Den som mördar sniglar

By Karolina Orrhede and Viktoria Flodström

Olga har vigt sitt liv åt att hitta en metod för att befria Sveriges trädgårdar från mördarsniglar. Hon är nästan klar med den långdragna doktorsavhandlingen, men när hon får en trädgårdsväxt i present av sin handledare Anna förändras allt. Redan samma natt förvånar Olga sig själv genom att säga att hon vill skiljas. Strax därefter bränner hon ner sin snigelodling, hela sin forskning.

Ingen förstår varför hon gör det, allra minst hon själv. För att lösa gåtan behöver Olga ifrågasätta sina livssanningar. Hur väl känner hon egentligen sin man, eller sin bästa vän Agata? Stämmer det verkligen att parets gemensamma företag Miolga, ett medicinskt innovationsbolag baserat på Olgas forskning, inte är värt en krona? Och ska hon någonsin våga möta sin far igen?

"Den som mördar sniglar" är en spännande och klaustrofobisk roman om fasader som spricker, hemligheter som uppdagas och om att bevittna hur det man tidigare tog för givet i själva verket var en lögn.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 16, 2022
• ISBN: 9789180003667

Book preview

Den som mördar sniglar

Karolina Orrhede

Copyright © Karolina Orrhede, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-366-7

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Nej.

Vi står i vårt nyrenoverade kök med vita luckor utan synliga handtag. Våra gäster har just gått. Barnen sover. Micke stannar upp med höger hand fortfarande i det heta diskvattnet. Under ytan finns ett enda kristallglas, som vilar på fyra wettextrasor utbredda över botten för att glaset inte ska repas. Till vänster om hoarna har han brett ut en kökshandduk i linne som snart kommer att vara täckt av sexton glas i räta rader, fyra gånger fyra – förrätts-, huvudrätts-, efterrätts- och, inte att förglömma, selterglas för vatten – en rad för varje sort.

Micke har ryggen mot mig och låter disträ som om han har tankarna någon annanstans.

Vad då?

Jag viskar i riktning mot hans rygg. Nej, det går inte.

Micke tar upp glaset ur vattnet, torkar det och ställer det på handduken. Tar ett nytt glas men håller det över vattenytan.

Vad är det som inte går?

Det går inte att … Det går inte att … vi är gifta.

En nästan omärklig rörelse. Hans axlar åker upp en aning. Nacken spänns. Tystnaden dånar.

Micke lägger ner glaset mot botten så försiktigt att det inte hörs alls. Vänder sig om. Ger mig ett snabbt ögonkast. Sedan torkar han händerna på en handduk och fäster blicken någonstans i luften ovanför köksön som står som en mur mellan oss.

Jag sväljer. Hittar inget att säga. Micke är också tyst. På köksön står funkian som vi fick av Anna och Johan när de kom. Jag förstår att den är uppdriven inomhus, för i mina odlingar syns ännu bara bleka skott. Den här plantan har redan stora skuggande grönvita blad som om det vore slutet på maj i stället för dess allra första dag. Micke börjar pilla på plantan. Luften runt funkian skimrar och vrider sig sakta runt växten. Som om den är mättad av heta bensinångor från ett startande jetplan. Känner han inte hur han drar in de giftiga ångorna?

Micke har satt funkian i mammas inomhuskruka av mässing. Krukans kant är dekorerad med ett nät av mässingstråd. Vassa spetsar av mässing sticker hål på ett av hyllebladen.

Micke lägger en nydiskad fruktkniv bredvid krukan. Hans läkarhänder finner fästet till det skadade bladet, gör ett snitt med kirurgisk precision och drar ut det ur plantan utan att skada resten av växten. Han stannar upp som om mina ord inte landar förrän uppdraget var utfört.

Se på mig, ber jag tyst trots att jag själv inte kan lyfta blicken från bladet i hans hand. Spänn dig inte så där. Men jag behöver inte se på hans käke för att ana hur spänd den är.

Jaha, mumlar han. Där kom det.

