Slumpens källkod

By Bert Ola Gustavsson

Forskaren Alfred McGuffins dröm om att skapa den Stora Provinsiella Romanen startar en kedjereaktion i ett virtuellt universum. Dodd Leverkus, avdankad dvärgkastningsstjärna, möter en förförisk databasoperatör samtidigt som den halsbrytande historien skruvas allt hårdare runt sin egen axel. Vem är jägare och vem är jagad?
Cyberpunkkomedin Slumpens Källkod utkom första gången 1993.

• Language: Svenska
• Publisher: Bert Ola Gustavsson
• Release date: Dec 7, 2012
• ISBN: 9781301492701

Book preview

1. KVÄLL

Låt mig presentera mig, namnet är Alfred, Alfred McGuffin, projektledare till professionen.

Det ni nu ska få ta del av blir helt igenom min egen skapelse. Jag vill inte skryta, men ni har just nu, här och idag, ett gyllene tillfälle till en unik, hundraprocentigt pur och ren upplevelse som ni aldrig skulle fått tillträde till om det inte varit så att jag kände ett trängande behov att dela med mig av mina erfarenheter.

Ni förstår, som professionell, ja, förresten det är forskning som är min profession, jag forskar, har verkligen inte gjort annat så länge jag kan minnas, på institutet betraktar de mig snarast som en relikt, ett inventarium som smält in i miljön på samma sätt som trilobiten i trappstenen av marmor. Jag har tillbringat mer än trettio år med att forska i vad som till vardags brukar kallas den virtuella verkligheten, just det, den skapade artificiella datarymd som uppfyller vår tillvaro från vaggan till graven. Jag har försökt utforska dess interna logik och, kan man säga, dess inre motorik.

Jag berättar detta för er för att ni ska få en möjlighet att själva döma, här i nådens år, nej, förresten, inga årtal, inte nu, det kan göra det samma, tiden är en mörk brunn utan botten, den som lutar sig över kanten kan falla, störta ner i det iskalla djupet, vi struntar i tiden, den är ljudlös, lika tyst och idog som atomurets exakta rörelse, i själva verket är det högst naturligt att tiden inte kan strykas över kinden och inte heller kan tummas mellan fingrarna eftersom den i sig själv är ett rent påhitt, i högsta grad en konstlad, virtuell företeelse.

Min dators datumangivelse har märkligt nog också den försvunnit utan att lämna något spår, den har havererat och lär inte gå att laga, för tiden har också runnit ifrån den här maskinen som jag har framför mig, reservdelar finns inte längre att få tag på till den, de är utdaterade. Istället för att vänta i dvala i evighetens lagerhylla så vilar de förmodligen sedan länge i jorden eller kanske går de runt som en obetydlig beståndsdel av utspridda molekyler i det slutna kretslopp av de oundgängliga varor och förpackningar som bildar vår civilisations egen kritiska massa.

Egentligen fick jag den i arv, ja, jag menar datorn. Den är kärt arvegods, faktiskt det enda som min far lämnade efter sig, jag har aldrig tidigare använt den innan jag tog mig före denna uppgift, denna ingivelse att med dess hjälp samla mitt livs erfarenheter i ett nötskal, i en berättelse som jag ska förelägga er, kanske kan denna historia bli ett monument över att allt mitt arbete inte är förgäves, trots att missunnsamma kollegor under den senaste tiden tärt svårt på både mitt tålamod och mitt förstånd.

För att kunna ta del av min berättelse behöver ni känna till en del saker. Till en början måste jag bekanta er med mitt första teorem som lyder på ett ungefär så här, ja, jag vet att exakthet är av nöden, men jag har formulerat om denna sanningssats ett så stort antal gånger att jag tenderar att glömma dess senaste version. Liksom den virtuella verklighetens parallella likformiga dimensioner har min sanningssats förvandlats till en sanning i kvadrat, där det förskjutna betraktelseperspektivet ständigt skapar parallella, men ändå nya infallsvinklar på det som jag betraktar som sant. Men vi ska inte fördjupa oss ytterligare i detta, utan låt mig istället presentera mitt teorem som jag känner det just i denna stund:

I begynnelsen var som bekant ordet, och efter ett kort mellanspel av romerska stridsvagnar, inkvisitionstribunaler, förödande skyttegravskrig och upparbetningsanläggningar för anrikning av plutonium till kärnladdningar så kom datorerna, de tog hand om ordet, vårdade det, utvecklade det, först trevande, senare med en acceleration som snart gjorde ljuset avundsjukt ... Låt mig stanna här, jag ska inte trötta er vidare med dessa fakta. Allt för mycket data bara plågar er.

