Operation Vildkatt

By Hans Nordström

Den 34-årige rymdpiloten Nicholas Feldhof är på väg att göra något förbjudet. De är honom hack i häl, men om hans beräkningar stämmer är han redan utom räckhåll. Beräkningarna måste stämma, annars är hans liv snart över. Då kommer rymden svälja honom hel. Ända sedan han var liten har Nicholas varit fascinerad av Jorden. Planeten som mänskligheten tvingades lämna för ett underjordiskt liv på Mars. Snart stod det dock klart att hans brinnande intresse för deras hemplanet var ett farligt sådant. Något som skulle komma att göra hela hans familj till en måltavla. Vad var det som hände när faderns rymdskepp exploderade? Som vuxen bär Nicholas med sig fler frågor än svar – och allt kretsar kring det mystiska kodnamnet Operation Vildkatt. Varför är det så hemligt att orden knappt tål att viskas? Och hur kunde egentligen en nyfiken tonåring bli säkerhetspolisens högsta prioritet? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726887358

Book preview

1

Han kunde inte längre undgå att ta intryck av orden, de kom i en strid ström ur radion, fladdrade hotfullt över honom som trasiga segel på en båt, som ovälkomna förebud om en katastrof! Återigen skorrade trafikledarens upprörda röst i högtalaren. Nicholas hörde hur den började spricka upp i falsett.

Red Eagle, återvänd omedelbart till basen!

Han svarade inte.

Red Eagle, meddela dina avsikter, du är på väg in i skyddszon tretton utan tillstånd!

Nicholas teg. En kort stund balanserade han mellan ljus och mörker. Sedan sköt hans rymdskepp som en gnistrande diamant ut i ljuset.

Han mötte morgonen i artontusen kilometer i timmen. Och han skrev tigande in koordinater i rymdskeppets färddator.

Horisontens kurvatur lyste som glödgat järn, och på bergen under honom brann den begynnande dagen i orange och rött.

Red Eagle… Red Eagle från Valdez Center. Besvara vårt anrop!

De högsta bergstopparna stötte redan i gult. Skuggorna flydde desperat ner i dalgångarna och upplöstes. Och framför honom skimrade atmosfären i ljusaste rosa mot den svarta rymden. Det enda som bröt mot det rödaktiga, gula och svarta var morgondimman. Den låg

ännu kvar en stund, längst ner i de djupaste skikten av topografin, som drömmar vävda av planeten själv. Långt bort i nordväst, över en ensam vulkankrater, lyste tunna cirrusmoln röda som blod.

Red Eagle, detta är vår sista varning, återvänd till basen, annars måste vi vidta motåtgärder!

Motåtgärder. Det blev till sist alldeles omöjligt att bortse från trafikledarens ord. Nicholas drog irriterat ihop ögonbrynen i ett försök att bara tänka på koordinaterna, men lyckades inte. Han såg upp från bildskärmen och lät blicken förlora sig i oändligheten utanför frontrutan. Motåtgärder… hade han förbisett något? Han var utom räckhåll. De kunde inte nå honom nu. Eller kunde de det? En våg av oro bröt dånande in över honom, rev och slet i honom och han kände hur det började värka i mellangärdet.

Tänk om… Känslan av annalkande fara växte i styrka, den hade alltid lett honom rätt tidigare, och nu vägrade den att ge med sig.

Motåtgärder. Han upprepade ordet för sig själv ännu en gång, smakade på det, men försiktigt, som om det var giftigt. Vilka motåtgärder? När? Han måste göra något. Tänk Nicholas… tänk!

Han var medveten om att han borde återgå till sina beräkningar. Tiden rann ut för honom, och han visste det, men det kostade honom ytterligare några dyrbara sekunder och en våldsam kraftansträngning att ignorera oroskänslan i magen och slita sig ur tankebanan han ofrivilligt hamnat i, tvinga sig till att bara arbeta med koordinaterna. Hans beräkningar måste bli rätt, allt annat var av underordnad betydelse. Han kontrollerade en sista gång raden av siffror på dataskärmen. Ett misstag nu, och skeppet skulle bli hans fängelse och grav på en evig resa genom rymden.

