Den nya ordningen

By Thomas Anderberg

En psykolog får det oväntade beskedet att hans kollega har avlidit och blir ombedd att författa texten till kollegans runa. Dödsorsaken är dock oklar. Flickvännen som den avlidne lämnar efter sig, den mystiska Vanja, menar att det var ett oturligt fall från en balkong. Men ju längre vår huvudperson kommer i den före detta kollegans dagböcker och texter, desto starkare blir hans misstankar om att denne hyste en stor dödslängtan. Samtidigt kommer han närmare Vanja, som vägrar att svara rakt på frågor och som alltid har en cigarett i handen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788728058596

Book preview

Thomas Anderberg

Den nya ordningen

SAGA Egmont

Den nya ordningen

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1987, 2022 Thomas Anderberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058596

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

första boken

I

Det var i mitten av augusti. Filtvädret, som nu i en veckas tid skymt förorternas skyskrapor bakom blekgrå slöjor och förvandlat fotgängarna till resenärer i egna världar, började så smått att tunnas ut. I de uppklarnande skyarna hördes till och med några avsigkomna måsar.

Jag umgicks som så ofta den sista tiden med pipan och doften av det förrunna. Vän med mitt minne, eller åtminstone en införstådd lyssnare. Tålig och stilla, som alltid under sådana här dagar.

När jag var liten och ännu inte lärt mig dela de vuxnas tycken älskade jag det här vädret. Filtgrå moln i flera lager och tjocklekar som sakta föstes fram av en sval, mild bris, men aldrig så snabbt att solen riktigt orkade tränga igenom; det fanns alltid en hinna emellan. Dagar som smakade höst, och ändå kändes som sommar: luft som var klarare än annars och inga blanka ytor som skar i ögonen. Allting milt och mjukt, inget farligt, inget hotfullt. Uppfylld av en berusande känsla av hemhörighet, av att ha kommit innanför, av skydd och säkerhet, vågade jag mig sådana dagar längre ut från gården än annars. Äventyrare i min egen rymd. Jag korsade flera gator och kom till kvarter jag aldrig sett, gårdar som tycktes krympa mellan höga, mörka fasader och parker som rymde obegripliga, fyrverkerifärgade växter. Det var just en sådan dag – som samtidigt råkade vara dagen innan skolan började – då jag första gången kom ner till hamnen. Jag hade äntligen passerat alla gränser och nått det ytterst förbjudna, det som hördes bakom alla taken. Lite bleknosig var jag nog trots allt, och som jag stod där fylldes jag nästan av andakt. Tecknen fanns där redan då och har sedan förblivit desamma. Chokladfabrikens söta lukter – som av och till genomströmmades av tångstank och tjärdoft – utgjorde hamnkatedralens rökelse; kranarna, masterna och lyktstolparna bildade dess valv och den skymtande viken dess altare. Allt var kolossalt, olikt och främmande, en uppblåst och skrämmande värld, med höga, runda och fönsterlösa lador, jättelika rör och båtar som var så stora att man hade byggt hus på dem. Nog för att ögonen velat det, men längre än till kajens början vågade jag mig inte: bullret och det bubblande, smutsbruna vattnet utdunstade trots allt både hot och fara, slöjorna till trots. Ändå kvävde jag viljan att vända och såg storögt hur kranarna bet tag i timmerbuntar, metallstänger och stora plåtar, försiktigt sträckte på halsarna och sedan lika sävligt matade de bredbukiga båtarna, mitt i magen. Länge stod jag så, och när jag småningom blev trött satte jag mig på en av de fågelsmutsade bojarna och gungade med benen, utan att för ett ögonblick flytta blicken från skeppsmatningen. Det var min längtan som matades. Men när det började skymma och jag förstod att jag inte skulle få se lastkarlarna sätta segel reste jag mig i alla fall och gick hemåt. Jag tyckte jag hade blivit vuxen.

