Paraplymakarnas barn

By Jascha Golowanjuk

När Josef föds tycks det skrivet i stjärnorna att han ska leva ett lyckligt liv. Det är sjutalen som gör det. Han föds den sjunde i sjunde, klockan sju på morgonen, och borde därmed vara ämnad för framgång. Men det är inget lätt liv som den ständigt växande familjen Silberstein lever. I den lilla bostaden är det trångt och fattigt, och bland de vuxna råder osämja. Josefs farmor Miriam, som han älskar högt, tar på sig skulden. Hade hon bara uppfostrat sin son rätt hade allt sett annorlunda ut. Då hade hon inte själv blivit utkastad på gatan. Odessas judiska befolkning hade inte tisslat och tasslat och höjt på ögonbrynen. Hennes barnbarn hade inte blivit rädda så fort fadern steg in i rummet. Är det försent att hjälpa dem nu? Paraplymakarnas barn är en gripande roman som utspelar sig i Odessas ghetto, där pojken Josef växer upp med en våldsam och egoistisk far. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726967388

Book preview

Odessa

Sagan om sjutalet

Ingen kunde berätta sagor som farmor Miriam och ingen kunde höra på dem med större uppmärksamhet än Josef. Det var dessa sagor som utvecklade hans fantasi och hans hjärta och gjorde honom till den han var. Några av sagorna glömde han, andra satt kvar i minnet hela hans liv. Sagan om sjutalet kunde han som femårs pojke utantill — den berättade farmor Miriam på hans begäran många gånger, därför att det var hans egen saga, sagan om det märkvärdiga sjutalet.

Josef föddes den sjunde i sjunde månaden klockan sju på morgonen, och hans mor var sjutton år gammal. Man väntade mycket märkvärdigt av pojken på grund av alla dessa sjuor. Mycket mer än av Mischa, som var ett år äldre, och mycket mer än av de andra bröderna som föddes efter Josef.

Sabina, Josefs mor, väntade en flicka — det gjorde hon var gång hon väntade ett barn, men alla gångerna blev det pojkar. Men när Josef föddes var besvikelsen inte så stor. Miriam, som hjälpte till som barnmorska, lugnade henne och sade att Josef skulle bli ett lyckligt barn. Det var inte möjligt annat.

Den morgonen, då Josef kom till världen, var hela fattigkvarteret församlat i Roman Silbersteins hem. De som inte kunde komma in stod utanför på gatan eller på gården och hörde vad de som lyckats få plats nära sängen sade. Det Silbersteinska hemmet kunde inte rymma mycket folk. Det bestod av ett rum, som i mitten var avdelat med ett skynke. Den delen som vette åt gatan var verkstad, den åt gården bostad. Bakom skynket stod en säng, ett bord och tre stolar och i hörnet en låda, som ännu doftade äpplen, och i vilken förvarades lite kläder. Ovanpå den tronade ett blått emaljerat fotogenkök. Det var hela möblemanget. Fönstret, som var dekorerat med en billig vit gardin, vette åt gården, och bara en meter ifrån det reste sig en grå vägg. Det var utsikten. Därför var rummet i vilket Sabina låg med den nyfödde så mörkt att gratulanterna och de nyfikna måste lysa sig med tändstickor för att kunna se barnet. Och detta var den sjunde juli, en högsommarmorgon, då solen sken och himlen var som blåast.

— Jag, brukade farmor Miriam säga, stod allra närmast sängen, därför att jag var barnmorska, och det var jag som först tog dig i mina armar och klappade dig i stjärten för att du skulle skrika.

— Ja, jag vet att det var mamma som skrek i stället, brukade Josef svara allvarligt, så allvarligt som en femårs pojke kan tala.

Och Miriam Silberstein nickade till svar, för hon kunde ännu höra de fasansfulla skrik som höll på i två dygn, då Josef skulle födas. Det var som om han vägrade att se denna världen. Sabinas vilda skrik hördes ut på gården och i alla de fattiga judarnas bostäder. Roman själv satt med fingrarna i öronen eller sprang ut på gatan om nätterna. Miriam satt dessa två dygn vid sängen och bad till Jehova att det snart skulle vara slut, samtidigt som hon höll Sabinas spinkiga smala händer, vilka oupphörligen borrade sig in i och slet sönder det förut trasiga täcket. Först klockan sju upphörde skriken, och när barnets tog vid, började grannarna strömma in och säga:

— Maseltov — gratulerar!

