945

Shemyaön, Alaska

Djävulen hade en bomb i ena handen och ett ljuster i den andra, och han flinade elakt. Han skulle kanske ha framstått som hotfull om det inte var för de överdrivna ögonbrynen och halvmåneögonen. De fick honom att mer likna en sömnig gremling än den fruktade härskaren över helvetet. Ändå hade han de vanliga röda trikåerna, och han var försedd med både de reglementsenliga hornen och en lång spetsig svans. Egendomligt nog var de kloliknande tånaglarna krökta över kanten på en guldtacka med beteckningen 24 K.

Med svarta bokstäver ovanför och nedanför den inringade figuren på sidan av B 29-bombaren stod orden Dennings Demoner.

Flygplanet, döpt efter dess befälhavare och besättning, stod likt ett övergivet spöke under de ridåer av regn som drevs söderut över Aleuterna av en kraftig vind från Berings hav. Ett batteri av strålkastare belyste området under planets öppna buk och kastade dansande skuggor från markpersonalen på den glänsande aluminiumkroppen. Vassa blixtar förstärkte den spöklika stämningen när de oroande ofta skar genom flygfältets mörker.

Major Charles Dennings lutade sig mot det ena av högra landningsställets tvillinghjul, med händerna djupt nedkörda i flygarjackans fickor, och följde aktiviteten runt sitt plan. Hela området bevakades av patrullerande militärpolis och utplacerade vaktposter. En liten kameragrupp förevigade skeendet. Han såg med onda aningar hur den tjocka bomben försiktigt vinschades upp i det ombyggda bombrummet. Den var för stor för planets frihöjd och måste hissas upp från en grop.

Inte någon enda gång under sina två år som en av de främsta bombplanspiloterna på den europeiska krigsskådeplatsen, med över fyrtio uppdrag bakom sig, hade han skådat ett sådant monster. I hans ögon liknade bomben en absurt uppsvälld rugbyboll med en fyrkantig, lådformad stjärtfena, som såg helt idiotisk ut. Det runda ytterhöljet var målat i ljusgrått, och kramporna, som höll det samman över mitten, liknade ett väldigt blixtlås.

Dennings kände sig hotad av skapelsen, som han skulle transportera nära femtusen kilometer. Vetenskapsmännen från Los Alamos, som monterat ihop bomben på startbanan, hade haft en genomgång med Dennings och hans besättning under eftermiddagen. En film från en provsprängning visades för de unga männen, som satt klentroget förstummade när de såg den skrämmande detonationskraften hos en enda bomb med styrka nog att lägga en hel stad i ruiner.

Han stod kvar i ytterligare en halvtimme tills bombluckorna stängdes. Atombomben var armerad och säkrad, planet tankat och klart för start.

Dennings älskade sitt plan. I luften blev han och hans komplicerade maskin till ett. Han var hjärnan, planet var kroppen, en enhet som han aldrig kunde beskriva för någon annan. På marken var det en helt annan sak. Där den belystes av de starka strålkastarkäglorna och hamrades av det kalla regnet, såg han den underbara silverglänsande bombaren som sitt gravvalv.

Han skakade av sig den morbida tanken och skyndade genom regnet mot ett skjul i korrugerad plåt för den avslutande genomgången med besättningen. Han kom in och satte sig bredvid kapten Irv Stanton, bombfällaren, en gladlynt rundlagd man med en stor valrossmustasch.

På andra sidan om Stanton, med fötterna utsträckta framför sig, satt kapten Mort Stromp, Dennings andrepilot, säckigt hopsjunken. Han var en loj sydstatsbo, som rörde sig med snabbheten hos en tretåig sengångare. Omedelbart bakom satt löjtnant Joseph Arnold, navigatören, och kaptenen i flottan, Hank Byrnes, vapeningenjören, som skulle övervaka bomben under flygningen.

Genomgången inleddes med att en underrättelseofficer vek undan skynket från ett stativ med flygfoton av deras mål. Industriområdet vid Osaka var förstahandsmålet; andrahandsmålet, i händelse av skymmande moln, var den historiska staden Kyoto. Samtidigt med uppgifter om målen fick de anvisningar om lämpliga inflygningsriktningar. Hela tiden medan underrättelseofficeren talade antecknade Stanton med sävligt lugn.

En meteorolog visade väderkartor och förutsa kraftiga motvindar med spridda moln över målområdena. Han varnade också för turbulens över norra Japan. För att vara på den säkra sidan hade två B 29:or startat en timme tidigare för att gå före och och lämna direktrapporter om väderläget längs flygrutten och om molnsituationen över målområdena.

Dennings tog över när mörka svetsglasögon delades ut.

— Jag tänker inte försöka muntra upp er med en massa hurtiga fraser, sa han när han såg de lättade leenden som lyste upp besättningsmedlemmarnas ansikten. Vi har pressat in ett års utbildning på en kort månad, men jag vet att vi kan genomföra det här uppdraget. Enligt min blygsamma åsikt är ni den bästa jävla bombplansbesättningen i hela flygvapnet. Om vi alla gör vårt jobb som vi ska, kan vi mycket väl sätta stopp för kriget.

Sedan nickade han till basens präst som ledde dem i en bön om en säker och framgångsrik operation.

När männen gick ut mot den väntande B 29:an hejdades Dennings av general Harold Morrison, speciellt ombud för general Leslie Groves, chef för hela atombombsprogrammet.

Morrison såg forskande på Dennings. Fina rynkor av trötthet skymtade runt pilotens ögon, men blicken lyste av ivrig förväntan. Generalen sträckte fram handen.

— Lycka till, major.

— Tack, sir. Vi ska se till att jobbet blir gjort.

— Det har jag aldrig tvivlat på, sa Morrison och tvingade sig att se övertygad ut.

Han väntade på att Dennings skulle säga något, men piloten stod tyst.

— Varför just vi, general? undrade Dennings sedan efter några besvärande sekunder.

Ett småleende skymtade vid Morrisons mungipor.

— Vill ni backa ur?

— Absolut inte. Jag och min besättning kommer att genomföra uppdraget. Men varför valdes just vi? upprepade han. Förlåt att jag säger det, sir, men jag kan inte tro att vi är den enda besättningen i hela flygvapnet ni skulle lita på när det gäller att flyga en atombomb över Stilla havet och fälla den över en stad mitt i Japan, för att sedan landa på Okinawa med inte mycket mer än lite bensinångor kvar i tankarna.

— Det är bäst att ni inte vet mer än vad man har berättat för er.

Dennings uppfattade ett varsel i den andres blick och röst.