Det har jag sedan aldrig tyckt, trots att jag försökt. Men fortfarande tycker jag om att ta mig ner till hamnen; i synnerhet under helgerna, när arbetet ligger nere och allt är lugnt, när hotet – som numera består av min längtans skugga – är borta och allting stilla. Det ger mig en alldeles särskild njutning att strosa längs kajerna, ta in de vida utsikterna och samtidigt fantisera över flaggor och fartygsnamn utan att behöva redovisa det för någon, eller ens vara tvungen att dölja det. Jag tror inte att det är barnets intryck jag återvänder till, utan snarare är det en tidlös ro, ett självförsjunkande som kräver den här sammansmältningen av lukter, färger och ljus för att ta form. I några minuter, ibland några timmar, kan jag vila, inkrupen i mig själv, utan att behöva oroa mig för allt det där utanför, det som fortfarande omger mig och ställer krav men som jag för stunden inte behöver bemästra utan i ställetåtminstone en stund – kan ta emot, se och lukta och höra. Jag behöver det för att kunna klamra mig fast. Utan det skulle jag vara slut: så säger jag mig i alla fall. Behovet har alltid funnits där, men efter min kvinnas död har det ökat än mer. Fast samtidigt har hamnen förändrats så mycket att den rätta sammansmältningen sällan vill infinna sig. Därför föredrar jag numera att helt enkelt blunda och i tanken måla upp dessa vandringar, minnas eller planera dem. Det är lättast så, och ofarligast. Var gång rutinerna håller på att kväva mig ger jag mig ut på de här inre utflykterna, i skydd av min kända behärskning. Då behöver jag bara samla mig och vända mig mot ljuset för att förflyttas till de fågelstänkta kajstenarna, som jag sedan följer mellan lyftkranarnas smäckra ben, sakta förbi lyktorna och siloanläggningarna, förbi cisternernas stålskelett och de dussintals övergivna magasinen, ända tills jag når fram till sundets mynning och den öbrutna horisontranden. Väl där sätter jag mig på en av strandhällarna (på en punkt där någon ristat bokstäverna A. N.) och följer fåglarnas rörelser, ut mot den avlägsna himmelskanten. Är flyktbehovet större smyger jag i tanken ombord på något av fartygen och driver iväg, ut genom sundet, där de sönderrostade fartygsskroven ligger och vittrar på sandbankarna, vidare ut i viken, där de till hälften demonterade bränsledepåerna kantar ena sidan och den gråmurriga barrskogen den andra, och når slutligen det obegränsade havet, horisontöppningen. Men nu nöjer jag mig mest med det enklare målet: att komma fram till sundets mynning och därifrån betrakta havsfåglarnas glidflykt. Det ger tillräckligt med ro. De flyger för mig.

När ett plötsligt måsskri skar igenom luften rämnade lugnet, föll i spillror. Jag återvände hastigt till det som fört mig bort, snurrade stolen ett halvt varv och bytte fönstret mot skrivbordet. Samtidigt bröt solen igenom, och bordsskivan hettades upp från mahogny till silver, utom i mitten, där min kropp skuggade. När pipan lagts till vila i askfatet var jag inkrupen i nuet.

På bordets mitt låg en hög papper, mest blanketter för rapportskrivning men också några brev. Överst låg DBredaktörens slarvigt skrivna lapp, full av överkorsningar och överhoppade bokstäver. En av kurirerna hade kommit in med kuvertet under förmiddagen, just när jag börjat underrätta en nyanmäld avvikare om den utfärdade vårddomen. Det hade varit en ovanligt uppslitande historia – den vårddömde hade varit ovetande om sin förseelse – och när jag var klar och mannen förts bort hade jag genast gått till lunch, glömsk om brevets stämpel: BRÅDSKANDE. Å andra sidan slösar man ju med den stämpeln numera: allt som överhuvudtaget ska göras förses med stämplar som SKYNDSAMT eller VIKTIGT medan annat som saknar etikett faller i glömska, begravs under blankettlavan och försvinner. Stämpeln gjorde mig alltså inte alls på min vakt.

Därför blev jag ganska häpen när jag slutligen sprättade upp kuvertet. Brevet innehöll en uppmaning att skriva en minnesruna över Markus Vikner. Redaktören förutsatte att jag redan informerats om min studiekamrats och kollegas plötsliga frånfälle och nöjde sig med att ange mängden ord och överlämna några klipp som kunde användas som förlagor. När jag ögnade igenom urvalet såg jag snart att samtliga runor var skrivna av läkare över avlidna kolleger, och förstod. Naturligtvis. Det som skulle slås fast i Max’ eftermäle var alltså läkartalangerna, inte skrivandet. Han skulle kommas ihåg som god kollega och hängiven samhälls tjänare, inte som god skribent. Det var därför man vänt sig till mig, till en person som inte ens hade läst hans senare böcker. Det var väl så våra namn kommit att knytas ihop i tidningsarkiven. Kanske hade man bett sjukhusdirektören om förslag. Eller var det Vanja som gett mitt namn?

Nå, tänkte jag medan jag stoppade tillbaka mina avlidna kolleger i kuvertet, någon gång måste väl också jag sminka ett lik. Skillnaden mellan att frisera levande själar för nutida önskemål och att retuschera kvarlevorna för eftervärldens bruk är ju ändå inte så stor.

