Evangelium

By Torbjörn Skog

Det tycks inte finnas någon hejd på de olyckor hon råkar ut för. Först våldtäkten. Sedan upptäckten att hennes förövare har gjort henne gravid. Och därefter blixtnedslaget som dödade hennes man. Men trots alla sina olyckor omfamnar hon lyckligt det nyfödda barnet, för hon vet att det är ett speciellt barn. Ett barn utvalt av Gud att förändra världen för all framtid. "Evangelium" är en berättelse om Jesu liv i modern tappning. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 21, 2021
• ISBN: 9788726861099

Book preview

författaren.

Del ett

Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.

(Lukas 2:6)

Maria

Ett obehagligt störtregn skrämmer djuren i ladugården. Det är säkert åska på gång men ännu syns inget. Himlen är mörk och även en avlägsen blixt hade lyst långt. Kanske det ymniga regnet stjäl det lilla ljus som skulle kunna ta sig fram till oss. Kanske kan man känna ett dovt muller. Jo. Märkligt; blixten är det som brukar synas först. Här öser det ner, och en återkommande vibration skulle kunna tolkas som mullret efter urladdningarna.

Alldeles nyss fanns det en väg till det hus du och jag bor i, men den är förvandlad till två sköljande bäckar som rinner med ett parallellt avstånd mellan sig. Ganska snart kommer nog bäckarna att förenas till en bred bäck och ungefär då kommer man att börja undra hur mycket det egentligen kan regna.

Det är något med proportionerna som inte stämmer. Det hällande regn som just var alldeles för överdrivet, verkar ha tagit ett nytt grepp. Kommer taket att hålla? Vad händer om det blir så mycket regn att det inte hinner rinna undan, trots den älv vägen blivit?

Korna råmar oroligt och de två grisar vi skaffade förra veckan rullar med ögonen på ett skrämmande sätt. Det syns fortfarande ingen blixt men mullret kommer och går i vågor. Jag försöker lugna den större av de två grisarna men den verkar inte höra mig, trots att jag klappar på den utan mina handskar. Att röra vid korna fungerar alltid, men grisarna verkar vara mer svårflörtade än så. När jag vänder mig om mot dig ser jag att inte heller du är kontaktbar. Din blick har fastnat i ett stirrande ut genom fönstret och du dreglar i mungipan. Det rinner genom ditt glesa skägg. Trots de råmande korna, grisarnas ögonrullande och ditt dreglande, blir jag ändå inte rädd. Jag buffar på dig med min sistamånaden-mage och förväntar mig att du ska torka dig om munnen och fortsätta utveckla dina filosofiska teorier. Eller prata med den som är i min mage, så som du brukar göra.

Blixten är så rakt ovanför att den tycks omfamna oss. Den tycks aldrig ta slut, eller så har tiden stannat just när den slog ner. Jag ler för mig själv när jag tänker på att både du och djuren kunde känna den innan den hade utlösts. Och där stod jag med min buffande mage och kunde inte få någon kontakt med er, varken grisarna eller dig.

Det är inte första gången jag konstaterar skillnaden mellan oss. Du känner sådant som djuren upplever, medan jag kan lugna vilken ko som helst med mina händer. Det är min fysiska närvaro, men din empati. Jag är här och nu, jag är jorden och värmen. Du är där tanken fortsätter, där känslorna inte längre har ord. Du gråter när du tänker på svältande barn, jag gör en jordreformplan.

Du är inte barnets far. Det kommer alltid att finnas orättvisor och en av dem är att du är allt jag vill ha, men lite för sent i mitt liv. Måste man välja bort något av allt det fina du kan vara, eller stå ut med att du missade med en akademisk kvart, så blev det kvarten. Jag har tänkt mycket på det, många gånger: Hade du hunnit göra mig med barn innan han gjorde det, hade alltsammans varit annorlunda. Är man med barn är det redan fullt.