— Mammas andedräkt, sa han långsamt, som om han han uttalat namnet på något obeskrivligt fasansfullt. Vad var det för vrickad typ som kläckte ett så vansinnigt kodnamn på bomben?

Morrison ryckte uppgivet på axlarna.

— Jag tror att det var presidenten själv.

Tjugosju minuter senare spanade Dennings ut förbi de piskande vindrutetorkarna. Regnet hade tilltagit, och han kunde bara se ett par hundra meter genom det våta mörkret. Han hade båda fötterna tungt vilande på bromspedalerna när han varvade motorerna. Flygmekanikern, furir Robert Mosely, rapporterade att Fyrans motor, höger ytter, gick en aning långsammare än de övriga. Dennings bestämde sig för att strunta i skillnaden. Det var utan tvivel regnet och den fuktiga luften som orsakade störningen. Han förde tillbaka gasreglagen till tomgångsläget.

På andrepilotens plats, till höger om Dennings, bekräftade Mort Stromp flygledartornets klarsignal för start. Han sänkte vingklaffarna. Två av besättningsmedlemmarna i mittentornet bekräftade klaffarnas ändrade vinkel.

Dennings sträckte sig fram och kopplade på det interna kommunikationsnätet.

— Okay, grabbar, då ger vi oss av.

Han förde fram gasreglagen igen och kompenserade för vridmomentet genom att ge vänstermotorerna en aning högre varvtal än högermotorerna. Sedan släppte han upp bromspedalerna.

Sakta började Dennings Demoner rulla, med över trettiotusen liter bensin i tankarna, med en sex ton tung bomb i förliga bombrummet och med en besättning på tolv man. Hon hade en övervikt på nära sju ton.

De fyra väldiga Wright Cyclonemotorerna kämpade i sina fästen. Deras sammanlagt åttatusenåttahundra hästkrafter piskade de nära sex meter stora propellrarna genom de vinddrivna regnridåerna. Med blå lågor spottande ur avgasrören och med regnet hamrande mot vingarna och kroppen vrålade det väldiga bombplanet in i mörkret.

Långsamt, långsamt fick det upp farten. Den långa startbanan sträckte sig framför planet, uthuggen ur den dystra vulkaniska klippan ända fram till ett tvärstup trettio meter ovanför de kalla vågorna. En fräsande blixt skar genom mörkret och dränkte brandbilarna och ambulanserna, som var utplacerade längs startbanan i ett spöklikt blått sken. Vid en fart av hundratrettio kilometer i timmen tog Dennings över befälet och förde fram högermotorernas gasreglage så långt det gick. Han grep sammanbitet tag i ratten, fast besluten att få upp det tunga planet i luften.

Framför piloterna, i den utsatta noskupolen, såg Stanton, bombfållaren, oroligt hur startbanan snabbt rann i väg under dem. Till och med den annars så loje Stromp rätade på sig där han satt, medan han förgäves ansträngde sig för att genom regnridåerna urskilja den skiftning i mörkret som talade om var banan slutade och havet började.

Tre fjärdedelar av startbanan låg bakom dem, och planet var fortfarande som fastklistrat vid marken. Tiden tycktes upplösas i ett töcken. Det var som om de dånade rakt in i ett tomrum. Sedan skymtade plötsligt banändens ljus i regnet.

— Herregud, flämtade Stromp häftigt. Ta upp henne.

Dennings väntade tre sekunder till innan han mjukt drog åt sig ratten. Bombplanets hjul släppte kontakten med marken. De hade inte kommit upp på mer än några meters höjd när startbanan tog slut och de fortsatte ut över vattnet.

Morrison hade lämnat radarskjulets värme och stod i ösregnet utanför, med sin fyrmannastab pliktskyldigast uppställd snett bakom sig. Han följde det tunga bombplanets start mer i sitt inre än med blicken. Han såg inte mycket mer än hur det stora planet vaggade till då Dennings sköt fram reglagen och släppte bromspedalerna . . . sedan slukades det av mörkret.

Han kupade händerna bakom öronen och lyssnade till hur motorljudet tonade bort gradvis. Ingen annan än en gammal erfaren flygmekaniker eller flygingenjör kunde ha uppfångat det dova brummandet, och Morrison hade tjänstgjort som bådadera under sin tidiga karriär i arméflygkåren.

En motor gick en aning ojämnt. En eller flera av dess arton cylindrar fungerade inte på rätt sätt.

Oroligt lyssnade Morrison efter något som tydde på att bombaren inte skulle kunna starta. Om planet kraschade vid starten skulle allt levande på ön brännas till stoft inom några sekunder.

Sedan öppnades dörren och radarobservatören stack ut huvudet.

— De är uppe, hojtade han.

Morrison gav ifrån sig en spänd suck. Och först nu vände han ryggen åt det eländiga vädret och gick tillbaka in.

Det fanns inget att göra nu utom att sända ett meddelande till general Groves i Washington och informera honom om att Mammas andedräkt var på väg till Japan. Sedan återstod bara att vänta och hoppas.

Men innerst inne var generalen oroad. Han kände Dennings. Piloten var för tjurskalligt envis för att vända om med en krånglande motor. Dennings skulle ta planet till Osaka om han så blev tvungen att bära det på ryggen.

— Gud hjälpe dem, muttrade Morrison återhållet när han stängde dörren om sig.

— Upp med ställen, beordrade Dennings.

— Gissa om jag är glad att höra de orden, grymtade Stromp när han förde över reglaget.

Landningsställens motorer surrade och de tre ställen fälldes upp på plats under nosen och vingarna.

— Ställen uppe och låsta, rapporterade han.

När farten ökade ströp Dennings bensintillförseln en aning för att spara bränsle. Han väntade tills hastighetsmätaren visade på trehundrasextio kilometer i timmen innan han började en mjuk stigning för att nå marschhöjd. Osynlig utanför högra vingen böjde Aleuternas ökedja av åt nordost. De skulle inte sikta land igen förrän efter fyratusen kilometer.

— Hur är det med Fyrans motor? frågade han Mosely.

— Den gör sin del av jobbet, men den börjar också bli lite för varm.

— Så fort vi är uppe på femtonhundra meter ska jag minska varvtalet på den.

— Det skulle inte skada, major, svarade Mosely.

Arnold gav Dennings den kurs de skulle följa under de följande tio och en halv timmarna. På fjortonhundrafemtio meter lämnade Dennings över befälet till Stromp. Han slappnade av och lät blicken vandra över den svarta himlen. Inte en stjärna syntes. Planet kände av turbulensen när Stromp lotsade det genom och mellan de hotfulla massorna av mörka åskmoln.

