De tusen milens längtan

By Christina Larsson

I sin självbiografiska roman De tusen milen längtan gestaltar Christina Larsson (född 1952) barnets upplevelser av att växa upp i en sekteristisk miljö samt den svåra vägen bort från den. Separationshotet, författaren under sin uppväxt lever under, i form av läran om "Jesu andra tillkommelse", gör hon upp med i sitt möte med sin psykolog, Mohyongkvinnan. Vid sidan av det religiösa separationshotet beskriver Larsson de verkliga och smärtsamma separationerna hon som missionärsbarn fick uppleva. Romanen genomsyras av en dotters längtan och kärlek till en mor, som i stället för att vara mor väljer att rädda världen. Viljan att förlåta är dock påtaglig genom författarens vilja att förstå sin mors val att lämna sina barn för en viktigare mission: att "Göra alla folk till lärjungar". Språket i romanen är stundtals poetiskt och nyskapande och trots romanens alvarliga teman lyser värmen och ibland humorn igenom. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726994124

Book preview

1.

Hon som föddes vid den stora jordbävningen blev mitt stående epitet eftersom min far, som jag i denna berättelse kallar Bwana på grund av hans dominerande ställning i familjen, under hela sitt liv behövde denna tidsmarkör för att placera mig på rätt plats i barnaskaran.

»Vänta ett tag. Låt mej tänka efter. Visst var det väl du Stina, som föddes vid den stora jordbävningen? Jamen då måste du vara född i januari. Vänta lite, vilket år var den stora jordbävningen?«

Och så tänktes det efter så där en femtio skälvande sekunder innan rätt årtal kom och alla, inte minst jag, kunde pusta ut. För det hade varit för pinsamt om Bwana hade kunnat alla sina barns födelsedagar och år utom mitt. Under hela Bwanas liv skulle det varje gång min födelse kom på tal vara lika besvärande, för det var som att det var omöjligt för honom att följa mina årsringar.

Men den stora jordbävningen hade han full koll på och den blev förståeligt nog en viktig tidsmarkör, till och med viktigare än att få en unge till. Speciellt som den ungen blev en flicka när han redan hade två. För Bwana trånade infernaliskt efter att få fullborda den såväl heliga som den patriarkala familjen och den kunde bara bli verklighet med en son. Så egentligen var inte Bwanas svårighet att lära sig mitt födelsedatum något konstigt. Inte något man behöver ödsla tid med att klandra honom för eller låta sig bli nedstämd av.

Nej, orsaker till nedstämdhet fanns det tillräckligt gott om ändå. Bwana lyckades ändå till slut att klämma fram både år och månad för min födelse och att han inte kom ihåg exakta datumet var inget att bråka om.

Men för mig kom det där med jordbävningen att bli märkvärdigt på ett helt annat sätt. Tänk att inte bara du skälvde och sprack när det var dags för mig att tränga ut ur ditt sköte. Tänk att även jordens inre bävade och skälvde. En sådan födelse måste innebära något alldeles speciellt.

Länge levde jag i förställningen av att det gick till ungefär så här:

Stenarna rullar under fötterna, hundarna skäller, fåglarna tystnar och himlen färgas röd. Hyddorna och de i all enkelhet tegelstensmurade husen med plåttak där de fattiga bor, klarar inte jordens ursinne utan faller som käglor. De vitas sjukhus i de vitas kvarter i Usumbura med de stora vackra, vitkalkade kolonialvillorna med hänförande utsikt över Tanganyikasjön är dock stabilt byggt och klarar därför jordens vrede. Där händer det just i denna stund då Atlas inre bävar, att jag, en klump på över fyra kilo blir manglad och kramad så hårt när jag pressas genom ditt sköte, att jag nästan går sönder innan trycket släpper och jag kommer ut i luften. Hela min kropp expanderar då den fuktiga tropikluften sugs in i mina lungor.

