Hur familjen Green slutligen fick sitt skräprum utrymt

By Suzanne Gottfarb

Familjen Greens tillvaro är en kaosartad historia. Att ensam ha koll på fyra barn är för Hanna omöjligt, men hennes make Itzhak är tyvärr av det latare slaget. Det är också därför de har ett skräprum, fyllt till bredden med bråte. Rummet skulle ha blivit en ateljé, eller en barnkammare, eller något helt annat... men så var det det där med latheten. Kommer Hanna någonsin lyckas förmå sin make att dra sitt strå till stacken?I "Hur familjen Green slutligen fick sitt skräprum utrymt" får vi följa med till Jerusalem, där en rad olika berättelser och karaktärer väntar. Förutom familjen i titelnovellen får vi bl.a. stifta bekantskap med en kackerlacka stor som en råtta och följa med på en av tidernas värsta bussresor. Totalt rymmer boken åtta stycken berättelser från den heliga staden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726902808

Book preview

Kackerlackan

En ovanligt kvalmig fredagseftermiddag strax före nyåret 5745 satt Josef Wopinsky på trappsteget utanför tobaksaffären vid Jaffaporten och betraktade dystert det myller av människor som trängde in genom muröppningen till det urgamla Jerusalem som fram till denna dag hade varit hans självklara hemvist.

Han lade hakan i handen och utstötte en lång uttrycksfull suck. Vilket bittert öde att behöva lämna den välbekanta gamla staden. Han var van vid att vakna till de arabiska böneutroparnas vemodiga sånger från minareterna tidigt på morgnarna och via en trappstege klättra ut genom sitt sovrumsfönster till taket, där modern föregående kväll hade hängt deras gemensamma tvätt och som nu redan torr fladdrade i soluppgångens bländande vita ljus. Varje morgon brukade han stå däruppe en stund med händerna vilande på ryggen för att betrakta den vita stenstaden på de gröna kullarna i morgonljuset. Alldeles i närheten låg Omarmoskén med sin stora guldkupol, lysande som en sol. Josef brukade tänka att Gud hade låtit skapa en egen sol åt den vita staden i syfte att framhäva dess egenartade skönhet och särskilda utvaldhet framför alla andra städer i hela hans vidsträckta rike. Ljuset speglade sig i Jerusalemstenens knottriga yta och fick den att skifta från morgonens kalkvita till varmare gult och ljusrosa för att senare på dagen övergå i brunt, rost och lila, tills kvällningen inträdde med sina silvergrå skuggor.

Dagarna i Jerusalem som i hela Josefs liv hade startat i blekt guld och slutat i matt silver skulle nu gå förlorade i en sjaskig trappuppgång vid rehov Brazil i Kiriyat Hayovel. Tanken var så motbjudande att Josef inte kunde finna ord för den. Under stigande irritation och våldsamma olustkänslor hade han tvingats lyssna till sin mor Leas entusiasm över det enastående tillfälle som nu hade erbjudits, och som han absolut inte fick missa.

— Icke var dag komma en Wohnung flygande rakt i ansiktet på dig, mein Sohn, hade hon sagt. Du muss dina armar öffnen och taga emot mit varmt Herz.

Med en axelryckning hade han slutligen nödgats acceptera. Situationen var honom övermäktig, och inför den energiska Lea upplevde han sig plötsligt bräcklig, nästan sjuk.

— Och vet du mein Sohn, fortsatte hon på sin rotvälska, en högst personlig blandning av tyska, jiddisch och hebreiska. Det ännu inte vara för sent für dich att gifta. Du bist fortfarande jung. 45 Jahren är kein ålder für ein stilig Mann som du.

Och hon såg så förälskat på honom att han plötsligt kände sig blyg. Vad kunde han annat än flytta och skämmas? Och i väntan på det som han upplevde som en sorts avrättning gick han var kväll och satte sig utanför tobaksaffären vid Jaffaporten för att insupa stadens atmosfär, lyssna till alla ljud, inandas dofterna och njuta medan tid var.

Lea Wopinsky var en senig och skrynklig gumma full av energi, som med bestämda steg gick till arabernas fruktoch grönsaksmarknad för att hojta, fäkta och köpslå, innan hon med triumferande min återvände mot hemmet med korgen full av färska grönsaker. Ända sedan tidig ungdom och genom hela äktenskapet var hon van att gå segrande ur alla strider via utmattningstekniken.

