Äktenskaps brott

By Elisabet Peterzén

Ett relationsdrama med en thrillers spänning, en klassikers existentiella djup och en intrig lika ödesmättad som de antika tragediernas. Elisabet Peterzén skildrar med rå prosa hur hon och han, de äkta makarna, snurrar nedåt i en spiral av bitterhet, ofrihet och hat. Avskyn resulterar i febriga fantasier – drömmar som långsamt börjar likna planer – planer som glider allt närmare en livsfarlig verklighet.Någonstans mellan makarnas ömhet inför vad de en gång var och cynismen inför vad de blivit framträder en skarp protest emot äktenskapets tvingande normer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2023
• ISBN: 9788728534953

Book preview

Elisabet Peterzén

Äktenskaps brott

SAGA Egmont

Äktenskaps brott

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1969, 2023 Elisabet Peterzén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728534953

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag väntar. Och jag har gott om tid att vänta. Tid; år framåt, liksom åren sträcker sig bakåt. Jag märker knappast hur de går, alltid likadana, rummet jag sitter i likadant, trädgården utanför lika. Samma rutin; gå upp varje morgon medan mörkret ännu ruvar eller då den vita dimman trycker platt mot marken. Solen ibland; javisst solen, lågt stående, som en rutten tomat plirar den rödögt mot mig — precis som han, när jag vänder mig om i sängen. Ansiktet rött och grovt av gamla finnar som han väl klämde på som yngling. Huden grov och läderliknande, röd och narig. Skäggstubben; aldrig riktigt skägg, aldrig riktigt slätrakad, alltid skäggstubb. Och den sura lukten. Jag vänder mig inte gärna åt det hållet.

Hur länge har jag väntat? Hur många år har gått? Jag vågar inte börja räkna dem, för då kan jag kanske komma att tänka på det som var en gång för länge sedan. Tanken går förbi och stannar vid fönstret men öppnar det inte; stannar bara och ser gestalter skymta bakom den immiga rutan, som när man ser in genom ett slakterifönster. Kanske är det sol på andra sidan. Kanske har det en gång varit sol. Jag vill inte öppna. Vill inte se, vill inte minnas. Det är ju här jag finns nu, det är här något måste ske.

Jag går upp — alltid går jag upp först! alltid jag först! — och jag hasar ner till köket och jag lagar hans mat. Ännu lagar jag hans mat! En liten nypa gift — litet arsenik, litet kvicksilver, litet blåsyra, ack så enkelt, han störtar ihop vid frukostbordet med blod rinnande ur gapet eller åtminstone blir han hängande över tallriken blåröd i synen och med tungan stickande ut ur mun. Litet arsenik. Litet cyankalium. Som jag inte har. Och sedan är jag fortfarande här, fortfarande ensam med honom, tills de kommer och frågar: Var är han? Varför kommer han inte? Är han sjuk? Var finns han? Det är för gammalt, för gammalt. Under tiden ska jag ha grävt en grop där ute i trädgården och dragit ut honom i fötterna med huvudet dunsande mot golvet, och lagt ner honom och skyfflat mull över, ännu hellre gödsel så han kommer i sin naturliga miljö. Sedan ska jag plantera blommor. Solrosor, först och främst, för att tacka solen för att den har låtit min värld bli ljus igen. Gladiolus, höga, stolta, raka spiror, dignande av blommor. Solrosor och gladiolus. Inga vita liljor. De är sorgens blommor, och den dagen kommer jag inte att sörja.