En belgisk nunna i vitt dok navlar av fyrakilosklumpen och hälsar mig välkommen till världen genom att lyfta upp mig i luften och ge mig en dask i stjärten. En explosion av nya känslointryck; luften mot huden, ljudet av förlossningssalens instrument, spritlukten som tar kommandot över alla de övriga sjukhuslukterna, händerna som barnmorskevant håller mig. Och så dasken. Jag reagerar omedelbart och kommunicerar för första gången med ett skrik som innehåller det enda som är viktigt just nu: JAG FINNS! SE MIG! Efter skriket drar mina lungor med full kraft åter in luft. Jag har blivit en ny jordevarelse – en fri människa som känner kontakten med mjuk och varm hud.

Så öppnar jag ögonen och bländas av alla intryck. Min flackande blick fastnar för ett par ögon på nära håll. Dessa ögon ser på mig med välkomnande värme. Kanske även med kärlek. Är det dina ögon jag möter? Det spelar egentligen ingen roll för det enda som är viktigt just nu är att jag är trygg. Kaoset runtomkring betyder inget bara jag får känna värmen av en famn och kontakten med ögon som kommer tillbaka och vilar på mig. Ögon fyllda av ömhet.

Men så gick det inte till, för så märkvärdig var inte jag att jag ställde till med ett sånt herrans liv och kaos vid min ankomst. Nej, min jordbävningsfödelse blev jag snuvad på några decennier senare då jag av dig fick veta att hon som föddes vid den stora jordbävningen kommit till världen några veckor före den. Att den stora jordbävningen i själva verket skakade sina grundvalar först efter det att jag gjort min allra första skumpiga bilresa på de knappt farbara afrikanska vägarna uppe bland bergen till missionsstationen Kayogoro. Det är först då den kommer, den stora jordbävningen, med sitt ursinne.

Jag ligger ensam och sover inne i huset i den lilla sängen som snickaren några veckor tidigare iordningsställt när det börjar mullra och jordens inre sätter igång med sitt bångstyriga kråmande. Du hinner nätt och jämt rusa in för att rädda mig, innan huset delvis rasar. Sen sitter du nyförlöst och utmattad flera nätter i rad i bilen i väntan på att efterskalven ska ebba ut med den lilla nyfödda bäbisen i din famn medan mina två äldre systrar sover i baksätet. För bilen är just nu den säkraste platsen. Den har inga pålar nerstuckna i den upproriska jorden och den skyddar oss även från leoparderna som hungrigt smyger omkring bland bougainvillea, hibiskus, palmer och akacieträd i missionsstationsparken.

Det må väl vara dig förlåtet och ingen har rätt att klandra dig om du, när du sitter där med dina tre små flickor i bilen, längtar till din egen mor och dina syskon. Till tryggheten på bondgården där på Hallandsåsen. Trots din förvissning om din kallelses gudomliga storhet, kan jag långt senare när jag tänker på dig och din livsresa, känna den ruelsens och längtans värk som bränner inuti dig. Känna din längtan bort från jordens raseri. Från leoparder. Från malariamyggor och dysenteri. Från vägarna, som under regnperioderna helt eller delvis sköljs bort av de tropiska regnen och som då inte är farbara mer än några kilometer i taget.

Men det är på grund av din gudomliga kallelse som du sitter där i bilen med mig, det nyfödda flickebarnet i din famn. Det molar och värker och blöder fortfarande från underlivet för jag var så stor och mitt huvud var större än de två tidigares så du sprack sönder ordentligt. Men dina fäders och mödrars missgärningar förbjuder dig att klaga. Med smärta ska även du föda dina barn. Så står det skrivet och på din Mästares befallning ska de födas till den röda jordens barn.

Tre månader får vi bo i ett enkelt lerhus medan det raserade byggs upp igen. Under dessa tre månader placerar du strategiskt ut hinkar under det läckande plåttaket, nubbar fast nät för fönstren för att hålla malariamyggorna borta, jagar bort kackerlackor. ställer sängbenen i vattenfyllda konservburkar ifall vandringsmyrorna bestämmer sig för att göra sin entré på natten medan vi sover. Och familjens måltider är du tvungen att tillaga på ett enkelt spritkök. Du anställer dessutom med stor omsorg barnflickan som ska klara av att ta hand om de tre vita små flickorna. För din Mästare har inte bara kallat dig att vinna själar för evigheten. För dig väntar även uppdraget att som sjuksköterska på dispensären lindra människornas mera jordnära lidanden.

2.