Men ikväll, här, mitt framför era ögon, mina damer och herrar, ska jag utföra ett experiment som kanske är det första i sitt slag sedan tidens födelse, om den nu verkligen är född, när jag kopplar upp den kompletta historiedatabasen i Midtown mot mitt eget medvetande, samtidigt som jag låter ett enkelt, omprogrammerat dataspel agera slumpgenerator.

Varför det senare, frågar ni?

Som bekant har slumpen skördat de största segrarna genom historien, detta har inte gått mig förbi, jag tänker låta historiens erfarenheter forsa genom de guldpläterade kontakterna i mitt man-maskinflöde samtidigt som jag med hjälp av slumpen låter mitt tangentbord skapa gnistrande bilder som transponeras till ett tvådimensionellt elektroniskt alfabet. En gång ska de överföras till papper, bindas i en volym som pryder sin plats i varje liten nisch, i varje sammanhang där stor litteratur är ett livselixir.

Och den volymen ska bära mitt namn.

Om ni är beredda så är också jag färdig att ge mig ut i det stora okända, jag vill noggrant poängtera för er att trots att jag i min profession gjort de mest minutiösa förberedelser så vet jag ännu inte vart detta bär mig, om min så att säga start- och landningsbana består av plant hårt packat stoft, om den är en stenöken eller kanske ett bottenlöst moras.

Trots detta sätter jag lobkontakterna till rätta och vrider om nyckeln till strömbrytaren, försiktigt, försiktigt, såsom en man skjuter ut en liten rank jolle, varmed han förbereder sig att korsa en ocean.

2. Systemkrasch i rotundan

En bländande våg öppnar hjärnan mot bredare rymder. Gnistrande ljusbilder, från fiberlyktor, fallande bloss, virvlar genom sinnessfären. Samtidigt, någon pratar, osammanhängande, en irriterande, ryckande rörelse. En hand sliter i en axel, släpper inte taget. En man, ja, en liten man, han är ovanligt kortvuxen, slår ut med knytnäven, men den träffar ingenting, slår bara stora hål i luften i någonting som liknar ... det liknar faktiskt mest ett slitet omklädningsrum.

***

Dodd. Dodd! Ta hit påsen, ta hit den, säger jag!

Dodd fäktade med bägge armarna.

Ge fan i mig.

Släpp då ditt kräk, släpp, du blir jazzad i vipporna av den där skiten.

Dodd kröp ihop, rullade ner från bänken, ner i lorten på golvet, en dammråtta virvlade omkring honom när han vältrade sig in under bänken, det small till när han slog huvudet i ett plåtskåp, men han kände inget.

Du sumpar alltihop, precis som förra gången. Kom fram nu, tokfan.

Dodd kände taget om anklarna, kölhalning, fram från den skyddande bänken, ut i ljuset, lyset stack i ögonen, studsade mot smutsvit kakel och flagnad krom. Golvets gråa stenplattor luktade surt när näsan skrapade mot det, han fnös ut gruskorn, decennier av fotsvett från hormonkäkande, bredaxlade knäckare som vandrat in på rotundan, sen ut igen genomblöta av svett som impregnerat stenen.

Sluta sparkas, släpp skåpet.

Dodd släppte inte förrän han själv fick en rejäl spark över smalbenet, sen en till, kraftig, i sidan, luften gick ur honom, Duncan var för snabb, fick fram honom, reste upp hans överkropp, slet till sig plastpåsen. Dodd öppnade ögonen, Duncan, det var sannerligen Duncan, illröd i trynet. Förbannad var han, Dodd låg bra till för en fet smäll där han satt på golvet när dörren flög upp med ett brak.

Du ska in.

Fläskberget pekade på Dodd med sin kolfiberkäpp. Dodd låg kvar, rörde sig inte rullade bara med ögonen.