Under hela graviditeten har jag känt mig allt starkare. Det är som att barnet i mig gör mig till långt mer än vår summa tillsammans. Och omgiven av dina omsorger, alla djuren och de grisar som är så svårbegripliga är det som en kulmen när åskan faktiskt slår ner, rakt på oss.

Du gjorde mig inte med barn, men du har gett det ofödda barnet all kärlek och uppmärksamhet som något ofött barn kunnat önska. Du är den finaste man jag någonsin känt.

Först är det som att grisarna sväller. De är redan runda och kanske just därför. Jag vet inte varför jag tittar på dem just då; de kanske skriker och skrikande grisar är ett nytt ljud i vår ladugård. De rullande ögonen kryper ut ur huvudet på den gris som är vänd mot mig. Den andra grisen spricker med en knall som om den var en tjockare plastsäck med ett explosivt innehåll som inte längre kunde hålla ihop. Men allt sker så långsamt att jag förstår att det egentligen går mycket fortare i verkligheten. Detta är en annan dimension, och jag ser den av någon anledning som jag ännu inte förstår. När den andra grisen också spricker, har korna delvis tagit eld. Det ser fruktansvärt hemskt ut men det är lågor som slår ut ur deras munnar och öron och jag letar i tanken efter den brandsläckare vi köpte på auktion för några månader sedan. Var gjorde vi av den? Är den upphängd så är det jag som placerat den. Du är inte särskilt praktisk men du har ofta goda idéer. Du tänker och jag spikar.

Jag vänder mig från korna och ser att även du brinner. Eller snarare kolnar. Du svartnar och ditt skägg smälter, krymper ihop innan det tar eld med små rökpuffar. Nu är det ganska tydligt att tiden nästan står stilla; jag ser delar av blixten ta sig in i din halvöppna mun och krypa ut genom dina fingrar. Så kan det inte se ut i verkligheten. Din kropp verkar också svälla, men inte så som grisarna blev. Mer som ett enormt andetag.

Jag drar tillbaka magen från dig med bägge mina händer. Den ska inte vara i närheten av en blixtnedslagen man, oavsett hur mycket jag än älskar honom. Det är ingen medveten reservation, det är nog bara så en gravid kvinna fungerar; man skyddar sitt ofödda barn till varje pris. Jag tror inte det hade varit någon skillnad om han varit barnets far.

Så är det som att tiden sätter fart igen. Det har varit alldeles tyst en stund men först kommer ljudet tillbaka och det är med en knall som är fysiskt påtaglig; jag faller omkull, men har magen i tryggt förvar mellan mina händer. Trots cementgolvet faller jag mjukt. Fördelen med att gå upp mycket i vikt när man är gravid. Omkring mig hörs ett fräsande som jag snart identifierar som blixtens arbete med alla kroppar; det är förmodligen vätskan i dem som kokar. Sedan känner jag att något tagit eld. Det är en värme som strålar i ansiktet på mig och det är inte så viktigt att veta vad det är som brinner. På något sätt tar jag mig upp på fötter, fortfarande med magen mellan händerna, och kan springa ut i regnet utan att öppna ytterdörren. Antingen är den redan öppen, eller så har hela väggen rasat. Jag vet att jag hållit min mage med bägge händer. Det är av någon anledning viktigt för mig; att jag inte släppt den för en sekund.

Regnet är som en dusch. Vattnet är svalt och jag blir omedelbart väldigt blöt. Inte förrän nu undrar jag om jag också brunnit, men det känns inte så.

Snarare att det varit mycket varmt i ladugården. Sant; den brinner. Byggnaden är övertänd. Dock är väggarna hela och dörren stängd. Kanske är det lika så bra att jag inte ska behöva se dem brinna. Det är i alla fall inga djur som skriker. Inte du heller.

Jag är så övertygad om att ni knappt hann känna vad som träffade er att jag inte blir särskilt sorgsen. Därtill har jag annat att tänka på; barnet är på väg att födas.

I baksätet på vår Kingswood hinner jag tänka att det är i en bil man ska vara om det åskar, särskilt när man bor på en kulle på det Norrländska höglandet. Här i bilen är det inte längre farligt, och det är min andra tanke: Jag är inte rädd. Trots att eld och åska är bland det värsta jag vet, har jag inte varit ett dugg rädd.

