Uppvaknandet

By A. R. Yngve

Världen som vi en gång kände har gått förlorad. Krig och katastrofer har ärrat jorden och civilisationen har dragit sig tillbaka till stadsstater där herrar härskar med hjälp av sina riddare. Den medeltida framtid som möter David Archibald när han efter 900 år väcks ur sin frusna sömn är allt annat än vad han förväntat sig, men det dröjer inte länge förrän han inser att han har en viktig roll att spela i den nya världen ... Uppvaknandet är den första delen i romanserien Darc Ages - De mörka tidevarven. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 2, 2021
• ISBN: 9788726739497

Book preview

Första Boken: Uppvaknandet

I ÅRET 940 EFTER MONRO GJORDES EN UPPTÄCKT SOM SKULLE OMVÄLVA VÅR SLITNA, KRIGSTRÖTTA JORD.

I Damon City, i Norra Castilia, genomsökte Lord Bor Damons trofasta tjänare Ödemarkernas uråldriga ruiner om natten. Deras herre, en nyfiken man, hoppades att de skulle föra med sig några värdefulla fynd åt hans folk – fastän många av hans likar och tjänare fruktade att sådana utflykter skulle kunna föra Pesten, eller De Vars Blotta Namn Bringar Sjukdom, innanför Damon Citys murar.

För att mildra denna oro höll Lord Bor Damon de nattliga expeditionerna hemliga. Tiden och datumet för den omvälvande upptäckten registrerades av hans tjänares minneshjul. Vid exakt 3 timmar och 47 minuter på morgonen den 8:e mars grävde tjänarexpeditionen upp Darcs odöda kropp. Inte anade väl dessa underdåniga metallgestalter att deras upptäckt skulle ändra historiens lopp…

Utdrag ur Librians Krönikor (översatt från originalspråket)

En robots huvud

Kapitel 1

De fyra robottjänarna trädde in i de mosstäckta ruinerna av det som en gång för många hundra år sedan varit katedralen i en stor stad. De återstående väggarna sträckte sig mot skyn likt en jättes halvt begravda hand, som om de försökte klösa sig fria från tidens spillror. Månen var inte synlig denna natt, men robotarnas sensorer uppfattade infraröd värme från levande varelser lika väl som ultravioletta strålar. De behövde inget ljussken för att genomsöka ruinerna. Det svaga röda skenet från deras visirplattor rörde sig medan de sökte av den mörka jorden och stenarna för att finna något spår av metall – av vad som helst som kunde tänkas intressera deras ägare, Lord Bor Damon.

Ett dämpat surrande av servomotorer, samt enstaka klickljud och pysanden från deras hydrauliska system, var allt oväsen de förde. De kommunicerade inte, deras uppgift var bestämd: Finn något av intresse och återvänd till Damon City före gryningen. Om De Spetälska skulle finna er måste ni omedelbart förstöra er själva och er flygfarkost.

Det är svårt att säga om dessa maskiner kunde känna äkta rädsla. Deras rikt utsirade, hjälmformade metallhuvuden var oförmögna att visa ansiktsuttryck. I vilket fall vandrade de omkring så tyst och försiktigt som en tvåbent robot i mänsklig storlek klarade.

Efter ett par minuters sökande över den väldiga kyrkoruinen hände något. Roboten som bar namnet Vhustank – graverat på dess panna under Damons släktvapen – klev på en bred, grästäckt stenplatta. Helt oväntat gav plattan vika under dess fot av stål och bly. Med en sugande suck av nedåtströmmande luft föll Vhustank. Han yttrade inte ett ord.

Ljudet av hans fall larmade de tre andra robotarna: Surabot, Avton och Lachtfot. De tågade fram för att hjälpa sin fallne kamrat – kanske inte så mycket av medkänsla, som för att deras direktiv befallde dem att skydda sin ägares egendom, men vem vet?

När de skådade ned i det fyrkantiga hål där marken störtat in, såg de vad inget mänskligt öga skulle ha kunnat urskilja i mörkret: Vhustank var oskadd. Han och plattan som han låg på hade rasat ett par meter och landat på en hög med ruttnade kistor, vilka hade knycklats ihop som mjukt papper under deras tyngd.

Fungerar du fortfarande, Vhustank? frågade Surabot i en mycket låg, metallisk ton – konstruerad för att förstås av människor likaväl som maskiner.

Jag har inga allvarliga skador, svarade Vhustank genast. Han vred redan huvudet runt för att läsa av den nya omgivningen. Jag verkar ha nått en lägre kammare. Var vänlig och förbered att hjälpa mig upp med repen. Ett ögonblick –

Hans röda visirplatta stannade upp och riktades mot en alkov längre in i kryptan. Jag registrerar ett stort metallföremål i närheten. Jag ska undersöka det närmare. Ett ögonblick – en svag radioaktiv strålning kommer från föremålet.