Hur som helst fick det dröja lite. Först var jag tvungen att skriva rapporter över dagens samtal. För att slippa krångla mig igenom sekreterarens formuleringshinder valde jag att göra det på egen hand, sände hem Roghed och drog ned persiennen. Eftermiddagsledan botade jag genom att bläddra lite i den hoprullade bildtidningen som jag beslagtagit dagen innan, och blev sedan klar redan vid halv fem-tiden, ganska loj i värmen.

På vägen ut passerade jag Max’ dörr. De sista åren hade han bara haft vikariat och på olika poster dessutom, så namnremsan var textad, inte tryckt. Den satt ännu kvar: MARKUS VIKNER, bitr. psyk. Mest på prov tryckte jag ned handtaget och blev förvånad när dörren gled upp – och än mer förvånad när rummet visade sig vara helt naket. Så när som på några färgburkar var rummet tomt, vitt och övergivet. Allt var borttaget: skrivbord, bokhyllor, lampor, tavlor, gardiner. Golvet var fläckat av vita stänk och väggarna glänste i solskenet. Jag kände efter med pekfingret: jo, färgen hade torkat. Målarna var tydligen redan klara. Man hade spillt mera färg än tid. Förmodligen skulle man göra om rummet till en cell: sådana var vi ju verkligen i behov av, hade varit det länge, ända sedan kasernen brann. Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att det var synd att just det här rummet, så fint beläget in mot parken, skulle offras, belamras och förfulas. Som det nu var tycktes mig rummet nästan vackert, med bladskuggorna som dansade fram över väggarna i takt med vindrycken i grenarna utanför fönstret. Om jag blivit tillfrågad – och varför hade jag förresten inte blivit det? – hade jag gärna själv övertagit den här lokalen. Nu liknade det mest ett andaktsrum, men med några tavlor, gardiner och mattor skulle det säkert bli fullt beboeligt. Fast det var inte lönt att hoppas på. Nu skulle fönstren snart bytas ut mot dubbla lager av uppåtriktade spjälor – som släppte in ljus utan att tillåta någon utsikt – och möblemanget inskränkas till en brits och en okrossbar lampa. Från andaktsrum till gravkammare, sedan predikanten nu hade dött. (Hur, förresten?)

Jag gick fram till fönstret och såg ner i parken. Den var tom, så när som på några sköterskor som satt på en bänk och pratade. Lugnet rådde ohotat. Till och med grönskan tycktes däst: juniregnen och den följande hettan hade gett växtligheten en nästan övergödd prägel, som om träden förvandlats till ballonger som när som helst kunde spricka. Två ulltussar på himlen slängde långa trådar bort över de nylagda taken, som blänkte vasst i det skarpa solskenet. Det var tyst, eftermiddagsstilla, akvarielojt. Jag undrade om Max någonsin gått fram hit och sett ut. Förmodligen inte. Det skulle ju svära mot bilden av ständig utarbetning – självporträttet han satt upp mot omvärlden, och kanske också som spegel. Uppgiftens offer, arbetets slav, barnsligt stolt över sitt jäkt, brett leende när han berättat att han gjorde armhävningar samtidigt som han läste journaler, att han hade två klockor på bordet och att han hade satt upp ett tidsschema på toaletten – för att inte ens där behöva spilla någon tid. Att visa sig i fönstret hade kunnat förrycka intrycket. Nej, på sin höjd hade han väl sneglat ut genom persiennspjälorna, men förmodligen inte ens det. Skrivarken var hans fönster, titthålen mot världen. Resten var teater, apspel. Och ändå var det just detta apspel som skulle bli hans eftermäle, svordomar i minnesplattan. Och det var jag som skulle rista dem.

Tornklockan slog kvart i fem. Snart skulle korridorerna vimla av folk. Jag gick ut, sköt till dörren och kom osedd därifrån.

Det var inte planerat, men ändå cyklade jag raka vägen bort till Borgsgatan 46. En doft av gult smög sig på, ju närmare jag kom. Det var flera år sedan jag senast hade besökt de här områdena, och jag kände mig lite vilsen bland skuggorna. Vilsen, men inte sorgsen, inte ens vemodig. Tvärtom la jag uppskattande märke till att man här hade fått ordentlig fart på nybyggena; bara några enstaka kvarter gapade ännu tomma, som fula gluggar i ett annars välreparerat garnityr. Efter att ha ställt cykeln mot väggen gick jag de fem trapporna upp och ringde på. Men dörren förblev stängd, trots tre påringningar. I stället för att vänta skrev jag en lapp och bad Vanja komma till café Kronan vid åtta.

