Du Joakim

By Reidar Nordenberg

De befinner sig i en liten idyllisk strandby i ett varmt medelhavsland. Långt ute bland vågorna guppar Joakim omkring i det intensiva solskenet, medan berättarjaget står på en närliggande balkong och iakttar honom. Bara åsynen av den barbröstade manskroppen får känslorna att svalla. Det väcker minnen till liv och river upp sår. Men vad har Joakim egentligen gjort sig skyldig till? Och vilka motreaktioner kommer hans handlingar att ge upphov till?Du Joakim är en drömsk och suggestiv psykologisk thriller berättad ur ett semesterfebrigt tillstånd. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726992168

Book preview

Du, Joakim, i dag bestämde jag mig, febrig efter dagarna tillsammans med dig. Jag bestämde mig, säger jag, bestämde mig för att låsa dörren om mig. Och här skall jag sitta inom de vita väggarna, de fyra vita väggarna. Och om jag inte kanske alltid kommer att sitta här i min rostbruna dubbelstol framme vid det låga fönstret ut mot havet, stolen som du vet jag stal på uteserveringen nere på stranden där de första mötena mellan dig och mig ägde rum, om jag alltså inte alltid kommer att sitta i min rostbruna dubbelstol, den stol ivilken Helena och jag hade tryckt oss samman under den vidjeflätade kapuschongen då du simmade ut mot strandrevlarna, så vågar jag ändå inte vända fönstret ryggen.

Du Joakim, långt därute guppar i vågorna, ja, du minns hur vi alltid tog miste, det var inte den avslipade siluetten av revet som guppade, utan vågorna som i soldiset förvrängde vår syn, men så som jag nu sitter skulle jag inte våga svära på var rörelsen har sin förankring, utan revet ute i det tunna soldiset guppar alltjämt för mig, guppar som jag såg ditt huvud i en förvillande spegling innan det liksom upplöstes och försvann.

Jag rörde mig inte, Joakim, det skall du veta, men tro inte att jag var rädd, rädd för det svarta djupet och det tunga suget därute där bara du trodde dig våga simma, nej där jag i den lätta vinden satt och kände Helenas varma kropp under badkappan, varm som sanden under våra fotsulor, sanden som sträcker sig kilometervis i en svag båge ut mot den klippiga udden där fyren står, skedde mig något som du bör veta.

Jag skriver detta inte för att jag tror mig kunna delge dig vad som hände mig eftersom klockorna i byn redan har sagt mig att sökandet har upphört. Båtarna ligger uppdragna, jag kan se dem därnere på stranden, uppdragna på de blanknötta rullarna. Och därför kan jag mindre till följd av att du inte längre finns utan mera i linje med min egen strävan gå in i ditt namn och kalla mig Joakim. Du ger mig säkert din välsignelse.

Jag var själv med dig därute i de svarta vågorna, kände vattnet spränga mig i en flimrande snabb virvel, sjönk som löv kan sjunka, ja, Joakim, jag upplevde ditt sjunkande så starkt. Jag var med dig på ett sätt som var jag närmast dig själv i vattnet därute. Ändå satt jag kvar i sanden utan att röra mig för att bistå dig, lutade mig bara fram över Helena för att för henne dölja vad som skedde dig. Hur skall jag någonsin kunna förklara annat än fullt ut erkänna att jag samtidigt kysste Helena. Men så som ofta tidigare har skett mig fanns liksom inte längre någon kraft för dig inom mig. Jag kände det så åtminstone, eller inbillade mig känna som ett skydd, du vet hur det kan vara.

Och därför i dag, Joakim, beslöt jag mig för att låsa dörren om mig. Det är väl ärligare så? Sitta här inom de fyra väggarna i dubbelstolen från strandbadet. Du minns hur vi själva många nätter satt tillsammans i den nere på stranden och tysta följde båtarnas tända lanternor, följde dem med blicken tills de slocknade för oss långt därute i mörkret på väg till någonstans som för oss bara kunde bli en vilsen gissning. Kanske var det därför jag senare stal med mig stolen en natt, en antracitsvart natt, bar upp den på mitt rum och ställde den här framme vid det låga fönstret ut mot havet. Jag sitter så bra i den här, sitter så skönt och mjukt, du förstår mig säkert, du Joakim, ja, jag behöver så väl din förståelse.

Varje människa har rätt till sitt liv. Du upprepade detta med monoton envishet som för att stöta meningen djupt in i mig, meningen att varje människa har rätt till sitt liv. Men vad gav du mig för rätt när du den där dagen nere på stranden plötsligt gjorde mina handlingar till dina och tvingade mig att ta på mig hela ditt ansvar? Du Joakim, du skall veta att jag hatade dig för detta.

Du kanske inte själv märkte i hur hög grad jag hatade dig, hela din kropp, ögonen som spelade över Helena där hon ovetande i det varma vattnet vid strandkanten utan minsta rörelse låg med huvudet uppe i det våta gruset och lät vattnet sakta glida fram och tillbaka över sig, höll händerna så att de fylldes likt två kupade skålar i höjd med hennes mjukt rundade höfter. Du kommer ihåg hennes leende, Joakim, hennes leende när hon plötsligt slog upp ögonen och såg dig i siluett mot den skarpa solen, såg dig stå över henne i dina snäva badbyxor, bredbent och med fötterna djupt nerborrade i sanden på båda sidor om hennes lår.

Du rörde henne inte, lyckligtvis inte den gången, men jag vet hur du vid andra tillfällen sökte dig undan min närvaro och smög dig in i hennes rum, och jag hörde era röster, tyst viskande därinne. Knappt hörbart trängde ljudet ut till mig där jag stod avvaktande utanför dörren, bunden som med osynliga trådar vid dig, och jag visste att ni låg tillsammans därinne, omslutna i ett nät av rörelser. Jag sjönk ihop hukande, blev sittande på hälarna i korridoren utanför Helenas rum och satt där ännu på morgonen när hon öppnade och med badkappan på armen ämnade sig ner på