När de äntligen hade tagit sig igenom den värsta delen av ovädret lossade Dennings på säkerhetsbältet och reste sig från sin plats. Då han vände sig om kunde han genom ett litet fönster se tunneln nedanför som ledde till mittpartiet och akterdelen av planet. Genom öppningen skymtade han bomben, som hängde i sin fällningsmekanism.

Förbindelsegången hade gjorts smalare för att ta emot det väldiga monstret i bombrummet, och det var nätt och jämnt att en vuxen människa kunde ta sig fram. Dennings trängde sig förbi bombrummet och hoppade ner i andra änden. Sedan öppnade han den lilla lufttäta dörren och gled in.

Han tog upp en ficklampa ur en ficka på ena byxbenet och fortsatte längs en smal gångbrygga utefter de båda bombrummen, som byggts om till ett. Bombens väldiga dimensioner gjorde det verkligen trångt för den. Avståndet mellan den och bombrummets långväggar var inte mer än en knapp halvdecimeter.

Tveksamt sträckte Dennings ner handen och snuddade vid bomben. Stålhöljet kändes iskallt mot fingertopparna. Han kunde omöjligen föreställa sig de hundratusentals människor som skulle brännas till aska inom loppet av en enda sekund, och det var lika svårt för honom att skapa sig en bild av de skrämmande offer som brännskador och den radioaktiva strålningen skulle kräva. Den svartvita filmsnutt de sett från provsprängningen kunde inte förmedla något av vare sig hettan eller tryckvågornas oerhörda kraft. Han såg bomben enbart som ett medel att göra slut på kriget och rädda livet på hundratusentals av hans landsmän.

Under vägen tillbaka till cockpiten stannade han och växlade några ord med Byrnes, som granskade ett kopplingsschema över bombens utlösningsmekanism. Ideligen sneglade vapenexperten på en liten panel monterad framför honom i knähöjd.

— Är det någon risk för att den smäller innan vi kommer fram? frågade Dennings.

— Ett blixtnedslag kan få den att explodera, svarade Byrnes.

Dennings gav honom en skrämd blick.

— Det är lite väl sent med den varningen, inte sant? Vi har flugit rakt igenom en åskstorm sedan midnatt.

Byrnes såg upp mot honom med ett grin.

— Vi kunde ha sprängts i luften lika enkelt nere på marken. Än sen då, vi klarade det ju, inte sant?

Dennings kunde omöjligt fatta att den andre var så kall.

— Var general Morrison medveten om risken?

— Mer än någon annan. Han har varit inkopplad på atombombsprojektet ända från början.

Dennings gav till en rysning och vände sig bort. Vansinne, tänkte han, hela den här operationen är rena vansinnet. Det skulle vara ett under om någon av dem överlevde för att berätta om den.

Efter fem timmars flygning och med niotusen liter bränsle mindre i tankarna planade Dennings ut med B 29:an på tretusen meters höjd. Stämningen ombord lättade betydligt när gryningens orangegula sken färgade himlen i öster. Stormen låg långt bakom dem och de kunde se havets rullande vågor och några spridda vita molntussar.

Dennings Demoner fortsatte mot sydväst med lugna fyrahundra kilometer i timmen. Lyckligtvis hade de fångat upp en medvind. Gryningsljuset visade att de var ensamma över norra Stilla havets väldiga vidder. Ett ensamt flygplan på väg från ingenstans till ingenstans, tänkte Stanton där han från sin plats vid bombsiktet frånvarande stirrade ut genom noskupolen.

Knappa femhundra kilometer från Japans huvudö, Honshu, började Dennings en långsam stigning, som skulle föra dem upp till tiotusen meter, den höjd från vilken Stanton skulle fälla bomben över Osaka. Navigatören Arnold meddelade att de låg tjugo minuter före tidsschemat. Med nuvarande fart beräknade han att de skulle landa på Okinawa om knappa fem timmar.

Dennings sneglade på bränslemätarna. Han kände sig plötsligt på gott humör. Om de inte råkade ut för en motvind av ren stormstyrka skulle de klara det med flera hundra liter till godo.

Men det var inte alla som var på gott humör. Där Mosely satt på färdmekanikerns plats stirrade han på temperaturmätaren till Fyrans motor. Han tyckte inte alls om det han såg. Rent rutinmässigt knackade han på mätarglaset med pekfingret.

Nålen darrade till och vandrade över till rött.

Han kröp akteröver genom tunneln till ett fönster från vilket han kunde se motorns undersida. Motorkåpan var randig av olja, och rök strömmade ut genom avgasrören. Mosely återvände till cockpiten och hukade sig ner i det smala utrymmet mellan Dennings och Stromp.

— Dåliga nyheter, major. Vi måste stänga av Fyrans motor.

— Går det inte att pressa den bara några timmar till? undrade Dennings.

— Nej, sir, den kan skära och fatta eld vilken minut som helst.

Stromp sneglade allvarligt på Dennings.

— Jag röstar för att vi stänger av Fyran ett tag och låter den svalna.

Dennings visste att Stromp hade rätt. De skulle tvingas ligga kvar på sin nuvarande höjd och hålla ett vakande öga på de tre andra motorerna för att hindra dem från att överhettas. Och sedan starta Fyrans motor på nytt för stigningen till tiotusen meter och inflygningen mot målet.

Han anropade Arnold, som satt böjd över sitt kartbord och markerade deras flygväg.

— Hur långt har vi kvar till Japan?

Arnold märkte den svaga hastighetsminskningen och gjorde ett snabbt överslag.

— Det är en timme och tjugo minuter kvar till huvudön.

Dennings nickade.

— Okay, då kopplar vi bort Fyrans motor tills vi behöver den.

Innan han ens talat till punkt drog Stromp åt sig gasreglaget, slog av tändningen och flöjlade propellern. Sedan kopplade han in autopiloten.

Under den följande halvtimmen höll alla ett vakande öga på Fyrans motor medan Mosely fortlöpande rapporterade om den sjunkande temperaturen.

— Vi har landkänning, sa Arnold plötsligt. Det är en liten ö, som ligger omkring trettiofem kilometer rakt fram.

Stromp spanade genom kikaren.

— Den liknar en varmkorv med bröd, som sticker upp ur vattnet.

— Tvärbranta klippsidor, kommenterade Arnold. Inga spår av någon strand någonstans.

— Vad heter den? frågade Dennings.

— Den finns inte ens med på kartan.

