Man har ett snärj

By Peter Pohl

En trebarnsmamma ifrågasätter sin kompetens som förälder när alla hennes barn får problem samtidigt. Den nyblivna tonåringen Magnus har hamnat i trubbel med polisen, dottern Maja båkar med sin lärare, och minstingen Markus trivs inte längre på förskolan. Vad ska, och framförallt vad kan hon som förälder göra? Hon skuldbelägger sig själv, men undrar om det verkligen är så enkelt ... Kan det vara någon på förskolan som gör att Markus inte vill gå dit? Vad är det som säger att Maja har fel och hennes lärare har rätt? Och vad ligger egentligen bakom Magnus problem med polisen? Hon öppnar snart ögonen och riktar sin kritiska blick mot de andra parterna som spelar stora roller i barnens liv. Varför är det ingen annan vuxen som bryr sig om hur barnen blir behandlade, eller hur de mår?I "Man har ett snärj" skildrar Peter Pohl den maktlösa känslan hos en förälder som inte längre kan lita på institutionerna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788728547687

Book preview

Peter Pohl

Man har ett snärj

SAGA Egmont

Man har ett snärj

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1991, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728547687

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Lena R

Den som vill bygga ett hus börjar med grunden, det är självklart.

Den som vill bygga ett samhälle börjar lika självklart med barnen.

Om vi ser att samhällsbyggarna missköter barnen

kan vi bara dra en enda slutsats.

F ör sent att komma loss, jag är snärjd i en väldig härva av tankar, där alla onda ord kommer över mej, det där att jag är blind av partiskhet, att jag försökte sätta åt Hedda, att jag bara är ute efter att genera Ann-Marie inför barnen, att det skulle vara mitt fel att Allan spårat ur. Jag tänker: kan det vara så iallafall? Har jag haft fel hela tiden? Är det jag som är en dålig förälder, eftersom Maja är ett sånt problem i skolan och Markus inte alls fungerar på dagis och Magnus råkat illa ut? Har jag varit det hela tiden? Har jag sett allting i fel perspektiv? Kan man bli så blind?

Allt som dom har sagt om hur intrigant och illasinnad jag är kastar sej över mej, och tankarna snor och flaxar, blandar sej med Dagmars prat om att jag har lagt press på personalen. Jag känner en väldig ångest, nu har dom straffat Markus för min skull, och jag anar att det inte behövs så mycket, så får vi se på åtgärder för Majas del också. Jag har ju mej själv att skylla, dels för att jag är en sån dålig förälder, om jag nu är det, men också för att hur rätt jag än hade, så sårade jag Ann-Marie när jag försökte prata med henne och Hedda när jag försökte prata med henne, och när dom är så sårade så kan dom mycket väl ta chansen att slå tillbaka mot den som sårade dom, om minsta tillfälle kommer, och då vet dom ju att var hittar dom min ömma punkt om inte hos barnen?

Men om jag är så förskräcklig, varför går dom där då utan att låssas höra nånting av allting som jag faktiskt har sagt och som det ligger nånting i? Inte bytte Ann-Marie jobb och inte bytte Hedda jobb, inte kom Maja hem och sa att Hedda hade bett henne om ursäkt. Nej, Maja tiger och är bitter för vad Hedda har anklagat henne för och sagt till henne. Och istället för att lyssna på mej, när jag reder upp och bevisar hur allting hänger ihop — faktiskt gjorde jag ju det — så går Hedda där och är sårad, det begriper jag, men till Maja har jag ju sagt att hon inte ska vänta sej nåt av Hedda, såna kan man aldrig vänta sej rättvisa från, och därför kommer Maja inte till mej och anförtror sej, utan stänger in sej i sin bitterhet. Jag kan inte sköta det här, mina barn flyr till sina kompisar, min dotter blir bitter och känner att jag inte ställer upp på henne, jag säger: Du måste tänka på att sköta dej väldigt noga, för Hedda tycker inte alls om dej, och ger du henne nån anledning så råkar du illa ut. Men det är ju obegripligt, jag borde säga nåt helt annat, nåt som hjälper henne. Maja säger: Varför? Hon kan inte fatta det där att en människa helt enkelt tycker illa om henne, punkt, slut.