Kanske är jag lite förvånad att jag inte sörjer dig mer än med ett visst vemod, men att föda barn tar betydligt mer kraft än jag kunnat föreställa mig. Jag är glad över att du var hos mig när jag som mest behövde dig, men jag är helt övertygad om att du inte skulle kunna hjälpa mig nu att föda. Däremot hade du säkert kunnat bidra med en och annan intressant jämförelse med våra kalvar.

Jag mer anar än är medveten om att någon ytterligare person är i bilen. Bakdörren har öppnats och fuktiga händer hjälper barnet komma ut. Mina ben är mot den brinnande ladugården och värmestrålningen är så påtaglig att jag kan känna var den skyms av den som just hjälper oss. Mig och barnet. Jag håller på att föda mitt första barn i mitt liv och här utbryter en diskussion i mig där rösterna inte är överens om ifall jag ska föda fler barn eller inte. En röst hörs tydligt som säger att alla barn är mina barn. Det är en mansröst. Men märkligt bekant. Sedan skriker ett litet barn och jag vet att det var samma person.

— Du har fått en son, säger en röst.

— Jag vet, svarar jag. Vem är du?

— Jag är godheten personifierad, säger han, och nu har jag fått göra det jag längtat efter i hela mitt brandmannaliv; förlöst en gravid kvinna i baksätet på en rostig amerikansk bil.

Det är fler personer utanför bilen och de applåderar förstrött. Någon frågar om det finns folk i ladugården eller i huset, men det känns inte som att frågan är ställd till mig. Jag är åter förvånad över att födelsen tycks ha tagit allt kraft ur mig, men han ligger på min mage mellan mina händer och nu är allting rätt. Det finns ingen plats för undringar om allt gått som det ska; det här är vad allt är menat som. Det här är det lilla underverk jag burit i min egen kropp. Det kanske är så att jag inte kan ta hand om någon mer än detta lilla kryp, och av den anledningen blev jag ensam.

De har hittat honom i ladugården, bland alla brända djur. Samma brandman som förlöste oss håller min hand i sin, runt barnet. Han pratar vänligt och lugnande, ställer några frågor, och jag säger som det är: Åskan slog ner, han brann säkert upp, nej han är inte barnets far men han var bra ändå. Barnets far vet jag inte vem det var och jag vill inte heller prata om det. Nej, jag är ensam kvar. Djuren har väl också brunnit upp.

Är vi fortfarande i bilen? Jag har barnet mellan mina händer. Brandmannens hand är inte kvar, men han fixade navelsträngen och har tagit hand om efterbörden. Kanske det var han som gav mig en filt, jag vet inte så noga. Det är varmt och jag är trött. Den lille sonen dricker sitt första mål mjölk i sitt liv, i alla fall från utsidan. Han kurrar. Det låter så. Eller så smaskar det.

Brandmannen är tillbaka och säger att vi kan gå in i huset. Åskan har slutat och branden är släckt. En distriktssköterska är på väg men hon vill nog säkert att jag ska ligga i en vettig säng. Det är inte alla som är lika intresserade av bilbaksäten som jag och barnet.

Nu är vi på väg till huset. Han bär oss, denne brandman. Både mig och barnet. Vi sjunker ner i den regnsjuka gräsmattan. Det är som om stegen är vadderade för att jag ska transporteras milt. Regnet verkar ha dragit förbi, eller så har han ett jätteparaply över oss.

Jag är inte riktigt vaken. Det är svårt att veta vad som händer, men jag vet att vi nu är inne och att det är tur att sovrummet är på nedervåningen. Jag hade inte orkat gå i en trappa och det verkar farligt att bli buren hur långt som helst. Han kan ju tappa oss.

Men jag håller barnet i ett stadigt grepp. Jag kan tappas, men inte barnet. Ingen kan ta det ifrån mig.

