Livet har inget bäst före

By Eva Swedenmark

Ja, att det inte finns något bäst-före-datum på oss människor – och vår kärlek – är den drygt 85-åriga Viola ett praktexempel på. Sin ålder till trots njuter hon av livet tillsammans med sin efter många år återfunna kärlek, amerikanen Rick.

Samtidigt tornar det mörka svartsjukemolnet återigen upp sig över den pensionerade dansaren Petra och hennes kära flyttgubbe Bosse. Så när Bosse försöker kontrollera Petra, sätter hon bryskt ner foten och deras kärleksrelation läggs på is på obestämd tid. Dessutom har Petra funnit en ny lockelse: teatern!

Men för Vera, ena halvan av Syster Yster-duon, känns det nu tydligt att något fattas i hennes liv. Hon bestämmer sig för att åka till skolan i Liberia, dit huvuddelen av butikens överskott går. När systern Mimmi vägrar att följa med tvekar Vera innan hon till slut vågar språnget och reser iväg vilket får totalt oväntade konsekvenser …

"Livet har inget bäst före" är den fjärde delen i serien som kretsar kring en liten, smått magisk second hand-butik i Stockholmsförorten Aspudden och som lockat en stor skara lyssnare till både skratt, gråt … och eftertanke. Och glöm inte: man är inte äldre än man gör sig!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 19, 2017
• ISBN: 9789188321343

Book preview

delen

1

Var det inte en liten sommarvind som letade sig in bland de gamla husen i stadsdelen Aspudden söder om Stockholm? En aning av syrendoft. En glimt av solen. En lättnad i människornas ansikten efter en vinter som var snötyngd med is och halka och en kylig vår som aldrig ville släppa greppet.

Nu ställer jag ut våra fikabord och stolarna utanför dörren, sa Mimmi resolut. Den här milda vinden är en signal om att det snart är sommar, att vi öppnar för sol och luft.

Mimmi var väl medveten om att det kunde komma ett bakslag, snö i april hade de varit med om förut. Men nu ville hon bara tänka framåt, på senvåren och på sommarens ljuvligheter. Hon lyfte energiskt ut bord och stolar, satte fram en kaffetermos och ett antal udda muggar. Flickorna på Bra Bröd såg vad hon gjorde och kom med en stor korg med bullar och skorpor. Orden hon sa lät gladare men speglade inte hennes verkliga känslor. Veras beslut att snart åka till Liberia, på obestämd tid dessutom, smärtade henne mer än hon ville erkänna. Ändå sa hon inte ja till att följa med.

Vi har pengar, jag vill äntligen se på plats hur de använder våra gåvor i Brendas projekt. Vera hade tittat allvarligt på sin syster när hon frågat henne om de äntligen skulle göra sin sedan länge efterlängtade resa. Du har väl inte ändrat dig, du vill väl också? Det är ju ändå vår drömresa jag talar om?

Vera försökte att inte lägga för mycket vädjan i sina ord eller i tonfallet, fast hon inget hellre ville än att systern skulle säga: Javisst! Nu drar vi till Afrika, du och jag, som jag har längtat efter vår resa!

Vera ville ha med sig sin syster. Men Mimmi var nyförälskad och hade inga tankar på att åka iväg från Göran, inte nu, efter alla dessa ensamma år efter maken Lasses död.

Hur skulle det se ut om vi båda bara drar iväg från affären? Mimmis röst var avvärjande. Hon skämdes för hon visste att Vera genomskådade henne. Men hon visste också att hennes syster unnade henne den oväntade förälskelse som var så intensivt besvarad av Göran. Den femton år yngre man hon träffat genom att de båda hade som hobby att samla på dockor.

Vera suckade. Det fanns mycket besvikelse i den sucken, men hon rätade på ryggen och log i stället.

De var så nära varandra, de båda systrarna som öppnat sin affär för begagnade prylar och kläder efter sin pension för att sprida glädje och stödja projekt som hjälpte barn och kvinnor att få ett bättre liv. De hade valt det fattiga landet Liberia, utarmat efter inbördeskrig och Ebola. Där fanns en kvinna de kände systerskap med utan att ens ha träffat henne. Brenda, som brann för att ge barn möjlighet att läsa och som utbildade flickor så de skulle kunna klara sig själva och få dem att stå på egna ben i ett hårt mansstyrt land.

