Sikta mot framtiden flickor

By Elisabet Peterzén

När Gudrun, Magdalena och Ingalill tog studenten låg världen för deras fötter och den ljusnande framtid var deras. Men åren gick och livet blev inte som de tre vännerna tänkt sig. Ingalill är fast i ett kärlekslöst äktenskap, Magdalenas make är otrogen och Gudrun, som ensamstående mor, har blivit bortvald för en ny tjänst på jobbet till förmån för en man. De tre kvinnorna får hela tiden höra att de får skylla sig själva för att de nöjt sig med hur tillvaron är, men nu räcker det. De tänker inte skylla sig själva. De tänker inte stå och se på hur männen skyddas av det patriarkala samhället medan kvinnorna får stå sitt kast – de ska hämnas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728564042

Book preview

Elisabet Peterzén

Sikta mot framtiden flickor

SAGA Egmont

Sikta mot framtiden flickor

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2006, 2023 Elisabet Peterzén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728564042

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Becky med hälsningar och tack

Kapitel 1

SMOFF var rubriken till artikeln på första sidan. Bilden föreställde tre söta flickor med studentmössa på huvudet. De höll varann om axlarna och skrattade rakt in i kameran. Bilden var inte i färg, men färgen fanns i betraktarens öga: det gröna i de nyutslagna björkarna, som ramade in flickorna, gult och lila och blått och rosa i deras blommiga klänningar, alla med trångt ärmlöst liv, stor urringning och vid rynkad kjol som slutade precis vid knät. Flickornas unga ansikten var glada och förväntansfulla, som dagen krävde, men de som kände dem – eller som rentav var de – visste, att bakom den anbefallna glättigheten låg en liten rädsla för att släppa taget om vänner och familj och gå ut i stora vida världen alldeles ensam. De höll hårt i varann med sina svettiga händer, och det kurrade i deras magar av spänning inför kvällen, inför sommaren och inför livet.

Sikta

MOt

Framtiden

Flickor!

stod det i ingressen, som förklaring till den konstiga rubriken. Flickorna var utvalda för tidningsintervjun som A-studenter, most likely to succeed. Unga! Vackra! Intelligenta! Självständiga! Svenska! Kvinnor! Stegen var spikrak, den upp i himlen.

Sjungom studentens… nynnade den intervjuande journalisten, som själv inte var student, för att hålla dem i rätt stämning, … och den ljusnande framtid är vår!

– Det känns underbart, va? fortsatte han längtansfullt. Han hade fått volontär-jobb efter realen och skulle själv bli chefredaktör en dag, men det kunde ingen ana då.

Alla tre flickorna höll med: det var verkligen underbart! Fast han kanske kunde ändra litet på det där med A-student, bad Ingalill. Det var sant att de hade stora A i något ämne, alla tre, men ingen av dem hade A i alla ämnen, som en riktig A-student skulle ha. Hennes eget var bara i kristendom och historia, för hon hade pluggat så hårt, och hon hade haft tur i muntan. Men Magdalena hade A i alla språk, och Gudrun i matte.

– Och visst siktar ni väl mot framtiden, flickor?

Det gjorde de naturligtvis, sade de och sneglade på varann för att se vem som skulle börja berätta. De hade faktiskt alla trott på framtiden då, utom möjligtvis Gudrun, som alltid varit något av en skeptiker under ytan. Men alla tre hade sin utstakade bana klar.

Magdalena hade bestämt sig redan som spädbarn, sade hon. Hon hade till och med sökt och redan kommit in och skulle börja till hösten, efter en sommar som au pair i Frankrike:

– Jag ska bli flygvärdinna!

Liten och smal var hon med litet skarpt ansikte, starka färger, kastanjerött hår och grönskiftande ögon, lätt till skratt. Hon skulle lyckas, och bäva månde fransmännen!

Ingalill såg mer ut som fransmännen kanske hade tänkt sig, blek och ljushyllt med yppiga former och lockigt blont hår. Ingen tvekan om att hon var sötast av de tre!

– Och vad ska du göra, Ingalill?

– Jag tänkte först på att kanske bli läkare. Jag har inte bestämt mig än, kanske tar jag en sjuksköterskeexamen först och går vidare sedan. Något inom sjukvården blir det i alla fall, någonstans där man får hjälpa människor.

När hon log hade hon smilgropar också. Lyckliga sjuklingar!

Och Gudrun?

Gudrun var den mest seriösa, med glasögon och rakt tvärklippt hår, lång och litet benig. Hon var karriärtypen, men uppnäsan motsade allvaret.