Jag tänker: hon är för liten, jag kan inte förklara sånt för henne, det skulle vara att fördärva hennes bild av människorna. Jag menar: man kan säga att solen har fläckar, men det går inte att förklara varför, innan hon vet mera. Så jag säger bara att hon måste vara försiktig. Och Markus vill ju trots allt gå till dagis hellre än att behöva hänga runt omkring mej, när jag är så här. Det går inte att förklara för honom heller. Jag har haft rätt hela tiden, men nu känner jag ändå en väldig ångest. Varje dag tror jag: nu har det hänt nånting, nu har dom slagit till! Jag känner att det är ju precis så här jag inte får reagera. Jag får inte gå och vara feg och så rädd för att Maja kan råka illa ut att jag slutar lägga mej i vad skolan gör med henne, och ätt Markus råkar illa ut för att jag lägger mej i vad dom håller på med på barnstugan, jag får inte tiga av det skälet heller. Faller jag i den fällan så har dom fått mej dit dom vill ha mej. Javisst, jag är i jättestort sällskap där, jag vet ju att vi sitter där, nästan alla föräldrar, och är rädda för påföljder.

Jag snos allt längre in i en enda stor härva av oro och anklagelser och ångest, och jag fungerar väldigt dåligt på mitt arbete, jag orkar inte bry mej om alla problem där, personalens och ungarnas och föräldrarnas och hela världens alla problem, dom finns där antingen jag själv mår dåligt eller är uppåt värre. Alice tittar på mej och undrar, jag vet, men vad ska jag göra? Jag tar ut så mycket ledighet jag nånsin kan, jag nästan ber Markus och Maja att dom ska vara sjuka så att jag får anledning att stanna hemma. Men dom tycker att jag är grinig och besvärlig här hemma, jag är en dålig mor, det vet jag.

Markus kommer med sin magiska spegel, han säger: Mamma, titta här. Det hjälper alltid när man är bekymrad, det har du ju själv sagt.

Han är hemskt gullig, jag tittar i spegeln, men ser bara mej själv där, ser att jag ser förskräcklig ut, det kan ingen spegel ändra på, hur magisk den än är. Så rörigt som allting är nu, skulle jag behöva se in i framtiden i den där spegeln och få veta om det här nånsin ordnar upp sej eller om det är lika bra att slänga sej i väggen med en gång, men spegeln går ju inte att se framåt med, och förresten vem vet om det verkligen skulle nytta nåt att kunna se framåt.

Min man säger att jag måste komma bort från alltihop ett tag och vila upp mej. Han säger att visst kan han klara barnen ett tag. Och Magnus ställer upp och säger att han hjälper förstås farsan i det här läget, och vi kan be hit mormor den tid jag är borta och vilar upp mej. Men min mamma här! Hur kan dom bara tro att det är möjligt att åka bort och vila sej, och veta att hon går här? Och komma bort, förresten, hur kan man komma bort från sej själv, när det är det man behöver? Jag går till läkarmottagningen och får tabletter för att kunna sova, men jag vet inte vad det är i dom, man blir slö på dagarna, men tankarna mal ändå, och då orkar man dom ännu sämre.

Till slut orkar jag inte längre, jag måste sjukskriva mej. Alice säger att hon har väntat länge på det, men inte mår jag bättre av att gå hemma och älta alltihopa. Tredje gången på mottagningen erbjuder dom mej tid hos psykolog, men jag vet vem det är, dit går jag aldrig! Hon höll världens sämsta föreläsningar, tre stycken, i höstas, herregud jag kommer ju efter i kursen medan jag går här och inte kan göra nåt. Hon, psykologen, verkade heltokig, och det kan inte ha gått över redan, att såna kan få gå lösa begriper jag inte, jag går inte dit, det säger jag uppriktigt när dom erbjuder, och då får jag fler tabletter, dom varnar mej för att ta för många, men skriver ändå ut hundra, vill dom bli av med mej för gott? Jag tar inte många åt gången, men redan en är för många, det vet jag, men vad ska jag göra! Jag kan sitta hur länge som helst och bara stirra.

