Det blev en flicka

By Suzanne Gottfarb

Är det verkligen dags nu? Det är ju inte säkert att värkarna är på riktigt. Kanske går det över den här gången också. Men det är den 14 september, dagen då Amanda är beräknad att föda. Första barnet, men inte första graviditeten. Förra gången, för sju år sedan, fick hon ge med sig när pappan inte ville. Sedan dess har hon längtat och väntat, tills hon äntligen träffade Jonas. Han som nu är på väg hem från kontoret för att köra henne till sjukhuset. Nio månader till ända. Nu finns det ingen återvändo. Kommer det att göra ont? Kommer allt att gå bra?"Det blev en flicka" är en träffsäker roman om att vara förstföderska i sjuttiotalets Sverige. Vi får följa med in i förlossningsrummet, känna gemenskapen på BB och uppleva den stora omställningen i att plötsligt vara förälder. Huvudpersonen Amanda skildras med stor värme och medvetenhet, när hon genomgår alla de kropp- och knoppsliga förändringar som hör moderskapet till.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726902822

Book preview

Kapitel 1

Smärtfri förlossning

1

På en kulle gulnat gräs ligger ett gammalt rött trähus. Färgen har flagnat här och var. De många små fönstren har vitmålade kanter, och det spruckna tegeltaket sluttar i oregelbundna backar. En sned balkong vetter åt öster.

Utanför balkongfönstret reser sig tre höga raka björkar mot himlen. Det är höst. En långsam vind rasslar i de glesa löven. På marken ligger drivor av torra blad. Det prasslar överallt.

Innanför balkongfönstret skymtar gröna blomranketapeter. En väldig dubbelsäng fyller upp rummet. På den ena väggen hänger en oval spegel. På de andra tre reproduktioner av den italienske målaren Amadeo Modigliani, som dog natten mellan den 24 och 25 januari 1920. En njurstensattack gjorde slut på hans kropp, som var försvagad av tuberkulos och narkotika. Dagen därpå tog hans älskarinna, Jeanne Hébuterne, livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster. Hon var då gravid i nionde månaden.

Rummets tre Modiglianimålningar porträtterar tre olika kvinnor. Ovanför byrån sträcker den sensuella kvinnan vällustigt på sina lemmar. Hennes breda höfter och lätt rundade mage över trekanten av hår dominerar tavlans yta. Hon vilar lojt utsträckt på rygg mot vinröd botten. Armarna har hon öppnat åt sidan, så att det spretande håret i armhålorna syns.

Hennes huvud är litet i förhållande till kroppen och vänt utåt mot tavelbetraktaren. Munnen är röd. Ögonen svarta och stora. Det mörka håret kortklippt och oordnat. Hon ser avslappnad och inbjudande ut. Öppen och levnadshungrig.

På väggen mittemot sitter hennes ledsna syster. Den besvikna kvinnan. En flik av vinröd botten finns kvar i ena hörnet, men kvinnan har satt sig upp mot duvblå bakgrund. Blått, som är ensamhetens färg. Hon är också naken men inte öppet och inbjudande utan skyddslöst naken. Utsatthetens och sårbarhetens nakenhet.

Armarna håller hon tätt tryckta mot kroppen och låren hopknipta. Hon stöder sig mot sin ena hand. Huvudet har hon vänt bort från taveltittaren och lutar det mot den lätt höjda axeln. Den långa smala näsan liknar hennes ögonbryn och fyller upp ansiktet. Ögonlocken är slutna, men hon sover inte. Hon vill bara inte se. En slinga av det långa bruna håret snuddar vid hennes ena bröstvårta.

Ovanför rummets dubbelsäng är det tredje kvinnoporträttet fastspikat. Det föreställer Jeanne Hébuterne, Modiglianis sista kärlek. Färgerna är så milda att de nästan inte märks. Grönt, mörkt gult, rostrött. Jeanne är klädd i en enkel svart urringad jumper och sitter på en stol. Hennes hals är mycket lång liksom hennes ansikte. Det bruna håret ligger som en slät mössa runt de perfekt formade linjer, som bildar hennes huvudskål. Den långa näsan flyter ihop med den ena ögonbrynsbågen. Munnen är liten men väl markerad.

Men det är hennes ögon och vänstra arm som talar om vem hon är. Tavlans enda klara färg är lagrad i ögonen. Starkt blå. Blå som himlen. Blå som ensamheten. Men hon har inga pupiller. Hon kan inte se utanför sig själv.