– Försäkringsrätt! sade hon, och alla skrattade.

Skrattet ebbade ut utan att Gudrun ens hade dragit på mun själv, fastän alla visste att det enda rätta var att skratta med.

– Det är sant, sade hon. Jag menar det. Inte att bli advokat precis, men något inom försäkringsvärlden hade jag tänkt.

Karriärkvinna, tänkte journalisten.

– Man och barn då? frågade han laget runt.

Flickorna utbytte blickar med varann och gjorde miner.

– Tja…

– Ska du hinna med några barn, Magdalena, mellan flygningarna?

– Det får nog dröja ett tag i så fall, svarade Magdalena. Först ska jag väl gifta mig rikt.

Hon böjde sig dubbel och fnissade.

– Jag vill gärna ha två barn, sade Ingalill. En pojke och en flicka. Men först ska jag ha en utbildning.

– Det ryktas att du har fästman redan?

Ingalill blev röd om kinderna. Hon sneglade omkring sig och befallde med hårda blickar väninnorna att tiga. Och Magdalena och Gudrun var diskreta och talade inte om att Ingalill var så gott som förlovad med den verklige A-studenten och blivande läkaren, Henrik Gustafsson – vem annars? Han som inte bara var den bästa eleven, fått utmärkelser som bästa kamrat och bästa friidrottsman, utan skulle hålla talet för alla lärarna vid studentbalen på kvällen. Han var bäst i allt. Och snyggast, förstås.

– Och Gudrun?

Gudrun skakade på huvudet så att det tvärklippta håret stod ut i en halvcirkel:

– Inga barn.

Korus:

– Inga barn?

– Jag har inget emot barn i och för sig, men jag är inte den moderliga typen. Det känns inte så för mig. Jag vill hellre vara fri och jobba.

– Man kan väl göra både och, sade Ingalill. Nu för tiden kan man det i alla fall, när männen hjälper till!

– Att bli hemmafru som mamma vore det allra värsta, instämde Magdalena.

– Då får vi önska våra unga A-studentskor lycka till, strålade journalisten. Och kanske får vi återkomma om ett antal år och höra hur det gick?

Sedan ställde han upp flickorna framför fotografen, med Ingalill i mitten och de andra på var sida, med armarna om varandras axlar.

– Le ordentligt in i kameran, flickor. Det är er ljusnande framtid det handlar om. Så sikta mot framtiden!

Kapitel 2

Hans namn är Sture Wilhelmsson. Han är närmare 60 än 50 år, och han är på väg ut från sin välbelägna villa, nedför grusgången, till ett tidigare avtalat möte.

Han är kommunalråd in en mindre svensk stad vid kusten, några mil från Stockholm. Tidigare har han varit chef för hamnkontoret, och en tid kommunalfullmäktiges ordförande. Han äger en privat byggfirma och sitter i flera styrelser och nämnder.

Han är gift och har två vuxna barn. Dottern är VD på byggfirman och sonen är ordförande i byggnadsnämnden. Hans hustru Birgitta är socialt verksamt. Han har fyra barnbarn.

Nu kommer han ut ur huset och stannar upp på sin tröskeln. Han är ingen lycklig man, det har han inte tid med, men han har läget under kontroll. Han har kraftigt, tätt. kortklippt, kritvitt hår, som framhäver ögonens klara blå. Magen har han blivit av med, den som han fick när han slutade röka. Återstår en mera jämnt spridd kroppsfetma, som bara är en variant av pondus; han går fortfarande med benen något isär och händerna halvöppna, vända bakåt, som om han alltjämt bure de extra tjugo kilona. Han hade bantat bort dem på ett halvår med strikt regim efter läkarorder. Han är klädd i en rökblå kostym med fint blårandig skjorta och har en slips med små segelbåtar på.

Han håller en bärbar dator i vänstra handen. Han hade trivts bättre med att gå med portfölj, en sådan som farsan haft till matlådan och flaskan med patentkork. Den gav en solidare känsla i handen. Men det är datorer som gäller nu. I högerfickan har han en mobiltelefon.

Trädgårdsgången ligger krattad framför honom. Det var visst en ALU-are som brukade komma och ordna det, när han var färdig nere i parken.