Han kastar en snabb blick på mig och ser sedan ner på sina händer. Bladet är rivet på så många ställen att det viker sig runt hans handlov som hushållspapper.

Det finns en stålfjäder i min mage – en stålfjäder som hållits under kontroll så länge jag kan minnas – så länge att jag inte ens varit medveten om att den fanns där. Nu har spärren av någon anledning släppt och fjädern farit i väg. Vasst stål i hög hastighet som skär och hugger ner allt i dess väg – oåterkalleligt. Jag kan inte kontrollera vilken skada den kommer att göra.

Jag vet inte ens varför jag gör det – varför säger jag att jag vill skiljas? Vi har ett jättebra äktenskap och två fantastiska barn. Min bästa vän Agata kommenterar ibland om hur jämställt vårt äktenskap är och hur god mat Micke lagar. På den tiden när barnen var små fick Micke så mycket beröm av dagisfröknarna för att han lämnade varje dag. Det var aldrig jag som tog med rätt vinterjacka eller lämnade in ledighetslapparna i tid. Min föräldrainsats var lika oansenlig som min matlagning.

Mina vänner brukar påminna mig om att uppskatta Micke för att han stöttar mig trots att jag aldrig lyckas plugga färdigt. På ett sätt förstår jag vad de menar – en doktorsavhandling om mördarsnigelns, Arion Vulgaris, utbredning i nordisk fauna kommer inte att leda till en bred och säker karriär. Max fyra personer kommer att läsa den: min handledare, examinatorn, min opponent och Micke.

Micke som alltid har något uppmuntrande att säga hur taffligt det jag skrivit än är. Micke som nu vet långt mycket mer om mördarsniglars parningsmetoder och preferenser än han någonsin önskat. Micke som nu håller på att bli lämnad av sitt svin till fru – lämnad av mig.

Insikten drabbar mig så att jag mår illa. Jag sårar honom och förstör något som är bra. Jag är sjuk i huvudet.

Micke höjer huvudet och ser på mig. Hans blick bränner i skalpen på mitt nervända huvud och kräver ett svar.

Varför?

Frågan får mig att rycka till. Jag stirrar på honom – mållös. Varför? Jag vet inte. Jag kan inte säga att det är på grund av funkian, på grund av hans leende när han tog emot den, på grund av hur ivrig han var att sätta den i en inomhuskruka fast det är en trädgårdsväxt, på grund av att han dessutom valde mammas kruka, som borde ha slängts för länge sedan. Det kan jag inte säga. Det finns ingen anledning. Jag älskar honom ju. Det gör jag. Klart jag gör. Jag famlar efter känslan av kärlek men kan inte hitta den, minns inte ens hur den kändes. Har jag aldrig vetat hur den känns?

Jag sväljer och sväljer igen.

Jag ... jag är ... nog mer intresserad av kvinnor. Jag drar efter andan när jag hör vad jag just har sagt. Var kom det ifrån?

Micke skrattar till. Rynkan mellan ögonbrynen slätas ut. För ett ögonblick ser jag lättnaden i hans ögon – ett skämt! Han ser på mig och väntar på att jag ska börja skratta.

Jag vänder mig bort och fingrar på det runna stearinet på en ljusstake i mässing. Det är nu jag borde skratta till, säga: där fick jag dig! och sedan intyga hur mycket jag älskar honom. Men mina mungipor är fastkedjade neråt. Jag får inte fram ett ljud.

Mickes leende falnar. Han fräser:

Mycket hade jag kunnat köpa, men jävlar i mig inte det.

Jag kan nog inte heller köpa det helt, åtminstone har jag inte tänkt tanken förrän nu ikväll. Jag har varit mer fokuserad på mördarsnigelns läggning än min egen. Undrar hur det skulle kännas att vara hermafrodit? Så många valmöjligheter när den biologiska klockan ringer. Vill jag skaffa barn med en stilig snigel med drag åt det manliga hållet? Eller en mer kvinnlig? Eller rent av med mig själv. Tänk om vi kvinnor hade haft de valmöjligheterna genom historien.