Vänstra armen vilar i en mjuk pose i luften utan underlag. En omöjlig ställning. Handen hänger slapp, passiv och onyttig. Den är graciös och vacker men tjänar inget syfte.

Kvinnan är en drömmare. Hela dagen sitter hon på sin stol med sina inåtvända blå ögon och dagdrömmer.

I dubbelsängen under den dagdrömmande Jeanne vaknar Amanda denna morgon som alla andra morgnar. Hon vänder sig åt vänster för att se om kudden där är tom. Ja, Jonas har gett sig iväg till jobbet utan att hon har hört honom. Då rullar hon över till höger och riktar ansiktet mot balkongfönstret för att titta på de vackra björkarna, samtidigt som hon lyssnar efter skogsduvans krokroande.

Efter en kort stund tvingar hon sig att sätta sig upp. Det är ansträngande. Den stora magen, som putar rätt ut, hindrar hennes rörelser. Sittande möter hon sitt ansikte i spegeln mittemot sängen, och hon ler mot sig själv.

Hon tycker om att vakna i de tre kvinnornas sällskap. De har följt henne genom alla år. Flyttat från vägg till vägg i bostad efter bostad. Delat hennes tankar och bekymmer i tur och ordning. De sista månaderna har hon känt mest samhörighet med den sensuella kvinnan ovanför byrån. För aldrig tidigare i sitt liv har hon upplevt en så stark kroppskänsla som nu. Aldrig tidigare känt sig så sensuell. Så nära livets ursprung.

Hon tittar automatiskt på klockan, när hon känner en sorts åtstramning i sitt underliv. Halv åtta. Är det här rätt värk? Den känns som mensvärk men ändå inte. Ska barnet i hennes kropp verkligen komma ut idag? Kan något så otroligt hända en sådan här vanlig morgon? Har öppningen av livmodern redan börjat?

Nej, det är säkert falskt alarm. För en vecka sedan hade hon vaknat mitt i natten och varit säker på att det var dags. Hon hade börjat med andnings-och avslappningsövningar men blivit otålig och rusat fram och tillbaka i sovrummet.

Samtidigt som hon packade sin lilla väska, hade hon skällt på Jonas, för att han var så sömnig. Men plötsligt hade värken upphört och hon hade somnat om. Nästa morgon hade hon känt sig som vanligt igen.

Nu känns smärtan i underlivet på ett annat sätt. Men är det den rätta smärtan? Hur ska man kunna veta det? Hon kravlar sig ur sängen och med händerna knäppta under magen, går hon in i badrummet och sätter sig på toaletten. Hon sitter där länge och funderar. Jo, datum stämmer. Den 14 september är inprickat i mödravårdscentralens almanacka.

Visst är jag glad, om det kommer idag. Jag kan ju ändå inte dra mig ur det. Förr eller senare måste jag igenom det. Det är inte jag som bestämmer över min kropp längre. Det gör barnet. Kommer jag att klara av det? Smärtan.

Nu vaknar hon ur sin dvala. Hon är rädd.

Jag har klarat mig från smärtan tills nu. Har inte råkat ut för några olyckor eller svåra sjukdomar. Vad är den starkaste smärta jag kan minnas? Tandvärk för fyra år sen. Men det var en lindrig tandvärk. Nej, jag vet inte vad smärta är. Hur stark smärta känns. Hon smakar försiktigt på ordet. Smär smär smär smär. Låter mjukt. Ta ta ta ta. Hårt på slutet. Är smärta när mjukt går över till hårt? När det som känns skönt börjar göra ont? På något sätt har väl smärta som allt annat med kontraster att göra. Jag är rädd.

Hon stirrar rakt på en gul blomma i badrummets tapetmönster. Inte tänka på det nu. Jag är ju så glad. Som jag har längtat efter detta barn. I sju år har jag längtat. Jag vill ha ett litet mjukt kryp att älska. Någon som inte springer från min kärlek. Någon som inte blir rädd för mina känslor. Kan ett barn få för mycket kärlek? Jag ska försöka älska det varsamt. Inte kväva och dominera det med min kärlek.

En ny värk avbryter henne. Hon tar sig tillbaka till sängen igen, tar telefonen på nattduksbordet och slår direktnumret till Jonas rum. Han är inne och svarar. Hon andas ut.