— Några tecken till liv? Japsarna kan använda den som en framskjuten varningsstation.

— Den ser helt öde och övergiven ut, svarade Stromp.

Dennings kände sig trygg för tillfället. Inga fientliga fartyg hade siktats, och de befann sig för långt från land för att genskjutas av japanska jaktplan. Han satte sig till rätta i sätet och stirrade oseende ut över vattnet.

Mannarna slappnade av och skickade runt kaffe och salamismörgåsar, omedvetna om motorernas entoniga mullrande och den lilla prick som dök fram femton kilometer bort och dryga tvåtusen meter ovanför deras vänstra vingspcts.

Utan att mannarna på Dennings Demoner anade det, hade de bara fem minuter kvar att leva.

Fänrik Sato Okinaga såg solreflexen som blänkte till nedanför honom. Han tog runt planet i en gir och tryckte ner det i en svag dykning för att ta en närmare titt. Det var ett flygplan. Inget tvivel om den saken. Troligen ett plan från en annan patrull. Han sträckte sig efter mikrofonen till radion, men hejdade sig. Några sekunder till och han skulle kunna identifiera planet.

Som ung och oerfaren flygare var Okinaga en av de lyckliga. Av hans nyligen utexaminerade klass om tjugotvå, som genomgick snabbutbildning under denna för Japan så desperata tid, fick han och tre andra order att utföra kustpatrulleringar. Resten placerades ut på kamikazeförband.

Okinaga var djupt besviken. Han skulle med glädje ha gett sitt liv för kejsaren, men han hade accepterat det enformiga patrulluppdraget som en tillfällig kommendering, medan han hoppades på mer ärofulla uppdrag när amerikanerna invaderade hans fosterland.

När det ensamma planet blev större trodde Okinaga först att han drömde. Han gnuggade sig i ögonen och kisade. Han såg den långa flygkroppen i glänsande aluminium, de väldiga vingarna och den höga stjärtfenan, och sedan var det inget tvivel om saken . . . en amerikansk B 29:a.

Han stirrade häpet. Bombplanet kom flygande från nordost, från ett tomt hav, som bredde ut sig sjutusen meter längre ner. Frågor, som var omöjliga att besvara, for genom huvudet på honom. Varifrån hade det kommit? Varför flög det mot Japan med en motor flöjlad? Vilket var dess uppdrag?

Likt en haj, som sätter kurs mot en blödande val, styrde Okinaga närmare tills han var bara ett par kilometer från den stora bombaren. Fortfarande inga undanmanövrer. Antingen sov besättningen, eller också var alla ombord inställda på självmord.

Okinaga hade inte mer tid för gissningslekar. Det stora bombplanet tornade upp sig framför honom. Han sköt fram gasreglaget i sin Mitsubishi A6M Zero så långt det gick och tog runt planet i en dykande gir. Zeroplanet dansade lätt som en svala och dess kraftiga Sakaemotor förde honom in bakom och nedanför den glänsande B 29:an.

För sent siktade akterskytten jaktplanet, och för sent öppnade han eld. Okinaga tryckte in avfyrningsknappen på spaken. Han kände hur det lilla planet skakade när de båda kulsprutorna och de båda tjugomillimeterskanonerna fyrade av långa salvor, som slog in i det andra planet.

En lätt beröring av sidorodret och spårljussalvorna åt sig in i vingen och Treans motor på B 29:an. Motorkåpan revs upp och slets loss, och olja strömmade ut ur hålen. Sedan syntes de första flammorna. Bombplanet tycktes hänga svävande ett ögonblick innan det tippade över på sidan och dök ner mot vågorna.

Först efter det avklippta skriket från akterskytten och hans korta skottsalva insåg männen ombord att de var angripna. De hade ingen aning om vilket håll det fientliga jaktplanet hade kommit från. De hade inte mer än hämtat sig från förvåningen när de såg hur salvorna från japanen slog in i högervingen.

Ett kvävt rop hördes från Stromp.

— Vi störtar.

Dennings kämpade för att ta upp planet ur dykningen.

— Stanton, ropade han i mikrofonen, fäll bomben. Fäll den förbannade bomben.

Bombfällaren trycktes så hårt mot bombsiktet av centrifugalkraften att han inte kunde röra sig.

— Den går inte att fälla om vi inte tar upp planet, hojtade han tillbaka.

Treans motor brann för fullt. Den plötsliga förlusten av två motorer, båda på samma sida, hade vräkt över planet så att det stod på ena vingen. Med gemensamma krafter slet Dennings och Stromp för att räta upp det döende planet. Dennings drog åt sig gasreglagen och lyckades verkligen få upp planet ur dykningen.

Stanton rätade på sig från bombsiktet och öppnade bombluckorna.

— Håll kärran stadigt, skrek han fåfängt.

Han slösade inte bort någon tid på att ställa in bombsiktet utan tryckte bara ner fällningsknappen.

Ingenting hände. Planets våldsamma kast hade fått atombomben att fastna i det trånga bombrummet.

Vit i ansiktet slog Stanton på fällningsknappen med knytnäven, men bomben satt tjurskalligt kvar på plats.

— Den har låst sig, skrek han. Den faller inte.

Medan han kämpade för att vinna några ögonblick till i livet, medveten om att ifall de överlevde så måste de alla ta sitt liv med cyanidkapslar, gjorde Dennings sitt bästa att nödlanda med det dödligt sårade planet på vattnet.

Han klarade det nästan. Han hade bara ett femtiotal meter kvar innan han skulle buklanda på det så gott som helt lugna havet. Men det magnesium som fanns i och kring Treans motor blossade upp som en brandbomb och brände sig rakt igenom motorfästena och vingbalkarna. Motorn lossnade och föll och slet med sig vingens styrvajrar.

Fänrik Okinaga vek ut åt sidan med sitt Zeroplan och flög i spiral runt den skadskjutna B 29:an. Han såg hur den svarta röken och de orangegula flammorna ringlade sig likt långa penseldrag från den blå himlen. Med blicken följde han det amerikanska planet när det störtade i vågorna och vräkte upp en kaskad av vitskummande vatten.

Han cirklade runt och spanade efter överlevande men såg bara några bitar flytande vrakgods. Upprymd över sitt första nedskjutna fiendeplan — som också skulle visa sig bli hans enda — gjorde Okinaga en sista sväng runt rökpelaren innan han satte kurs tillbaka mot Japan och sin bas.