Om en liten stund skulle han lämna sitt kretslopp runt Mars och hamna i en hyperbolisk bana, själva solen kunde då släppa taget om honom om han inte aktade sig och han skulle obönhörligen falla ut i kosmos, ut i det stora mörkret mellan stjärnorna.

För att färdas till en annan planet i solsystemet gällde det att sikta noga i starten. Hela operationen kunde liknas vid att kasta en sten (destinationsplaneten) snett upp i luften och medan den föll i en båge mot marken, träffa den med en annan sten (rymdskeppet). Svårt, men inte omöjligt. I rymdfart hade det praktiserats i mer än tusen år, men aldrig någonsin tidigare i ett så djärvt och kraftfullt kast att det ledde ut ur solsystemet om man missade målet.

Han skulle färdas som den andra stenen, ett stycke levande materia utslungad i oändligheten, i andlös spänning jagande mot sitt rendez-vous.

Om exakt tre minuter och tjugoåtta sekunder, skulle datorn programenligt starta de två huvudraketerna i rymdskeppet och kasta honom miljontals kilometer ut i tomheten. Han skulle anlända till en punkt någonstans där ute samtidigt med den azurblå nålspets som strålade likt en ljusstark stjärna vid Lyrans stjärnbild, snett bakom och ovanför honom, allt naturligtvis under förutsättning att han gjorde rätt.

Nicholas Feldhofs anletsdrag framträdde klart när morgonljuset ersatte det matta återskenet från instrumentbelysningen. Han såg blek ut, och blekheten förstärktes av hans kolsvarta hår och solljuset som obarmhärtigt stack honom i ögonen. Hans ansikte var smalt och hade ett drag av vekhet som ett par bestämda linjer kring munnen inte helt kunde dölja. Han var trettiofyra år och hade flugit i sexton.

I rymdflottan var det så, att besättningsmedlemmarna bokstavligt talat lade sina liv i varandras händer. Och det fanns ingen som inte med glädje skulle flyga med Nicholas, han var helt enkelt en strålande rymdpilot. I arbetet strävade han efter perfektion. Flygningen var för honom passion och skön konst.

Han var en rymdens vagabond, en vandrare bland stjärnor. I rymden mötte han det outsägliga. Och när han kom hem till sina nära, förnam de något svårbestämbart hos honom, som en fin överström av galaktiskt ljus ur hans ögon, och de visste att så länge ljuset bodde där inne stannade han hos dem.

Det var annorlunda nu. Den här gången hade han oåterkalleligen kapat alla förtöjningar. Det fanns ingen väg tillbaka.

Han ångrade sig inte, men medan det avgörande ögonblicket närmade sig då raketerna skulle starta, syntes det att han kämpade mot ett inre motstånd. Och hans ansikte var fårat av trötthet. Det bar tydliga spår av stor själsvånda.

Högtalaren kom till liv igen, men det var inte längre trafikledarens röst. För första gången lystrade Nicholas med alla sinnen på helspänn.

Red Eagle från Nova… Nicholas, det är Stefan, Stefan de Costa.

Rösten träffade honom som ett slag i solarplexus. Han fick svårt att andas, kände blodet banka i huvudet medan han kämpade för att återvinna herraväldet över sina känslor. Han ville inte höra den rösten nu, den gjorde det mycket svårare, påminde honom om så mycket. Det var som om den rev upp ett dammoln från förgången tid, ett stoftmoln som rörde sig i hans inre, stoft som legat stilla i många år. Och inne i molnet vred sig de små partiklarna sakta runt och han såg bilder, episoder från sitt eget liv stå fram ur dem. Han såg in i molnet – och mindes.

Han hade inte alltid sträckt sig mot stjärnorna på silverblanka vingar.

En gång hade han varit en nervös aspirant som väntat på sin tur att ta plats bakom instrumentpanelen i simulatorrummet.

En gång hade han stått innanför de kala stenväggarna, inpyrda av fruktan från generationer av aspirantkullar.

En gång hade han, precis som nu, påbörjat en flygning som förändrade allt…

Och han mindes rädslan. Den låg tjock i luften. Den lägrade sig tungt över honom och de tjugonio andra aspiranterna.

När det var hans tur att ta plats i simulatorn mätte han avståndet över det tomma golvet till simulatordörren med blicken. Det kändes som att stå vid kanten av ett stup. Nu måste han kliva över kanten, och det knöt sig i magen.