Dom skickar blommor från min barnstuga, dom skriver Krya på dig! Så att det finns vänlighet i världen, det gör det, sånt lyser upp för en stund. Men jag kan inte fatta att att dom bara har släppt mitt ärende, därför att dom fått höra en massa skitprat om mej, eller om snacket kanske stämmer iallafall, jag får ingen ordning på det här. Mitt ärende förresten, vad var det? Det går runt för mej: är det sant att jag bara var ute efter att sätta dit Hedda? Vart ska man egentligen vända sej med alla bekymmer? Ingen intresserar sej för den misshandel som pågår på barnstugan, intresset för skolfrågorna är lika stort, överallt är det stopp för utredningar och undersökningar, mej vill ingen lyssna på, en hispig mamma som bara är partisk för sina ungar, men om nån ändå ville höra hur det hänger ihop från början till slut, jag är säker på att det måste finnas fler som upplever samma saker överallt i ett kör, men man når ju inte varandra, för att mellan oss som borde gå ihop sitter alla dom där som har intresse av att vi inte ser varandra, inte ser tydligt, inte träffas och jämför och konstaterar att herregud, allt det här bildar ju ett mönster… men nog finns det väl ändå nån som hör mej, jag måste få prata med nån, nån som lyssnar, därför att allt det här har ju ett enormt allmänt intresse, det förstod jag inte minst av vilka krafter som sätts i rörelse när man börjar gräva i det, men jag orkar inte mera själv, finns det ingen som vill lyssna, jag har ju hur mycket som helst att berätta.

R ingde det ? Vad är klockan? Jo det ringde, nu ringde det igen! Så började det. Ja, började är väl inte rätta ordet, därför att det var ju långt gånget, kan man förstå, men hur som helst, jag var verkligen helt oförberedd: vaknade av att telefonen ringde, och dom sa att det var från polisen. Jaha, sa jag bara. Polisen?

Jo, vi har er son här, Magnus, och skulle vilja att ni kommer hit, det vore det bästa om ni kom hit.

Det måste jag erkänna att jag hade väl aldrig trott, att jag skulle behöva vara med om nåt sånt. Det kan inte vara sant! tänkte jag. Det får inte vara sant! Magnus, hur är det möjligt, det måste vara ett misstag, det är nån annan dom har fått tag på, nån som gett falskt namn, eller så har dom plockat in Magnus av misstag, istället för nån annan. Jag sa till Maja, hon hade vaknat: Mamma och pappa måste iväg en stund, Maja, jag vet inte riktigt hur länge. Men du klarar dej, va?

Hon tycker inte om att vara ensam på natten, det vet jag ju, säg nån unge som gillar det, men hon nickade, hon fick ha radion på, hon fick ligga och läsa om hon hade lust, hon fick ha ljuset tänt, hon hade lite saft och bullar där, så egentligen skulle hon väl ha det riktigt bra. Det var verkligen inte henne jag behövde oroa mej för, och jag försökte också att inte visa hur orolig jag var, för såna där signaler smittar ju.

Men det är klart att Maja märkte att inte allting var som det skulle, vi brukar ju inte plötsligt rusa iväg så där mitt i natten i vanliga fall. Att pappa ska iväg på nattpass, det händer ju både nu och då, men inte båda iväg, så här. Hon tittade på klockan. Den var två, fem över två. Hon sa: Vad är det? Har det hänt nåt?

Jag kramade henne igen, jag sa: Nej, lilla gumman. Det hoppas jag verkligen inte att det har, det är bara att Magnus har kommit lite längre bort än han skulle, så nu vill han att vi hämtar honom. Vi kanske blir sittande och pratar en stund, jag vet inte. Jag kände: det är inte bra att ljuga för henne sådär. Om det verkligen är nåt på tok med Magnus nu, och det kryper fram sen, så kommer Maja alldeles att tappa förtroendet för mej efter detta, men hur skulle jag kunna säga som det är, utan att hon blir väldigt orolig nu? Och om Markus skulle vakna, sa jag, men tänkte att måtte han inte göra det. Då säger du bara att vi snart kommer, och ger honom lite mjölk om han kinkar, det går bra, va?