När Dennings sönderbrutna plan och dess döda besättning lade sig till den sista vilan på havsbottnen trehundra meter under ytan, gjorde sig en annan B 29:a i en senare tidszon och tusen kilometer ner mot sydost klar för inflygning mot målet. Med överste Paul Tibbets vid spakarna hade Enola Gay kommit in över den japanska staden Hiroshima.

Ingen av piloterna var medveten om den andre. Båda trodde att bara hans plan och besättning förde den första atombomben som skulle fällas över ett fientligt mål.

Dennings Demoner hade inte nått fram till sitt möte med ödet. Stillheten i havsdjupet var lika tät som det moln av tystnad vilket sänkte sig över händelsen. Det hjältemodiga försök som gjordes av Dennings och hans besättning begravdes under lager av byråkratisk sekretess och glömdes bort.

DEL I

BIG JOHN

1

3 oktober 1993

Västra Stilla havet

Den värsta delen av tyfonen hade passerat. De våldsamt piskande vågorna hade lagt sig men nådde fortfarande upp över bogen och slog in gröna och blytunga över däck, innan de fortsatte och lämnade en kokande virvel av vitt skum efter sig. De tjocka svarta molnen sprack upp, och vinden avtog till byiga femton meter i sekunden. I sydväst trängde sig knippen av solsken ner och målade blå ringar på de rullande dyningarna.

Oberörd av blåsten och det flygande skummet stod kapten Arne Korvold på bryggvingen till det norska Rindalrederiets kombinerade passagerar- och lastfartyg Narvik och riktade sin kikare mot ett väldigt fartyg, som vältrade sig redlöst i vågorna. Det var en riktig bjässe, ett japanskt biltransportfartyg av utseendet att döma. Hennes övervattenskropp sträckte sig från den trubbiga bogen till en tvärt avhuggen akter, likt en liggande avlång låda. Med undantag av bryggan och manskapsinredningen på övre däck fanns det inga ventiler eller fönster i hennes sidor.

Hon hade en slagsida på omkring tio grader, men hon rullade till tjugo grader när vågorna träffade hennes uppvända babords bredsida. Enda tecknet till liv var en tunn rökslinga, som steg från skorstenen. Korvold konstaterade bistert att livbåtarna hade satts ut, men han såg inget spår av dem när han lät blicken svepa spanande över det oroliga havet. Han ställde in skärpan i kikaren och läste det engelska namnet, som stod under de japanska tecknen i bogen.

Hon hette Divine Star.

Korvold återvände till den skyddade bryggan och stack in huvudet i radiohytten.

— Fortfarande inget svar?

Telegrafisten skakade på huvudet.

— Ingenting. Inte ett pip sedan vi siktade henne. Hennes radio måste vara ur funktion. Jag kan inte tänka mig att de har övergett fartyget utan att försöka sända en nödsignal.

Korvold stirrade tyst genom bryggfönstren på det japanska fartyget, som drev lite drygt en halv distansminut ner mot styrbord. Kaptenen på Narvik, norrman till börden, var en kortväxt, värdig man, som aldrig gjorde några överilade gester. Hans isblå ögon blinkade sällan, och kring munnen mellan den välansade mustaschen och det prydligt klippta skägget spelade ett ständigt småleende. Han hade varit till sjöss i tjugosex år, huvudsakligen på kryssningsfartyg, och hans varma och vänliga sätt gjorde att han respekterades av besättningen och beundrades av passagerarna.

Han drog i det korta gråsprängda skägget och svor för sig själv. Den tropiska stormen hade oväntat svängt norrut, korsat hans kurs och försenat honom nästan två dygn på hans färd från Pusan i Korea till San Francisco. Korvold hade inte lämnat bryggan på fyrtioåtta timmar, och han var helt slut. Just när han skulle gå in till sig för en välbehövlig vila siktade de den till synes övergivna Divine Star.

Nu stod han inför en gåta och ett tidsödande sökande efter det japanska biltransportfartygets livbåtar. På hans axlar vilade också ansvaret för hundratrettio passagerare, de flesta gröna av sjösjuka och inte alls på humör för någon räddningsoperation.

— Anhåller om att få gå över med några man för att undersöka läget, kapten.

Korvold såg upp på de markerade nordiska dragen i ansiktet hos förstestyrmannen Oscar Steen. Ögonen som betraktade honom avvaktande, var lika blå som hans egna, men med en något mörkare ton. Förstestyrmannen tornade upp sig smärt och rak som en lyktstolpe, med hyn solbränd och håret vitblont efter många och långa dagar i solen.

Korvold svarade inte genast men gick fram till ett bryggfönster och stirrade ner mot vattnet mellan de båda fartygen. Även om vädret hade lugnat sig var vågorna fortfarande mellan tre och fyra meter höga.

— Jag är inte på humör att riskera liv, Oscar. Vi bör nog vänta tills sjön lägger sig lite till.

— Jag har gått ut med båtar i värre väder än det här.

— Det är ingen brådska. Fartyget där borta är lika dött som en kropp i bårhuset. Och att döma av slagsidan och de tunga rörelserna har lasten förskjutits. Dessutom tar hon förmodligen in vatten. Det är bättre att låta henne vara och leta efter hennes livbåtar.

— Det kan finnas sårade där borta, envisades Steen.

Korvold skakade på huvudet.

— Ingen kapten skulle överge sitt fartyg och lämna sårade besättningsmän kvar ombord.

— Kanske ingen kapten vid sunda vätskor. Men vilken kapten skulle överge ett flytande fartyg och sätta ut livbåtarna mitt i en rasande storm utan att sända en nödsignal?

— Nog är det ett mysterium alltid, höll Korvold med om.

— Och sedan har vi lasten att tänka på, fortsatte Steen. Hennes sätt att ligga i vattnet tyder på att hon har full last. Hon ser ut att kunna ta minst sjutusen bilar.

Korvold gav Steen en listig blick.

— Har du börjat fundera på bärgarlön nu, Oscar?

— Ja, kapten, det har jag. Om hon är helt övergiven med full last och vi kan ta in henne i hamn, kan vi kräva en bärgarlön på halva hennes värde eller mer. Rederiet och besättningen skulle få dela på omkring hundra miljoner dollar.

Korvold funderade ett ögonblick medan girigheten brottades med de onda aningar som fyllde honom. Girigheten avgick med segern.

— Välj ut dina mannar, men se till att du får med andremaskinisten. Om det kommer rök ur skorstenen måste maskineriet fortfarande vara i gång, sa han och gjorde en kort paus. Fast jag skulle föredra att ni väntade tills vågorna hinner lägga sig en aning, tillade han sedan.

