En stödstrumpas bekännelser

By Suzanne Gottfarb

Gunnar Lövgren tar helst av allt ett glas vin till kvällen när han ska läsa sin bok. Ulla, däremot, vill bara röka cigaretter och prata om sin hopplöse karlslok. Hos fru Rusk får man vara glad om man inte blir utskälld. Det ombytliga arbetet inom hemtjänsten kan vara både underhållande och fullkomligt utmattande. Här jobbar ungdomarna som ännu inte listat ut vad de ska bli, drömmarna som inte tjänar tillräckligt på sina drömmar, och de vårdutbildade som hamnat på precis rätt ställe. Otack är världens lön – ändå fortsätter de dag ut och dag in. Vart skulle vi befinna oss om de inte fanns?"En stödstrumpas bekännelser" är en varm och träffsäker berättelse om livet som anställd inom äldreomsorgen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726902792

Book preview

Gå på rad

Jag är rädd för anställningar. Mer än rädd. Vettskrämd. Hur många gånger har jag inte gått till en anställningsintervju och verkligen försökt peppa mig själv, slagit mig ner i stolen framför min blivande chef och entusiastiskt berättat om allt som jag vill åstadkomma. Och jag tänker, det här går ju riktigt bra, ända tills intervjuaren leende lutar sig fram och frågar: Och när kan du börja?

En bur med järngaller faller ner. Pang. Hjärtat börjar rusa. Jag ser framför mig alla soliga sommardagar och de regniga också för den delen och färgsprakande höstdagar och molniga vinterdagar, kort sagt alla dagar då jag kommer att tvingas sitta instängd bakom dammiga fönster i något kontorslandskap eller i ett bullrigt klassrum. Strupen snörs åt, jag andas i korta, grunda flämtningar, samtidigt som min röst förändras, den entusiastiska spänsten försvinner, nu låter den bara slapp och likgiltig. Plötsligt ser jag det som min plikt att upplysa om att jag är dålig på att passa tider. Riktigt dålig. Ja, jag tror nästan att jag lider av tidsdyslexi, hör jag mig själv säga. Och jag tycker inte om grupparbete heller utan vill hellre köra mitt eget race. Heltid blir nog svårt, då jag har barn där hemma, tre stycken som jag ensam är ansvarig för. Då inträder effekten. Det slår aldrig fel. Intervjuaren byter kroppsspråk, lutar sig långt tillbaka i stolen, trummar missnöjt med fingrarna på skrivbordet och säger med besviket tonfall: Vi hör av oss. Vi har några andra som vi måste träffa också.

Jublet sprider sig inombords, när jag lämnar rummet, lokalen, huset, går ut i stadsbruset och drar in luften i lungorna. Jag får lust att sjunga. Jag gör det. Sjunger i kapp med stadsduvor och koltrastar. Friheten, tänker jag. Den betyder allt. Jag är fortfarande en fri människa. Jag slapp bli anställd den här gången också.

Det spelar ingen roll vilken sorts jobb jag söker, journalistjobb på de stora dagstidningarna, programledare på teve, redaktörsjobb, översättare, talboksinläsare, lektör, informatör, gymnasielärare i språk, svenska för invandrare, samma panik. Jag ser mina kolleger göra karriär och bli kända krönikörer och programledare och minns hur glada de blev över erbjudandet om fast anställning, medan jag knappt hann börja sommarvikariatet eller den tillfälliga projektanställningen förrän jag otåligt började räkna dagarna tills allt skulle vara över och jag åter en fri människa.

Det är något fel på dig, säger min mor, som själv alltid varit en välanpassad yrkesmänniska med fast anställning på samma arbetsplats ända tills hon gick i pension och avtackades med beröm, tal, blommor och presenter, allt sådant som hör till när en människa lämnar sin arbetsplats för gott.

Hur har du kunnat bli sådan? Inte ens klocka har du. Det är förstås därför du alltid kommer för sent.

Stackars morsan, hon har gjort allt som står i sin makt för att anpassa mig till en värld av fast anställning, klocka och långvarigt äktenskap med en och samme man som självfallet också är far till alla barnen. Tyvärr misslyckades hon på alla punkterna.