Han har gått ner, va, helt urkopplad?

Duncan nickade.

Vi ska se vad han tycker om det här.

Fläskberget struttade ut ur omklädningsrummet, in på sin expedition, skramlade i sitt vaktskåp, kom mumlande tillbaka. I händerna en hink, han spottade ut cigarrstumpen av syntettobak, stampade på den där den föll, väste:

Här får du, lille skit.

Det ångade ur fiberhinkens pip, kallt som kolsyreis, scenrök som Fläskberget brukade sköta när Rakknivarna spelade extra på kvällarna. Fläskberget välte ur hinken och Duncan backade förskräckt.

Ät upp det här.

Fläskberget och Duncan såg fascinerat den kalla strålen förvandlas till ånga när den träffade Dodds kropp:

AAAARGGGGGGGGGHHHHHHHHH.

Dodd studsade. Flög upp på fötter. Hockeyknäckarna kunde inte skrämt honom värre, de var borta för länge sen, AMS hade tagit över. Ögonen rullade i huvudet som på en trasig bildskärm, Dodd stöp och reste sig sen igen i konvulsioner, vinglade som en störd missil, skakade i hela kroppen.

Ta det kallt va, inte farligt, Fläskberget flinade. Dodd hade kört hårt med hans fetma under kursen, nu var udda jämnt. Fläskberget böjde sig fram och högg tag i Dodds krage, hängde upp honom i luften, bar honom med fötterna strax ovanför golvet, stenen nådde inte upp till skosulorna. Dodd svävade. Huvudet utbränt, askkoppar tömda i käften, för mycket lim, han måste lära sig nån gång, rutin, rutin.

Swanson, Fläskberget, nöp åt kläderna hårdare, plasten blev en strypsnara, ingen luft, Dodd kunde inte andas, Swanson böjde sin dallrande arm bakåt, kalkonhuden svällde, han gick enbart på näringstabletter, billigast så, stark var den fan ändå, kanske reklamen hade rätt.

Swanson sa: Du är nästa.

Han slängde in Dodd genom sceningången och drog igen plåtdörren fort, tränad rörelse.

Rotundan var en gryta, folk stimmade, ett helveteslarm, musiken bultade nästan skiten ur Dodd, han klämde instinktivt åt med slutarmuskeln, han hade glömt sitt nummer, försökte förgäves uppdatera, men hjärnan loopade, jävla klister, för starkt, bensin var bättre, men svårt att få tag i, elbilarnas fel, bara långt ute på landet fanns det.

Dodd tog förtvivlat några steg framåt när laserspottarna tändes, det skarpa vita ljuset skar som en kniv genom kroppen. Den mekaniska rytmen i musiken stegrades. Bultade honom i magen. Han var sjuk, ville kräkas.

Längst fram i grytan satt tre brudar, läskiga agenter, plastikopererade, vilket bolag jobbade de för månntro, det var inga från trakten, han hade inte sett dem förut, de måste komma utifrån, två av dem hade långa, tunna plastmunstycken med cigaretter som spred en konstlad rök, de snattrade, glodde på varann, på allt och alla.

Dodd kände sorten, de försökte imponera, gjorde sig stora, såna skithögar, en av dem pekade på honom. De såg ut som häxor.

Kolla in här då, skit mig på tummen, sa hon som pekade. Hon intill drog cigarrettmunstycket ur käften, det gnistrade, reflexerna studsade och blänkte: Här kommer nåt litet elakt, sa hon. Den tredje av brudarna lutade sig tillbaka, intresserad.

Dodd svajade på scenen, klistret hade belagt nervkopplingarna med en trög smet, synapsblåsorna korroderade, han kunde inte tänka.

Damer och herrarrrr, började han, men kom av sig igen, publiken började sorla allt högre, de hade upptäckt hans oförmåga på allvar nu, de kände vittringen av blod. Djur, tänkte Dodd, just det, djur går alltid hem, ju sällsyntare ... och han började berätta:

Det här hände för många år sen va, det var en resande som var ute och åkte, och så ni vet va, det var sent, han blev nödig, det kramade till i magen, men han hittade ingen offentlig toalett hur mycket han än letade ...