»Ni älskar visst inte havet, madame?«

Det är en högst relevant fråga som kaptenen på fartyget ställer när du, Bwana och mina två storasystrar är på väg till er andra missionsperiod ungefär sex månader före den stora jordbävningen. Men ditt illamående beror inte på sjösjuka. Det är jag, en några centimeters cellklump, som är orsaken, men det kan inte kaptenen veta när han ser dig hänga över en spyhink där du sitter på däck. Jag är fortfarande så liten att ingen kan se på dig att jag finns. Där jag ligger och simmar runt i fostervattnet kan jag inte undgå att höra dina suckar och känna din oro. Kanske det redan är nu som jag utvecklar min förmåga till inkännande, den som senare i livet kommer att resultera inte i bara empati och engagemang utan även i medberoende. Ibland smeker du dig över magen och då inbillar jag mig att du är en lycklig blivande trebarnsmor men som vuxen kommer jag att förstå att så inte är fallet. Istället finns i dina bekymmerssuckar en vånda. Den dag du bytte mjölkpallen mot bönepallen ingick säkert inte havandeskap, blöjbyten och nattvak i dina drömmar. Var det så här livet skulle bli? är den fråga dina suckar söker svar på. Inte en gång till vill du uppleva födslovåndor mitt ute i djungeln långt från närmaste förlossningsklinik. Det har du redan gjort två gånger. I din oro riktar du dina böner till din Mästare som du vigt ditt liv till.

Herre, låt oss denna gång bli kallade till en missionsstation dit det finns en bilväg. Och låt det bli en pojke så jag slipper vara med om detta en gång till. För du känner Bwana. Han kommer inte att ge sig förrän han får en son.

Drygt ett år var det tänkt att du och Bwana och mina två äldre systrar skulle bo i den omoderna tvårumslägenheten på Kortebovägen i Bankeryd, som låg i det underliga land som jag under hela min barndom kallade Ulaya men som de vita runt omkring mig talade om som Sverige.

Tiden var ämnad för återhämtning efter er första period i Pinga i Kongo. Utsliten hade du kommit hem med två små flickor, varav den yngsta bara var några månader och den äldsta två år. Men den äldsta hade på grund av näringsbrist drabbats av en släng av engelska sjukan och kunde därför ännu inte gå. Du kom hem till Ulaya utan barnflicka med två blöjbarn som båda var tvungna att kånkas på. Med tio olika församlingar som tillsammans bidrog till ert underhåll och som dessutom var spridda runt omkring i vårt avlånga land var Bwanas närvaro och hjälpande hand inget att räkna med. Alla församlingar krävde sitt och ville ha valuta för sina satsade offerpengar vilket innebar välkomstmöten med missionsutställningar och predikningar. Så Bwanas besök på Kortebovägen hade varit korta och sporadiska och innebar för dig mest att med tvättbrädans hjälp gno kalsonger och skjortor rena för att sen återigen packa pappas kappsäck. För att orka lämnade du bort ditt äldsta barn till de barnlösa släktingarna i Gränna. Kvar i tvårummaren, ensam, ända ner i hjärteroten uttröttad och isolerad, fanns du och den minsta. Att du lämnade bort ett av dina barn handlade för dig om överlevnad men vad gör den bortlämnade med denna separation senare i livet? Det hade du säkert inte ork att fundera över. Du hade ju några år tidigare sagt ja till en kallelse som du visste innebar offer. Det här var bara det första i en lång rad som skulle drabba dig. Och oss.

När det blir dags för en ny missionsperiod vill de barnlösa i Gränna behålla min syster men då tvekar du och Bwana säger bestämt nej. Man kan inte ge bort ett barn – en Guds gåva. För det var vi trots allt: Guds gåvor.

Dina känslor inför att åka iväg på ännu en missionsperiod är positiva. För du är i grunden en människa med stort socialt patos och din kallelse att gå ut i hela världen är fortfarande stark och drömmen om att kunna lindra människors lidanden lever ännu kvar i dig. Isoleringen du upplevt på Kortebovägen minns du med vämjelse. Den är inte svår att byta ut mot nästan vad som helst.