Hur hade det varit under Karl den tolftes tid? Ingen fara, hade kvinnorna sagt när männen drog ut i fält. Jag sköter om gården och så får vi se hur många barn jag har valt att skaffa tills du är tillbaka – det beror på skörden, tänker jag. Hela föreställningen om manliga arvingar till tronen hade fallit platt.

Olga. Hallå. Jag försöker prata med dig.

Jag rycker till. Micke har rätat på ryggen och stirrar på mig med mer frustration än ledsenhet. Han har förflyttat sig i förändringstrappan precis så som arten homo sapiens förväntas reagera på situationen.

Jag krymper ihop instinktivt, men vet att Micke aldrig skulle göra mig illa. Hans rovdjursinstinkter är försvagade av ett överaktivt intellekt och en föreställning om att han kan kontrollera allt, förstå allt med sin briljanta hjärna. Vi har haft många diskussioner om detta. Jag hävdar att människan först och främst är en biologisk varelse. Vi tror att vi styr våra handlingar med vilja och omdöme, men det är bara en chimär. Vi har mer gemensamt med mördarsnigeln än vi någonsin skulle vilja erkänna.

Det jag just sagt till exempel. Varför sa jag att jag ville skiljas? Jag vet inte. Kan det vara så att min biologiska drivkraft att säkra artens fortbestånd nu är tillfredsställd? Jens och Matilda växer och utvecklas helt åldersadekvat. Jag har inte längre något behov av en hanne i mitt liv. Var det därför jag sa som jag gjorde?

Förlåt, säger jag.

Micke håller upp händerna framför sig.

Sluta! Jag orkar inte med det här. Olga, du måste förstå att du inte kan slänga ur dig vad som helst. Jag kommer att agera efter ditt besked från och med nu. Vi kommer att skiljas! Micke tar några snabba steg ut ur köket. Han mumlar medan han går, men jag hör.

Du är jävlarimej inte flata.

Själv står jag kvar. Funkians bladverk är praktfullt. Den breder ut sig som en vinnare – som om den lyckades köra i väg Micke och nu stoltserar med sin seger.

Luften är trögflytande. Jag försöker suga in syre i lungorna men det är som om gasmolekylerna dras mot funkian i stället. Jag flämtar och det snurrar till i huvudet – förstår att funkian måste ut ur huset. Jag sliter upp den från köksbänken och förbrukar det sista syret på att springa mot ytterdörren. Den slås upp och studsar mot den lilla gummiklossen som ska hindra den från att öppnas för mycket.

Ute är det lättare att andas. Nattluften är sval och full av salt fuktighet. Doften av tång är stark nu när brisen har avtagit. Jag suger i mig och väntar på att mitt hjärta ska lugna ner sig.

Jag ser på kompostkärlet som tillsammans med de andra soptunnorna byggts in bakom vårt vita staket – det är inte tillräckligt långt bort. Min blick glider vidare mot vår Volvo i carporten och jag inser att jag inte längre kan se den som min, ensam har jag inte råd med en sådan bil. Och nu kan jag ändå inte använda den för jag har druckit.

Bakom dess glänsande vita metall står lådcykeln som vi brukar packa full med leksaker, mat och badkläder när vi tillbringar dagen på stranden. Nyckeln sitter i. Nu vet jag vad jag behöver göra.

Jag släpper ner funkian i lådan. Krukan välter men jag låter den ligga. Från carportens innervägg tar jag ner den minsta spaden, lägger också den i lådan, hoppar upp på sadeln och börjar trampa.

Jag korsar Lussebäcken och nu är jag utanför Råå, fortfarande kvar inom Helsingborgs kommun men utanför min borg. Vattendragen som omger byn på alla sidor är min vallgrav. Jag lämnar Råås sandjord bakom mig och ger mig in i ett landskap klätt i mörk bördig mylla. Här trivs många olika arter som byns karga jordmån håller borta. Utanför vallgraven kan vad som helst hända.

