Den stora konstsvindeln

By Thomas Anderberg

Det var våren 2007 som ett av Andy Warhols mest kontroversiella verk, en Brillolåda, skulle säljas på Stockholms Auktionsverk. Konstverket beräknades gå för ungefär en miljon kronor, men till allas förvåning stoppades auktionen, då märkliga omständigheter uppdagats. Brillolådan var sannolikt tillverkad långt senare än vad som angavs i katalogen och hur äkthetsstämpeln hamnat där blev ett mysterium. Hela situationen skakade konstvärlden och bidrog även till en intensiv debatt kring konstens värde i samhället. Hur fastställs egentligen äktheten hos ett Warholverk? Vilken är rollen mellan konstnärligt och ekonomiskt värde? Den stora konstsvindeln är en upplysande introduktion till den moderna estetiken, ett intressant porträtt av Andy Warhol och dessutom på snudd till att vara en ... pusseldeckare.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728058534

Book preview

Thomas Anderberg

Den stora konstsvindeln

SAGA Egmont

Den stora konstsvindeln

Omslagsfoto: Andrew Unangst / Alamy Stock Photo

Copyright © 2010, 2022 Thomas Anderberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058534

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

I likhet med Andy Warhol var min far samlare. Detta, samt uppväxten på 1930-talet i ett fattigt hem med två äldre bröder och en livslång önskan om social revansch, förenade dem. I övrigt var de så olika som tänkas kan. Medan far sökte smälta in i borgerligheten som en alltmer konventionell liberal sökte Warhol inträde i överklassen genom att tillfredsställa de rikas önskan om excentricitet. Ifall far och Warhol hade träffats hade de inte förstått varandra, förmodligen inte ens kunnat föra ett samtal. Men över en etsning eller ett briljantsmycke hade de kunnat samsas i bländad förtjusning.

I likhet med sina syskon fann far skönheten i museer och konsertsalar. Därför var det naturligt för honom att ta med mig till sådana lokaler, så snart som jag hade minsta förmåga att tillgodogöra mig det jag såg och hörde – och vett att tiga. Nu kan jag se att detta utgjorde vår främsta emotionella kontakt. Han ville föra in mig i de stämningsfyllda miljöer som betytt så mycket för honom själv. För den koncept- och videokonst som jag själv med tiden kom att intressera mig för hyste han inget intresse. Det var skönheten han profeterade om, med samma glödande intresse som Warhol med tiden kom att ägna ädelstenar.

Som yngst i en syskonskara om fem var far den förste man hade råd att kosta på en akademisk utbildning. Med den ganska fria tid som studierna gav kunde han utforska konstens och musikens områden. Inträdet i den akademiska världen lösgjorde honom från den klassbundna misstänksamhet som omgav finkulturen. Med ett umgänge där många tillhörde borgerligheten kunde han ge friare tyglar åt intresset för konst. Så fort han lyckades frigöra kontanter genom ströarbeten köpte han teckningar, etsningar, tidningstryck. Några av dem var inramade och monterades på ledigt väggutrymme; andra förvarades i mappar som lagrades i garderoberna. Det kunde givetvis inte bli fråga om några större verk, till det räckte inte pengarna. Men då, på fyrtiotalet, fanns på marknaden ännu många sekunda verk av välkända konstnärer, några till överkomliga priser; därutöver ett antal osignerade verk av mindre mästare och där tjusningen delvis bestod i möjligheten att det kunde vara en Hogarth, en Dürer, en Rembrandt. Genom ihärdigt sökande i konstbutiker och auktionskataloger lyckades han bygga upp en mindre samling. Den bestod av målningar av några kända svenska konstnärer, därutöver ett antal litografier av utländska storheter.

Som lärare hade han en stabil inkomst och kunde ägna sig åt kulturella intressen utan att uppfattas som högfärdig. Mycket tid ägnades åt bläddrande i konstböcker och auktionskataloger. Den fulla omfattningen av sina inköp höll han hemlig. Väggarna var täckta av tavlor men i garderoberna fanns en dold samling som var långt större. Viljan att dela med sig av sina fynd blev honom ibland övermäktig; det hände att han bjöd hem kolleger och elever för privata visningar. Familjen hölls i okunnighet; konsten var det hemliga rum där far hängav sig åt den skönhet som vardagen nekade honom. Dörren till hans rum hölls ofta stängd. En morgon hördes en förfärlig smäll där inne. Mor rusade dit och undrade vad som hänt. Men far ville inte öppna utan förklarade att allt var lugnt. Långt senare stod det klart vad som inträffat. Längst upp i ett skåp fanns en skattgömma. Bland objekten ingick ett pilgrimskrus, som aldrig visats i hemmet utan tillbringat sin tid bakom glas och vaser. Far hade uppenbarligen velat syna kruset i avskildhet, kanske damma av det och putsa det lite, och råkat tappa det. Vid ett annat tillfälle föll en dyr glas-svan mellan hans fumliga händer.