Men, den här gången känns det annorlunda. Kanske för att jag hamnat här utan att fatta att det var en anställning det rörde sig om. Jag hade jobbat extra som timvikarie ett par månader. När någon av de ordinarie blev sjuk ringde man till mig, ibland kunde det gå veckor utan att jag blev tillfrågad, ibland ringde de var och varannan helg. Det blev svårt att planera och kassan sinade. Så en dag frågade jag min chef om jag inte skulle kunna få arbeta några fasta pass mitt i veckan istället.

– Jaha, vill du gå på rad? frågade hon.

– Gå på rad. Vad innebär det?

– Tja, du kan få jobba två kvällar i veckan plus varannan helg. Hur låter det?

– Det låter bra.

– Men det måste gå formellt till. Kan vi bestämma en tid för att prata? Och, områdeschefen kommer också att vara med.

Gå på rad. Vem hade kunnat ana att det var samma sak som att bli anställd. Först när jag sitter i samtal med de båda cheferna inser jag vad det rör sig om. Jag håller på att bli fast anställd för första gången i mitt liv. Jag grips genast av min vanliga ångest och börjar mumla om hur svårt jag har för att passa tider, men samtidigt ljuder en annan röst inom mig, och den manar mig att hålla käften. Förut har den där rösten varit väldigt svag, men den här gången hörs den tydligt. Kanske för att det är lågkonjunktur. Kanske framförallt för att jag nu har uppnått en ålder då jag sällan blir kallad till anställningsintervjuer överhuvudtaget, så jag säger till mig själv att om jag inte tar det här jobbet heller, då är det kört för all framtid, och vad händer när jag inte längre kan försörja mig på fria skriverier och föreläsningar?

Så medan jag pratar med mina blivande chefer, håller den inre rösten en liten lugnande och tröstande monolog. Om du inte trivs, går det ju alltid att säga upp sig, säger rösten. Det blir till ett mantra i mitt huvud. Säga upp sig. Säga upp sig.

– Hur lång uppsägningstid är det?

De två cheferna kastar en förbryllad blick på varandra – det kanske inte är den allra första fråga de brukar få – men svarar vänligt:

– En månad.

Det låter ju inte så farligt. En månad går fort. En månad går att stå ut. En månad är ju till och med kortare än något vikariat jag tidigare haft. Det finns ingen ursäkt för att slippa undan. Jag måste helt enkelt knipa käft, le och bete mig som om det är min högsta önskan i världen att få bli en kommunalt anställd tjänsteman inom vården. Eller snarare tjänstekvinna, en mer passande beteckning för ett lågstatusjobb som detta.

Ska du inte hellre ta ett lärarjobb? frågar min mor. Du är ju en så duktig pedagog, och de vill ju gärna ha dig kvar på skolan."

Morsan tycker det är finare att kunna berätta för släkt och vänner att hennes dotter är lärare eller ännu hellre journalist än ett simpelt vårdbiträde inom äldre- och handikappomsorgen. Den inställningen är hon långt ifrån ensam om.

Det är nåt skumt med hemtjänsten

Jag står i dörröppningen och kikar in i ett rum med två fönster. Ett par krukväxter slokar på fönsterbrädan. Till vänster ett skåp med en grå dammig tjockteve, till höger en brummande massagestol, där en ung flicka med långt hår ligger utslagen och blundar. Längst bort i hörnet ett skrivbord med en dator. Runt det avlånga bordet sitter ett gäng människor i livligt samspråk. Det ryker ur kaffekoppar och några tepåsar har sölat ner faten, medan fingrar av olika form och färg sträcks ut för att häftigt bryta av bitar från de två pistaschlängder, som ligger på en papperspåse mitt på bordet. Den ende jag känner igen är Magnus, för dagen klädd i kortbyxor med hängslen och remsandaler.

– Slå dig ner, säger han på sin norrländska dialekt och gör en elegant gest mot närmaste pinnstol.

