Kärlek har ingen ålder

By Eva Swedenmark

En överhängande hyreshöjning hotar att stjälpa den charmiga second hand-butiken Syster Yster i Aspudden. Men den till synes värdefulla docka stamkunden Petra hittat på en hylla kan vara ljuset i tunneln, och en ansedd auktionsfirma ska skicka butiksägarna Mimmi och Vera ända till New York inför försäljningen men det vill därför till att de annars så sorgligt klädda systrarna genomgår en rejäl makeover. Detta får den något nedstämda väninnan Margot att vakna till liv och hon skapar några beundransvärda kreationer.

Som tack för Petras fynd bjuder Syster Yster-systrarna henne med till New York. Och med tanke på Petras starka längtan efter sin dotter Amanda - som fått en roll i en Off Broadway-pjäs over there - kommer resan som en skänk från ovan. Bosse, Petras nya kärlek, får däremot snällt stanna hemma.

När Petra & Co anländer till New York tornar svarta moln upp sig: Amanda dyker inte upp vid flygplatsen och ingen tycks veta var hon är. Och till råga på allt triggas Bosses svartsjuka hemma i Aspudden av mobilbilder där Petra syns tillsammans med den inställsamme antikhandlaren Göran. Ska Bosse falla offer för sina demoner och jaga efter Petra?

'Ingen har allt, alla har något' är en härlig serie kortromaner primärt skrivna för det digitala formatet där författaren Eva Swedenmark än en gång med värme lyckas skildra det faktum att det inte finns något bäst före-datum för att finna - eller återfinna - kärleken.

'Kärlek har ingen ålder' är den andra delen och uppföljaren till 'Själen har inga rynkor' där vi lärde känna en brokig skara människor som alla på något sätt kommer i kontakt med secondhand butiken Syster Yster och vars liv förändrades i både stort och smått!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 12, 2017
• ISBN: 9789188321305

Book preview

fanns?

1

Lugn nu, Mimmi, vi ska vara i New York i fem dagar, det är inget att bli så uppskärrad inför. Vera såg att hennes syster var närmast livrädd för resan till New York som var nära förestående.

Kan du säga som inte är rädd för att flyga. Mimmi lät upprörd. Jag är livrädd för att färdas över hav. Och nu pratar vi om jättemycket av den varan.

Jag är mer bekymrad över hur vi ska packa. Vad ska vi ha på oss? Jag har i alla fall ingenting som passar. Vera skrattade nervöst och svepte med handen mot de överfulla klädställningarna. Vi har i och för sig en hel affär full med kläder.

Du vet så väl att inget vi har passar för det här, vi kommer att se ut som riktiga lantisar hur vi än gör. Tönttanter, muttrade Mimmi. Paradoxalt nog tycks det vara de gamla kläder vi får in som mest faller den unga generationen i smaken,

Ja, det är väl det vi är, tönttanter, om sanningen ska fram, även om det är en del krut kvar i oss. Spelar ingen roll att man talar om oss kvinnor i silveråldern numera för att beskriva vår generation, vi två är allt mer gråa än silverglänsande, svarade Vera.

Och vi två gråsprängda tanter ska gå på en tjusig försäljning, vi är dessutom inbjudna till en cocktail med efterföljande middag, sa Mimmi.

Vera bet sig i läppen.

Ja, och vad tusan tar vi på oss då? Det borde i och för sig inte vara något problem. Ingen enda människa kommer att se vad vi har på oss, vi skulle kunna komma i vad som helst och ändå bara vara osynliga. Det är vår lilla värdefulla docka de är intresserade av, inte oss.

Vera var egentligen lika orolig som Mimmi för resan, för hur de skulle klä sig, hur det skulle gå att prata engelska? Hon hade en hel lista i sitt sinne på saker att oroa sig för. Men när hon märkte att hennes syster var så stressad blev hon lugn.