Ja, det måste ju helt enkelt gå bra, eller iallafall gå. Under tiden hade min man ringt Rune och sagt att det är kris, kan vi låna bilen? Det var ju fantastiskt! Jag menar: att det finns människor man kan ringa till klockan två på natten och dom ställer upp och lånar ut bilen utan muck och utan några sura kommentarer om att nu duger det med bil, va! Vi har ju tagit den ståndpunkten att med all den här försurningen och skogsdöden och resursslöseriet så kan man inte invänta att forskarna ska bevisa allting som man iallafall redan begriper, utan vi har avstått från bilen, och det har ju blivit en del ganska heta samtal med bland annat Rune, som menar att allt det där kan man ju inte som enstaka privatperson göra nåt åt, och inte heller är det säkert att växthuseffekten och hålen i ozonskiktet har med bilismen att göra. Och jag säger som jag tycker, att det är just vi enstaka privatpersoner som måste göra nåt, var och en tar sin lilla bit, och man kan bojkotta dom stora bovarna: Nestlé för att dom dödar spädbarn i tredje världen, Shell för vad dom gör i Sydafrika, och allt det där; det är klart det inte fungerar om man är ensam, men tillsammans är vi många.

Åsa, Runes dotter, är med i ett tjog föreningar som ska bevara Jorden och plantera trän och hindra ökenutbredning och allt vad det är. När hon är hemma brukar hon sitta och hålla med mej, vilket ju retar Rune mer än nåt annat. Men nu lånade han iallafall ut bilen.

Hela vägen dit så for tankarna genom huvut på mej, och jag försökte hitta nånting som kunde förklara att min Magnus plötsligt sitter hos polisen, när jag tror att han övernattar hemma hos Jonny. Min man körde, han sa: Ta det lugnt, ta det lugnt!

Jag sa: Visst, jag försöker, men jag kan inte begripa…

Då sa han: Det finns så mycket.

Det lät just! Jag sa: Vad menar du: ’det finns så mycket’? Som jag inte begriper, eller?

Som Magnus kan ha för sej, utan att vi vet, sa han.

Men hos polisen!

Ja, sånt ska man väl råka ut för nån gång också, sa han, ja han tog det verkligen lugnt.

Jag tänkte: han har rätt, jag måste samla ihop mej innan vi kommer dit. Ta det lika lugnt, det kanske är ett misstag alltihop. Då duger det inte att komma inrusande och skrika. Men vad kan ligga bakom. Sånt här händer väl inte i bättre familjer. Har jag varit en så dålig mor, eller hur kan Magnus annars ha hamnat hos polisen? Jag hittar ingenting som förklarar det här. Jag menar: det är klart att jag har sett med saknad hur min Magnus, som har varit en öppen och glad liten kille som berättade allting som hände honom, stort och smått, hur han har blivit tyst och tvär och vänder sej bort från mej, men det vet jag ju. Om jag inte skulle veta det av mej själv, så har jag ju läst det i ungdomspsykologin. Särskilt nu i trettonårsåldern så får en mamma ju bara inte andas om att hon nånstans inom sej längtar efter den där lilla killen som hon minns från två, tre år sen, den där knatten som kunde komma och krypa intill och vara kelen ända tills han var bortåt tio år. Nej, nu är han stor och består bara av en massa långa armar och ben, och brummar att han vill vara ifred om jag så mycket som tittar åt hans håll. Men allt det där är ju en normal utveckling, det måste man ju tro på, därför att skulle föräldrarna tro att deras ungar håller på med nåt kriminellt bara för att dom inte vill berätta vad dom håller på med, då skulle det inte finnas en enda förälder som sover gott om natten, iallafall inte om dom har tonåringar hemma. Så jag har varit noga med att inte tränga mej på Magnus med tjat och med frågor om vad han gör, så att han skulle känna sej som att jag förhör honom, nej, jag har sagt mej: Gör inte om mammas misstag nu! Därför att min mamma hon kunde liksom aldrig släppa mej, och det hatade jag. Hon kunde få för sej att undersöka min handväska och mina lådor, när hon trodde att jag inte visste det, men det fick jag alltid reda på, särskilt ifall hon hittade nåt som hon inte hade väntat sej. Då drog hon sej inte för att ställa till med en scen och jag skrek tillbaka: "Menar du att du kontrollerar mina saker!" men det bekom henne inte ett dyft, det var så självklart för henne att bära sej åt så där.