Jag kväver en impuls att rusa ut genom dörren och sätter mig istället snällt ner vid bordet. Ingen tar någon notis om mig. Främlingskänslan är skarp som alltid när man befinner sig i ett sällskap där alla andra känner varandra och man själv ingen enda. Mitt inre är fullt av skepsis. Vad gör jag här? Passar jag verkligen in bland denna sällsamma mix av folk? Skomakare, bliv vid din läst heter det. Men om man ständigt byter skor, om man aldrig hinner lära sig skomakaryrket riktigt ordentligt, vid vilken läst bör man då bli? Jag sträcker ut handen efter ett havreflarn och börjar knapra på det, medan jag lyssnar till de andras prat.

– Jag blev kvar skitlänge hos Antonsson, säger en mörkhyad man i trettiofemårsåldern med mild röst. Han var orolig, han inte kunde resa sig upp, och så han var törstig. Han hade skickat mejl till alla han kände, där det stod: Rädda mig! Sen jag mötte hela hans familj i farstun. De var på väg upp till honom. De trodde vi glömt. Det var lite, hur jag ska säga, pinsamt. Det var bra de såg jag var där.

– Just det, han kom visst hem från sjukhuset idag, påpekar en äldre, lite rundlagd kvinna med honungsfärgade ögon och kortklippt hår i samma nyans. Då är de alltid micket förvirrade.

Kaffemaskinen puttrar i hörnet och en ung tjej med svart hår uppsatt i tofs och stora orientaliska ögon reser sig hastigt för att fylla på sin kopp. Hon bryter av en bit av pistaschlängden, vänder sig sedan mot Magnus, och säger med retsamt tonfall:

– Vet du förresten, Magnus, en kvinna har sagt att du rör vid henne så skönt. Du får gissa vem.

Uppskattande råa garv från alla runt bordet inklusive Magnus, som utan att blinka svarar:

– Var det Adelswärd?

– Rätt. Du vet visst precis vem du rör vid så skönt, säger den mörka tjejen med samma retsamma lätt nasala röst.

– Jojomen, svarar Magnus belåtet.

– Ja, hon var såå nöjd så.

– Det var ju kul att höra.

– Ja, det är alltid trevligt att få beröm, va, fniss.

Nu hörs ett rytande från en lång tatuerad kille med vitblont hår, som hänger ända ner på axlarna.

– Nej hör ni, sluta! Det här är ju perverst. Obscent. Vad fan gör du med henne, Magnus? Smörjer du henne från fötterna och ända upp, hehe.

– Pf, fnyser Magnus oberört. Ska du säga. Ni gör ju inget annat än hånglar hela dagen, du och Nour. Man vågar ju knappt stiga in i lokalen här utan att knacka först.

Lägg av! ropar den unga kvinnan med de orientaliska ögonen och kastar en hårborste på Magnus, som fångar upp den med ett flin. Sen dunsar hon ner i knät på den långe tatuerade, som snabbt slår armarna tröstande runt hennes rygg.

En lång man i femtioårsåldern med kortsnaggat mörkt hår och brett ansikte gör entré. Han bryr sig varken om kaffe eller bullar utan styr stegen mot en av datorerna, slår på den och ut över lokalen strömmar klassisk musik.

– Tjena Greven, ropar Magnus. Men mannen verkar inget höra, helt försjunken i musiken; med ett saligt lätt frånvarande uttryck i ansiktet viftar han taktfast med en smal penna, det ser ut som om han befinner sig på dirigentpulten i orkesterdiket och inte på en brun noppig snurrstol framför en dammig gammal dator.

– Ni skulle sett Larsson igår, ropar en fräknig rödhårig tjej som knappt kan tala då hon har proppat munnen full med både bulle och kaka samtidigt. Jo alltså … hon tuggar frenetiskt och sväljer för att kunna göra sig hörd: När jag kom hem till Larsson, hade tanten satt på sig fyra par nätunderbyxor, fyra par … Den fräkniga avbryter sig för ett frustande skrattanfall, så att bitar av tuggad bulldeg flyger ur munnen och landar på bordet en bit bort.

– Fy fan, Kattis, schluta, do är äcklig. Jätteäcklig, ropar en ung muskulös kille, som ser ut att ha tillbringat mycket tid på gym.

Hon som tydligen heter Kattis ignorerar äckelanmärkningen och fortsätter oberört:

– Fyra par intrasslade, knöliga nätunderbyxor hade hon typ lyckats dra på sig, men ingen blöja minsann, det såg helt sjukt ut, jag måste nypa mig hårt i armen för att inte börja asgarva.