Men de kommer. Jag måste då säga att han har rest bort, han reste plötsligt och jag vet inte när han kommer tillbaka. Men då tittar de på mig underligt från sidan och jag vet att de tänker att det finns bara en plats han kan ha rest till. De söker; något gift finns inte kvar för dem att hitta men de gräver i trädgården …

Jag drömmer. När han äntligen har gått går jag tillbaka till sängen och slätar till hans lakan så att det ser ut som om han aldrig vilat där, så att jag kan känna mig som om jag vore alldeles ensam. En tid full av ensamhet, av den rikaste lycka på jorden. Jag går aldrig upp igen. Jag tror att det kommer att dröja eoner tills jag bryr mig om att gå upp igen. Och sedan är tiden min. Jag går genom huset på nya, lätta fötter, jag öppnar äntligen fönstren på vid gavel och släpper in ljuset utifrån. Aldrig mer behöver jag äcklas av det ögonblick då jag hör hans steg utanför på gången och jag kryper ihop, hela min kropp drar ihop sig och hukar sig som efter ett slag i maggropen; han är här och jag ligger på knä på dörrmattan som en förlängning av den och är hans lydiga tjänare, ja massa, nej massa, å kej massa. Och han skrattar och sätter en känga rätt i ansiktet på mig, han vet hur stor min avsky är och han leker med den, det är som att reta en apa bakom ett galler, det är så han känner det när han kommer hem till mig. Hålla upp en banan för apan, apan sträcker sig efter den lystet och girigt, och han rycker tillbaka bananen och stoppar den i sin egen mun, hångrinande, han biter i den långsamt, en stråle saliv dreglar utför hakan. Och apan sliter i sitt galler och visar tänderna, de långa och gula, rister gallret och skriker gällt. Så ser han på mig.

Fri att resa mig vid det klockslag då det mig lyster och gå till garderoben och ta på mig det jag vill ha. Välja, känna efter, låta handen glida sakta utmed tygerna, vackra kläder ska jag ha då, känna matt och luddigt ylle, strävt siden. Stå framför spegeln och klä mig, som förr, innan han fanns. Klä mig långsamt och le mot min bild i spegeln, byta, ta av mig, klä mig i något nytt. Så går jag ut i trädgården och dörren står vidöppen bakom mig, sakta går jag mot grinden och böjer mig för att se på blommorna som växer runt omkring mig. Luften är ljus och varm, några bin surrar över mig, men de kommer aldrig att stinga mig. Jag lyfter mina händer mot solen och låter värmen krypa in i mig, tills jag växer och blir ny och ung och vacker och ren igen.

Ensam. Ensamhet, ordet rullar som en smekning över min tunga. Oh, att min plåga ännu måtte bliva hård, på det att ensamhetens sötma må bli så mycket ljuvare.

Tankar. Planer. De brottas i min hjärna som flugor i sylt, lämnar här och där en svart fläck. Åh, det är ljuvt att ligga och drömma. Metoder, metoder, jag smeker dem, suger på dem, spottar ut dem när de är tomma. Tiden är min vän, jag har ingen brådska. Varje morgon jag vaknar och ser honom ligga där bredvid mig och flåsa med öppen mun vet jag att denna dag kan vara den sista.

En gång var jag ung och jag satt bredvid honom i skymningen och det fanns bara vi två. Det föll ett lätt regn, som ett duggregn, men det besvärade oss inte, det gjorde det så mycket rikare att krypa varandra tätt intill och känna att vi var två. Vi sa ingenting; vi uttryckte alla våra känslor genom våra händer och kroppar, alltför rädda för att ta orden i vår mun, för att med våra fula människoröster bryta den stämning som fanns omkring oss. Det var vi; den gången var det också vi innan tiden fått oss i sin fälla och vanan och trängseln och tröttheten och detta att se samma gamla ansikte varje morgon, aldrig något annat än detta samma ansikte som blev äldre och fulare och grövre …