Han säger att han stannar, om jag vill. Stanna du, säger jag. Klart du får stanna. För att ta hand om dig, tills du klarar dig själv, säger han. Jag känner att jag ler. Jag vill bli omhändertagen, säger jag.

Jag vaknar när distriktssköterskan kommer. Hon är bekant, har sett min mage växa det senaste halvåret.

När jag vaknar nästa gång hör jag att det ligger en annan man bredvid mig. Antagligen brandmannen. Ett tag trodde jag att du kommit tillbaka, men du andas på ett annat sätt. Och den stora skillnaden är de lätta andetag som kommer från den lilla kropp jag fortfarande håller händerna kring. Tänk att det kan bli något så varmt och lätt av en så hemsk upplevelse. Men jag vill inte tänka på det, inte nu. Det är så länge sedan att det skulle ha varit glömt om inte barnet blivit till. Det går fortfarande att glömma, jag får bara se till att somna om först. Den lille sonen får väcka mig om det är något. Han andas så lätt.

Distriktssköterskan

Det tycks inte finnas någon hejd på vad hon råkar ut för. Först våldtäkten, sedan visade det sig att hon blev gravid av den, och när man då tror att det ordnar sig, mot alla odds, slår blixten ner och tar livet av hennes man. Obegriplig otur. Trots det ler hon så rart och låter mig undersöka hennes nyfödda barn, inte utan en viss stolthet. Men hon verkar lite väck, knappt kontaktbar. Tur i oturen att barnet är okey. Ett tag var jag rädd att det skulle vara defekt på något sätt, för att allt annat blivit så hemskt. Men inte då; det är en mörkhårig liten krabat med klara ögon. Han är ganska lik sin mamma, och vem den andra föräldern är hoppas jag att vi aldrig får veta. Men mörk tycks han ha varit. Säkert någon som rest förbi och passat på att ta för sig av första bästa kvinna han ser. Kan inte ha varit någon från trakten. Den typen av män har vi inte här.

Hon tycks ha klarat förlossningen klart bättre än man kunnat hoppas. Knappt ens en spricka. Ändå berättade han att det gick fort. En så liten kvinna och ändå så utmärkt förstföderska. Det är väl dags att få lite tur också. Eldsvådan syntes på långt håll, och ledde dem dit i tid. Annars hade elden kunnat bränna ner hela gården. Han sade att de egentligen var på väg åt ett annat håll, men de såg branden och körde dit. Och när de kom fram fick han hjälpa ett litet barn till världen.

Det är tur att han vill stanna kvar hos henne, annars vet jag inte hur vi skulle ha ordnat det. Hon ska inte vara ensam, det tycker jag inte. Vet inte om hon har släktingar eller föräldrar i livet. De flesta som bor här känner jag till sedan gammalt men hon har flyttat hit någon gång i vuxen ålder. Hörde bara att hennes Josef träffat henne och våldtäkten som tydligen hade skett dagen innan. Eller om det var han som hittade henne? Jag kommer inte ihåg. Det var en så hemsk historia att man ville glömma den så fort som möjligt. Men de verkade lyckliga tillsammans, så länge det nu varade. Konstigt att han dör när hon föder. Som om bägge inte fick plats. Men ett vackert barn är det.

Vi får väl se hur länge näste Josef kommer att stanna kvar. Om det är för att skaffa en ny tjej som han är här. Det verkar inte bättre; han ser alldeles uppslukad ut. Snart har han varit på varenda ledig tjej i hela grannskapet. Man får väl hålla tummarna för dem båda. För dem alla tre.

Josef

Det sägs att hennes man, han som dog, hade samma namn som jag. Är inte det en tillfällighet som heter duga; att den ene ersätter den andre? I övrigt kan vi inte ha varit särskilt lika; hela huset är fullt av påbörjade saker som aldrig blivit färdiga. Det saknas lister vid golvet på övervåningen, varmvattnet är inte kopplat i handfatet på den lilla toaletten, det finns inga hakar i fönstren så att de kan ställas på vädring. Maria säger att det mesta som är gjort gjordes av henne, men hon försvarar honom inte, gnäller inte heller.