Inte långt hemifrån fick jag syn på Albert, min språksamme granne. Jag försökte passera som om jag inte sett honom, men han ropade på mig, och den sista kilometern gjorde vi sällskap, långsamt strosande, han på trottoaren och jag i rännstenen bredvid. Utan preludier berättade han att han just fått börja med en annan typ av svetsningsarbeten: nu monterade han tryckplåtar till lastkranar. För att ha något att säga berättade jag om mina intryck av hamnkranarna, om deras utstrålning av råstyrka. Men han avbröt otåligt överseende och fastslog att de nya blev bättre, mycket bättre – mer muskler och mindre prål. Så drämde han till min cykelklocka och undrade om jag skulle besöka minnesfestivalen dagen därpå; han hade en flaska han gärna delade med sig av. Jag svarade att jag ännu inte bestämt mig, men att det lutade mot att jag skulle arbeta eller kanske sätta mig in i tidskriftsflödet, jag låg lite efter. Jag nämnde inte minnesartikeln; Albert skulle inte lyssna, och förresten var det ju förbjudet att ta upp sådana saker, något jag faktiskt höll på att glömma.

Vi passerade Birckska gränden, och jag slängde en blick in i halvdunklet. Den blygrå presenningen som länge legat där hade blåst åt sidan och avtäckt fem, sex bilvrak som kurade ihop sig tätt, tätt, några ovanpå de andra, som om de skämdes över att behöva exponeras så här, blottas för eftervärlden. Resten av vägen svarade jag enstavigt på Alberts frågor och lyssnade bara förstrött på hans prat. Sara hade gjort sig påmind.

Efter att ha slängt i mig en smörgås och öppnat fönstren för vädring gick jag de två trapporna upp till översta våningen för att växla några ord med Walter. Som vanligt utbredde han sig om sig själv och om de tankar han hade haft under dagen, och som vanligt lät jag honom hållas, utan att försöka avbryta. Lojt tillbakalutad satt jag och halvstirrade in i glaskulan på bordet där den svarta röken evigt knollrade sig uppåt. Som vanligt kom han slutligen på sig, avbröt redogörelserna för dagens händelser med lite ursäktande mummel och började i stället att prata om mig. Som vanligt slirade han snart in på min hustrulöshet, och som vanligt styrde jag snabbt in samtalet på andra spår. Det var nu länge sedan jag senast glatt honom med en hopljugen historia om mina erotiska utsvävningar och abstinensbesvären började väl bli kännbara, men för dagen hade jag ingen lust att spela rollen av ställföreträdande älskare. Medan jag smuttade på det söta vinet han hällt upp berättade jag i stället om uppdraget jag fått. Som väntat ryckte han till när Max kom på tal: tidningsstriderna levde ännu kvar i ömma ytor och oläkta sår, och det kunde alltså inte ens motståndarens död ändra på – kanske bara den egna. Han sträckte sig fram och maskerade sina tankar genom att fatta tag i buteljen och fylla på i glasen, samtidigt som han muttrade att jag tycktes ogilla mitt uppdrag? Jag nickade och sa som det var, att jag ju egentligen aldrig hade känt Max – antagligen lika lite som någon annan gjort det. Det var ju många år sedan vi verkligen hade umgåtts, pratats vid om annat än jobbet, och de sista åren hade vi väl i stort sett bara utväxlat hälsningar. Min uppfattning var att Max hade retirerat in i sig själv och blivit vad Ritter kallade en behållarmänniska. Walter höll inte oväntat med, men la hostande till att minnesskrifter ju inte behöver vara sentimentala eller gråtmilda för att passera, tvärtom var väl nykterhet att föredra – skål! Jag invände att det ändå vore orätt att utelämna hans skrivande, nu när det betytt så mycket för honom. Men Walter satte ner glaset, skruvade det på bordsskivan – som för att få det att fastna – och sa att runorna inte var till för de döda utan för de levande, och då kunde det vara skonsamt att utelämna beviset för outhärdlig fåfänga och bortkastad evighetslängtan. Jag tänkte säga något surt om rönnbärsfilosofi, men tryckte upp det i gommen och gav mig i stället ut på ett slirigt isflak av tankar om skrivandet – spekulationer om hur det kunde komma sig att en högavlönad slarvade med sitt yrke för att i stället ta på sig dessa risker. Naturligtvis spelade fåfänga och evighetslängtan in, det medgav jag; men där måste också finnas något annat. Kanske var det rent av så att det hos de informerade i dag finns en undermedveten vilja att ersätta all den litteratur som blivit närmast oöverkomlig – en vilja att också i böckernas städer täppa igen alla hålen?