– Hon kom visst också hem från sjukhuset igår, säger honungsögonen.

– Och så var hon så jävla stolt över det också, fortsätter Kattis med ett flin. ’Titta här’, sa hon och peka på sina underbyxor. ’Jag tog fyra par för säkerhets skull.’ ’Ska du inte ha någon blöja då?’ fråga jag. ’Jorå’, sa hon, ’särskilt till natten, då behövs det som allra mest.’ ’Det är morgon nu’, säger jag, medan jag försöker baxa in en blöja under alla hopkorvade nätunderbyxor, det va skitsvårt, men jag våga inte be henne sätta sig ner på sängen, för ni vet ju hur snabb hon är på att ta sig upp igen, fniss, då hade jag väl varit kvar där än. Ja, sen går vi till badrummet. Larsson är skitdarrig, kan knappt ta ett steg utan att ramla. Och så jävla förvirrad. Hon har typ ingen aning om vem jag är. Vet ni vad hon säger sen?

– Nej. Alla stirrar förväntansfullt på Kattis.

– Sen säger hon …

Kattis viker sig i ännu ett långdraget skrattanfall, håller sig för magen och tjuter ut sitt skratt i små pustande flämtningar, innan hon äntligen får luft och lyckas forma sina obegripliga artikulationer till ord.

– Sen säger hon: ’Är du istället för en filt?’ Fattar ni? Hon undrar om jag är istället för en filt!

– Nu har Larsson verkligen fått tomtar på loftet, påpekar Magnus.

– Ja, nu är det typ riktigt illa, frustar Kattis. ’Vad menar du? sa jag. Vad då filt?’ Då log hon så sött och sa: ’Är du här för att stoppa om mig?’ Då fatta jag. Det var ju typ inte helt korkat i alla fall.

– Do kan få komma hem och stoppa om mig också, säger den unge muskulöse och flinar. Jag kan behöva en söt filt i min säng.

– Käften, idiot, ropar Kattis och håller upp långfingret i en obscen gest.

– Do inte ge fingret åt mig. Do vara idiit schjälv.

Den muskulöse reser sig och viftar upprört med båda armarna. Då vaknar han som kallas Greven till liv borta vid datorn, snurrar ett halvt varv på stolen och säger med tordönsröst:

– Så ja, lugna ner er nu ungdomar, så ska ni få höra en fransk historia. Han ger ifrån sig ett skrockande läte. Jag var hos Ebba igår. När jag hade satt henne på toa sa jag: ’Ebba, jag har just upptäckt att du ser så fransk ut.’ Hon tittade undrande på mig: ’Fransk. Hur så?’ ’Jo, du har vitt hår, röd näsa och blå rumpa. Franska flaggans färger.’ Sen blev jag förskräckt. Jag kanske hade varit för grov. Men hon bara skrattade. Hon är för skön, den gumman.

– Ja, Ebba har humor. Henne kan man alltid skoja med, inflikar Magnus.

– Larsson är också rolig, säger Kattis, på sitt eget speciella sätt, fast det vet hon typ inte om själv.

Hon sträcker sig än en gång mot kakfatet och norpar åt sig ett havreflarn, som hon med en grimas låter glida ner i fickan.

– Jag blir alltid så jävla hungrig när jag jobbar, säger hon ursäktande. Alltså, Larsson, hon står där och darrar i badrumsdörren och ser ut som hon ska börja gråta. ’Men vad gör jag här?’ frågar hon med tjock röst. ’Jag skulle ju bara vara här en dag, var det sagt. Kan du ringa till Hovstallet åt mig och fråga.’ HOVSTALLET. Vad svarar man på det? ’Nej hovstallet är stängt idag’, säger jag. ’Det är ju söndag.’ ’Är det söndag?’ säger hon. ’Så konstigt. Hur kan det var söndag idag, när det var måndag igår?’

– Allt är micket konstigt för henne nu, påpekar kvinnan med honungsögonen.

Då kan jag inte låta bli att öppna munnen för första gången.

– Men det är ju hemskt att ta hem folk i det skicket, hur kan man bara låta henne bo ensam hemma, stackarn. Hon är ju som ett litet barn.