Fars största tillgångar som samlare var en dold ekonomi och en tämligen väl utvecklad smak, parad med relativt goda insikter om konstlivets prioriteringar. Det kunde föranleda försiktiga frågor från hans anhöriga. Om han nu ville omge sig med vackra ting, vad gjorde då de (enligt vår mening) ganska fula tavlorna av Arp, Baj och Dubuffet på väggarna? Ibland rättfärdigade han sig med att dessa tavlor hade andra förtjänster, exempelvis ett drastiskt sinne för humor. Andra gånger kunde han i stället ge glimtar av den konstvärld vars utkant han lärt känna. Med stolthet i rösten berättade han att Matta-tavlan var ett fynd han gjort i ett galleri i Stockholm; av en auktionskatalog framgick att en annan tavla av samma konstnär gått för ett mångdubbelt pris i Paris eller i London. Inför familjen rättfärdigades dessa utlägg som »goda investeringar«. Det innebar en brokig samling. Invid en Krafftmålning hängde en kubistisk etsning av Picasso. Chagall klämdes in vid sidan om Reuterswärd. Klokheten i investeringarna var svår att bedöma. Få objekt avyttrades, och skedde det var det vanligtvis för att ge möjlighet till nya inköp.

Vid ett tillfälle fick familjen i alla fall insyn i vad som försiggick. En avlägsen bekant hade bjudits på te och fattat tycke för den Picassolitografi som hängde över pianot: »Jacqueline lisant«. Besökaren erbjöd ett femsiffrigt belopp för tavlan, som köpts många år tidigare för en blygsam summa. Vid den här tiden rådde det hausse på konstbörsen: verk gick för fantasibelopp, inte bara i London och New York utan också i Stockholm. Far var naturligtvis lockad av budet men valde att avvakta. Lite ängsligt hörde han sig för med sina kontakter i konstvärlden. Han fick rådet att ta kontakt med auktionsfirmor. Den lokala auktionskammaren i Norrköping hävdade hederligt nog att förutsättningarna var långt bättre i Stockholm. Far hörde av sig till Stockholms auktionsverk, som omgående ordnade med ett personligt besök. Far var fäst vid tavlan och hade nog tänkt sig att man skulle se på objektet och nöja sig med en värdering. Men värderingsmannen spillde ingen tid: han virade in tavlan i filtar och for iväg. Snart var tavlan uppsatt i katalogen. Far tänkte sig att uppropet skulle ligga runt 100 000 kronor och föreställde sig ett återrop på 80 000. Han verkade upprymd över förloppet, smickrad av uppmärksamheten. Men han trodde bara halvt om halvt att tavlan skulle gå för klubban.

Några dagar senare blev han uppringd av en representant för auktionsfirman. Tavlan var såld. Far blev skakad. Han hade nog tänkt sig att få tillbaka »Den läsande Jacqueline« och utifrån denna episod kunna skryta om sin kloka investering. Men han samlade sig och frågade för hur mycket. Mannen på andra sidan linjen började med att förhöra sig om far satt ner. Då så inte var fallet kommenderades far att dra fram en stol. Sedan vidtog en gissningslek som i sin barnslighet hedrar auktionsförrättaren. »Hur mycket tror ni den gick för?« Far drog försiktigt till med hundra tusen. »Bättre upp!« Fars hjärta klappade hårdare. Hundrafemtio tusen? »Bättre upp!« Två hundra? »Bättre upp!« Rådet att sitta ner visade sig vara klokt. Far, som egentligen aldrig gjort några bättre affärer, fick beskedet att tavlan gått för fyrahundra tusen. Han var nära att falla av stolen.

Det var höjdpunkten på hans samlararbana. I stället för att förbättra sina pensionsvillkor och trygga sin ålderdom började han »investera« på nytt. Det gav närmast katastrofala resultat. Den försiktighet som tidigare guidat honom var nu som bortblåst. Med det stora beloppet i bagaget agerade han som en spelare, tog risker och chansade. Vad värre var: den smak han tillägnat sig hade med tilltagande ålder börjat vittra. Han slog till på stort och på stört, utan att rådfråga sakkunniga, ibland utan att begära äkthetsintyg. En målning av Axel Olsson köptes per annons och affären gjordes upp i telefon. När tavlan anlände visade den sig vara inte stort mer än en skiss, därtill var duken lagad. Vid bouppteckningen angavs värdet vara en tiondel av det belopp far erlagt. Summan han tjänat på Picassotavlan var snart uttömd. Efter hans död kunde man konstatera att i stort sett allt han tjänat hade skingrats.