Uttagningsproven till rymdpiloter ägde alltid rum vid rymdflygstyrelsens huvudkontor i Labelle, huvudstad på Mars. Så också när Nicholas väntade på sin tur i flygsimulatorn. Kontoret upptog de nedersta sju våningarna i den tolv våningar höga byggnaden belägen vid Silverparken, just där Stjärnavenyn och Fjortonde gatan löper samman.

På sjunde våningen satt chefen för den tekniska byrån, Peter Carrington. Förutom dataavdelningen på andra våningen samt driften av de enormt komplexa flygsimulatorsystemen på bottenvåningen, ansvarade han för alla fasta installationer på Mars som hade att göra med rymdverksamheten. Han vände sig mot fönstret där eftermiddagsljuset föll in och bildade en varm sjö på golvet, och tackade sin lyckliga stjärna för att han arbetade vid Silverparken. Parken var den modernaste i Labelle, och hade fått sitt namn för att den var den första med en artificiell sol. Varje morgon steg ett briljant vitt ljus långsamt upp i det tjugofemtusen kvadratmeter stora kupolformade taket över parken och fick de omgivande husfasaderna att blänka som silver. När kvällen kom sjönk ljuset ner på den motsatta sidan.

På natten glödde kupolen av ett svagt, indirekt ljus som spred ett romantiskt skimmer över parken. Ljuset drog till sig stadens kärlekspar lika säkert som nattfjärilar dras mot lampan. Varje kväll syntes de promenera hand i hand under tårpilarnas kronor eller sitta tätt omslingrade på bänkarna och se upp genom trädens grenverk mot den konstgjorda himlen. De flesta av dem såg mycket sällan den riktiga himlen. Labelle låg under jord för att undgå den kosmiska strålningen, precis som alla andra städer på Mars.

Carrington lade ifrån sig rapporten han studerat och tog sig fundersamt om hakan medan han såg ut genom fönstret. Han var i femtioårsåldern och hade arbetat åt rymdflygstyrelsen i sju år. Han var omvittnat mycket kompetent, framför allt hade han lyckats organisera verksamheten så skickligt att det nästan aldrig uppstod några allvarliga störningar på grund av tekniska missöden, något som noterats på högsta ort. Hemligheten bakom hans framgång låg till stor del i hans förmåga att ta folk. Han fick sina medarbetare på alla nivåer att känna sig betydelsefulla. När det verkligen gällde, kunde de överträffa sig själva för att lösa plötsligt uppkomna problem. Det fanns bara en person han inte riktigt fick grepp om – Nikolai Adamenko, chefsteknikern på flygsimulatoravdelningen. Det var inte så att Adamenko gjorde ett dåligt jobb, tvärt om, hans förmåga att sätta sig in i tekniska problem var enastående, och Carrington såg alltid till att Adamenko fanns med om det drog ihop sig till kris någonstans. Men för att denne oerhört argsinte man skulle fungera i sitt arbete var det nödvändigt att hantera honom med silkeshandskar.

Carrington tänkte på att det var prov till rymdflygskolan idag, massor av folk på Adamenkos avdelning, något som denne givetvis avskydde. Dessutom fanns en delegation från skolans intagningsnämnd på studiebesök där nere. Han trummade med fingrarna mot bordsskivan och betraktade sjön av ljus som sakta förflyttade sig över golvet och spred sig in över hans skrivbord.

Anne, sa han sedan och höll knappen på sin snabbtelefon nertryckt. Jag finns hos Greven den närmaste halvtimmen. Jag kan ta samtalen där om någon söker mig.

Du har möte med ledningsgruppen klockan fyra, påminde hans sekreterare honom och tänkte att hon antagligen skulle bli tvungen att påminna honom igen. När Carrington var hos Greven kunde det ta hela dagen.

Ja, jag vet. Var snäll och lägg föredragningslistan på mitt bord.

Ska bli.

I hissen på väg ner till bottenvåningen tänkte Carrington på Nikolai Adamenko och undrade om denne visste att alla, från vaktmästarna till direktören, kallade honom Greven. Säkert inte, besvarade Carrington sin egen fråga, då hade han fått en hjärtattack och dött på fläcken!