Miriam stod där och försökte urskilja pojkens ansikte i mörkret, medan hon drog eld på den ena tändstickan efter den andra. Det var nästan lika skrynkligt som hennes eget.

— Herregud, herregud, sade hon flera gånger. Hon visste knappast själv varför. Kanske hon innerst inte trodde på vad grannarna förutsade just då. — Kanske visste hon av erfarenhet att små judebarn ofta kommer till världen mera för att lida än för att ha det bra. Kanske var hon trött efter dessa två förfärliga dygn, eller kanske var det medlidande med svärdottern, som låg där så vit i ansiktet att det lyste i mörkret. Hon låg orörlig med tätt slutna ögon och sammanpressade läppar. Miriam var inte förvånad över Sabinas uttryck — ej heller över hennes fullkomliga likgiltighet för vad som hände omkring henne. Sabina höll sig alltid för sig själv — hon talade aldrig med grannarna. Men Miriam gav henne ett par förebrående blickar, som ville hon säga: Titta vad alla är intresserade, var inte ond, var lite vänlig! I dag kunde du väl vara lite vänligare än annars.

Men Sabina varken såg eller hörde, hon bara önskade att hela denna hord av fattiga, skrattande, gestikulerande och gratulerande människor skulle gå och låta henne få sova. Hennes hals var torr som läskpapper, och rörde hon läpparna för att be om vatten, blev det bara till viskningar, som försvann i allt oväsen och prat. Ibland öppnade hon sina svarta ögon, som liknade en skrämd gasells, och försökte be med dem, men ingen brydde sig om det. Sabina var så utmattad att hon inte ens orkade lyfta sin tunna arm för att ta bort de kolsvarta hårslingorna som klibbade fast vid hennes panna.

Fler och fler människor kom in. Man armbågade sig fram till sängen och knuffade undan de andra. Skynket, som hängde mellan rummet och verkstaden, hade man för länge sen rivit ner, och folk trampade på det.

Roman stod till slut ute på gatan och bara tog emot lyckönskningar, som om han vunnit högsta vinsten på lotteri. Han var mycket lycklig och stolt, och hans fina, vackra ansikte, så likt Miriams, strålade, trots den förfärliga tröttheten, av glädjen att vara dagens hjälte. Han var lika lång och mager som Miriam, men hans ansikte var inte som hennes präglat av en inre skönhet. Ännu hade livet varit barmhärtigt mot honom, ännu hade han inte gått igenom den hårda skönhetskur som heter sorg. Hans ögon var inte så djupa och kloka som Miriams — de var bara trötta. Hans mun var full av kritvita tänder, men den kunde inte ens säga tack som Miriams bleka gamla läppar. Hans svarta hår var lockigt och glänsande, men Miriams gråa hår vittnade mera om livets fasor och om djupare tankar. Hans stolta hållning och skrävlande röst visade hur ung och oprövad av livet han var. Denna morgon fäste sig ingen vid hans röst, hållning och skryt — man förstod honom så väl. Annars räknades paraplymakaren Silberstein för ghettons största lögnare och pratmakare.

— Din far, berättade Miriam, var alldeles galen den dagen. Han kunde knappast stå på benen av idel trötthet, men han skrek, så han blev hes, till alla som gick förbi, att han fått en son klockan sju den sjunde i sjunde månaden. Vet du Josef, det såg ut på gatan som framför en biograf. En dam, som skulle ha sin paraply reparerad, ville komma in och frågade om det hade hänt en olycka. Det var bra att hon inte förstod jiddisch, därför att alla judarna som stod där spottade åt henne och önskade henne…

— Jag vet, sade lilla Josef, de sa som far alltid säger: Må tungan ruttna i din mun, dina ögon falla ur ditt huvud, dina armar och ben förtorka och hundar äta upp dina inälvor.