Alla vid bordet vänder på huvudena och stirrar på mig, nykomlingen. Han som kallas Greven ler.

– Hon har en son, men han skiter i henne, förklarar han.

– Men i alla fall, fortsätter Kattis. Jag försökte förklara att det var lördag igår och söndag idag. Då stirrar Larsson på mig och säger: ’Jag tror det är något skumt med dig.’ ’Nej da’, svarar jag. ’Jag är ju från hemtjänsten.’ ’Hemtjänsten! Vad är det för något?’ ’Vi kommer hem till folk och hjälper dem som behöver hjälp, typ.’ ’Det låter skumt’, säger hon.

Kattis avbryter sig för ännu ett frustande fnissanfall.

– Hon har ju rätt för fan, utropar den långe tatuerade. Det måste vara nåt skumt med oss. Varför skulle vi annars vilja jobba här?

– Just det, säger Greven. Vi är helskumma, allihop.

Han snurrar tillbaka stolen ett halvt varv mot datorn och vrider upp volymen för att utan störande sidoljud kunna bada öronen i sköna stråkljud.

– Nej, det är micket trevligt jobb, fastslår honungsögonen. De gamla blir så glada, när vi kommer. Vad skulle de göra otan oss?

– De snart blir utan oss, om vi ska sitta och dricka kaffe hela kvällen, säger den mörkhyade. Vi inte har tid att sitta och prata.

– Vad är klockan? Hjälp, halv fem, ropar den mörkhåriga unga kvinnan och reser sig hastigt från den tatuerades knä. Hon går fram till tjejen i massagestolen, som verkar sova djupt, och ruskar henne hårt.

– Vakna Hedvig, det är dags. Du och jag går dubbeln ikväll.

Den liggande tjejen ser sig yrvaket runt, sätter sig motvilligt upp och börjar gnugga sig i ögonen. Folk samlar ihop sina pinaler. Magnus vänder sig mot mig och säger korthugget på sin norrländska dialekt:

– Du ska gå introduktion med mig ikväll.

– Jaha, okej.

Magnus skyndar sig att dra ett par snabba bloss på cigaretten ute på gården, innan vi stiger in i en grå Toyota och susar iväg till första anhalten, en nästan helt förlamad kvinna i sextioårsåldern. Hon lider av en muskelsjukdom och har på senare tid blivit märkbart sämre, får jag veta, hon kan knappt längre lyfta en arm, inte hålla mobiltelefonen intill örat själv, än mindre slå ett nummer eller trycka på larmet, ligger i sängen som ett paket hela dagarna. Jag känner mig illa till mods när vi tar hissen upp tillsammans, Magnus och jag. Vi tar av oss ytterkläderna i hallen och plockar fram engångshandskar av plast och blåa fotskydd för fötterna.

– Hej, hallå! ropar Magnus in mot sovrummet, nu är vi här igen.

I ett plötsligt infall drar han ett av de blå skoskydden över sitt kortklippta huvud, steppar sedan in i sovrummet i någon sorts hemgjord Chaplinimitation och uppför en liten pantomim vid fotänden till den djupt deprimerade kvinnans säng. Jag håller mig lite generat i bakgrunden. Det börjar rycka i kvinnans mungipor. Snart skrattar hon tills hon kvider.

– Stopp, sluta, snälla Magnus, sluta. Jag kan inte skratta så här mycket. Det gör för ont.

– Ja, då slutar jag väl då, säger Magnus, drar bort skoskyddet från huvudet och sätter det istället på ena foten och hoppar på bara ett ben fram till sängen.

– Gud, vad du är charmig, flämtar den förlamade kvinnan som ligger på rygg stödd på tre kuddar. Men vem är du?

Hon har plötsligt fått syn på mig bakom Magnus rygg.

– Dig har jag aldrig sett förut.

– Jag är ny här, svarar jag.