Åh, jag har så många planer. Jag läser alla böcker; alla. Jag följer fallen noga i tidningen. Men jag märker att statistiken är emot mig. Ett mord kan alltid förövas och mördaren kan gå fri, okänd, skrattande inom sig, kanske rädd, kanske ofta i början med skräcken att någon ska gissa, någon ska förstå, men så småningom blir skräcken en vana, en del av det dagliga livet och till slut märks den inte alls. Så många gånger går en mördare sin väg och ingen vet någonsin var han finns. Han kommer, lätt och tyst; slår till, och går igen. Men detta gäller inte för mig. Jag har studerat noga. Det är bara när mördaren är en främling som han går sin väg osedd; aldrig när den han dödat finns nära. Ack, de har så många lister, så många knep, de hittar alltid rätt, och nästan alla gånger vet de redan från början att det finns bara denna enda människa som kan ha gjort det och det är henne vi måste ta. Åh, jag skulle kunna gå ut och döda ett barn på ängen, och ingen skulle någonsin veta att det var jag, ingen skulle någonsin ana, det är för övrigt aldrig kvinnor som mördar barn på ängen, det är alltid män. Men om han dog, vem skulle de fråga först, om inte mig. Den sörjande änkan och de skulle snart nog se på mina ögon och min gång att jag inte sörjde så hårt som nöden kräver, de skulle nicka åt varandra och komma närmare mig med alla sina frågor. Nej, nej, jag skulle vara tvungen att vara listigare än dem alla. Därför måste jag tänka, planera, kanske i många år innan jag finner den enda metoden; den rätta. Tiden jag lägger ner nu ska jag få hundrafalt igen längre fram. Därför väntar jag ännu, och säger ingenting.

Gud. Fan. Helvete. Det ser ut som om de här fönstren aldrig hade blivit tvättade. Fulla av lort och mögel, och dessa vissna rankor som hänger och dinglar framför dem, ner på värmeelementen. Denna förbannade röra överallt, denna såsighet, denna lort.

Som om människan hade annat att göra. Som om människan hade någonting annat att göra än att ordna för mig, göra livet litet trivsamt för mig. Vem har hon att tacka för att hon bor här? Vem har hon att tacka för att hon har ett hem att vara i, fönster att tvätta? Det är ett helvete med denna människa. Innan hon var gift: så söt! Så ivrig att vara till lags! Ingenting var gott nog, ingenting var för mycket. Som du vill, min älskling, det är du som bestämmer. Hon klädde sig i de skiraste små plagg och tog av sig dem med nöje, hon spenderade timmar på sitt ansikte och sitt hår, hon klängde sig intill mig full av dofter och ljuvliga ting, stack sin arm under min. Det fanns ingenting som hon inte ville göra, ingenting som hon inte ville ge. Det fanns en tid när hon inte var människan, när hon var hon, hon var en varelse av kött och blod, inte detta dallrande berg av späck, vitt och kullrigt och löst, jag ville jag vore en piranha i Sydamerikas floder och att hon kom ner till min flod för att ta sig ett dopp. Så jag skulle sarga det där köttet, se blodet rinna, hugga och slita, bjuda alla mina bröder att äta. Se så hon ligger där. Fet och lös och dallrig och utan en tanke i sitt huvud, det stripiga tunna håret fett och blankt över kudden, kindernas påsar, den infallna munnen. Har jag någonsin velat röra vid detta kött?

Som hon lovade. Som hon sa. Åh jag vill alltid vara som du vill ha mig min älskade, alltid vara dig till lags. Min kropp när du vill ha den, så ofta du vill och var och hur du vill, på gräsmattan i alla människors åsyn om det dig lyster min älskade. Varm mat på bordet och en kyss vid tröskeln och hela och rena kläder, söndagspromenader arm i arm, detta är min kvinna, hon ser inte så illa ut. Hon lovade. Hon lovade ända fram till altaret och där stod hon och sken som en sol och jag min oxe, min stora dumma tröga oxe, fattade inte då att jag satt i en fälla, på väg att föras till slakthuset. Som jag har fått lida för min enfald! Jag minns hennes självnöjda flin, redan vid bröllopsmiddagen, sedan hon sparkat av sig skorna under bordet för att kunna vifta med sina krokiga tår, och sagt till väninnan som satt mitt över:

— Jaha, nu är jag gift så nu behöver jag inte anstränga mig längre! Hon vände sig mot mig och tryckte min hand när hon sa det, och såg på mig på det där sättet, men jag borde ha vetat redan då att det var sanningen hon sa.

Gud om jag vore fri