— Ja, precis så sa de alla, medgav farmor Miriam och klappade Josefs bruna, lockiga huvud med sin stela reumatiska hand.

— Nå, den där damen sa att hon skulle lämna sin paraply till reparation, och Roman tog emot den ute på gatan. Hon frågade vad som hänt, och då skrek alla i mun på varandra om lyckobarnets födelse. Och så frågade hon hur mycket barnet vägde. Kan du tänka dig en sån dum fråga? En sån goj! De kristna brukar väga sina barn, som om de vore ett stycke fläsk. Så frågade hon om barnet var vackert. Också en äkta gojfråga; som om ett nyfött barn kan vara vackert. Alla nyfödda är fula. Du var lika röd som en rödbeta och mer lik en flådd kanin än ett barn.

— Men nu är jag vacker, sade Josef med övertygelse.

— Javisst är du vacker, svarade farmor, du är det vackraste som finns, och det är inte underligt. Din far är vacker och din mor är vacker.

— Jag är mer lik mor än far, sade pojken. Berätta mera, farmor Miriam! Va sa damen med paraplyn?

— Jo, när damen lämnade paraplyn, frågade hon om man alltid gläder sig så, när det föds barn hos judarna. Sånt måste man förlåta gojen. Hos dem är det annorlunda, när det föds ett barn. De tar barnet och skyndar sig till kyrkan, och så dricker hela familjen sig full, och det slutar alltid med slagsmål. Vi judar, hur fattiga vi än är, uppför oss alltid anständigt vid sådana allvarliga tillfällen som födelse och död.

Om eftermiddagarna brukade Josef och Miriam sitta på en bänk och prata med varandra. Det generade ingen av dem att det var femti års skillnad i ålder mellan dem. Han hade inte någon bättre sagoberättare och hon ingen annan som hörde på henne. Miriam var familjens börda. Man talade knappast till henne. Det enda hon ännu orkade göra var att hjälpa till när Sabina skulle föda. Hennes son Roman hade inte råd att tillkalla en barnmorska, och hur stela och värkbrutna hennes händer än var, gjorde Miriam varje år en övermänsklig ansträngning och hjälpte till att taga ett nytt barn från Sabina. För vart år som gick blev det svårare och svårare. Hon kunde knappast hålla en kopp i handen nu längre.

— Se, såna händer jag har, brukade Miriam säga, och Josef tog dem i sina små barnahänder och klappade och smekte dem. Det var de enda händer som gjort det så långt Miriam kunde minnas tillbaka.

— Berätta sagan till slut, sade Josef. Berätta hur lyckan kom samma dag jag föddes! Och Miriam berättade.

— Mischa, som man den morgonen alldeles glömt bort, låg under sängen och sov. Han var så skrämd för att Sabina skrek i två dygn att han faktiskt bodde under sängen den tiden. Och den morgonen var det absolut omöjligt att komma fram i dagsljuset. Hungrig var han och rädd var han, och smutsig blev han av att ligga där, och när han äntligen kröp fram kunde man inte känna igen honom. Hans skjorta var svart och ansiktet blekt. Han tittade förskräckt på alla, och när han såg att Sabina levde, kastade han sig över hennes säng och skrek som en vilde. Sabina orkade bara röra vid hans lilla huvud med fingrarna.

När alla människor gått, hörde Miriam att Sabina bad om vatten och hon sade det åt Roman, som genast sprang ut och köpte en liter mjölk. Den delade Sabina med Mischa, och sen föll hon i djup sömn med Josef vid sin sida och Mischa vid fötterna.

Miriam gick in i verkstaden och satte sig på sin pall och lutade sitt trötta huvud mot väggen, medan Roman stängde dörren åt gatan, satte sig vid arbetsbänken och somnade med huvudet lutat mot armarna.

Från gatan hördes buller och väsen, men ingen i det lilla hemmet hörde något. Alla sov, från den nyfödde till farmodern. Klockan var då nio på morgonen.