Att kallas Greven kunde ju förefalla smickrande, det var bara det att våningen där Greven tronade bland sina maskiner aldrig fick heta något annat än Transsylvanien…

De som arbetat länge i huset kunde berätta att det var en skräckslagen pilotaspirant som först, och mycket träffande tyckte de flesta, kallat honom greve Drakula. Ytligt sett sög denne udda och uppenbarligen mycket ensamme man näring till sitt ego ur aspiranternas rädsla. Ju mindre aspiranterna kände sig i sin fruktan för att misslyckas, desto starkare såg Greven ut att bli, som om hans självkänsla växte när deras krympte.

Peter Carrington var inte övertygad om att det förhöll sig precis så. Under sju års kontakter med Greven hade han ibland spårat något annat under den hetlevrade ytan. Det han sett då stämde inte med bilden av en människa som likt en vampyr suger näring ur andra människor.

Greven förstod sig på teknik, inte människor, han var rädd för dem. Han gömde sin egen rädsla bakom en mur av aggressivitet, det var i varje fall Carringtons enkla förklaring.

Det var som om Greven hatade hela människosläktet, men Carrington smålog när han tänkte på hur mannen kärleksfullt vårdade sina maskiner. Han älskade sina flygsimulatorer. Det hela verkade ha utvecklats till något som närmast kunde beskrivas som en kamp, en tävlan, där Greven och hans maskiner befann sig på ena sidan och aspiranterna som kom för att betvinga dem på den andra. Det var ju löjligt! Men vad kunde han göra? Carrington kände sig för ovanlighetens skull hjälplös när han väcktes ur sina funderingar av hissdörrarna som öppnades på bottenvåningen, i Transsylvanien.

Det är konstigt så fort en människas perspektiv förskjuts, tänkte han när han klev ur hissen och såg sig omkring. De två nedersta våningarna låg under gatuplanet, inga fönster. Innan han började arbeta vid Silverparken skulle han inte ha ägnat frånvaron av fönster en tanke, så var det överallt, men nu kände han sig alltid på något egendomligt sätt betryckt när han kom hit ner. Han hade vant sig vid sitt ljusa arbetsrum på sjunde våningen. Ibland hemföll han åt att sitta och se ut på den konstgjorda himlen eller att betrakta det varma ljuset som sakta kröp över golvet i hans rum när dagen fortskred. Det var som om ljuset väckte något som låg och slumrade i hans blod, något som sovit i generationer. I början, när han just flyttat in till Silverparken, försökte han tala med andra människor om det, men ingen förstod vad han menade, ingen annan än en rymdpilot han kände.

Greven satt precis där Carrington väntat sig, vid en dataterminal i simulatorhallen, strategiskt utplacerad så han kunde se aspiranterna. Greven hade dessutom ett övervakningsrum utanför simulatorhallen, fullpackat med mät- och kontrollinstrument, men där hade han ingen fysisk kontakt med aspiranterna. Han måste naturligtvis vara i själva simulatorhallen för att kontrollera att ingen av dem ställde till något sattyg med hans maskiner! På en TV-monitor framför sig såg han också vad som pågick inne i den simulator som användes för proven. Där satt en kortvuxen och senig pojke. Han hade nyss startat och låg i en brant stigning upp genom atmosfären. När han gick över från jet- till raketdrift började skeppet skälva som ett löv. Två mörka transpirationsfläckar växte hastigt fram under armarna på pojkens skjorta. Och handen, handen grep krampaktigt om styrspaken så att knogarna vitnade! Sedan lade sig rymdskeppet blixtsnabbt upp och ner. Febrila pareringar med spaken. Och så spann det, spann runt sin egen axel som en kula, nyss avlossad från gevärspipans räfflade lopp. Ett efter ett passerade rymdskeppets olika system sina toleransnivåer.

Ackompanjerad av blinkande varningsljus och ett envetet ringande larm störtade den stackars aspiranten i en vild dödsdans mot marken.

Hej, Nikolai, hur är läget? Carrington överraskade Greven genom att tyst komma upp bakifrån. Greven snurrade runt i sin stol och sken upp. Carrington undrade sin vana trogen om det var för att han blev glad åt att se honom eller bara för att han fick tillfälle att klaga över något, som en sorts