Rausvägens långa oförlåtande uppförsbacke är jobbig med en vanlig cykel och med en lådcykel är den nästan omöjlig. Jag trycker händerna mot handtagen för att få kraft att pressa ner pedalerna. Växeln hoppar över några hack men samarbetar till slut. Det kliar i hårbotten när svetten sprutar fram under hjälmen.

Det tar bara tjugo minuter men det känns som om jag cyklat i en evighet när jag äntligen är framme i Påarp. Jag parkerar på trottoaren på Glebers väg. Villagatan ligger öde. Fönstren är mörka. En eller två bilar står prydligt parkerade på varje uppfart. Huset jag stannat framför är av tegel, ett och ett halvt plan. En studsmatta upptar nästan hela gräsmattan. En rabatt bildar en cirkel runt gräset. Cirkelns runda former mjukar upp framsidans fyrkantiga platthet.

Jag kliver in på garageuppfarten. Foten trampar i något mjukt. Jag hör ett svagt ljud av vävnad som spricker – en snigel. Ett kvidande från min egen mun och jag skrapar frenetiskt skosulan mot stenläggningen. Först nu märker jag att jag fortfarande har mina högklackade svarta glitterpumps på mig – de som jag bara har inomhus.

I mörkret kan jag inte se om det var en svart skogssnigel eller en mördarsnigel, men jag tröstar mig med att det är mer sannolikt att det är en mördarsnigel– det finns så många fler av dem.

Jag rundar studsmattan och kliver ut i rabatten nära husväggen på vänster sida där det inte finns några fönster.

I rabatten är jorden fortfarande blottlagd. De perenner som snart kommer trängas om utrymmet är ännu bara späda, bleka skott. Skott av funkia, den växt som aldrig borde ha planterats just här – i Påarp. Jag minns hur vackert jag tyckte det var när de späda skotten som tvekat så länge i jorden äntligen slog ut i sin fulla grönvita prakt. Inte visste jag då vad det skulle föra med sig.

Jag låter spaden falla ner i myllan av egen tyngd. Sätter en fot på spadens överkant och lägger min vikt på. Sulan på pumpsen är hård och gör det lätt att trycka till. Spaden sjunker ner till sin överkant och jag vänder upp jorden och lägger den vid sidan av hålet, i med plantan och tillbaka med jorden. Med hjälp av mobilens ficklampa kontrollerar jag mitt arbete. Först nu i ljusets sken ser jag att gräsmattan är full av mördarsniglar. Jag låter ljuskäglan belysa min plantering – den nyplanterade funkian står som en ensam primadonna i balklänning i en öken av jord där dess artfränder fortfarande tvekar.

Jag kliver ur rabatten. När jag passerar uppfarten har ett tjugotal mördarsniglar samlats för att kalasa på sin tillplattade artfrände. Illamåendet stiger i halsen på mig och huvudet snurrar, runt, runt. Jag faller.

2

Krönika i tidningen Trädgård & Täppa:

Känn dina sniglar

Den röda skogssnigeln, Arion Rufus, är så vacker att den ibland planteras in i trädgårdar för att förgylla dem med sin blotta närvaro. Dess roströda glansighet ger en vacker färgklick mot allt det gröna. Att sitta i en solstol och följa dess arbete har en meditativ funktion. Den rör inte dina trädgårdsväxter. Den värnar allt som lever. Däremot tar den oförtrutet hand om dina döda blad och växter och förvandlar dem till näringsrik mylla.

En reinkarnation.

Den svarta skogssnigeln, Arion Ater, är en lika trogen vän även om dess svarta glansighet inte ger samma fröjd för ögat. Den är trädgårdens feng shui-mästare då den tar bort allt dött och får din trädgård att vibrera av chi-energi.

Mången svart skogssnigel har oförtjänt gått en för tidig död till mötes då villaägare av ren okunnighet misstagit dem för mördarsniglar, Arion Vulgaris. Det är förståeligt då det krävs ett tränat öga för att skilja dem åt. I Sverige finns 20 olika snigelarter, men de flesta är små och gråaktiga med andningshålen i den bakre delen av manteln, lätta att skilja från mördarsniglar. Så är dock inte fallet med Arion Rufus och Arion Ater. Precis som mördarsnigeln tillhör de släktet skogssniglar med det karakteristiska andningshålet i den främre delen av manteln åt styrbord till.