Hennes enda son Josef hade utvecklats till en försiktigt stillsam och blodfattig herre, som skötte sitt arbete på försäkringsbolaget Betuasch Leumi med största noggrannhet. Han föredrog ett liv i lugn och ro utan större överraskningar och hade hittills fått vad han förtjänat. Men så hade allt tagit en ny och oväntad vändning genom att en avlägsen släkting beslutat emigrera till Amerika och därmed utan förvarning erbjudit Josef att överta hans lägenhet. Den föll över honom som manna från himlen. Synd bara att Josef inte var hungrig och därför kom att känna stygn av dåligt samvete över sin oförmåga att rätt uppskatta gåvan. Lägenheten var belägen i Kiryat Hayovel, en halvtimmes bussresa från den gamla staden, och han hade redan, med den ständigt tjattrande moderns råd och förmaningar surrande omkring sig, inhandlat det allra nödvändigaste; ny säng, en grå soffa, ett matbord med två höga pallar och ett klädskåp.

Denna eftermiddag dröjde han vid Jaffaporten längre än vanligt. Vid solnedgången gick han ner till Klagomuren, den västra tempelväggen, för att lyssna till shofars inblåsande av det nya året 5745, som just tog sin början, och som oundvikligen skulle innebära plågsamma förändringar i Josef Wopinskys liv. Han betraktade gatulivet under stigande melankoli. Arabpojkarna sprang med sina brödkärror i de trappstegsformade gränderna vilt hojtande åt folkmassan att lämna plats, innan de i sista sekunden försökte bromsa det tunga lasset genom att hoppa upp och ställa sig på det däck som släpade efter kärran i en kedja och fungerade som broms. Turisterna talade med gälla röster och utmärkte sig genom lustiga klädkombinationer som färgstarka kibbutzmössor tillsammans med strikta grå kostymer. Kvinnorna visade oblygt sina ben i korta shorts, och innanför urringade linnen guppade deras behålösa bröst. En ortodox familj trädde in genom Jaffaporten från sin hemvist i det strängt religiösa Mea Shearim. Alla familjemedlemmarna var festklädda inför Rosh Hashanah, och männen bar svarta böneböcker i händerna. Deras ansikten lyste bleka inramade av svarta skägg och glänsande pejot, som ringlade sig i korkskruvar framför öronen. Familjens överhuvud bar pälsbrämad hatt, glasögon, lång svart sidenrock och vita knästrumpor. Vid hans sida gick de äldsta sönerna helt lika sin far med undantag av hattens pälskanter, som saknades hos dem. De mindre pojkarna bar som brukligt kipa. Bakom följde modern med peruk för att dölja det egna håret samt långstrumpor och höghalsad långärmad klänning. Magen putade i ännu en grosess. Småflickorna kring hennes ben var finklädda i vackra klänningar med volanger och rosetter i håret. Yngste sonen höll sin mor i handen. Han hade svårt att gå i sina tjocka blöjor. Det långa håret var uppknutet i tofs mittpå huvudet. Hade det inte varit för kipan fastsatt med hårnål bak på hjässan, hade man lika gärna kunnat ta honom för en flicka.

Hade Lea fått som hon ville skulle detta varit hans familj idag, och han själv skulle gått i täten iklädd den pälsbrämade hatten. Hur många passande ortodoxa flickor hade inte passerat deras hem under årens lopp? Han mindes hur de blygt fnittrande dragit i de långa blusärmarna för att dölja den gnutta hud som eventuellt skymtade fram vid handlederna, medan deras mödrar belåtet nickade med scarvesklädda huvuden och gav paret menande leenden och blinkningar. De förväntade sig resultat, som alltid uteblev på grund av Josefs halsstarriga envishet, en egenskap han för övrigt ärvt av sin moder. Visst ville han i grund och botten gifta sig, men kunde han verkligen lämna modern ensam, änka som hon var och utan möjlighet till egen försörjning? Hon förstod sig inte på större utgifter än dem hon handskades med på grönsaksmarknaden. Hans lilla lön kunde omöjligt räcka till både modern, honom själv samt en fru med därtill hörande småbarn. För sin mors skull var han beredd att offra sin personliga lycka. Föga anade han då att hon vid första bästa tillfälle skulle snudd på handgripligen kasta ut honom ur sitt liv.

Josef vaknade upp ur sina funderingar när en tiggerska med sin klolika hand började krafsa honom på kragen. Hon hade ett brett mjölkvitt ansikte under hucklet och fötterna var täckta av en hård grå skorpa smuts. Josef rös, då han var en mycket renlig man som brukade duscha minst tre gånger om dagen, och nu var han rädd att gummans loppor och löss skulle flytta över till hans kropp. Han ville bli av med henne snarast och stack därför handen i fickan för att fiska upp ett par hundra shekel, som han släppte i hennes hand utan att beröra huden. Hon i sin tur stoppade dem med en snabb liten rörelse innanför klänningens halslinning och gav sig sedan mumlande därifrån för att attackera en amerikansk turist, som såg på henne med samma min som då han alldeles nyss på sitt hotellrum upptäckt en kackerlacka.