Men frågorna och tankarna sjönk obesvarade till botten. Walter snurrade på glaset och stirrade blankt ogillande framför sig. När jag började ställa en direkt fråga till honom rullade han sakta fram till akvariet, strödde i lite fiskmat och slog med knogen mot glaset, för att få de största fiskarna att ge plats åt de mindre. Samtalet hade rört upp för mycket farligt slam och nu måste vattnet stillas. Jag såg hans förvridna kropp och tänkte, att på den punkten ger han alltså inte med sig. I honom har litteraturklausulen en trogen värnare; här har han inte ändrats ett dugg. Akvarielugnets väktare. Jag tömde hastigt mitt glas, reste mig och gick bort till honom, klappade honom på den friska axeln och sa att jag skulle återkomma dagen därpå. Då bad jag honom att hålla flöjten redo; det var bara alltför länge sedan vi senast hade spelat tillsammans. Nu tinade han upp en smula och pekade leende på en svärdbärare som verkade ha trasslat in sig i en algväxt – sådant händer bara inte, muttrade han, nästan stolt, som om han tränat fisken att göra sådana konster.

På vägen till Kronan stannade jag till framför en av möbelaffårernas skyltfönster. Annonsen om nyinkomna vardagsmöbler hade dryftats under alla dagens kaffepauser, och jag hade kommit att tänka på att jag nog behövde en ny soffgrupp. Men de soffor, bord och fåtöljer som skymtade i den oupplysta lokalen dämpade genast alla förhoppningar. Det som erbjöds var mattblanka tyger över trista träramar eller stålställningar, färgsammansättningar som skvallrade om dålig smak snarare än om fattigdom, och grilliga mönster som tycktes uttänkta av kartritare snarare än av dekoratörer. Standardökningen var tydligen endast inriktad på ryggens och benens bekvämlighet; inte på ögats. Det tycktes verkligen som om elakheten hade fog för sig, att man satte igång att tillverka så fort man hade fått ihop tillräckligt med trä, stål och tyg, utan att tänka på annat än att få det hela avklarat. Just som Max hade sagt.

Grimaserande tog jag ett steg tillbaka och flyttade blicken från utställningsutrymmet till den speglande glasrutan. Grimasen hängde kvar: det som skymtade utanför affären var inte mycket aptitligare än det som fanns där innanför. Nå, det fick duga. Jag grenslade cykeln och satte mig åter i rörelse.

Över den djupblå himlen, som lyste skarpt mot takens vassa siluetter, kröp nu mörkgrå moln, feta fingrar som svällde och la under sig allt större ytor. Vinden bromsade fortfarande, men kändes inte kallare. Ändå fällde jag upp rockslagen – om inte annat så dög det till att dölja mina sluttande axlar. Samtidigt ökade jag farten: jag ville inte komma märkbart för sent. Just när rådhusklockan slog sitt åttonde slag var jag framme vid Krontorget och det upplysta caféet. När dörren slog igen bakom mig hörde jag hur regnet började slå, piskande mot glaset. Alla gästerna hade nyfiket vänt ansiktena åt gatan; alla utom Vanja.

II

Hon fimpade för tredje gången, lika omsorgsfullt som tidigare – tryckte ihop fimpen tills den vek sig på mitten, sprack och släppte ut en ström av ljusbruna flagor.

Nej, sa hon och höjde ögonbrynen. Det verkligt patetiska var att han saknade talang.

Det kom oväntat – som om hon inväntat just det här ögonblicket för att vända på samtalet. Plattformen hade ryckts undan för mig och yrkesstämmans lugn fick stödja mig.

Hur menar du?

Vanja gjorde sig naturligtvis ingen brådska att svara. Övertaget var ju redan hennes. Avmätt höjde hon porslinskannan och hällde upp några droppar ljusbrunt kaffe, trots att koppen var så gott som full och trots att hon tidigare hade frynt på näsan varje gång hon tagit en klunk – minst hälften av kannans innehåll var ersatz. Jag rättade till signetringen och såg ut över caféets skuggor: gester och cigarrettslöjor.

Jo, återtog hon, det bröt ju så tydligt mot alla hans storvulna ambitioner. Att lämna avtryck i historien och påverka tidsflödet, allt det där.

Hon rörde om i koppen med små energiska rörelser (kanske inte så lugn, trots