Mot slutet av sitt liv försökte han mer handfast få kontakt med konstkretsar. Några konstnärer bjöd på kaffe i utbyte mot att han öppnade sin plånbok. Den ene var en traditionell målare som excellerade i strandmotiv, varav ett nu hänger i mitt arbetsrum. Den andre var en internationell storhet som massproducerade abstrakta målningar. I mina ögon framstod verken som julgransprydnader i rymdmiljö; de såldes till »vänskapspris«, vilket visade sig överstiga marknadspriset. Att då och då köpa en tavla var entrébiljetten till den konstvärld far livet igenom längtat till; eller kanske snarare till dess förrum.

En gång förde jag Warhol på tal. Jag hade börjat intressera mig för konstens närmande till filosofin och sökte mig till små gallerier och obskyra tidskrifter. Men far var inte intresserad. Warhols tavlor var enligt hans mening fula och banala. Framför allt handlade de om den vardag han ville bort ifrån.

Den här boken utgör ett besök på konstfältet med ett specifikt ärende: att belysa förhållandet mellan ekonomiskt och estetiskt värde på en marknad med skenande priser. Utgångspunkten är det internationellt uppmärksammade avslöjandet som skakade Konstvärlden för ett par år sedan och vars efterskalv ännu avsätter spår: de »falska« Brillolådor som cirkulerade i Stockholm, Paris och London. Det är inte en reportagebok, även om det finns sådana inslag när historien rullas upp, där jag till stor del förlitar mig på intervjuer. Det är heller inte en debattbok i den meningen att här drivs en tes som slås allt djupare ner i marken. Snarare ställs en rad frågor varav några besvaras och andra resoneras kring. Skuldbördan flyttas fram och tillbaka för att slutligen lämnas över till läsaren. Man skulle kunna beskriva det som en konstfilosofisk who-dunnit, med estetiska frågor som primär drivkraft. Berättelsen aktualiserar frågor om konstkritik och aspekter på värde, samtidigt som den försöker bringa mening åt en egendomlig händelsekedja.

På ett sätt är historien förankrad i det förflutna, på ett annat är den i hög grad aktuell. Andy Warhol fungerar fortfarande som förebild för många konstnärer, om inte stilistiskt så åtminstone strategiskt. Samtidigt som hans konst drar folkmassor vartän den visas och betingar enorma priser på auktioner har många yngre konstnärer vänt honom ryggen. Avståndstagandet har främst ideologiska grunder: hans öppet cyniska bejakande av kommersialismen har stött många som orienterar sig i den stilistiska rymd som öppnats efter att »konsten dött« (för att nu anknyta till en tanke av konstfilosoferna Arthur Danto och Jean Baudrillard). Samtidigt har de strategier Warhol utvecklade för att vinna berömmelse laga kraft. För att vinna acceptans måste man fortfarande knyta kontakter med makthavare inom konstvärlden och göra utspel i media, bli betraktad som »het« och bryta sigill efter sigill enligt de karriärvägar som bestäms av gallerister, kuratorer, museiföreståndare och kritiker. Warhol var en mästare på det området, och den andre aktören här, museimannen Pontus Hultén, stod honom inte långt efter. Men medan Warhol bejakade spelet kände Hultén tidvis äckel inför det. Det är i spänningen mellan dessa attityder som den historia som ska berättas tar form (och i det spänningsfältet hade också liknande historier kunnat utspelas).

Jag vill tacka de personer som lånat mig tid för intervjuer som i flera fall följts upp med längre samtal. Boken har föregåtts av ett par artiklar, framför allt en längre översiktsartikel som publicerades i Dagens Nyheter i januari 2008. Inför den talade jag främst med Olle Granath, Monica Nieckels, Bo Nilsson, Lars Nittve och Björn Springfeldt. Inför den här boken har intervjuer genomförts med Brian Balfour-Oatts, Per-Olov Börjeson, Olle Granath, Arne Göransson, Björn Springfeldt, Steven Roney, Annalena Wibom, Kenneth Witt och Nina Öhman. För synpunkter på manus vill jag tacka Jeanette Emt och Dan Jönsson, samt två lektörer med god inblick i historien som valt att vara anonyma. En rad andra personer – bland dem Joe Simon och Dan Wolgers – har kontaktats för besked i detaljfrågor. Andra har meddelat information men inte velat skylta med namn och position. Några har definitivt avböjt medverkan.