Klockan tolv öppnades dörren, och in kom tvätterskan Marfa som bodde bredvid, med hela sin personal, alla med urtvättade, skrynkliga händer och med ansikten röda av ånga. Marfa tyckte mycket om Sabina, och nu skulle hon gratulera henne. Roman hade mest lust att sparka ut henne, men det vågade en jude aldrig göra med en kristen. Han lyfte upp skynket, som han för ett par timmar sen hängt upp igen, och visade Marfa barnet och Sabina. De tre flickorna, som var med, gick fram i tur och ordning och tittade.

— Vackert barn, viskade Marfa och tog ur sin korg upp en knatting vodka, som hon räckte Roman.

— När Sabina vaknar, så ge henne ett litet glas, det piggar upp.

Därpå försvann alla kvinnorna, lämnande efter sig en doft av tvål, vått linne och soda, Roman satte den lilla flaskan på arbetsbänken och ville sova vidare, men dörren öppnades igen, och in trädde en tjock, rödbrusig herre, som frågade om Silberstein ville klä över tio soffor, som han köpt på auktion. Han var restaurangägare.

Roman hade aldrig i sitt liv gjort annat än lagat och klätt över paraplyer, men han sade strax ja.

— Vad kommer det att kosta? frågade mannen. Jag köper tyg själv, ni ska bara klä över de där sofforna.

Roman var för trött för att kunna svara genast. Han trodde inte sina egna öron. Miriam hade aldrig varit så vaken som nu och pressade händerna hårt mot bröstet. Det var en fantastisk lycka som plötsligt ramlade ner över dem. Tio soffor! en furstlig beställning!

— Vad brukar herrn betala för sånt? undrade Roman, som började återvinna sin säkerhet. Det började alltid med att han drog upp ena ögonbrynet och sänkte ögonlocken, blåste upp sig som en turturduva och satte den ena foten en halv meter framför den andra. De långa seniga armarna kunde han aldrig behärska, de slängde fram och tillbaka, och fingrarna med naglar som var svarta av lack och polityr rörde sig som ormar. Han var nervös och hade inte den ringaste aning om hur man klär om en soffa.

— Det är ett stort arbete, sade Roman plötsligt. Det är inte första gången jag klär om en soffa. Jag är mästare i konsten att klä om soffor. För en vecka sen klädde jag om en soffa hos guvernören, det var en sån där soffa med rokokorygg och förgyllda rosor på benen. Jag klädde om den med röd- och gulprickig sammet, och så hängde jag små silverklockor på soffryggen, så det sa plingelingeling varje gång man satte sig i den. Bakpå soffan satte jag fast ett stativ, och på det hängde en bur med en papegoja som hela tiden skrek: Goddag, ers excellens! Väldigt skojig fågel!

— Ni får fem rubler för varje soffa, avbröt restaurangägaren. Det är inga rokokosoffor och inga papegojor heller. Vanliga soffor med ryggstöd.

Roman hade en gång sett en soffa med ryggstöd hos slaktarn, Mojsche den vindögde.

— Med ryggstöd? frågade han förskräckt, säger herrn med ryggstöd? Finns det resårer i ryggen också?

Miriam var nära att explodera av spänning. Hon begrep inte vad det var för skillnad om soffan var med eller utan ryggstöd. Det viktigaste var att tio soffor à fem rubler blev femtio rubler, eller detsamma som ett halvt års hyra eller ett halvt kilo oxkött till soppan var dag i flera månader eller vinterkläder till hela familjen. Hon begrep inte varför Roman bröstade sig så. Varför var han så högfärdig? Han borde genast slå till, springa till karlen och börja arbeta och tacka Gud för denna lycka. Men Roman fortsatte att fråga om det var fel på resåren, om alla ben var hela, om benen var låga eller höga, som om det betydde något. Och medan han frågade, spände han ut bröstet allt mer och mer, drog upp ena ögonbrynet så högt att det nästan vidrörde den svarta lock som föll ned över hans panna, och hans händer dansade en vild och obehärskad dans. Han kunde inte dölja sin glädje, och för att inte se alltför glad ut sög han på sina läppar och svalde mellan varje fråga. Restaurangägaren blev alldeles fascinerad av denna långa, darrande, dansande och samtidigt så stolta jude.

— För himlens skull, sade Miriam på jiddisch, sjåpa dig inte, slå till genast, jag dör av spänning.