Sture stannar vid grinden och tittar rutinmässigt i brevlådan. Den är mycket riktigt tom. Han har redan tagit in morgontidningarna, och posten kommer inte förrän senare. Han går tillbaka till garageinfarten, höjer porten och går in och sätter sig i bilen. Han startar den och backar ut för att köra till det sista, avgörande sammanträdet inför den officiella kontraktsskrivningen och lunchen i kommunhuset. Det är många och långa trådar att knyta ihop en dag som denna, många streck som ska dras samman och sluta i punkt. De stora kontrakten ska undertecknas inför allas ögon, händer ska skakas framför kameror från TV och från många tidningar, inklusive de största, hoppas han. Och så den stora festen i kväll!

Han har rott skutan i land. Det har fixat sig, saken är biff. Först bara det lilla sammanträdet och därefter det stora, och sedan kan han äntligen ta det lugnt, äntligen sakta ner och andas ut, njuta lönen för alla sina mödor. Han är inte lycklig, det har han kanske aldrig varit. En tid har han varit snudd på olycklig; det var innan han slutade röka och började banta och när pressen jagade honom för några krognotor som råkat komma i omlopp. Men allt det där har blåst över nu, och han är en nöjd man, när han startar bilen och backar ut den. Fortfarande nöjd är han nere vid utfarten och ska svänga och köra bilen in mot stan, men han kommer inte så långt. Där står en annan bil tvärs över utfarten och hindrar honom från att komma vidare.

Den står halvvägs upp på trottoaren. Han kan inte komma förbi.

Vad är det för jävla dåre som är ute och kör? Han tutar förargat, en gång, två gånger, innan han ens vänder på huvudet och ser efter.

När han har gjort det, blir han inte förvånad. Det är en kvinna som sitter i bilen. Han har alltid vetat att kvinnor inte kan köra bil.

Han släpper ratten och lutar sig bakåt ett ögonblick, ser upp i biltaket och himlar sig. Han skulle behöva någon vid sin sida att vända sig emot med det yttrande som absolut inte går att hålla inne en stund som denna, men han är ensam och muttrar för sig själv:

– Kärringar vid ratten!

Den andra bilen står kvar. Kvinnan sitter på passagerarplatsen i framsätet, inte vid ratten. Hon ser gammal ut, måste vara i hans egen ålder. De är de värsta, han rår inte på dem. Han, som måste vara behärskad och ha allt under kontroll, just denna dag av alla, känner att det hettar till i maggropen.

Han trycker ner rutan och hojtar:

– Hallå! Du där!

Han låter motorn gå, för det är ju bara fråga om sekunder innan hon har makat undan sin bil och han är ute på vägen. När han kom ut på trappan hade han tyckt att det var en fin morgon. Nu, två minuter senare, är han inte fullt så säker.

Han tutar ett par gånger till för att få fart på tanten. Men hon sitter kvar som hon sitter, utan att flytta över till ratten i sin bil. Och nu ler hon mot honom, öppnar bildörren och lutar sig fram.

– Hördu du, säger han, vill du ta och köra undan den där kärran? Jag ska ut här och jag har litet bråttom, ser du.

Han visar tänderna i ett leende. Hon ler tillbaka.

– Vad väntar vi på? frågar han.

– Ja, fråga inte mig, svarar hon. Jag har inget körkort.

Hon är medelålders och har rynkor härs och tvärs över ansiktet. Håret har en helt onaturlig färg, det måste vara sådan där henna, tänker han och ryser. Klimakterierött, kallas det. Det ser i hans ögon ingenting annat än horaktigt ut och var sak på sin plats, men inte på så gamla damer.

Han tutar igen, förargat, och ser på klockan. Tre minuter försenad redan. Vad menar människan med att hon inte har körkort? Körkort, det har väl alla över arton som är normalt funtade å huvudets vägnar?

Nu lutar hon sig ut mot honom, praktiskt taget halvligger över sätet bakom ratten:

– Du skulle inte vilja komma över och hjälpa mig starta? säger hon.

Han suckar djupt och demonstrativt. Så stiger han ur sin bil och smäller igen dörren efter sig. Vilken människa! Nyss hade hon inget körkort, nu kan hon inte starta. Vad har sådana som hon ute på vägarna att göra? undrar han. Men han ska fixa det åt henne fort, så att han kan komma iväg sedan.

– Hörru du, jag har bråttom, säger han medan han kliver in. Det finns folk som har jobb att sköta, tillägger han och tittar menade på henne. Alla har inte tid att vara ute och finköra, muttrar han vidare.

Han glider ner i sätet och kan fortfarande känna förvåning och glädje över magen som inte finns längre mellan honom och ratten. Hon fortsätter hans rörelse och glider över mot passagerarplatsen. Hon ser rätt på honom med lysande ögon och han tänker att hon ser inte så illa ut, ändå, bortsett från rynkorna och håret. Hon ser nästan trevlig ut, nästan söt på något sätt. Mest är det nog det att hon verkar så full i sjutton; hon har en glimt i ögat som får honom att piggna till.