Dodd avbröt sig och gjorde en bukandning som han lärt sig, genast började några längst bak att bua, nånting flög förbi huvudet på honom, blodrött när det passerade laserstrålens bländande ljus, Dodd såg inte vad det var, men han kom sig:

Så den här killen bestämde sig för att uträtta sina behov i närmaste trädgård ...

Skulle ha skjutit honom om han skitit i min trädgård, sa en av häxorna till sin bänkgranne. Kollegan viftade avvärjande med handen. Han sa ju att det var för länge sen, då hade de inte statiska stängsel överallt. Den tredje invände: Det här var tammejfan det sämsta jag sett, han verkar ju dragen. Har ni hört att dom sniffar bensin härute förresten, den där verkar ju inte riktigt klok.

Rötägget stammar, sa den första. Vilka talanger dom har härute i provinsen, vi skulle aldrig ha åkt hit.

Du vet att vi inte har något val, Liza, tig nu, få se om han duger till mindre privatfester, jag tycker det är festligt att han är så liten, kan inte vara dyr i drift i alla fall, med den kroppen.

Dodd såg deras käkar röra sig, silikontrynena verkade trivas, han gick på: Så den här killen gick in där och gjorde vad han skulle, men när han vände sig om för att titta om det blivit nåt på marken så kunde han inte se nånting, det var ju förstås lite mörkt, men, jävligt konstigt, han hade kunnat svära på att han lagt en bred kabel, men marken var tom, inte ett spår ... Nu tilltog buandet längst bak och Dodd skyndade sig:

Så ni förstår, nästa dag när killen kom tillbaka från sitt uppdrag så var han tvungen att gå in i trägårn för att se efter. Hur som helst så stötte han på ägaren till huset medan han gick där och letade och för att ha nåt att säga så drog han till med att han sökte efter en telenod ...

En metallbult slog skramlande ner framför hans fötter och Dodd drog upp tempot.

... ägarn, han sa bara: ja, kan du förstå, här händer så mycket underligt. Nåt mjukt landade bredvid Dodd. Det plaskade till, stanken, nån jävel längst bak kastade stinkbomber, fy fan, en luktstöt som ur en uppbruten frysgrav, långt efter att säkringen gått, illamåendet vällde upp i halsen på Dodd, han knäade, fick inte fram ett ord.

Publiken började hetsa: Da capo, Da capo! Dodd stod där, truten förseglad, han visste att om han andades in den ruttna stanken igen så var det färdigt. En av häxorna gjorde ett tecken, de hade livvakter med sig, satt några rader bakåt, en smal typ med slickade brillor reste sig och Dodd skrek: Jo, ägarn sa till den här resanden, här händer så mycket konstigt, igår kväll kom sköldpaddan in och kan du tänka dig, det var nån som hade skitit på henne.

Vakten skickade iväg en kastsäck som nästan träffade Dodd i huvudet, han drog in andan och fick i sig lukten av kadaver, han gick ner på knä och spydde som en kalv samtidigt som all slags skit kom haglande, bultar, kaststjärnor och stenar kraschlandade på och bredvid honom, studsade, kanade över plastplankorna som han låg på.

Swanson räddade honom. Med sin plexisköld som skydd gick han ut på scenen, krokade kolfiberstaven i Dodds byxlinning och drog honom snabbt baklänges i skydd.

De tre första bänkraderna stod upp, hoppade, skrek rakt ut och slängde saker mot honom som de plockat fram ur väskor och fickor, Dodd såg det i en dimma, innan allt blev svart.

***

Dodd låg framstupa på bänken i omklädningsrummet, snor och blod droppade ur ansiktet. Han såg ner på pölen på golvet, han låg på sin värkande mage, medveten om debaclet, ingenting att göra, han kunde inte röra sig, skulle ha behövt en uppåttablett, hade ingen.

Dörren brakade igen när Duncan kom in, han hade varit ute på scen som den siste av dem, de andra hade redan gått hem, bara kursettan Schicklgruber, den äcklige rövslickaren, hade fått en biljett till framtiden och ett löfte om säsongsanställning på Första Avenyn.

Duncan satte sig bredvid Dodd, vars korta kropp bara täckte hälften av bänken i fiberkomposit.

En kromflaga föll ur taket, luftdraget från