Stockholm i augusti 2010

Del 1. Historien

Prolog

Det var lika lustigt som det var oundvikligt: Under hundra år, sedan impressionismen, hade konsthistorien bestått av jakten på det nya; runt 1970 hade allt redan gjorts. Målarkonsten var död, konceptkonsten regerade, gallerierna handlade med avhandlingar, inte med objekt. Denna vördnad inför det nya för nyhetens egen skull hade överväldigat hela kulturen, från toppen till botten, särskilt i Amerika, Den Nya Världen, där vi fick hålla till godo med minimalistiska romaner, ordlösa pjäser, street fashion. Och med Andy Warhol-filmer: inget manus, ingen redigering, ingen rörelse.

(bob colacello 1990, s 41)

Om konsten verkligen överlever Warhols Brillolådor återstår att se.

(george ws bailey 2000, s 168)

Till att börja med kunde det förefalla oskyldigt. Ett fel i en gammal mans beskrivning av ett objekt i sin konstsamling. En minneslucka, kanske en simpel felskrivning.

Men nu var det här inte ett objekt vilket som helst. Det var en av konstfilosofins mest välmatade kelgrisar, ett objekt som under decennier gett näring till otaliga debatter och artiklar. En låda, 43,5 x 43,5 x 35,6 cm, som ensam eller i grupp stått på gränslinjen mellan konstfältet och marknaden, mellan salongerna och köksregionerna, mellan det banala och det sublima. Ett objekt som kommit att motsvara dess fusklatinska titel – »Brillo: Jag blänker« – genom att gång på gång tas upp till diskussion av kritiker och filosofer. Vid sidan av Marcel Duchamps »Fountain« hade det placerats vid konstens yttre gränslinje där det redan från början blänkt provokativt. Andy Warhols lådor med silkscreenetikett som första gången ställdes ut i The Stable Gallery i New York 1964.

Och det var heller inte en man vilken som helst. Pontus Hultén var en av 1900-talets mest betydelsefulla museimän. En av de absolut kunnigaste förkämparna för den moderna konsten, en man respekterad världen över. Ingen hade fler kontakter i konstvärlden, få hade sammanställt så många utställningar. Knappt någon hade tagit så många initiativ för att intressera en bred allmänhet för de nya trender som uppstod då modernismens stora allvar kulminerade och lämnade över till postmodernismens spotska lekfullhet. En man höjd över varje misstanke.

Vidden av hans verksamhet kan man få en överblick över i den katalog som bär namnet Pontus Hulténs samling… Den tjocka volymen utkom 2004. Moderna Muséet stod som utgivare, dess chef hade skrivit ett förord. Det var en naturlig koppling. Pontus Hultén hade varit Moderna Museets kanske mest bekante chef, verksam under uppbyggnadsskedet och sedan under den mest omvälvande perioden i museets historia: 60-talet. I en serie okommenterade bilder som sprängts in som en snapshotbiografi bland de kommenterade konstverken ser man Hulténs stadier på livets stig: som konststudent i Lund, i den första ateljén i Vaxholm, bakom Marcel Duchamp vid dennes besök i Stockholm 1961, i Alexander Calders ateljé, som performanceartist i en pjäs av Claes Oldenburg, i samtal med Jacques Chirac och Francois Mitterand, behängd med ordnar och i kungligt sällskap. Längst bak finner man en katalog över vilka poster han innehaft, en karriärväg som fört honom från Moderna Museet i Stockholm till Centre Georges Pompidou i Paris, vidare till Los Angeles Museum of Contemporary Art och Palazzo Grassi i Venedig, från Kunst- und Ausstellungshalle der Bundesrepublik Deutschland i Bonn till Museum Jean Tinguely i Basel. Därutöver kommer listan över alla utställningar.

Många av de utställda finner man i katalogens alfabetiskt ordnade presentation av de viktigaste konstnärskapen under 1900-talet, från Eva Aeppli till Christian Zeimert. De som läst lite noggrannare har upptäckt några smärre fel, men det verkligt märkliga finner man i texten om Andy Warhol. Först redogörs i korta drag för den utställning på Moderna Museet 1968 som var den första större retrospektiven över Warhols konst över huvud taget och tillmätts stor betydelse,