– Oh vad snällt av dig, säger hon litet andlöst. Här står jag och kommer inte ur fläcken, vilken tur att just du råkade dyka upp!

– Har du blivit av med körkortet? undrar han menande, och hon skrattar till svar:

– Nej, jag har aldrig haft något.

Han stirrar till ett ögonblick, det är något som inte stämmer: om hon inte har något körkort, hur har hon då lyckats ta sig fram till platsen just utanför hans garageinfart?

Så sätter han igång och försöker starta bilen, och hon lutar sig fram och följer intresserat med i det han gör. Hon lägger sin hand på hans och styr hans hand åt sidan, och bilen startar inte. Han blir alldeles het. Det är någonting som inte stämmer, han blir mer och mer säker på det. Han ser på henne igen, från sidan, och hon släpper hans hand och strålar upp igen och ler mot honom, förväntansfullt framåtlutad.

Nej, det är inte möjligt, tänker han. Hon är alldeles för gammal för att vara fnask. Vore det något i den vägen, skulle de ha skickat någon yngre. Eller?

Och vore hon fnask, vid den åldern skulle hon väl inte se så pass fräsch ut som hon ändå gör?

– Vad fan är det här, säger han och försöker hålla osäkerheten under kontroll.

Det var länge sedan han upplevde en situation han inte behärskade, och han vet inte hur han ska handskas med den. Han överväger om han inte borde ge sig av därifrån genast, och gå till fots. Det är inte så förbannat långt. Eller han kan ta en taxi, nallen har han i fickan, bara att slå taxi eller lika gärna ringa någon av grabbarna på kontoret så kommer de och hämtar honom bums.

Eller kanske inte.

Just som han ska stoppa handen i fickan hör han något som knäpper till bakom honom.

Han är inställd på starten av bilen, och störd av kvinnans konstiga uppförande. Men han känner som ett drag bakom sig och ska just lyfta huvudet och se vad det är, då han känner någonting tryckas mot sin nacke. Han känner att det är runt och kallt och ihåligt, ungefär så stort som en tia i omkrets.

Det är ingen tia. Tior har inte en kant och de är inte ihåliga. Detta är något större, längre.

Han väter läpparna. All kraft rinner av honom som om han fått en hink iskallt vatten över sig. Han böjer sig inåt och runt sig själv. Armarna och benen börjar darra, musklerna slaknar, tungan faller ner, huvudet ramlar mot bröstet.

Nej, tänker han. Det här är inte sant. Sådant händer inte i verkligheten. Inte här, inte nu, inte mig. Det är bara inbillning att det känns som en pistol i nacken. Jag läser för många tidningar, ser för mycket TV.

Han kommer ihåg Aldo Moro, de ohyggliga bilderna man såg. Och andra bilder. Men herregud, det var ju i Italien och för långa tider sedan, eller i Afrika eller sådana ställen. Vi är i Sverige nu. Sverige.

Innan han hinner samla sig och lyfta upp sig och gå därifrån, eller göra någonting annat, vad som helst, hör han som i en dimma en bildörr slå igen. En annan person är där, de är fler, han är ensam. Hans egen bil står fortfarande på uppfarten med motorn igång och startnyckeln i. Någon, inte fjollan bredvid honom i framsätet, inte den som håller det runda och kalla och ihåliga mot hans nacke, utan någon annan, en tredje, har gått och satt sig i hans bil. Det ser ut som en kvinna, det med. Hon är mörk, gråsprängd och klädd i blått som han själv. Lång. Glasögon. Hon sätter sig bakom ratten i hans bil.

Hon har körkort, tänker han.

Han försöker säga något, men han kan inte.

– Då kör vi då, säger en röst bakom honom.

Han blundar och vill inte vara med längre. Han vill vakna, han vill vara framme nu och ha läget under kontroll, i sitt eget sammanträdesrum bland sina kolleger, normala män alla, medelålders herrar i kostym, människor som han själv. De förstår varann. De kan varandras koder. Kvinnor som någonsin kommer så långt kan också koderna, de måste. Han vet inte var han är någonstans nu, långt borta i främmande land där kvinnor ger order, där kvinnor är beväpnade med skjutvapen, där kvinnor kan eller inte kan köra bil.

Han vill inte vara med i en sådan värld.

– Du kan köra nu, säger hon som sitter bakom och petar till honom i nacken med vapnet så att huvudet far framåt.