— Jag hinner inte, svarade Steen snabbt. Om slagsidan ökar tio grader till kommer vi kanske för sent. Det är bäst att jag ger mig av dit så snabbt som möjligt.

Kapten Korvold suckade. Han handlade mot bättre vetande, men han insåg också att när väl situationen för Divine Star blev känd, skulle varje räddningsbogserare inom tusen distansminuter komma stävande mot deras position likt bärgningsbilar som sätter högsta fart mot platsen för en motorvägsolycka.

Till slut ryckte han på axlarna.

— När du har övertygat dig om att ingen ur besättningen finns ombord, rapporterar du till mig så att jag kan börja söka efter hennes livbåtar.

Steen var borta nästan innan Korvold hade talat till punkt. Han samlade sina mannar, och tio minuter senare sattes barkassen ut i det kokande vattnet. Förutom han själv och fyra matroser bestod gruppen av av andremaskinisten Olaf Andersen och radiotelegrafisten David Sakagawa, den ende i besättningen på Narvik som kunde tala japanska. Matroserna skulle söka igenom fartyget medan Andersen undersökte maskinrummet. Steen skulle formellt ta det andra fartyget i besittning om det visade sig att det var övergivet.

Med Steen vid rorkulten stångade sig barkassen fram genom den grova sjön, kämpade sig upp över krönen på vågor som hotade att sluka den innan den störtade ner i vågdalarna. Den kraftiga marindieseln morrade utan ens en feltändning när de styrde ner mot biltransportfartyget med akterlig sjö och vind.

Hundra meter från Divine Star upptäckte de att de inte var ensamma. Ett stim av hajar cirklade runt det lutande fartyget som om något sjätte sinne talade om för dem att det skulle sjunka och kanske lämna några smakbitar kvar åt dem.

Barkassen rundade den trubbiga bogen och smög sig in på läsidan. För männen ombord såg det ut som om Divine Star skulle komma vältrande runt över dem för varje ny våg som krossades mot hennes skrov. När det väldiga fartyget kom ner i en rullning, slängde Steen upp en lätt nylonlejdare med en gripkrok av aluminium i ena änden. Vid tredje försöket gled kroken in över relingen och fick fäste.

Steen var den förste att äntra upp och in över relingen. Han följdes i snabb takt av Andersen och de andra. Sedan de samlats vid de stora ankarvinscharna ledde Steen dem uppför en brandtrappsliknande lejdare, som sträckte sig utefter överbyggnadens förliga, fönsterlösa sida. Efter att ha fortsatt fem däck kom de ut på den största brygga Steen någonsin hade sett under sina femton år till sjöss. Jämfört med bryggan på Narvik såg den här ut som en väldig gymnastiksal, och ändå fyllde den imponerande uppsättningen elektronisk utrustning bara ett litet utrymme mitt på bryggan.

Bryggan var tom på liv men belamrad med sjökort, sextanter och annan navigeringsutrustning, som ramlat ut ur öppna skåp. Två portföljer låg öppna på ett bord som om deras ägare bara hade lämnat rummet för ett ögonblick. Man tycktes ha övergett fartyget i vild panik.

Steen granskade huvudpanelen.

— Hon är helt automatmanövrerad, sa han till Andersen.

Andremaskinisten nickade.

— Och lite till. Alla kontroller är röstmanövrerade. Här behöver man inte föra över några spakar eller ge muntliga order till rorgängaren.

Steen vände sig till Sakagawa.

— Kan du koppla på den där saken och tala med den?

Den norskfödde asiaten lutade sig fram mot manöverpanelen och studerade den i flera sekunder. Sedan tryckte han in några knappar i snabb följd. Panelens lampor tändes, och hela enheten började brumma. Sakagawa såg på Steen med ett småleende.

— Min japanska är lite rostig, men jag tror att jag kan tala med den.

— Be att den rapporterar om tillståndet ombord.

Sakagawa sa något på japanska i en liten mikrofon och väntade hoppfullt. Efter några sekunder svarade en mansröst med lågt, tydligt uttal. När den tystnade stirrade Sakagawa tomt på Steen.

— Den säger att bottenventilerna står öppna och att vattnet står nästan två meter högt i maskinrummet.

— Ge den order att stänga ventilerna, sa Steen sammanbitet.

Efter en kort ordväxling med maskinen skakade Sakagawa på huvudet.

— Datorn säger att bottenventilerna är låsta i öppet läge. De går inte att stänga elektroniskt.

— Det ser ut som om jag har min uppgift klar, sa Andersen. Det är bäst att jag tar mig ner dit och stänger dem. Och säg åt den där förbannade roboten att han startar pumparna.

Medan han talade vinkade han åt två av matroserna att följa med honom, och de lämnade bryggan med snabba steg.

En av de kvarvarande matroserna kom fram till Steen med ögonen runda av chock och vit som ett lakan i ansiktet.

— Förstestyrman. . . jag har hittat ett lik. Jag tror att det är telegrafisten.

Steen skyndade in i radiohytten. En kropp satt formlöst hopsjunken i en stol framför radiosändaren. Mannen hade förmodligen haft vanliga mänskliga drag när han gick ombord på Divine Star, nu syntes ingenting av dem. Det fanns inget hår på huvudet och om det inte hade varit för tänderna, som grinade i ett dödskalleleende där läpparna suttit, hade Steen inte kunnat avgöra om det var framsidan eller baksidan han såg. Den döde tycktes ha fått huden bortsvedd av en intensiv hetta innan allt därunder hade smält ner ända in till benet.

Ändå fanns det inte minsta spår av vare sig stark hetta eller öppen eld. Kläderna var lika rena och nypressade som om han nyss hade tagit på sig dem.

Mannen såg ut att ha bränts upp inifrån.

2

Den fasansfulla stanken och den skrämmande synen fick Steen att vackla. Det tog en hel minut för honom att samla sig. Sedan föste han stolen med dess vedervärdige innehavare åt sidan och lutade sig fram över radion.

Som tur var hade frekvenstavlan vanliga siffror. Efter ett par minuters sökande hittade han de rätta strömbrytarna och anropade kapten Korvold på Narvik.

Korvold svarade genast.

— Kom in, Oscar, sa han ivrigt. Vad har ni hittat?

— Något ohyggligt har hänt här, kapten. Hittills har vi hittat ett övergivet fartyg med en död man ombord. Det tycks vara radiotelegrafisten, och han är bränd till oigenkännlighet.

— Brinner det ombord?

— Vi ser inga tecken till brand. Den datoriserade manöverpanelen visar grönt inom hela brandvarningssystemet.