Jag är bara ett flickfoster och ännu förstår jag inte vilka konsekvenser mitt kön kommer att få. Jag hör bara dina suckar och känner din oro. Om sex månader är jag fullbordad och ska tränga mig ut ur ditt sköte. Säkert kommer du bli besviken då du upptäcker springan mellan mina ben för då vet du att åtminstone en graviditet med åtföljande födslovåndor återstår för dig. Hela mitt liv kommer jag att förföljas av känslan av att vara av fel sort. Min kropp kommer bli olik mina systrars. Jag blir långbent och midjelös och mina bröst kommer aldrig att svälla över sina kupor. Jag leker med tanken på att Gud först hade tänkt tillfredsställa patriarken Bwana men ångrar sig i sista stund. Att det var därför min kropp blev androgyn. Kanske tänkte vår Herre att om jag blir en pojke så kommer ni sluta bejaka erotiken, den som han har skänkt mänskligheten som en av sina största gåvor. Nej, tänkte säkert vår Herre, de får hålla på ett tag till. För din och Bwanas Herre och Mästare förstår att de småjordevarelserna behöver något mer än att sträva i sitt anletes svett. Det är därför han skänkt dem lusten till varandra.

3.

»Jag lydde bara Guds kallelse.« Det är svaret jag får av dig när jag fem decennier efter den stora jordbävningen ringer upp dig och meddelar att jag under jullovet kommer att besöka dig i syfte att skriva en akademisk uppsats om din halländska uppväxt och vill därför göra en intervju.

»Men, nu mamma ska vi ställa oss lite vid sidan om Gud för jag vill undersöka ditt liv, speciellt din ungdom ur ett genderperspektiv. Jag har fått i uppdrag att undersöka vilka genderkonventioner som fanns i det sammanhang du växte upp i och som du var tvungen att bryta, för att nå dina drömmars livsmål«, förklarar jag men inser snabbt att den förklaringen är alldeles för akademisk och komplicerad för dig. Istället säger jag att jag har fått en känsla av att den miljö som du vuxit upp i inte varit alltför gynnsam för en äventyrlig ung dam med utbildningsambitioner, som jag fått för mig att du var, och att jag därför blivit nyfiken på hur du bar dig åt för att förverkliga dina ungdomsdrömmar.

För att inte uppslukas av det kaos jag befann mig i och för att ha något konstruktivt att fokusera på hade jag anmält mig till en kurs i genderhistoria på Uppsala universitet.

»Tidigare hette det kvinnohistoria men nu heter det genderhistoria för man har upptäckt att även män har kön och därmed en viss betydelse för historiens gång«, förklarade jag lite skämtsamt när du undrade vad det kors-i-all-sin-dar är för nymodigheter och märkliga kurser man kan studera på universiteten nu förtiden. Annat var det förr. Då var historia slaget vid Brömsebro och Poltava, Lützendimma och Stockholms blodbad. Och så biskop Brask som var så nödd och tvungen. Sen kommer det gamla vanliga som jag hört hur många gånger som helst. Det där om att du varit bäst i klassen och kunnat alla viktiga årtal och kungalängder utan och innan »men kors-i-all-sin-dar vad man glömmer. 1632 vad var det som hände då?« Ungefär så brukar du säga när din folkskoletid kommer på tal, vilket du med stolthet ser till att den gör med jämna mellanrum.

En av uppgifterna på genderkursen var att skriva en uppsats om en kvinna som på ett påtagligt sätt brutit med de genderförväntningar som rådde i det sammanhang denna kvinna levde i. Mycket skamsen hade jag suttit på det seminarium då valet av studieobjekt skulle presenteras och lyssnat på mina ambitiösa kurskamrater när de i tur och ordning presenterade den kvinna de valt att skriva om.

Men eftersom jag vid det tillfället levde i skuggan av alkoholismen och var tvungen att ha full koll på när det var dags att packa väskan och ge mig iväg, hade jag varken tid eller ork att vara duktig eller att fokusera på någon aktivitet utöver den rent praktiska överlevnaden. Därför kommer jag pinsamt oförberedd till detta seminarium. Det är därför jag sitter fylld av skam medan mina kursare duktigt redovisar sina hemuppgifter och funderar över vilken av alla lögner jag denna gång ska ta som förklaring till att jag ännu en gång svikit min inneboende plikttrogna och duktiga flicka och inte gjort min hemläxa. Samtidigt som allt detta händer inuti mig kan jag inte låta bli att lyssna på mina kurskamraters intressanta motiveringar för sina val. Och det jag hör kryper in i mig och möter där något igenkännbart och när detta nya befruktar detta ännu odefinierbart bekanta sker en av livets alla märkliga korsbefruktningar. Så när turen kommer till mig ursäktar jag mig inte med att jag inte haft tid eller varit för sjuk och stressad men att jag givetvis har mina funderingar på några särskilda kvinnor men vill, innan jag slutgiltigt bestämmer mig, komplettera med lite mer fakta så att jag verkligen väljer rätt.