Lachtfot förklarade i neutral ton: Vhustank: om du finner något tecken på likhet med de historiska framställningarna av Radioaktiva Vapen, var vänlig och undvik föremålet tills vår herre har underrättats.

Det var en robots sätt att säga Var försiktig.

Vhustank ignorerade Lachtfot, kravlade upp på fötter och gick bort till en sarkofag som låg i ett hörn av den övergivna kammaren. Råttor, ormar, fladdermöss och insekter skyndade undan när han tände lampan på sin visirplatta för att få en tydlig bild av artefakten. Sarkofagen var mycket gammal och täcktes av ett tjockt lager av smuts och damm. Vhustank plockade fram ett litet borsthuvud från sin runda midja, skruvade loss sin vänstra hand och passade in borsten på handledens hylsa. Med ett lågt vinande läte började borsthuvudet rotera mycket fort. Vhustank polerade ordentligt bort dammet från sarkofagens yta, från toppen och nedåt.

När han var färdig, tog Vhustank ett steg tillbaka för att söka av det blottade föremålet. Den rengjorda kistans utsida visade sig vara gjord inte av metall – men ett slags kompositmaterial, täckt av ett mycket tunt skikt substans lika hård som diamant. Det var faktiskt diamant: joniserade kolatomer som sprejats över skalet av betong och plast. Metallföremålet som Vhustank uppfattat låg gömt djupt inne i skalet.

Roboten lade märke till en inskription på en metallplatta på sarkofagens sida. Bokstäverna hade en ålderdomlig men igenkännlig stil: Gammal Juro. Plattan hade blivit illa skrapad hundratals år tidigare – när någon sedan länge bortglömd tjuv hade avlägsnat det mesta av plattans tunna guldbeläggning. För roboten löd skylten:

D

ARC

På ett ögonblick sökte Vhustank i sitt minne efter ordet D. ARC eller DARC, och fann ingenting betydelsefullt. Vhustank fattade ett snabbt beslut.

Föremålet kallas’DARC' och verkar vara ofarligt, sade han till sina kamrater. Var vänlig och hjälp mig lyfta mig själv och DARC upp till marknivån.

Medan han talade plockade Vhustank upp repen som de andra halade ned genom öppningen. Han band fast dem i några hål i sarkofagens ytterskal. Surabot sade: Jag samtycker. Handla snabbt, gryningen infaller strax.

Utan invändningar slängde Avton och Lachtfot ned ännu ett rep och lyfte upp Vhustank, som höll fast i sarkofagens rep. Sedan började alla fyra hala upp den tunga kistan. Påfrestningen på deras motorer och battericeller var anmärkningsvärd, men inom deras gränser; sarkofagen vägde mycket mindre än ett halvt ton. När den hade lyfts upp till marknivån, placerade robotarna sig längs dess långsidor.

Surabot sade: Börja kollektiv lyftprocedur… nu.

Som en smidig, mekanisk parodi på ett begravningståg gick de fyra metallfigurerna ned på knä och lyfte sarkofagen på sina skuldror, och stod sedan upp.

De gick sakta till ruinens ände och nedför grässluttningen som växte över ingångstrappan till den forna katedralen. Processionen marscherade tyst över den forntida stadens gräsklädda, ödsliga gator – mot den väntande obemannade flygfarkosten som var märkt med Bor Damons emblem.

De tågade uppför lastrampen, som vecklade ihop sig efter dem. Robotarna kedjade fast sarkofagen på lastrummets golv, medan Surabot intog pilotsätet. Han startade upp farkostens jetmotorer. Jettubernas köldysor tjöt igång och pressade den strömlinjeformade flygmaskinen sakta uppåt, och vidare – tills den steg över labyrinten av ödelagda stadskvarter. Farkosten vände nosen mot Damon Citys glittrande ljus borta vid den mörka horisonten, och flög rytande iväg. Bullret ekade och rullade över ruinerna och väckte upp djurlivet. Nattdjuren ylade och tjöt skräckslaget till svar.

Farkosten nådde staden i god tid före gryningen.

Lord Bor Damon

Kapitel 2

Herre! ropade Librian och knackade på sin härskares sovrumsdörr.

Bor Damon stönade något obegripligt från sin stora förgyllda himmelssäng, och somnade om. Den ängslige gamle mannen bultade på dörren. Herre, var snäll och vakna! Detta är mycket brådskande!

Bor Damon stönade på nytt och satte sig upprätt bland de tjocka lakanen.

Vad är det? morrade han och kisade med ögonen.

I sin ungdomstid hade Bor en gång knäckt nacken på en nattlig lönnmördare som försökt dräpa honom i sömnen – med sina bara händer – en händelse som gett Bor ett rykte för fruktansvärt morgonhumör. Om någon vågade störa hans sömn nu, visste han att det måste vara viktigt; ändå kände han fortfarande mordlust när det skedde.

Expeditionen, min herre!

Librian kastade en blick runt slottskorridoren för att få syn på oönskade lyssnare. Det var förbjudet för honom att säga minsta lilla ord om de nattliga utflykterna till någon annan än Bor Damon.