Vin och tabletter

Arbetspasset börjar klockan fyra med att vi samlas i den gemensamma lokalen för rapport. Vad har hänt under dagen? Dödsfall, akututryckningar, mediciner eller matlådor på villovägar? Anhöriga som hört av sig med klagomål. Eller önskemål. Dagpersonalen är otålig, de vill gå hem. Jag hämtar en röd pärm med små kort i plastfickor, där det står namn och adresser på dem jag ska besöka och numret på deras nycklar. Det uppstår en liten kö framför det nya digitala nyckelskåpet som det investerats hundratusentals kronor i och som är så tekniskt avancerat att det alltid krånglar. Vi muttrar lite om att de skulle ha kunnat lägga pengar på personalen istället. Vi är väl ändå viktigare än senaste nytt inom nyckelskåpstekniken. Men det är likadant på alla arbetsplatser. Allt ifrån sjukhus till skolor. Man satsar hellre på datorer och annan teknisk utrustning än på de människor som jobbar med att ta hand om andra människor. Vi knuffar vänligt på varandra, alla lika ivriga att komma iväg och bli färdiga med första rundan i så god tid som möjligt för att hinna med längsta möjliga matrast.

Jag hänger upp mina nycklar på två stålringar, en för varje geografiskt område. Det sparar mycket tid att dela upp nycklarna på det sättet. Då slipper jag stå och fumla utanför dörrar, där gamlingarna ständigt glömmer att tända ytterbelysningen och i mörkret försöka avläsa de minimala siffror som finns inristade i stålet. En gång gick jag till och med till fel hus och stod där i mörkret och svor över att nyckeln plötsligt inte passade till låset, ända tills dörren gled upp och en förskrämd näsa stack ut i springan: Vad är det frågan om? mumlade en skräckslagen vithårig gammal dam, som trodde hon var utsatt för ett inbrottsförsök.

Jag tjänar säkert minst en kvart på att ha dubbla nyckelringar för att inte tala om annat eventuellt obehag. Sen är det dags att välja bil. Det finns vita, grå och röda Toyotabilar. En har automatväxel. Den vill ingen ha, eftersom den är minst pålitlig. Sist grabbar jag tag i ett paket engångshandskar storlek small, en påse blå skoskydd och en mobiltelefon.

Första besöket är hos den gamle gentlemannen och änklingen Gunnar Lövskog. Han sitter som vanligt i fåtöljen bredvid den öppna spisen en trappa ner. När han får syn på mig, lyfter han mödosamt sitt hängande huvud.

– Jag brukar ta mig ett glas vin om aftonen. Det är både gott och nyttigt, säger han och gör en urskuldande grimas. Ja, vin är nog den godaste medicinen av dem alla.

Gunnar är en av de få gamlingar vi besöker som inte lever med teven som enda sällskap. Istället sitter han helst i sin fåtölj och läser. Han har en hel packe böcker framför sig. I den öppna spisen bakom länstolen förvarar han hela sitt rödvinslager.

– Men idag var jag tvungen att ta ett glas whisky, säger han. För jag lyckades inte öppna vinflaskan.

– Så hemskt för dig, skämtar jag.

Min enda uppgift hos Gunnar är att öppna vinflaskan eller bära hans vinglas upp och nerför trappan, eftersom han inte kan gå i trappan utan att hålla sig i ledstången med båda händerna.

– När jag var en ung man, säger han drömmande och drar sin gammelmanshand full av ådror genom det fortfarande tjocka vita håret, gick jag en gång uppklädd i slips och kavaj tillsammans med en god vän för att äta lunch på stadshotellet i Hultsfred. Först beställde vi in två snapsar till förrätten, men när vi även ville ha varsin snaps till varmrätten, utbrast kyparen uppbragt: ’Vilka barbariska, ociviliserade människor. Snaps till varmrätten!’ Jag blev mycket förvånad. Jaså, sa jag. Vad ska man dricka till varmrätten då? ’Vet ni inte det?’ sa kyparen högdraget och lyfte på ögonbrynen. ’Vin förstås. Rött vin till kött och vitt vin till fisk. Det vet väl alla människor.’ Ja, det var så jag lärde mig den saken, och sedan dess dricker jag alltid vin, men mycket måttligt, högst ett glas om dagen. Det tror jag bara är nyttigt.

– Det tror jag med, svarar jag och ställer den öppnade rödvinsflaskan på bordet. Nu behöver du inte dricka whisky mer på ett tag.

– Skönt, säger Gunnar Lövskog.

Han tar fram sin bok igen, tittar upp över glasögonen och börjar berätta om vad han läser. Sedan går associationerna till hans avlidna hustru.