De båda systrarna var envisa och ganska tystlåtna med vad de egentligen kände och ville. Mycket var outtalat i deras samtal, men för det mesta kunde de läsa av varandra och förstå även det som inte var utsagt. Men det fanns hemligheter.

Inte hade Vera sagt ett ord till Mimmi om att hon återigen försökt att skriva till sin son Oscar och hans familj och bjudit in dem, försökt lappa ihop deras trasiga relation.

Oscar och hans fru Emelie hade flyttat till Australien med sin dotter för att studera till läkare. Det hade Vera och hennes man sörjt över. Vera hade tänkt att det var den sorgen som tagit så hårt på hennes man att han dog. När de flyttade hem igen hade besvikelsen över att de inte flyttade till Stockholm utan valt att arbeta i Lund tagit hårt på Vera.

Vera hade känt sig så fruktansvärt avvisad och säkert sagt ett och annat hon nu ångrade. Men hon hade fått ett avböjande svar. Igen.

Mimmi hade inte berättat för Vera att även hon hade ringt till Oscar och bönat honom om att komma och hälsa på, eller ringa åtminstone.

Mamma var tydlig med att hon inte ville se oss mer om vi flyttade till Skåne, så då får det bli så. Jag vill inte ha några ultimatum, hade han sagt.

Mimmi hade nog tyckt att rösten darrade, men Oscar hade redan som barn varit en otroligt envis liten pojke.

När Vera insåg att Mimmi inte tänkte åka med hade hon hoppats en kort stund, helt dåraktigt, på att sonen skulle vilja följa med henne. Det vore väl intressant för honom som läkare, hon bjöd gärna, antydde hon. Men det hade gjort honom ännu mer irriterad.

Vi har så vi klarar oss, hade han sagt. Behöver du läkare finns det nog där.

Allt hon sa missförstod han. Inte ville hon muta honom, inte ville hon köpa honom. Och hon behövde verkligen inte honom som läkare med sig på sin färd till det som var ett av Afrikas fattiga och på många sätt farliga länder. Hon saknade bara sin son så det gjorde ont.

Han upplevde att hon tagit hans pappas sida i en konflikt vars orsaker knappt någon kom ihåg när de flyttat till Australien.

Vera kanske inte hade varit helt diplomatisk när hon uttalade sig om Emelies familj. Grötmyndiga skåningar, hade hon ett svagt minne av att hon sagt. Bland annat. Idag såg hon egentligen allt bara som tjurskallighet. Oscar bråddes på sin pappa när det gällde envis tjurighet. Vad hon än sa så valde han att missuppfatta det och vända det mot henne.

Hon stängde av tankarna på sonen och på systern.

Jag får väl åka själv då, bestämde hon. I tysthet ordnade hon med visum och med alla sprutor och malariapiller hon måste ta innan hon åkte iväg.

Det var något sammanbitet över hennes alla planer. Men också beslutsamt.

Hon visste att i Liberia var Brenda, mottagaren av deras stöd, överlycklig över att hon skulle komma. Hon hade förberett en resa genom landet för henne, bokat hotell och möten och gjort stora planer. Hon var så entusiastisk. Det lindrade Veras smärta. Men hon undrade vad Mimmi gjorde, just nu.

Envist upprepade hon sitt mantra för sig själv:

Varför vänta? Lev nu.

2

En förälskelse som tog över hela hennes liv, vände upp och ner på stillsamheten och hennes tro på att hon skulle vara ensam resten av livet. Mimmi var själv förvånad, hon trodde att det var slut med allt sådant efter sin mans för tidiga död. Men Göran, som varit en så irriterande bekantskap när hon först träffade honom, hade visat helt andra sidor och dessutom varit outtröttlig i sina försök att förföra henne.

Den där snobben, hade hon tänkt när hon först träffade honom. Hon hade mest fräst åt honom när han försökte prata med henne på resan till New York. Och ja, hon såg fortfarande att han hade sidor hon kunde kalla snobbiga, men samtidigt fanns så mycket värme hos honom. Så mycket passion när hon lät sina skyddsvallar rasa.