– Jag tror det är dags nu, säger hon och spetsar öronen. Ska hans andhämtning låta ivrig eller nervös?

Men han andas precis som vanligt.

– Då kommer jag hem med en gång, säger han alldeles lugn.

Vad fräckt att han låter så lugn. Han som hela tiden har hotat med att svimma på sjukhuset. Hon vet inte om hon ska vara besviken eller lättad.

– Du kanske åker hem förgäves. Jag är inte alls säker.

Det tar tre kvart för Jonas att åka hem från kontoret. Han arbetar på en advokatbyrå i Stockholm och bor med Amanda i ett ombyggt sommarhus på en ö tre mil norr om staden.

– Jag kommer nu i alla fall. Ta det lugnt, säger han.

Hon slumrar till ett tag, vaknar och går på toaletten igen. När hon tittar ner mellan sina ben, ser hon blod. Först nu blir hon alldeles säker. Det är faktiskt i dag jag ska ha barn.

Hon går och lägger sig igen, passiv och handlingsförlamad av sin vetskap. När Jonas kommer hem, måste han nästan tvinga henne att stiga upp och göra sig i ordning för att åka till sjukhuset. Helst skulle hon vilja ligga kvar i sin egen sköna säng, tills allt är över. Men samtidigt vet hon att hon behöver hjälp. Hjälp mot smärtan. Hjälp med barnet de första kritiska minuterna.

Hon stiger upp, duschar och stoppar in sin stora vackra mage i ett par jättebyxor av svart velour. Hon får tag i papper och penna och skriver en lista som hon sätter upp på köksväggen.

Måndag: ge katten p-piller.

Tisdag: vattna blommorna.

Onsdag: betala elräkningen.

Så stoppar hon ner lite kläder, toalettsaker, en roman och en handbok om spädbarnsskötsel i sin väska och är färdig att gå.

Färdig. Redo. För det okända mitt inne i henne. Nej, det blir hon aldrig. Hon slutar att tänka framåt och ägnar sig i stället minutiöst, nästan pedantiskt åt stunden. Vad behöver hon just nu? Vad känner hon i detta ögonblick? Hon förmår inte annat. Hennes kropp är en klocka. Sextio korta tick och så har en minut passerat. Sextio till och ännu en minut har gått. En timme är en evighet. Ett dygn oändligt. Med en blå luddig filt om magen går hon långsamt stödd mot Jonas ner till bilen.

Under hela resan har hon ögonen på bilklockan. Fem minuter mellan värkarna. Efter en halvtimme är de framme vid det stora sjukhuset, som de tidigare har övningsbesökt för att hitta rätt till förlossningsavdelningen. Hon öppnar bildörren och sträcker ut sitt högra ben för att kliva ur, då hon känner varmt vatten rinna på låret. Hon blir strax genomblöt. Det är fostervattnet. Det måste det vara. Redan. Det går nog fort det här. Om några timmar kanske allt är över.

Hon känner sig på bättre humör när hon stiger in i undersökningsrummet med Jonas och blir klämd på magen dubbla gånger av en barnmorska och en blivande läkare, som är där för att öva. Barnmorskan ger henne lavemang och hon sitter åter länge på toaletten, duschar ännu en gång och kränger på sig sjukhuskläderna, innan hon och Jonas blir visade till förlossningsrummet.

För varje värk som kommer drar hon in luft genom näsan och blåser ut den genom munnen i lugna andetag, som hon lärt sig på psykoprofylaxkursen. Jonas, som gått samma kurs, är beredd att assistera, men hon tycker att hon klarar andningsövningarna bäst ensam. Värkarna är korta och pauserna långa. Hon känner sig helt lugn nu.

Klockan tolv blir hon erbjuden en lugnande petidinspruta. Hon har fått en sådan spruta tidigare i sitt liv. Det var för sju år sedan, när hon tog bort ett barn ur sin kropp. Ett litet litet barn, som inte var ett barn utan ett sex veckor gammalt foster.

Efter aborten hade hon börjat längta efter sitt barn. Efter ett barn. Något barn. Nytt barn. Samma barn. Eget barn. Hon trodde att hon som straff kanske aldrig skulle få uppleva ett barns växande i sin livmoder igen. Vem som skulle straffa henne hade hon inte klart för sig. Egentligen inte heller varför. Hon hade ju velat ha barnet. Men barnets far sa nej. Och hennes föräldrar tyckte att det var oklokt att föda det, som de uttryckte sig. Hon var ju bara tjugoett år den gången och hade inte ens flyttat hemifrån. Så hon gav med sig och inbillade sig att det var hennes eget kloka och förnuftiga beslut.