Sånt där ska aldrig mina barn behöva säga om mej, det bestämde jag mej för redan första gången Magnus smög med nåt och var noga med att jag inte skulle få se, och det var verkligen inte fråga om nån julklapp, det insåg jag, men jag lät bli att spionera på honom. Det är klart att det blir att man tömmer hans fickor nån gång när han ska byta kläder, men då aktar jag mej väldigt noga för att kommentera ifall där skulle dyka upp nåt mindre väntat, som tidigare nu i höst, när han hade en förpackning med tre kondomer. Jag tänkte att nä, nu! men jag sa inget. Och strax efteråt på ett föräldramöte fick jag veta att dom hade fått sånt i skolan, allihop, pojkar och flickor, som ett led i upplysningen förstås, jag säger då det; i sjunde klass! Men Magnus ska inte känna det som att jag spionerar på honom. På så vis blir det att han litar på mej, tror jag. Jag menar: ens barn, förlåt uttrycket, nu är han ju inte precis nåt barn längre, men iallafall, ens barn känner skillnad på ifall man visar hänsyn, inte frågar därför att man inte vill lägga sej i, och ifall man är likgiltig, inte frågar därför att man inte bryr sej om. Likgiltighet är livsfarligt! Det är det farligaste en förälder kan visa sitt barn, det är värre än tjat och spioneri dygnet runt. Det gäller verkligen att balansera mellan alla farliga inställningar och att inte bli missförstådd att ha den ena sjuka inställningen därför att man kanske lyckats visa att man inte har den andra. Inte vet jag om jag har klarat den balansgången i mina barns ögon, men jag känner iallafall att jag har gjort så gott jag kunnat. Och Magnus har iallafall hunnit bli tretton år utan att vi har haft några stora gräl där det kommit fram vilken hemsk mamma jag är, det kanske är ett slags tecken på att jag har gjort rätt i stort sett, jag vet inte.

Hur som helst så hittar jag ingen förklaring när jag sitter i bilen och tänker hit och funderar dit. Det gör mej på sätt och vis lugnare. Inte för att det i och för sej är lugnande att inget begripa, men jag menar: kan jag ingenstans upptäcka nåt som jag, med tanke på att jag nu vet att Magnus sitter hos polisen, inser att jag borde ha begripit mycket tidigare, då är det kanske inte så farligt, det kanske faktiskt är ett misstag alltihop.

Ja, så kommer vi dit då, vi går in. Jag säger vem jag är. En polisman visar oss vidare till en annan polis, och så är där en man till; det är inte precis så att dom säger vad dom heter, dom här gentlemännen, men den här tredje visar sej så småningom vara fältassistent från nån socialjour, dom har folk igång för jämnan som kommer och ser till att ungdomarnas rättigheter inte blir överkörda och så där. Dom går med oss till ett litet rum, en cell. Och där på en bänk ligger Magnus!

Jag känner att jag ända till nu hade hoppats att det skulle vara nån annan, en som för att komma undan hade sagt Magnus namn och så vidare, men nu kan det hoppet fara, det är allt Magnus som ligger där.

Han sätter sej upp när vi kommer. Han ser rätt så ynklig ut, vill liksom inte se oss i ansiktet. Vi går och sätter oss bredvid honom, på varsin sida. Jag tvingar mej att inte genera honom med att krama honom eller nåt sånt, men min man lägger handen på hans axel, och jag sätter mej nära inpå. Han måste få känna att vi är här, att vi står på hans sida, vad det än är som har hänt. Ja, vad är det som har hänt? "Ska