Mimmi hade med förväntan sett fram emot den första middagen hemma hos Göran. De hade tillbringat så mycket tid hos henne. Han hade verkligen hjälpt henne med hennes nystart, som innebar att kasta ut alla gamla möbler, inreda lägenheten, köpa nya möbler och komma med råd. Hon hade vant sig vid honom och sett att han var en snäll man bakom den korrekta, lite stela ytan. Även om de på många sätt var så olika hade de båda bakom sina reserverade ytor ett passionerat liv ihop som överrumplat dem båda.

Passionen uppstod i det sovrum som Mimmi låtit inreda, med hjälp av sin vän konstnären Margot, till ett djungelrum. Där på den mjuka sängen med det mossgröna överkastet, i sällskap med de djungeldjur Margot målat på de gröna väggarna, kastade de av sig sina konventionella roller och Mimmi var fortfarande förundrad över sin nye älskares uppfinningsrikedom och passionerade förtjusning i hennes kropp.

Hon kände sig vacker tillsammans med honom. Med sin man, död sedan länge, hade hon haft mer av ett lagomliv i sängen. De var unga när de träffades och fortsatte med samma mönster när de älskade livet igenom.

Vårt kärleksliv är som mellanmjölk, mindes hon att hon brukade tänka, men det är väl så det ska vara? Hon visste att hennes man tyckte om henne, ja verkligen älskade henne djupt och innerligt, men han hade aldrig fått henne att känna sig sexig och vacker. Hon mindes att han kallat henne gumman, och att hon hade avskytt det.

Hon hade blivit livrädd när hon insåg att Göran var så mycket yngre. Först hade hon känt sig obekväm med sin kropp tillsammans med honom. Men hans lustfyllda förtjusning i varje liten millimeter av henne hade gjort henne allt mindre osäker.

Vårt hemliga liv, brukade hon tänka. För vem skulle kunna ana att det bakom deras båda ganska vanliga medelåldersutseenden dolde sig en sådan hetta?

Mimmi hade börjat titta nyfiket på omgivningen och tänkt att hon visste så lite om hur folk verkligen var. Hur ens hennes närmaste vänner hade det i sina sängkammare.

Om det kan dölja sig så många hemligheter och så mycket passion bakom en prydlig docksamlare, vad kunde det då inte finnas överallt? tänkte hon och såg sig med nyväckt intresse omkring i omgivningen.

Hon log när hon tänkte på Göran, på deras kvällar med champagne i hennes säng. Deras upptäckter av varandra.

Hon njöt av att vara så åtrådd, men det fanns ingen människa på jorden hon skulle erkänna något sådant för.

Allt hade varit så bra fram till den första och andra middagen hemma hos Göran.

I hans våning på Östermalm var allt för perfekt. Hon hade svårt att slappna av när inte det vilda i hennes våning med alla färger och mjuka kuddar fanns runt omkring henne. I stället för denna mjukhet och färgrikedom som väckte hennes lust och fick henne att slappna av var allting strikt, välputsat och färgsatt i en korrekt gråskala som gjorde henne stel och fick henne att känna att hon inte passade in.

Jo, hon hade sett tidigare att han var pedant. Hennes vinglas, som hon ställde in i diskmaskinen och körde på snabbprogram, höll han upp och granskade noga för att se om det fanns lite kvarvarande rött efter ett läppstift eller något annat. Han skärskådade glasen och torkade noga med tygservetten innan han förde glaset till sin mun. Han gjorde likadant med besticken.

Hon förstod ännu mer hur olika de var när hon kom hem till honom. Allt stod perfekt, det fanns inte en sned vinkel. Soffan var elegant, allt var stilfullt – och verkligen inte det minsta mysigt. Så strikt. Som hans kostymer. Skräddarsydda, välpressade.

Det var dukat till perfektion när hon kom, den väl förberedda drinken var utsökt. Maten så genomtänkt. Men sexet den första gången på hans bländvita manglade lakan hade varit annorlunda, omgivningen påverkade henne och honom också. Fläckar på lakanen av svett och annat var helt enkelt olämpligt.

Och ingenting kunde hon säga för hon ville ju inte såra honom med att säga att det nog var det minst mysiga hem hon vistats i. Hon hade varit nyfiken på hans docksamling och dockorna var fina,