Den lilla magra kvinnan med hennahåret, bredvid honom i framsätet, har också blivit helt allvarlig.

– Kör du bara, säger hon. Fråga mig inte hur, men bilen funkar.

Mycket sakta så att de inte ska se det trycker han vänsterarmen mot bildörren för att om möjligt öppna den och ta sig ut. Nallen ligger i högerfickan, han kommer inte åt den. Det är som om hon läst hans tanke, för hon böjer sig fram nästan mjukt och tar tag i säkerhetsbältet och drar det över hans kropp och gör fast honom ordentligt. Hon ser upp och ler mot honom igen, hennes ögon är genomskinligt gröna. Så stoppar hon ner handen i hans ficka och mycket riktigt, kommer upp med nallen. Hon skakar på huvudet åt honom och ler igen, men säger ingenting.

Det hade känts som en stöt mot hans mage, det lilla som fanns kvar av den, när hon rörde honom där, medan hon förde säkerhetsbältet runt kroppen på honom. Till sin ångest känner han det röra sig innanför byxorna. Det är för fan sjukt, det är inte klokt, det måste ha någonting med tvångssituationen att göra, och att han inte kan komma loss.

Bondage! tänker han. Och så klarnar det för honom. Det måste vara ett practical joke. Något slags skämt, kanske ett prov som grabbarna vill göra för att testa honom innan de går med på hans villkor. Se vad han tål, vad han håller för. Ganska risiga brudar de har satt in på jobbet efter det lilla han kunnat se hittills, men det är väl en del av själva testet. Annars hade han väl aldrig låtit lura sig.

Han lutar sig bakåt i sätet och andas ut. Det hade varit bra nära att han blivit rädd på riktigt!

– Okej, tjejer, säger han. Vart kör vi nu då?

Den som satt bakom honom hade inte sagt många ord, men det förvånade honom inte att även den personen var en kvinna. Det var något kvinnligt över hela upplägget, tyckte han; något lömskt och smygande, bakhalt, inte alls rättframt och rakt på sak som en karl skulle ha skött det hela. Gärna en hederlig råsop, tänkte han, men det här!

Medan han körde ut från trottoarkanten försökte han kika bakom sig. Han såg blont hår, cendré kallades det väl, som lockade sig vid en kind, men mer såg han inte.

Ändå var det något bekant över de här båda kvinnorna. Han var säker på att han inte kände dem personligen, aldrig hade haft någonting med dem att göra men någonstans hade han sett dem förr. Kanske var de gifta med några av hans affärsbekanta, kanske arbetade de i någon av kommunens lägre regioner. Han kunde ha träffat dem på någon personalfest, eller de kanske jobbade på sjukhuset och han kunde ha stött på dem där. Kanske hade han sett dem i förbigående när han varit och hälsat på gamla moster, men det var ett bra tag sedan nu.

Han hade märkt att det fanns massor av halvgamla fruns i den åldern. De bara kryllade på bussar och tåg och i skolorna och på bankerna och alla sociala inrättningar. Tjejer, kallade de sig nu för tiden. Frånskilda allihop, undra på det. Han trodde inte någons fru, ingen som han kände, skulle ställa upp på något sådant här jippo.

– Då kör vi då, sade damen med pistolen. Du kör rakt fram och svänger när vi säger till.

– Du är i vårt våld, sade den hennafärgade och satte handen för munnen.

Det lät som ett kvävt skratta från hennes sida, men han ville inte titta åt det hållet för att inte få misstanken bekräftad.

– Och så tar du det jävligt lugnt, bara, Knubbis, fortsatte hon med vapnet när han försökte vända på huvudet för att se vad som hänt med hans bil.

– Oroa dig inte, den är i goda händer, sade damen vid hans sida. Den kommer att parkeras på ett tryggt ställe, där ingen hittar den på ett bra tag.

Han undrade vad den dräktklädda gjort med hans bil. Hade han lämnat garageporten öppen eller inte? Han kom inte ihåg om han hade stängt den. Kanske hade hon ställt in den igen. Ingen skulle våga stjäla den, alla visste att den var hans. Det var åtminstone en lugnande tanke.

Ändå suckade han djupt. Han kunde inte för sitt liv begripa vad det hela handlade om. Han förmodade att han skulle föras till något ställe och mottas med jubel och applåder, men tillfället var synnerligen illa valt, med allt han hade att göra denna morgon. Den måste ändå vara ett jippo som hade med hamnterminalen att göra. Det var inte hans namnsdag, inte hans födelsedag