— Finns det någon antydan om varför besättningen gick i livbåtarna? frågade Korvold.

— Inget direkt. De tycks ha gett sig av i panik efter att ha försökt sänka fartyget genom att öppna bottenventilerna.

Borta på Narvik stramades Korvolds läppar åt till en tunn linje, och knogarna vitnade när han kramade till om radiotelefonens lur.

— Ta om det där sista igen.

— Bottenventilerna står låsta i öppet läge. Andersen arbetar på att stänga dem nu.

— Varför i hela friden skulle besättningen försöka sänka ett fartyg med tusentals bilar ombord? undrade Korvold vagt.

— Det är något skumt som har inträffat här, kapten. Telegrafistens lik är fasansfullt vanställt. Han ser ut som om han har stekts på ett spett.

— Vill du att fatygsläkaren kommer över?

— Det finns inget han kan göra utom att konstatera dödsfallet.

— Uppfattat, svarade Korvold. Jag ligger kvar här i ytterligare trettio minuter innan jag ger mig av och söker efter de saknade livbåtarna.

— Har ni kontaktat rederiet, kapten?

— Jag väntar med det tills du kan bekräfta att ingen i den ursprungliga besättningen finns i livet för att protestera mot vårt krav på bärgarlön. Så fort du har övertygat dig om att fartyget verkligen är övergivet, ska jag sända ett meddelande till rederiet och tala om att vi har tagit Divine Star i besittning.

— Andersen arbetar redan på att stänga bottenventilerna och pumpa ut vattnet. Vi har maskinkraft och bör vara på väg snart.

— Ju förr dess bättre, sa Korvold. Ni driver mot ett stationärt brittiskt havsforskningsfartyg.

— Hur långt är det dit?

— Omkring åtta distansminuter.

— Då kan de känna sig trygga.

Korvold kunde inte komma på något mer att säga.

— Lycka till, Oscar, sa han bara. Se till att ni kommer i hamn så fort som möjligt.

Och sedan var han borta.

Steen vände sig om från radion och undvek den vanställda kroppen med blicken. En kall rysning for genom honom. Han väntade sig halvt om halvt att få se spökkaptenen från Flygande holländaren vandra fram och tillbaka över bryggan. Det finns inget så skrämmande som ett övergivet fartyg, tänkte han bistert.

Han gav Sakagawa order att leta rätt på och översätta fartygets loggbok. De båda kvarvarande matroserna skickades ner för att undersöka lastdäcken medan han själv systematiskt gick igenom befälens hytter och manskapsinredningen. Han kände det som om han vandrade genom ett hemsökt hus.

Med undantag av några slarvigt kringkastade plagg här och var såg allt ut som om besättningen skulle återvända vilken minut som helst. Till skillnad mot röran på bryggan tycktes allt bebott och helt normalt. I kaptenens hytt stod en bricka med två tekoppar som mirakulöst nog hade klarat sig från att falla i däck under stormen. En uniform var utlagd på sängen och ett par nyputsade skor stod prydligt nedanför den. Ett inramat foto av en kvinna och tre tonårssöner hade fallit omkull på det blankpolerade skrivbordet.

Steen tvekade när det gällde att rota i andra människors hemligheter och minnen. Han kände sig som en inkräktare.

Hans fot sparkade till mot något som låg under skrivbordet. Han böjde sig ner och tog upp föremålet. Det var en niomillimeterspistol. En österrikisk Steyr GB. Han körde ner den innanför byxlinningen.

Dubbelslagen från ett skeppsur ovanför skrivbordet fick honom att rycka till häftigt och han kände hur nackhåren reste sig. Han avslutade sitt sökande och skyndade tillbaka till bryggan.

Sakagawa satt i karthytten, med fotterna uppe på ett litet skåp, och studerade fartygets loggbok.

— Jaså, du hittade den, sa Steen.

— I en av de öppna portföljerna, svarade den andre och bläddrade tillbaka till första sidan. ’Divine Star’, läste han högt, sjuhundra fot, levererad den sextonde mars 1988. Befraktad och ägd av Sushimorederiet. Hemmahamn Kobe. På den här resan har hon sjutusentvåhundraåttioåtta nya Murmotobilar, som ska till Los Angeles.

— Någon antydan om varför besättningen övergav henne? undrade Steen.

Sakagawa skakade förbryllat på huvudet.

— Inte ett ord om vare sig katastrof, pest eller myteri. Ingen rapport om tyfonen. Men den sista anteckningen är lite underlig.

— Läs den högt.

Sakagawa tog ett par sekunder på sig och kontrollerade att hans översättning från japanska till norska var någorlunda korrekt.

— Jag får ihop det till: Vädret allt sämre. Sjöarna tilltar. Besättningen lider av okänd sjukdom. Alla sjuka inklusive kaptenen. Matförgiftning misstänks. Vår passagerare, Yamada, hög direktör vid rederiet, kräver i ett hysteriskt utbrott att vi ska överge fartyget. Kaptenen tror att Yamada har fått ett nervsammanbrott, och har gett order om att han ska hållas instängd i sin hytt.

Steen såg uttryckslöst på Sakagawa.

— Är det allt?

— Det är den sista anteckningen, sa Sakagawa. Sedan finns det inget mer.

— När är den daterad?

— Den första oktober.

— Det var för två dagar sedan.

Sakagawa nickade frånvarande.

— De måste ha övergett fartyget strax efteråt. Förbaskat underligt att de inte tog med sig loggboken.

Långsamt gick Steen in i radiohytten medan han försökte tolka loggbokens sista anteckning. Plötsligt stannade han och sträckte ut handen för att ta stöd mot dörrkarmen. Hytten tycktes dansa för ögonen på honom och han mådde illa. Kväljningarna steg upp i halsen på honom men han tvingade tillbaka dem. Sedan försvann attacken lika snabbt som den hade kommit.

Han fortsatte ostadigt fram till radion och anropade Narvik.

— Det här är förstestyrman Steen som anropar kapten Korvold. Kom.

— Ja, Oscar, svarade Korvold. Fortsätt.

— Slösa inte bort tid på att leta efter några livbåtar. Loggboken för Divine Star tyder på att besättningen övergav fartyget innan tyfonen slog till. De gav sig av för nästan två dygn sedan. Vindarna och sjöarna måste ha svept iväg dem minst hundra distansminuter bort vid det här laget.

— Under förutsättning att de överlevde.

— Vilket knappast är troligt.