– Hon var mycket beläst min hustru, skrockar han belåtet. Det var hon som introducerade mig i böckernas värld. Har jag berättat om hur jag träffade henne?

– Nja, jag minns inte riktigt.

Han sätter förtjust igång.

– Hon var äldre än jag, frånskild och hade en dotter på tre år. Det var ganska ovanligt på den tiden.

– När var det här då?

Han börjar räkna efter.

– Jag är född 1918 och jag var tjugofem år, då jag träffade henne. Alltså var det 1943. Jag reste hem till min mamma, mycket nervös för att höra hur hon skulle ställa sig till att jag ville gifta mig med en kvinna som var tio år äldre än jag och som redan hade en dotter. Men min mamma var mycket klok. Hon sa: ’Om du inte är absolut säker på att du kan älska hennes lilla flicka precis lika mycket som de egna barn ni kommer att få tillsammans, så ska du inte gifta dig med henne.’ Det var mycket klokt sagt, tycker jag.

– Nå, hur gick det då? Kunde du älska din styvdotter lika mycket? Fick ni några egna barn?

– Ja, vi fick två egna barn tillsammans, och jag har en mycket bra relation med min styvdotter än denna dag som är.

Han går fram till en utsirad byrå med krumma ben och pekar på ett oljeporträtt av sin hustru.

– Är hon inte vacker? Jag har haft en sådan tur med min hustru. Hon var så snäll mot mig.

Han hasar vidare genom vardagsrummet, passerar en snidad ekkista och två rokokostolar, sätter sig i den sköna länstolen igen, tar fram sin bok och säger liksom ursäktande:

– Jag är en gammal man nu. Jag lever i mina minnen. När jag inte flyr in i en god bok, vill säga, och det gör jag mer än gärna. Tycker du om att läsa?

– Ja, det gör jag.

– Jaså, det var trevligt att höra. Inte alla ungdomar läser nuförtiden.

– Nej, men jag är väl inte direkt någon ungdom längre.

– Inte? Jag tycker du ser väldigt ung ut.

– Tycker du? Tack.

– Min hustru Pyret älskade att läsa. Och att resa. Jag visste inte det när vi gifte oss men märkte det snart, och då gjorde jag allt för att ta med henne på mina olika affärsresor. Vi var i Indien och Sydamerika och runt om i Europa.

Jag kastar en blick på klockan och hoppar ur stolen. Jag har stannat här alldeles för länge.

– Jag måste gå nu. Du får berätta mer en annan gång. Hej så länge.

Nästa gång sitter han som vanligt i sin fåtölj med en bok uppslagen i knät och den öppnade vinflaskan på bordet.

– Slå dig ner ett par minuter, säger han och sveper med armen. Har du tid?

– Ja, ett par minuter har jag väl. Vad läser du nu?

Han visar på ett historiskt verk av Peter Englund. Samtidigt håller han på med en fransk roman.

– Vill du höra en rolig historia? Den är lite, hm, hur ska jag säga, lite ekivok.

– Okej.

– Monsieur Dupont gick till sin läkare. På senare tid hade han haft, hm, lite potensproblem. Doktorn frågade: ’När hade du samlag sist?’ Mannen tänkte efter och svarade: ’Jag minns inte riktigt. Jag måste nog ringa min hustru och fråga.’ Mannen tog telefonen och ringde upp sin hustru: ’Hej, jag undrar bara när vi hade samlag sist?’ Det blev en lång tystnad. Sedan sa hustrun: ’Vem är det som frågar?’

Gunnar Lövskog ger upp ett gapflabb.

– Du tar väl inte illa upp?

– Nej då.

– Den här är också bra: En kvinna satte in en annons i tidningen. Make sökes. Hon fick femtonhundra svar. I alla brev stod samma sak: Du kan få min.

Gunnar Lövskogs kinder har färgats röda.

– Det är så trevligt att prata med dig. Kan du inte komma hit någon kväll, när du inte jobbar menar jag, och dricka ett glas rödvin och prata lite med mig? Ja, han harklar sig, det är inget skamligt förslag. Jag är ju en gammal man. Du behöver inte vara rädd för att jag, hm, menar något otillbörligt.