Hon pratar inte särskilt mycket alls. Mer gullar och sjunger. För pojken alltså. Det är som om de satt ihop; hon släpper honom aldrig. Han till och med sover i hennes famn, och hon ser så lycklig ut att jag smälter. Det är oemotståndligt och jag har aldrig varit med om något liknande. Trodde aldrig jag skulle bli så fascinerad över en kvinna med någon annans barn. Men något magiskt är det för vi har inte ens legat med varandra, och ändå är jag här. Begriper det inte. Å andra sidan behöver hon någon som hjälper henne och jag har inget speciellt för mig. Efter Carina känner jag mig ganska mätt och har börjat fundera på vad det var som var fel. Fel med mig, alltså. Och så träffar jag en kvinna vars underliv är det första jag ser.

Vilken grej. Efter att hon fött och jag lagt barnet på hennes mage, såg jag hennes ansikte. Det var något självlysande med det och hon fortsätter att lysa. Jag är som en nattfjäril som inte kan motstå henne. Frågan är om hon överhuvudtaget sett mig, men det spelar inte så stor roll; det är bara vi här. Skulle hon råka kalla mig hennes förra mans namn skulle jag inte märka det.

Vi sover i samma säng. Jag ligger ovanligt nära henne för att vara jag; normalt gillar jag inte att sova tillsammans med någon, i alla fall inte emot en annan kropp. Det blir svettigt och trångt. Men henne vill jag vara nära. Jag vet faktiskt inte varför, men hon klänger inte eller vill bli omhållen, eller något annat. Hon ligger där med sin unge på magen, eller bredvid sig. Och jag vill bara vara nära henne.

Barnet har jag just ingen del av. Trots att jag faktiskt hjälpt honom till världen. Men jag är inte så intresserad av barn och hon tycks klara jobbet själv. Naturligtvis. Den dagen jag börjar byta blöjor ska det vara på mitt eget barn. Det räcker nog att jag försöker fixa den här kåkens alla oavslutade fel, handlar käk och ser till att sköta mitt jobb.

Men visst hade jag velat ha åtminstone en kyss eller något. Det är lite ovanligt att leva en månad tillsammans utan att ens ta i varandra. Klart det är ett speciellt läge, med barnet och branden och hur vi träffades, men ändå; jag börjar känna mig ganska överfull. Stinn, liksom. Man har sagt till mig att man ska vänta fem veckor efter en förlossning. Fem veckor för att det ska hinna läka ihop och fixa till sig. Jag antar att hon är ganska stor den första tiden, så jag kan gärna vänta på hennes normala omfång. Och eftersom vi inte hånglar har det varit ganska lätt att låta bli henne.

Men nu har det gått fem veckor. Ska man räkna från förlossningen, alltså precis när det hände, så är det fem veckor sedan ikväll. Jag kan vänta tills ungen somnat, det kan jag.

Maria

Den första gången han gjorde mig illa hade han bott här ett tag. Det kom så plötsligt; han blev kvar efter olyckan och hjälpte mig ta hand om barnet. Det fanns inga tecken på att han var missnöjd, tvärtom; han överraskade med god mat och snickrade på övervåningen. Ställde inga krav eller på annat sätt påpekade några brister.

Jag gick helt upp i Jesus och kände mig trygg och omhändertagen. Kanske var det en reaktion på olyckan; att jag inte räknade med att något mer ont kunde hända. Han är ju brandman och sådana kan bara göra gott. Han hade till och med förlöst min son.

Så kommer den här kvällen då något är fel redan från början. Han är stingslig och reagerar på att jag sysslar med barnet, säger att jag skämmer bort det, att jag kommer att få en omöjlig son som får allt han pekar på. Detta säger han om ett månadsgammalt spädbarn. Jag bryr mig nog inte särskilt mycket om det; alla kan ju ha dåliga dagar, och eftersom Jesus somnar i knät lägger jag honom i sängen och ska just gå på toaletten.

Plötsligen