— Må tungan ruttna i din mun, svarade Roman men hade inte tid att fullborda sin förbannelse utan sade till mannen:

— Med ryggstöd och med fyra ben och utan papegojor och tio soffor…

— Nå, ni ska få fem rubel och tjugufem kopek per styck. Inte en kopek mera.

Roman slog till, skrev beställarens adress på väggen och lovade att börja arbetet samma eftermiddag.

När han blev ensam med sin mor, sjönk han utmattad ned på stolen.

— Maseltov! Min kära son, sade Miriam.

— Maseltov! svarade Roman. Och tack, gode Gud, för detta arbete! Han lyfte sitt ansikte mot taket och nickade vänligt åt fotogenlampan, som hängde i en tjock järntråd.

— Alldeles tokig är du inte, sade Roman till lampan. Först kommer du med ett lyckobarn och sen med mitt livs största beställning. Du är snäll i alla fall, gubbe lilla.

Miriam såg förebrående på sin son, knäppte ihop sina händer så gott det lät sig göra och lyfte upp sina kloka ögon. Hon såg ingen fotogenlampa och inget tak. Hennes bön flög högt, högt upp till himlen, dit ett människoöga icke når, och där endast ett varmt och fromt hjärta förnimmer och känner den store allsmäktige Guden, som hör och ser allt, som straffar och förlåter. Roman såg på sin mor och hans läppar kröktes ironiskt. Han hörde henne säga:

— Schma, Isrhoel Addonai alloheino Addonai ehod.

— Fanatiker! fräste han föraktfullt.

Sabinas saga och en saga om en soppa

Miriam och Josef brukade sitta på en bänk ute på gården. Det var den enda plats, där de kunde prata ostörda. I det trånga lilla hemmet var det alltid någon inne. I verkstaden tålde den nervöse och retlige Roman ingen, när han var upptagen med sina paraplyer — och bakom skynket lekte Josefs små bröder, när de inte skrek för full hals. Ofta satt där några grannar, som kom till Sabina för att utgjuta sina bekymmer. I ghetton fanns det alltid någon, som behövde gråta ut sin sorg. Skvaller hatade Sabina, men kunde hon hjälpa någon med att lyssna, så gjorde hon det gärna. Hon brukade aldrig säga något, men för dem som kunde läsa i hennes mörka gasellögon, var det en tröst att komma till Sabina och klaga. De flesta ansåg henne för hård, stolt och otillgänglig. Ofta satt Sabinas svägerska Pärla där och skvallrade. Henne hörde Sabina aldrig på. När Pärla började tala, slutade hon inte förrän hon var alldeles hes och måste be om vatten. Och när hon visade sig i dörren, brukade Miriam ta Josef i handen och gå ut på gården. För Pärlas tunga var alla rädda. Hon var lika känd i ghetton för sin skvalleraktighet och giftighet som hennes bror Roman för sina fantastiska lögner. Om Pärla kunde säga sin mor en elakhet, så gjorde hon det gärna. I varje fall kunde hon inte se Miriam utan att fråga: I vilket underliv har min lilla mamma rotat i dag? Pärla ansåg sin mors yrke för något fult och smutsigt, fast Miriam två gånger räddat hennes liv, och fast Pärla hade henne att tacka för att två av hennes barn undgått att bli strypta i sina egna navelsträngar.

Pärla var rödhårig och fräknig, hade ett runt, fult ansikte och saknade två tänder i överkäken. Hon brukade sätta sig på en stol med sitt minsta barn vid bröstet, och sen knakade och brakade, knastrade och sprakade hon i timmar, medan Sabina stoppade eller sydde utan att bry sig om henne. Pärla måste berätta om sin man och sina barn, vad de sade och vad de gjorde. Hon måste tala om vem som fått ett barn i deras gård, vilka som skulle gifta sig eller skiljas, var det hänt en olycka, vad grannarna gjorde. Hon var ghettons levande tidning. Men allra helst talade hon om Miriam, därför att Sabina brukade nicka gillande varje gång hon spydde sitt etter över modern.

Miriam satt med Josef mitt på gården och berättade sagor. Ibland, då hennes egna tankar störde henne, gjorde hon en paus, men då drog pojken henne i kjolen och bad att hon skulle fortsätta.