— Gott, Oscar. Jag håller med om det meningslösa i att börja söka nu. Vi har gjort allt som kan väntas av oss. Jag har larmat sjöräddningen på Midwayöarna och i Hawaii och dessutom alla fartyg i närheten. Så fort ni får styrfart återtar vi vår kurs mot San Francisco.

— Uppfattat, svarade Steen. Jag är på väg till maskinrummet nu för att kolla med Andersen.

Steen hade inte mer än brutit förbindelsen när fartygets interna telefon surrade.

— Bryggan, svarade Steen.

— Förstestyrman Steen? sa en matt röst.

— Ja, vad är det?

— Matros Arne Midgaard här. Kan ni komma ner till C-däck med detsamma? Jag tror att jag har hittat något . . .

Midgaard avbröt sig plötsligt, och Steen kunde höra hur han försökte kräkas.

— Midgaard, mår ni inte bra?

— Var snäll och skynda er.

Sedan bröts förbindelsen.

— Vilken knapp ska jag trycka på för att komma till maskinrummet? hojtade Steen till Sakagawa.

Det kom inget svar. Steen gick tillbaka in i karthytten. Sakagawa satt där blek som döden, och han andades flämtande. Han höjde blicken mot Steen.

— Fjärde knappen . . . till maskin, flämtade han ansträngt.

— Vad är det med dig? frågade Steen ängsligt.

— Vet inte. Jag. . . jag mår för jävligt. . . och jag har kräkts två gånger.

— Håll dig uppe, sa Steen sammanbitet. Jag ska kalla hit de andra. Vi lämnar det här dödsskeppet.

Han slet åt sig luren och tryckte in knappen till maskinrummet. Det kom inget svar. Fruktan sköljde i en isande våg genom honom. Fruktan för något okänt som drabbade dem. Han inbillade sig att han kände hur lukten av död genomsyrade hela fartyget.

Steen kastade en snabb blick på en däcksplan, som satt på skottet, och rusade sedan nerför lejdarna sex steg i taget. Han försökte springa hela vägen mot de väldiga lastdäcken, men illamåendet fick magmusklerna att knyta sig i kramp, och han vacklade genom gångarna likt ett fyllo i en gränd.

Till slut kom han ut på C-däck. Ett hav av bilar i olika färger sträckte sig hundra meter för- och akteröver. Häpnadsväckande nog, och trots stormens krafter och fartygets slagsida, stod de alla kvar på sina platser.

Steen ropade ursinnigt på Midgaard med en röst som ekade mellan stålskotten. Tystnaden var det enda svar han fick. Sedan upptäckte han den, egendomligheten som avtecknade sig likt ett ensamt plakat, vilket stack upp mitt i en folkmassa.

En av bilarna hade motorhuven uppfälld.

Han vacklade in mellan de långa raderna, föll mot dörrar och stänkskärmar, slog i knäna mot utstickande kofångare.

— Är det någon här? ropade han igen då han närmade sig bilen med den uppfällda motorhuven.

Den här gången hörde han ett svagt stön. Med några långa steg var han framme vid bilen och stirrade förstenad på Midgaard, som låg hopsjunken vid ena framhjulet.

Den unge sjömannens ansikte var fyllt av rinnande sår. Blodblandad fradga trängde ut ur munnen på honom. Ögonen stirrade oseende. Armarna var blåröda av blödningar under huden. Han tycktes dö mittför ögonen på Steen.

Steen sjönk ihop mot bilen, stel av fasa. Han tog sig åt huvudet i en gest av hjälplöshet och förtvivlan, utan att lägga märke till de stora hårtussar som följde med när han lät händerna sjunka ner utefter sidorna.

— Varför i hela fridens namn dör vi? viskade han och såg sin egen skrämmande död avspeglad i det öde som drabbat Midgaard. Vad är det som tar livet av oss?

3

Djuphavsfarkosten Old Gert hängde dinglande under en stor kran monterad i aktern på det brittiska havsforskningsfartyget Invincible. Vågorna hade lagt sig tillräckligt för att man skulle våga sätta ut Old Gert och göra en första sonderande undersökning av havsbottnen femtusentvåhundra meter längre ner, och hennes besättning gjorde de sista säkerhetskontrollerna före nedstigningen.

Farkosten var den senaste i sitt slag och representerade ett helt nytt tänkande på djuphavsforskningens område. Den var byggd av ett brittiskt rymdbolag och skulle nu göra sin jungfrudykning ner till Mendocinoförkastningen, en väldig spricka i Stilla havets botten, som sträckte sig från Kaliforniens kust och halvvägs till Japan.

Till det yttre skilde den sig helt från tidigare djuphavsfarkoster. I stället för det vanliga cigarrformade skrovet med en genomskinlig kapsel hängande undertill bestod den av fyra titanförstärkta plastklot förbundna av cirkelrunda tunnlar. Vid en första anblick liknade den mest en modern skulptur. Ett klot innehöll en rikhaltig och komplicerad kamerautrustning, medan ett annat var fyllt med luft- och ballasttankar och batterier. I det tredje hade man placerat syrgasutrustningen och elektromotorerna. Det fjärde klotet, det största, var placerat ovanför de tre andra och rymde besättningen och manöverorganen.

Old Gert var byggd för att stå emot det oerhörda trycket i världshavens djupaste delar. Underhållssystemen kunde hålla besättningen vid liv i fyrtioåtta timmar, och farkosten hade motorstyrka nog för att ta sig fram genom den svarta avgrunden med en fart av upp till åtta knop.

Craig Plunkett, chefsingenjör och befälhavare ombord på Old Gert, satte sin signatur på de sista checklistorna. Han var en man strax under de femtio med grånande hår, som han hade kammat framåt för att dölja en tilltagande flint. Ansiktet var rödblommigt och ögonen mellanbruna med påsar som hos en ledsen blodhund. Han hade varit med när Old Gert byggdes och betraktade henne nu som sin privata yacht.

Han drog på sig en tjock ylletröja mot den väntade kylan från det kalla bottenvattnet och stack ner fötterna i ett par pälsfodrade mockasiner. Han klev ner i ingångstunneln och stängde luckan efter sig. Sedan fortsatte han ner i manöverklotet, där han kopplade in sig på det datorstyrda livsuppehållande systemet.

Dr Raul Salazar, expeditionens maringeolog från University of Mexico, satt redan på sin plats, upptagen med att finjustera en av bottenhydrofonerna.

— Jag är klar att ge mig av, sa Salazar.

Han var ett litet energiknippe med en väldig svart kalufs, snabba rörelser och svarta ögon. Blicken flackade hela tiden vaket sökande och stannade sällan mer än två sekunder i