Vänta, beordrade hans herre. Bor steg upp från sängen. Han var en bastant, kraftigt byggd man med en adelsmans stora mage och korta gråa hår. Liksom de flesta andra män av hans kast bar han inget skägg – men skäggstubben var synlig. Bor grep efter sin morgonrock av svart ylle med guldbrokader, tog den på sig ovanpå nattskjortan, och klev i ett par skor. Hans fru, som låg i kammaren intill, fortsatte sova.

När Bor öppnade sovrummets tjocka dörr av stål och ekträ, fann han Librian stående utanför i sällskap med robottjänaren Surabot. Han tog genast kontrollen över situationen.

Följ mig, sade Bor.

Han stegade iväg in i en hiss, tryckte på knappen märkt NED – och sjönk tio våningar ned, från residenset i slottets topp till de underjordiska kammarna. De andra två tog en annan hiss.

När Bor, Librian och Surabot anlände i källarrummen hade de andra robotarna redan ställt sarkofagen på ett stenbord, i ett hörn av de stora katakomberna. Sällskapet gick närmare bordet. Elektriska lampor lyste upp utrymmet och Bors enorma samling av köpta och funna kuriositeter:

Rostiga, spräckta hjälmar från bortglömda krig…

Kadavret av ett fyrhjuligt fordon som hittats i ett underjordiskt rum fyllt av likadana artefakter…

Rester av alla slags antika robotar och apparater…

Sönderfallande böcker skrivna på glömda språk, så som boken ZYNAPSTOUCH 2100 INSTRUKTIONSMANUAL…

Plastlådor, med rader av knappar som smält samman av en otrolig hetta…

Högar av blanka plastskivor med hål i mitten, utan någon maskin tillräckligt noggrann för att avläsa deras skadade ytor…

En grön bronsskulptur av en man som kanske varit en kung för sex hundra år sedan, hans namn lagt i glömska…

Samt otaliga vittrade bilder, målningar och små redskap av plast och metall – några igenkännliga, som gafflar, knivar och skedar – andra mer förbryllande.

Vissa av de gamla bilderna var tidiga framställningar av välbekanta religiösa ikoner som Gudinnan, Sångernas Kung, och deras olika inkarnationer.

Där fanns också bilder av hedniska gudomar som förbjudits av kyrkan – Koban–Jem, Kristos, eller den röda demonen Setan–Klaws. Men sarkofagen liknade ingenting som Bor någonsin stött på under sina år som samlare. Den verkade nästan oberörd av tidens gång – som vore den gjord för att vara i evighet. Bor närmade sig varsamt och stannade till.

Ni har givetvis steriliserat den? frågade han Surabot.

Robotens huvud vreds mot dess herre med ett oljat klick.

Artefakten kallad ’DARC', flygfarkosten, samt allting ombord på den har behandlats med den rutinmässiga dekontamineringsproceduren, min herre. Ett ögonblick… Surabots huvud vändes mot sarkofagen. "Insidan av artefakten kallad ’DARC' skyddas av någon strålningssäker metall. Om artefakten öppnas ökar risken för

kontaminering, herre."

Bor stod där, stirrade bistert framför sig och tänkte intensivt några sekunder, medan Librian och robotarna avvaktade hans beslut.

Librian, sade han, kan den där tingesten vara en odetonerad explosiv laddning, av det slag som lorden av Barcel grävde upp en gång? Den som gick av och brände upp hela hans stad?

Librian såg osäker ut. Han tog av sig sina runda glasögon och polerade dem med ett tygstycke som han tagit fram ur kåpan, och skakade sedan på sitt vithåriga, halvt skalliga huvud.

Det förefaller inte så, herre. Inskriptionen säger ingenting om strålning, även om några få enheter gamma läcker ut inifrån. Men mängden är så liten att det omöjligen kan vara en helvetesmaskin… det är mer sannolikt att den är en kista. Jag har läst om dem i de gamla manuskripten…

Librian satte tillbaka glasögonen på näsan, och tog fram en liten läderinbunden bok ur en av sina många fickor. Han öppnade en bokmärkt sida. Inuti den fanns några sammanfogade antika tryckta fragment på Gammal Juro, dialekten kallad Aenglich eller Ingles, brynta av ålder. Och han började citera texten, med en ostadig brytning som han lärt genom åratal av efterforskningar bland nordliga stadsfolk som ännu kom ihåg uttalet.

"‘Varför betala mer? Kryotek Company erbjuder chansen att bli odödlig till ett pris DU har råd med!' Kryotek–Manuskriptet, som är minst åtta hundra år gammalt, utlovar en metod för att bevara de döda eller döende tills de kunde bli återupplivade och odödliggjorda i framtiden."

Den gamle bibliotekarien antog en föreläsande ton: "Nåväl, herre, de flesta lärde vid vårt universitet menar att detta bara är ännu en myt eller hednisk vidskepelse. Prästinnorna har krävt att