Som villaägare vill jag be dig träna upp din blick så att du kan rädda den röda och svarta skogssnigeln från att försvinna ur vår fauna.

Begrunda först dess färg. Skänker den dig glädje med sin pigga roströda ton eller en känsla av kraft genom det blanksvarta muskelpaket som är en svart skogssnigel? Om ingen glädje uppstår och färgen är rödbrun som en hundskit då kan det vara en mördarsnigel du har att göra med, men det är inte säkert.

Innan du tar vidare steg bör du först kontrollera att färgen är jämn och inte fläckig eller prickig. Det senare betyder att du hittat en pantersnigel, även kallad leopardsnigel eller Limas Maximus. Om så är fallet bör du genast lägga dig på knä och tacka gudarna för denna gåva. Pantersnigeln lämnar dina växter i fred men kalasar gärna på de ägg mördarsniglarna lagt under stenarna i din trädgård – dyrka marken där den glider fram.

Om du nu har kommit fram till att fläckar saknas på din rödbruna snigel så finns två ytterligare kontroller du kan göra om du vill vara extra säker. Se dig omkring. Hittar du artfränder till din bruna snigel så är det ännu troligare att det är mördarsniglar då de gärna uppträder i flock. Du kan också peta på den. Det unika med mördarsnigeln är att den då försvarar sig med att spruta ut sitt sega slem mot fienden och rulla ihop sig till en boll.

Med denna kunskap hoppas jag att du skyddar våra röda, svarta och fläckiga sniglar från utrotning.

Olga Bruneus

3

När Micke sätter sig upp i sängen har jag ännu inte sovit en blund. Jag ligger med ryggen mot honom och kämpar med att andas lugnt och lätt så att han inte märker att jag är vaken. Mellan halvslutna ögonfransar skymtar jag att klockan äntligen passerat sju. Jag behöver inte ligga kvar mycket längre, bara tills jag sett vad Micke tar sig för.

Normalt sett skulle han ha somnat om ytterligare ett par timmar, men jag hör sängfjädrarna knaka och anar att han vänder sig för att se på mig. Jag håller andan. Han kastar sig upp ur sängen, rycker morgonrocken från kroken och stampar i väg till badrummet.

När jag slår upp ögonen förundras jag över att rummet fortfarande ser likadant ut. Borde inte väggarna, överkastet och byrån också ha påverkats av att allt har förändrats? Någon del av mig hade förväntat sig att tapeterna skulle bytt motiv till brunt sjögräsmotiv, att tavlan mer skulle likna Edvard Munchs Skriet och att persiennerna skulle vara trasiga och för evigt fångade i ett läge där ena sidan fastnat halvvägs och den andra fallit ner som en solfjäder och skymt allt ljus.

Men inte – färgsättningen är fortfarande Stockholmsvit med detaljer i rött och blått, kuddar med ankare som motiv och en oljemålning av en fullriggare i storm. Jag hatar det.

Jag hör toaletten spola och dörren från toaletten öppnas, tunga steg nerför trappan. Det känns lättare att andas nu när Micke befinner sig på ett annat våningsplan. Jag tassar in i badrummet och låser om mig. Min morgonritual tar en timme och fyra minuter. Jag har försökt få ner den till under en timme, men det är omöjligt. De olika stegen måste ske i en viss ordning och det går inte att hoppa över något. Rengöringen måste komma innan jag lägger på underlagskrämen och den måste hinna tas upp av huden innan jag kan lägga på mineralpudret. Först då, när det som är jag är övertäckt och mitt ansikte är som en tom målarduk är det möjligt att måla fram mitt dag-jag.

Mina ögonbryn är ljusa och tunna som ett barns. Jag bygger ut dem med brun kajalpenna för ett mer vuxet utseende. Jag byter ut läpparnas babyrosa mot en mörkröd nyans som skiftar i lila och håller kinderna bleka utan rodnad. För att dölja mina blonda ögonfransars öppna, lättlurade blick sotar jag dem till en världsvan distanserad svärta.