För det första, vem bryr sig om oss? frågade hon. För det andra varför, skulle vi bry oss om vad de eventuellt ändå tänker om oss? Vi är ju de excentriska kvinnorna som ska sälja en oerhört dyrbar docka vi upptäckt i vår intressanta docksamling. Vad vi än har är det okej! Folk kommer ändå bara ha ögon för dockan.

Dockan var själva anledningen till att de skulle åka till New York. Sedan de fått veta att den gamla smutsiga docka de haft på en hylla var otroligt värdefull och nu skulle auktioneras ut för miljoner i New York, till hugade samlare av dockor, hade ingenting i deras tidigare så lugna liv varit sig likt.

Mimmi fnittrade till och såg med ens gladare ut.

Ska vi slå världen med häpnad kanske och vara precis så excentriska som du nu beskriver oss?

Rullgardinen med ordet Stängt var neddragen på affärens ytterdörr, det var låst och de satt i fikarummet och pratade.

Då knackade det hårt och upprepade gånger på dörren.

Hallå, det lyser, jag vet att ni är där! Ännu en ivrig knackning hördes.

Mimmi öppnade. Det var Petra som stod där. Deras nya granne och medhjälpare i butiken sedan en tid tillbaka.

Petra, du är just den vi behöver. Du som spelat teater, nu får du skapa en föreställning med två excentriska kvinnor som reser till New York och slår världen med häpnad i huvudrollerna, sa Mimmi.

Det är alltså vi som är de excentriska kvinnorna, sa Vera.

De såg på varandra, Vera och Mimmi med skratt i ögonen sedan de erkänt för varandra hur rädda de båda var för allt som kunde hända under resan.

Vi vill inte komma i våra gamla kläder till New York, så vi tänkte att vi skulle leva upp till bilden av oss som blivande förmögna originella docksamlande kvinnor. Vill du hjälpa oss? frågade Mimmi.

Det var ändå du som drog in oss i den här karusellen, sa Vera låtsassträngt. Nu får du ta ditt ansvar. Sedan gapskrattade hon.

Petras skratt var lika förtjust och smittande.

Ja! Vi har ha ju en hel del att välja på. Hon såg sig undersökande omkring i affären som var fylld med begagnade kläder. Vi ska skapa en garderob som slår den där snobbiga auktionsgubben och jänkarna med häpnad, sa hon belåtet.

Det var Petra som upptäckt att en av de dockor som Mimmi samlat på var en unik och exklusiv docka skapad av mästaren Albert Marque i början av 1900-talet. 1915 ställdes dockorna i sina modekläder ut i Paris. Bara 22 av de 124 vackra dockorna hade återfunnits och betingade nu allt högre värde bland docksamlare.

Petra och Bosse, Syster Ysters chaufför och allt-i-allo, hade chockat experten på auktionsfirman Antika Affärer när de kom med den smutsiga dockan. Hans första nedlåtande attityd hade förbytts i häpnad och förtjusning när han insåg vilken skatt de hade med sig. Märket A Marque, dockskaparens signatur, fanns på den smutsiga dockan.

Albert Marques dockor var en minst sagt eftertraktad skatt för världens alla förmögna docksamlande entusiaster. Att en ny Marquedocka återfunnits i Sverige var inget mindre än en sensation.

Nu var de medbjudna till New York där dockauktionen skulle äga rum på den auktionsfirma som var specialiserad på antika dockor. Feriaults. Många dockor skulle auktioneras ut, men deras docka var huvudnumret. Den var inte smutsig längre utan varsamt restaurerad och tvättad, klädd i sina numera lagade och rena originalkläder efter att den skickligaste av dockmakare i Sverige tagit hand om den. Den lätt kufiske mannen hade nästan vägrat att ta emot någon betalning för restaureringen, han menade att äran i att få handha en äkta Marque vore ersättning nog.