— Där sitter min egen dotter och talar illa om mig, sade Miriam och pekade mot huset. Varför mina barn har blivit sådana, det vete Gud allena. Lilla Josef, tala aldrig illa om din mamma, när du blir stor. Gör aldrig det, min älskling! Tro på Gud och bli en god jude! Tala sanning, ljug aldrig!

— Far ljuger, sade Josef, och det kom så tydligt och klart, som om det inte var ett par oskyldiga barnaläppar, som talade. Miriam tog honom i handen och sade allvarligt:

— Så får Josef inte säga. Då blir Gud ond.

Josef visste inte vad det var att tro på Gud. Han brukade följa farmoderns blick och titta uppåt liksom hon — men ännu såg han ingenting annat än den blå sommarhimlen. Gud satt däruppe i ett sagolikt vackert slott, där vinden fläktade skönt om somrarna, och där solen värmde bättre om vintern än en kamin. Små änglar flög omkring i slottet och lagade mat och tvättade åt Gud. Där fanns ingen polis, och alla var judar där. Allt detta visste han, men se det kunde han inte. Han ville gärna tro på Gud, och detta var inte svårt, därför att det var så vackert. När man också kunde slippa att likna tant Pärla, då man trodde på Gud, gjorde Josef det mer än gärna. Han tyckte illa om Pärla. Sin mor dyrkade han, men mest av alla älskade han farmor Miriam.

— Farmor, berätta om mamma och soppan du vet, hönssoppan.

— Din mor kan jag inte bli klok på, lilla Josef, sade Miriam, som om Josef varit en vuxen man och kunde förstå henne. Jag har inte gjort henne något, och ändå tycker hon bara illa om mig. Men det brukar ju vara så mellan svärmödrar och svärdöttrar. När hon första gången kom hem till oss med Roman, var hon femton och ett halvt år gammal. Du skulle sett din far. Han var så förälskad i Sabina.

Farmor skrattade när hon tänkte på det, precis som om det var riktigt löjligt att en jude var förälskad. Hon själv hade aldrig varit det. Kärlek hade hon bara läst om i bibeln och sett två gånger på teatern i Odessa. Men kärlek i en fattig judisk familj, det var ju så att man kunde skratta ihjäl sig åt det.

— Jag hade funnit en bra och frisk flicka till Roman, fortsatte Miriam — dottern till slaktarn, och jag hade bearbetat både flickan och föräldrarna. Allting var klart, och så kommer din far med Sabina. Du begriper nog hur snopen jag blev. Vad skulle jag säga slaktarn? Så frågade jag, om Sabina hade någon hemgift. Du skulle sett hur förnärmade båda blev. Sabina var en mycket vacker flicka, men när hon hörde vad jag sa, blev hon rent av ful. Hennes svarta ögon blixtrade, och munnen blev så smal som ett streck. Hon svarade mig inte ens. Jag tycker inte det var någon farlig fråga. Jag ville ju bara min sons bästa, och jag visste bättre än någon annan vad fattigdom är. Men Roman blev häftig och ursinnig som vanligt, skällde ut mig och kallade mig käring. Sabina vände mig ryggen och gick sin väg. Jag började förklara vilka fördelar det var med slaktarns dotter; vi kunde till exempel få kött minst en gång i veckan — om inte kött, så åtminstone ben till soppan. Jag förklarade att Ruth var starkare än den spinkiga, magra Sabina — hon såg ut som hon var tolv år då — och Ruth var gladare och rundare och känd för att vara sparsam. Men Roman välte omkull stolar, slog sönder glas och stampade som en vanartig pojke. Han skrek att jag kunde ge mig iväg, om jag inte tyckte om Sabina. Och så gav jag efter som vanligt. Det var jag som ordnade bröllopet, det var min bruna helylleklänning, som jag sydde om åt Sabina till bröllopet. Det var jag som ställde till en fest så fin att grannarna trodde jag var galen. Vi satt tjugofem människor till bords, vi måste låna stolar, tallrikar och knivar. En hel flaska Peisahovka gick åt. Färska gurkor, sill och potatis. Det är inte många som kan åstadkomma en sån fest, må du tro. Den kostade mig sju rubler. En hel månads hyra. Sabina hade alla skäl att vara tacksam mot mig, men så snart bröllopsgästerna gått och Sabina diskat tallrikarna, kom hon fram till mig och frågade var jag ämnade bo.