Under de år jag levt i skuggan av alkoholismen har jag utvecklat en fantastisk repertoar av mer eller mindre trovärdigt förskönande omskrivningar av min belägenhet eftersom det ingår i hela medberoendekonceptet att inte säga:

»Tyvärr min sambo super och mitt liv är ett helvete. Därför har jag inte kunnat förbereda mig.« Istället för en för stunden hopsnickrad nödlögn hör jag denna gång min egen röst stolt och frimodigt säga:

»Jag ska skriva om min mor.«

Professorn höjer nyfiket ögonbrynen och ber om en motivering. Efter att ha gett en kortfattad resumé om din uppväxt på en medelstor gård i Halland och att du där som ung upplevde Guds kallelse att bli missionär, blir professorn genast intresserad och förklarar att hon hört talas om dessa starka och djärva ensamstående kvinnliga missionärer men att dessa ännu inte blivit utforskade ur ett genusperspektiv. Nu blev du inte en av dessa ensamstående missionärer, även om det var tänkt så, eftersom du under dina förberedelser för att åka ut på missionsfältet träffade honom som skulle bli min far, vilket jag i och för sig anser vara positivt med tanke på mitt eget blivande och vardande, men det visste du inte då. Då när du kämpade mot allt och alla runt omkring som ville styra ditt liv i en helt annan riktning än dina egna drömmars.

När jag redan dagen efter detta seminarium ringer dig känner jag mig nästan som en pionjär. Tänk att få vara först att utforska detta genusområde och att detta sammanhang dessutom var det som jag själv växt upp i och präglats av. Eftersom du, trots din relativt höga ålder fortfarande har ett mer rörligt än rörigt intellekt, tar det inte lång stund innan även du börjar inse att du kanske inte bara lydde Guds röst utan att det också kunde finnas andra, om än sekulära förklaringar till inriktningen av ditt liv. En inriktning som skulle komma att få konsekvenser för många, inte minst för mig och mina syskon.

»Jag tjatade. Det blev ingen ro i huset förrän jag fick min vilja igenom«, svarar du mig på frågan hur det kom sig att du som enda flicka i familjen och släkten fick möjlighet att studera. I skenet från adventsljusstaken sitter du och jag, mor och dotter, och samtalar medan det kaffedoftar hemtrevligt från Blåblomkopparna. Du berättar att du föddes 1915 och växte upp i Halland på en medelstor bondgård, att du hade två bröder och en syster och att din far var socknens förtroendeman, nämndeman och kommunalnämndens ordförande. Det var ungefär så mycket jag redan visste.

»Herregud vad har hänt med oss moderna människor som vet så lite om vår egen historia?« hinner jag tänka innan du fortsätter att berätta att morfar representerade Bondeförbundet och jag förstår att du är stolt över din fars alla förtroendeuppdrag och att han var en viktig person i samhällsgemenskapen.

Som alla andra flickor och de flesta pojkar i din samhällsklass fick du bara gå sex år i folkskola. Därefter bestämdes det att du skulle arbeta som mjölkerska hemma på gården tills det var dags att gifta dig. Vid sidan av att mjölka skulle du lära dig att brodera. Tidigt utsågs dessutom en rik bondson tillika nämndemansson från Fjärås socken som din tilltänkta äkta man. Din väg var planerad och förutbestämd enligt tidens konventioner med den genusarbetsdelning som ännu inte ifrågasatts. Hela ditt livs innehåll och mening var på förhand bestämt så helt i linje med tidsandan att ingen frågade dig om du ville mjölka eller brodera eller gifta dig med den tilltänkte och bli bondmora, om du