– Jag är inte rädd. Vi får se. Kanske längre fram i höst.

– Ja, jag förstår att du är upptagen. Alla ungdomar är jämt upptagna nuförtiden.

Jag fnissar.

– Nåja, ungdom och ungdom.

Han ser länge på mig över glasögonen.

– Har jag berättat om hur jag mötte min hustru?

– Nej, svarar jag för att vara snäll.

Han ser misstrogen ut.

– Har jag verkligen inte berättat det?

– Jo, det har du nog men jag kommer inte riktigt ihåg.

Han drar förtjust ett djupt andetag.

– På den tiden jobbade jag som stationsskrivare i Linköping.

– Stationsskrivare, vad är det för sorts jobb?

– Ja, det finns väl inte något sådant yrke längre. Jag jobbade inom järnvägen, gjorde lite allt möjligt, skrev tågtidtabeller, viftade av tågen med flaggor och sånt. Plötsligt en dag ville de förflytta mig till Stockholm på minst ett halvår. Det var jag inte alls pigg på, men min chef sa: ’Lövskog är yngst och ogift. Så får det bli.’ Med döden i hjärtat skickades jag upp till storstaden. Jag kände mig ensam och vilsen och bestämde mig för att satsa på lite kultur. En kväll gick jag till en uppläsning. Det var Arthur Lundqvist som skulle läsa och hans hustru, vad var det nu hon hette …

– Maria Wine.

– Ja, just det. Det var mycket intressant. Bredvid mig satt en dam. Hon sa: ’Du ser hungrig ut.’

– Vilken underbar öppningsreplik, utbrister jag. Gunnar ser oförstående ut.

– Jaså, tycker du det. Ja, kanske. I alla fall så gav hon mig en av sina smörgåsar. Sedan promenerade jag med henne hem och fick ett telefonnummer. En vecka senare gick vi på bio. Ja, tycke uppstod, som man säger. Det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Att gå till den där uppläsningen. Och vilken tur att jag blev förflyttad till Stockholm. Annars hade jag ju aldrig träffat Pyret. Vi fick ett fantastiskt liv tillsammans. Det bevisar att det går att uppnå harmoni inom äktenskapet. Nu ligger hon på kyrkogården. Åldersskillnaden mellan oss var aldrig något problem förrän mot slutet. De sista åren bodde hon på vårdhem. Hon kunde inte tala. Jag satt på hennes sängkant, tog hennes hand och sa: ’Det spelar ingen roll att du inte kan prata. Så länge vi är tillsammans har vi det bra i alla fall. Tycker du samma sak?’ Då höjde hon armen och viftade med den.

Gunnar Lövskog greppar sitt vinglas med darrig hand och lyfter det mot hakan.

– Skål, säger han. Fast du har ju inget att skåla med. Vill du ha lite vin?

– Nej tack, jag kör ju bil. Du får skåla med Pyret.

Han skrattar.

– Det var en bra idé. Det ska jag göra. Skål, Pyret.

Ett par månader senare när jag låser upp ytterdörren och stiger in i hallen är Gunnar som förvandlad. Borta är den prydlige pratsamme gentlemannen. Han ser på mig med skärrad blick. På skjortan har han blodfläckar liksom spilld äggula. Hans i vanliga fall välkammade hår står på ända. Byxora hänger på trekvart och skärpet är uppknäppt. Vad har hänt? Jo, han har varit inne på akuten, berättar han. Men han verkar inte riktigt förstå varför. Senare får jag veta att hans anhöriga upptäckt att Gunnar är tablettmissbrukare. Han har om kvällarna pimplat vin i kombination med Alvedon. Nu har han inte längre fri tillgång till sina receptfria värktabletter utan de förvaras inlåsta i ett skåp. Allt det nya gör honom förvirrad.

– Har du nyckel till skåpet? undrar han oroligt.

Han sitter inte på sin vanliga plats i fåtöljen med en uppslagen bok och ett glas vin framför sig utan irrar från rum till rum med stirrig blick. Han ser ovårdad och rädd ut.

– Ja, det har jag. Du ska få två Alvedon nu.

– Tackar, tackar. Jag har sådan värk i lederna.

Han får sina piller, och det går som en lång utdragen