— Aj, aj, aj, sade Josef och skakade på huvudet. Han kände mycket väl till den där sagan, och han visste att precis här skulle han säga aj, aj, aj. Så skulle man säga, för det gjorde alla judar, när något förskräckligt hände.

— Hon frågade mig i min egen bostad, i mitt lilla hem, var jag ämnade bo. Du begriper nog att Roman inbillat henne att hemmet var hans och inte mitt. Han, som inte ens hade ett yrke på den tiden. När Sabina fick reda på det, blev hon förfärad. Inte så mycket därför att hemmet inte var hans, inte heller därför att hon hatade mig, utan därför att Roman ljugit för henne. På sin bröllopsdag fick hon veta, att hennes man var en lögnare.

Miriam gjorde en paus och sneglade försiktigt på pojken, som hörde på henne mycket uppmärksamt. Hon pekade plötsligt på några duvor på taket för att maskera sin blygsel över att hon förgått sig. Så var det alltid med henne. Hon glömde så ofta att det var en femåring som hörde på henne, och hon trodde att några duvor på ett tak, en hund som sprang förbi eller en höna som kacklade, skulle avleda pojkens uppmärksamhet. Just nyss hade hon lärt Josef att inte tala illa om sin mor, och nu satt hon där själv och kallade sin son för en lögnare. Hon såg att Josefs ansikte var vänt mot henne, och i hans klara, blå ögon avspeglade sig himlen. Hon vände bort huvudet men det dröjde inte länge, förrän hon fortsatte att berätta. Nu ville hon rättfärdiga sig, finna en förklaring och en ursäkt för sig själv och kanske för sin son också.

— Din mor har alltid varit egendomlig. Jag gjorde verkligen allt vad jag kunde för att det skulle bli bra mellan oss. Jag försökte bara att ärligt och snällt — ja, jag säger snällt — påpeka för dem att fattigdom ofta är en fara för livet och lyckan, att man inte kan bygga sin lycka på en lögn, och att livet blir drägligt endast när man håller ihop. Men vad blev det?

— Ett helvete, sade Josef. Men då blev farmor ond och tog pojken i örat, som om det var hans fel att han var så vaken och klok. Miriams fingrar var kraftlösa, hon kunde inte ens dra ett barn i örat, och Josef, som aldrig blivit straffad av någon, trodde att det var en smekning, därför att han svarade rätt.

— Snälla små pojkar säger inte ett sådant fult ord, även om det är det rätta ordet.

Men hennes missnöje riktade sig mera mot henne själv än mot pojken. Och åter fick hon lust att försvara sig. Ute på den gråa gården hördes genom det öppna fönstret ljudet av Pärlas genomträngande röst och Romans visslande. Han visslade alltid när han arbetade. Om Miriam satt tyst, skulle hon kanske uppfatta vad Pärla sade, och det ville hon inte. Hon stod inte ut med flera anklagelser.