I två år försökte hon sedan förmå det döda fostrets far att göra henne med barn på nytt. Men han lät sig varken luras eller övertalas. Så småningom gav hon upp just DET barnet.

De var många år sedan. Nu ligger hon här med ett fullgånget barn i sin kropp. Hon har vigselring på fingret, och den blivande fadern sitter bredvid henne och gläder sig.

Den gången hade petidinsprutan varit en positiv upplevelse. Abortens enda. Efter sprutan hade hon känt sig som tyngdlös, trots att hon låg i en grå korridor och väntade på att bli nedsövd och dammsugen inuti. När de nu kommer och erbjuder henne petidin känner hon sig frestad. Egentligen behöver hon inte lugnas, men hon skulle gärna vilja känna sig så där tyngdlös igen. Hon tackar ja till sprutan.

Att hon denna gång har ett levande barn i sin kropp, som ska förbli levande, glömmer hon. Att detta levande barn också får giftet i sig har hon ingen tanke på. Hon bara tackar och tar emot utan oro. Vått, kallt desinfektionsmedel mot låret. Så det lätta nålsticket.

Amanda sjunker. Hon sväller och hon breder ut sig. Hennes mage är en stor semla med vispgrädde och mandelmassa. Hon vill äta upp sig själv. Och hon vill vara ensam. Med sin kropp.

– Du kan gå och äta lunch nu, mumlar hon till Jonas. Det är allt hennes läppar orkar.

Hon domnar bort. Den här gången blir hon mer sömnig än lycklig av sprutan. Vid ettiden slutar sprutan att verka, och hon får förvånad syn på Jonas ansikte vid sängkanten. Men så försvinner alla synintryck. Avdomningen rycks undan, och det trycker och spränger i hennes underliv. Hon tappar nästan andan av förskräckelse. SMÄRTA. Så här känns den. SMÄRTAN.

– Nu kommer värkarna med två minuters mellanrum, säger en röst i bakgrunden.

Hjälp, skriker hennes inälvor. Hjälp.

Nu är hon ensam. Med sin kropp. Jonas och personalen finns i rummet, men de har inte ont. Smärtan är i henne. Mot den kämpar hon ensam. Men smärtan är ändå inte det värsta. Det är rädslan. Rädslan att smärtgränsen ska höjas ännu mer, mot okända nivåer. Om det gör så här ont redan, hur ska det då inte bli senare? resonerar hon.

Nej, hon vågar inte. Vi vill inte vara med längre, kvider hennes inälvor. Men hon har ju inget val. Kroppen har tagit kommandot över alla hennes önskningar.

Med ansiktet stelt av behärskning säger hon så lugnt som möjligt att hon vill ha epiduralbedövning.

– Kan jag få det? Snälla ni, ge mig smärtfri förlossning, ber hon.

Hon har tur. Av en slump har hon kommit till sjukhuset under kontorstid, och det finns narkospersonal tillgänglig. Det tar närmare en timme att tillkalla personal och förbereda en epiduralblockad, som ska bedöva hennes kropp från midjan och neråt. Men smärtorna går bättre att uthärda nu, då hon är säker på att de snart ska försvinna. Och rädslan är borta. Personalen kommer att hindra det där okända onda att hinna i fatt henne.

Hon ligger stilla på förlossningsbritsen och väntar. Då får hon besök. Av forna tiders hjältar. De irrar som vålnader i hennes hjärngångar. Vad är det för figurer? Män förstås. Alltid män. Men män som mördat. Ja, så är det. Manliga mördare var forna tiders hjältar. Om de bara mördade på ett fosterländskt och accepterat sätt, blev de hjältar. Alexander den store, Caesar, medeltidens alla anonyma korstågsriddare, Gustav Adolf, Karl XII, Napoleon och många andra generaler och krigsherrar besöker henne här på förlossningsbritsen. De kommer från sina fältslag, där tusentals lik är lämnade kvar efter dem.