Jag ser på mig själv i spegeln och konstaterar att mitt yttre är redo. Jag trevar i mitt inre för att samla mig, men får inte tag i någonting. Det finns någonting därinne, men det far runt som den gråsparv som en gång råkade flyga in i vårt vardagsrum och inte hittade ut. Till slut lyckades Micke slänga en filt över den och bära ut den, men det finns inget tygstycke som kan hjälpa mig nu.

Jag lämnar badrummet och stannar till i dörren till Jens rum. Han ligger på rygg med armarna ovanför huvudet. Så trygg. Så förvissad om att ingenting farligt kan hända i det här huset. Att mamma och pappa kommer att skydda honom. Utanför hemmet har livet inte alltid varit lätt för Jens. Ända sedan han var liten hade han den där blicken när han såg på nya bekantskaper. Den där blicken som undrade vad de ville. Han grät i timmar när Micke lämnade honom på förskolan. Ville bara vara hemma. Han hade en helt annan blick när han såg på oss. En fullständig tilltro. Det var när Jens kom som jag förstod hur viktig jag var som mamma. Med Matilda hade det varit annorlunda. Hon var så självständig och nyfiken. Lika nöjd eller till och med ännu mer förtjust över att hamna i någon annans famn. Hon kunde inte få nog av nya människor att lära känna. Människor fascinerade henne. Jag var bara en av dem och en ganska ointressant typ.

Med Jens kände jag mig unik. Han avgudade mig nästan lika mycket som han avgudade Micke. Han gör det faktiskt fortfarande fast han är femton år. Inte för att han någonsin skulle erkänna det, men jag lägger märke till de små signalerna. Hur han fortfarande tror att vi har svar på allt, att vi kan allt. Är det nu det tar slut? Är det nu han förlorar den totala tilltron till mig?

Jag stänger dörren till hans rum. Matildas dörr är redan stängd. Det är söndag och hon kommer förmodligen att sova fram till lunch. Hon har varit myndig i nästan en månad nu och deklarerat att det är en integritetskränkning att gå in i hennes rum utan tillåtelse. Hon vill vara i fred där inne men kommer ut när hon blir hungrig eller behöver någon som övningskör med henne. Kanske är det ändå den nyvunna statusen som myndig som gjort att hon äntligen slutat himla med ögonen åt saker jag säger. De föraktfulla fnysningarna och suckarna har avtagit.

Jag går tyst förbi hennes dörr och nerför trappan. Micke sitter med en skärm i handen och är förmodligen på god väg att mata sig igenom DN och Svenska Dagbladet digitalt och sist Helsingborgs Dagblad som papperstidning. Bredvid honom står en skål med fil där varenda flinga noggrant har ätits upp så att det ska bli lätt att diska. Han rycker till när han hör mina steg. Han ser upp men vänder snabbt bort blicken.

Kaffet har förmodligen stått på en bra stund i bryggaren. Jag fyller en dyr designmugg i så tunt porslin att kaffet kallnar alldeles för fort. Jag värmer båda händerna på muggen som om det vore vinter. Min vanliga plats vid köksbordet är mitt emot Micke, men idag känns det omöjligt att sitta i hans blickfång. Jag sätter mig vid bordets kortsida och ser ner i den svarta drycken mellan mina händer. Önskar att den kunde hjälpa mig att finna något att säga.

Micke lägger ifrån sig skärmen men fortsätter direkt med Helsingborgs Dagblad som om han inte märkt att jag kommit. Han bläddrar från sida till sida utan att någon artikel verkar fånga hans intresse. Efter en stund viker han ihop den, reser sig upp och börjar plocka bort sin frukost.

Jag måste säga något, det är kanske min sista chans.

Micke ... igår ...

Han går mot diskmaskinen men ställer porslinet på diskbänken och suckar.

Mmm ... Jag är inte säker på att jag klarar mer.

"Men ...