— Nej, min lilla vän, roligt blev det inte. Svårt hade jag haft det i mitt liv förut, men så svårt som jag fick det med Sabina, hade jag aldrig haft det. Vad jag än sa och gjorde, så var det galet. Och det värsta var att hon inte sa att det var galet. Men jag såg det. Du skulle ha smakat soppan, som hon kokade dagen efter bröllopet. Sabina hade tretton syskon, och i hennes hem kokades soppan i en kittel som var lika stor som en tvättbalja. Den fylldes med vatten ända upp till randen, och i det lades ett halvt kilo kött och ben. Du begriper att det smakade rakt ingenting, men det var fjorton barn och soppan det enda de fick att äta varje dag. Sabina tänkte inte på att vi bara var tre, utan tog den största kastrullen och fyllde den till randen. Soppan blev förfärlig, fast Roman tyckte att haň aldrig ätit en så härlig soppa. Han, som brukade få sån vällagad soppa hos mig. När Roman gått ut, tog jag Sabinas hand, klappade den och sa att så kokar man inte soppa. Vet du vad hon svarade mig? Hon sa: Ni ska inte lära mig koka soppa. Jag är gammal nog och vet hur det ska vara. Jag, som är trettio år äldre än hon. Hon hade naturligtvis aldrig smakat en ordentlig soppa i hela sitt femtonåriga liv. När din bror Mischa kom till världen, så kokade jag soppa på en höna. Nåja, höna var det inte, det var vingar och krås, och då Sabina åt den, sa hon med en grimas som om det varit gift, att det var väl ingen konst att koka soppa på en höna. Det var hennes tack för mitt besvär. Hon har aldrig kunnat säga tack. Aldrig. Inte ens när jag hjälpt henne vid barnsängarna. Jag har ju tagit emot alla hennes barn, Mischa, dig, Alex, Moses och Leo. När Leo skulle komma, så tiggde och bad jag att få slippa. Men Roman lyfte sin hand mot mig, han tänkte slå mig. Det var ju inte ovillighet från min sida, men mina händer värkte bara jag rörde ett finger. Jag grät av plågor denna förfärliga natt, och ändå hade Sabina kraft att mitt i de värsta ögonblicken fråga mig, hånfullt och rasande: Vad gråter ni för? Det är jag som föder barn och inte ni.

— Aj, aj, aj, sade Josef.

— Hon har aldrig sagt ett vänligt ord till mig, aldrig, aldrig, aldrig, det svär jag.

Miriam suckade djupt. Hon visste att det var galet att berätta allt detta för Josef, men hon hade ingen att utgjuta sitt pinade hjärta för. Det var som om en järnhand gripit tag om det och klämde till hårt för att krama ut de fattiga droppar blod som fanns kvar.

— Sabina är hård mot mig. Hon är en duktig och sparsam husmor, men det är inte nog. Varför är hon så kall, vad har hon att vara så stolt över? Varför är hon så butter och snarstucken? Livet är ju så kort och besvärligt, varför inte försöka göra det lättare genom att älska varandra, vara goda mot varandra? Sabina hatar mig, Pärla avskyr mig, Roman behandlar mig som en hund.

— Farmor, den där sagan känner jag till, avbröt Josef. Berätta en riktig saga om prinsar och prinsessor och vackra saker!

Och Miriam klädde genast alla hon talade om i siden och brokad, atlas och sammet, flyttade de fattiga och hungriga in i marmorslott, där borden dignade av hönssoppa och köttbullar, kallade alla för prinsar och prinsessor, kungar och drottningar. Genast tyckte lille Josef att det var roligare och mera spännande än den nakna gråa verkligheten. Den fyrkantiga gården, omgiven av fyra hus, förvandlades till en vacker park, de grå väggarna blev gröna och fulla av blommor, vattenpölen med mjölkaktigt tvålvatten förvandlades till en sjö, och papperslapparna, som simmade i den, blev vita svanor, som åt bröd ur de kungligas händer. Det luktade inte längre smuts och avfall, fattigdom fanns inte till och sagofigurernas öden, i verkligheten trista och tunga, slutade alltid med fester och bröllop, musik och fanfarer, dans och skämt och pengar på banken. Så slutade farmor Miriam sina sagor, annars blev Josef ledsen.

Men det var inte alltid det gick för Miriam att klä Roman i brokad och kalla honom prins, eller beskriva Sabina som en stolt drottning med krona på huvudet. Ibland brände smärtan så starkt att hon talade febrilt utan att lyssna till Josefs bön om en riktig saga. Just i dag kunde hon inte, hon måste tala ut. Det gjorde detsamma, pojken var för liten för att förstå allt, och Gud var i dag så förfärligt långt borta från Miriam.

— Roman sa till mig, när Mischa föddes, att jag kunde ge mig iväg, vart jag ville. Han hade inga pengar, sa han, och familjen växte och han förtjänade för lite. Han jagade bort mig från mitt eget hem. Jag gick till Pärla, som just då gift om sig. Jag glömmer aldrig hur jag blev mottagen. Då Pärla öppnade dörren, sa hon att hon