Ge mig några timmar så ska jag ta fram förslag till er, erbjöd sig Petra. Hur svårt kan det vara, tänkte hon. Men på ett villkor, fortsatte hon: Ni måste ha på er de kläder jag väljer åt er i New York. Inga protester accepteras, okej?

Hon såg noga på dem.

Vera var lång och fyllig. Mimmi liten och späd. Men Petra brukade inte backa från en utmaning.

Vera hade aldrig färgat sitt numera grånade hår och hon hade samma frisyr med lugg som hon haft sedan 25-årsåldern. Luggen klippte hon själv vid behov.

Mimmis hår var också grått, men räckte långt ner på ryggen, när hon inte snodde ihop det i den missklädsamma knut hon oftast bar. Frisyr som en frälsningssoldat, funderade Petra. Ingen av dem hade någonsin makeup och deras kläder var inget någon vände sig om efter. Ändå var det framför allt kläder de sålde i sin lilla affär.

Men de har potential att bli riktigt stiliga, även om inte heller jag tänkt på det tidigare, insåg Petra, som var entusiastisk över uppdraget.

Hon skulle minsann förvandla de här två kvinnorna, som till synes helt slutat bry sig om sitt utseende, till någonting spektakulärt. Och de skulle bara våga protestera mot hennes idéer.

2

Petra rotade länge i lådorna med kläder på lagret och bland alla de plagg som var upphängda på klädställningarna i affären. Det fanns så många plagg, men inte riktigt så spektakulära saker som hon ville. Det mesta var lite för präktigt, för slitet och framför allt inte alls så flärdfullt som det Petra hade tänkt sig.

Kläderna måste utstråla kvalitet, när systrarna nu skulle framstå som originella och excentriska. Men det saknades tillräckligt bra material och vackra färger. Petra bläddrade bland plagg efter plagg, tittade och förkastade, och hittade i stort sett ingenting som var värt att använda.

Petras entusiasm förbyttes i rådvillhet. Vad hade hon nu tagit på sig för omöjlig uppgift? Hon hade trott att det bara var att plocka plagg ur butiken, kombinera vackra färger och skapa en garderob åt systrarna som sedan skulle slå världen med häpnad. Men med de kläder som nu fanns skulle de mer framstå som fågelskrämmor än som de vackra excentriska kvinnor Petra visualiserade.

Magnifika vill jag att de ska vara. Men jag klarar inte detta på egen hand, insåg Petra.

Jag ringer till Margot, bestämde hon. Hon kan i alla fall sy och skapa. Hon har bättre blick än jag för vad vi kan använda. Margot hade ägnat åtskilliga timmar i butiken åt att omvandla plagg de inte kunde sälja till något som blev vackert och annorlunda.

Petra ringde henne.

Margot, jag behöver dig till en brandkårsutryckning. Jag ska fixa kläder till Vera och Mimmis resa till New York. Det finns en del här på Syster Yster som kanske kan användas. Men ingenting är så perfekt och snyggt som jag vill att det ska vara. Jag har rotat runt här, men så mycket är bara alldagligt. Eller så är det jag som inte ser potentialen i trasorna här.

Margot skrattade till.

Så nu vill du ha hjälp av mig att sy?

Ja, det vill jag verkligen, men det är bråttom, de åker om en vecka. Men först idag kom de desperata till mig och sa att de inte hade någonting att ha på sig.

Har du symaskin?

Absolut inte, sa Petra. Jag kan inte sy i en knapp ens en gång. Men det finns ju maskin i lokalen.

Det blev tyst en stund. Klart Margot visste att det fanns en symaskin, det var ju hennes frivilliga arbetsplats när hon väl hade lust att arbeta, hennes eget syställe där hon förvandlade trista paltor till flashiga kläder. Men hon hade varit deppig ett tag och ingenting sytt.

Det mindes Petra nu, attans, hon skulle inte ha ringt och stressat Margot. Hon hade ju sett henne sitta där och hänga håglöst vid maskinen, med