Men även de stora tänkarna, teoretikerna, politikerna, forskarna och religionsstiftarna kommer till henne med tiotusentals liv på sina samveten. Nej, inte liv utan tiotusentals död på sina samveten. Det är kvinnorna som ger liv. Männen dödar dem. Ofrivilligt ibland. Tvingade av andra män. Tvingade av hjältarna. Men dock. Nej, det fordras inget hjältemod för att döda, säger hon åt dem. Däremot behövs det för att ge liv. Att föda barn är hjältemodigt. Det har ni aldrig tänkt på va?

Och hon ser framför sig forna tiders kvinnor ligga på rad med uppsvällda magar och särade ben. Ser dem kämpa, lida och skrika. Och ser dem slutligen trycka de nyfödda mot sina kroppar i trött triumf. Ser dem alla. Hjältinnorna.

Plötsligt sugs hennes medvetande ur underlivet och fäster sig ett ögonblick på den ena handleden. Det är läkarkandidaten som gör sitt yttersta för att få in en nål där, som ska anslutas till ett dropp. Men han lyckas bara sticka sönder hennes ven. Annan personal tar strax över och får dit droppet. Så för de in en slang med en sorts mutter i hennes underliv och skruvar fast den i barnets huvud. Genom den registreras barnets hjärtljud på en apparat bredvid. Om barnet skulle fara illa under förlossningen kan personalen snabbt gripa in.

Efter en lokalbedövning fäster narkosläkaren en plastslang i hennes rygg. Genom den ska bedövningsmedlet sprutas in ungefär en gång i timmen. Hon ligger bland alla slangar och apparater och andas in genom näsan och ut genom munnen.

Jag bad om det själv, tänker hon. Men nog verkar det konstigt med all denna teknik för något så naturligt som att föda ett barn. Jag är nog ovanligt sjåpig. Och hon gnyr inombords av rädsla för maskinerna som strax ska ta över. Och av lika stor rädsla för det okända onda som hon inte kan komma undan utan maskinernas hjälp.

Hon minns plötsligt sin mors råd. Kom ihåg två saker, hade hon sagt. För det första är du inte sjuk. För det andra går det över. Tänk på det om du tycker det känns svårt.

Hon försöker koncentrera sig. Jag är inte sjuk, och det går över. Jag är inte sjuk, och det går över. Nej, hon orkar inte tänka alls nu. Det gör för ont.

Äntligen sprutar läkaren in en provdos av bedövningsmedlet. Mödosamt måste hon häva sig upp i sittande ställning för att känna efter om hon har yrsel. Men hon känner ingenting, och barnets hjärtljud fortsätter i samma jämna fina kurva som tidigare. Nu, när hon sitter, kan hon se sina egna värkar ritas som toppar och dalar på en pappersremsa.

Läkaren sprutar in full dos, och värkarna försvinner. Hon sitter glad på förlossningsbritsen och dinglar med benen och tittar på apparaten, hur värkarna kommer och går. Hon lägger märke till Jonas igen och börjar prata och skratta med honom. Det är skönt att han finns där så nära. Hon tycker att han är den enda människan i rummet. Personalen är inga människor för henne. De utför sina sysslor. Hon är beroende av dem. De kan ta bort hennes onda eller låta bli. Därför anser hon, att det är deras fel, när hon har ont.

Två timmar flyter snabbt förbi på detta behagliga sätt. Narkosläkaren går och överlåter ansvaret för epiduralbedövningen åt narkossköterskan. Men klockan fyra rusar en plötslig smärta genom hennes underliv. Den är starkare än någon smärta hon tidigare upplevt. Och genast är skräcken där igen.

Så plötsligt smärtan kom. Och så oväntat. Hon hann inte vänja sig vid den. Fick aldrig känna hur den gradvis ökade och kunde därför inte ställa om sig efter hand. Hon trodde ju att hon var säker. Satt där så övermodig och dinglade med benen. Men så hann det okända i fatt henne i alla fall.

Hon känner sig lurad. Överrumplad. Och är därför på gränsen till hysteri.

– Fyll på bedövningsmedel. Fyll på, skriker hon.

– Ta det lugnt, säger narkossköterskan. Jag har just fyllt på.

– Men då verkar det inte längre, ropar hon.

Skräcken är inne i henne, men hon försöker fortfarande behärska sig och andas som hon har lärt sig. Smärtan blir alltmer intensiv, samtidigt som hon känner hur hennes högra ben gradvis domnar bort. Hon försöker röra på det, men det går inte.

– Jag är förlamad i höger ben, tjuter hon.

Narkossköterskan ber henne luta sig så