Strax efter nyåret började Josef Wopinsky sin påtvingade flyttning. Tillsammans med modern drog han dragkärran lastad med resväskor över de knaggliga gatstenarna och girade undan för mötande åsnor och deras högar av exkrementer, som låg platt uttrampade och förrädiskt hala på de mest oväntade ställen. Skulle han råka halka i smutsen fick sig slynglarna runtomkring ett gott skratt, och det fanns få saker han ogillade lika mycket som att bli behandlad med respektlöshet. De gick längs St Marks road och fortsatte nerför trappan, där matthandlaren hade rullat ihop sig på en av mattorna intill stenväggen för den sedvanliga middagsluren. Strax innanför butikens ingång satt hustrun på huk med vaksamma blickar under den svarta huvudduken. Hennes uppgift var att se till att inga dyrbara varor stals under makens tupplur. Josef och Lea hade besvär med kärran i trappan och började gräla.

— Vi skulle ha gått den andere väg, gnatade Lea. Sa jag inte det från början? Gjorde jag icke? Om vi hade gått till den parkeringsplatz hade vi schluppit diesen trappor.

— Snälla mor, bönade Josef. Det är ingen idé att diskutera det nu. Jag har sagt och vidhåller alltjämt att det bara finns ett värdigt sätt att lämna gamla staden, och det är genom Jaffaporten. Jag vägrar att göra det på annat sätt. Glöm inte att det är du som tvingar mig att flytta överhuvudtaget!

Lea skakade på huvudet och mumlade ogillande:

— Naja, du har alltid haft ein Kopf, vad heter det, ett huvud för dig. Och Mennen krångla ju jämt med de enklaste saker. Warum kan du icke vara praktisch som jag?

Josef suckade och tänkte att en kvinna omöjligt kunde förstå hans subtiliteter. Lea var som de flesta kvinnor jordnära, lagade mycket god judisk mat, tände ljusen på fredagskvällarna och gjorde det som en kvinna måste göra i ett judiskt hem. Men mer än så var det inte. Om bara fadern hade fått leva lite längre än till Jom Kipur-kriget! En stark känsla av ömhet steg inom honom, då han mindes det stränga ansiktet inramat av gråsprängt skägg med den svarta sammetskipan på plats, där han satt vid kortänden av bordet med silverbägaren höjd. Han kunde fortfarande inom sig höra den melodiska rösten läsa bönerna. När det gällde andliga frågor skulle han och fadern ha förstått varandra, men han ville inte såra sin mor mer än nödvändigt utan svarade bara:

— Du lagar i alla fall underbar hönssoppa, och vi är snart framme vid Jaffaporten nu. Det här går fint, ska du se.

Han lyfte snabbt av två resväskor, sprang med dem nerför trappan och var i ett huj tillbaka vid kärran igen, som nu gick lättare att balansera. Josef stånkade, stönade, fick fram en näsduk, strök svetten ur pannan och tog sig ett ögonblick för magen. Leas brunrynkiga ansikte fick omedelbart något ängsligt över sig:

— Du anschtränger dig väl inte över, Josef, feigele, mein Schatz. Du vet att du inte så mycket orkar. Warum tog vi inte den Weg till parkeringsplatz? Nu har vi uppförslutning med alla dessa trappen på David street kvar.

Josef skakade sina båda sammanknutna händer mot skyn, himlade med ögonen och ropade generande högt:

— Barmhärtige Gud, låt mig ha tålamod med denna kvinna, ty hon är mitt livs upphov!

Så vände han sig mot Lea igen och kramade hennes smala axlar i ett utfall av tårögd ömhet. Han hade just kommit att tänka på att i hela sitt liv hade han bott under samma tak som denna nu skröpliga kropp, men att de från och med nu skulle leva åtskilda på ett högst onaturligt sätt.

— Jag förlåter dig allt, sa han.

Josef Wopinsky fick ibland förnimmelsen av en tid då han fortfarande levde inuti modern. Naturligtvis hade han inget fysiskt minne av händelsen men ändå en stark känsla av hur de enligt naturens suveräna lagar på ett fullkomligt självklart sätt varit förbundna med varandra, ätit samma mat, hört samma ljud och gungats av samma rytm. Födelseögonblicket blev hans hittills enda lika oundvikliga som smärtsamma separation från modern, och därvid hade det förblivit. Nu vid fyllda fyrtiofem stod han inför den andra separationen. Den kändes dubbelt svår, då den inte bara innebar att behöva lämna sitt eget kött och blod utan också den del av staden innanför murarna där han känt sig trygg.

— Skjut på kärran bakifrån så drar jag i handtaget, beordrade han sin mor, som knuffade och stretade med den tunga vagnen uppför de breda trappgränderna på David street, som nästan var oframkomlig på grund av strömmen av människomassor. Framför godisförsäljarens stånd trängdes som alltid fullt av småpojkar med sina stora längtande ögon fästa vid de söta godsakerna – kokos, nötter, gelé och choklad. Över deras huvuden svängde kibbutzmössor och schalar på pinnar. Basarerna låg tätt sida vid sida fulla av diverse krimskrams, juveler,