Sekten: en sann historia: -

By Peter Pohl

En sann berättelse om en familj som slås itu av en sekt.Allting börjar med en olyckshändelse. En glasflaska faller i golvet under ett bråk mellan två bröder, och lillasyster Elina får glassplitter i ögat. Sjukvården kan inget göra åt det skadade ögat och förtvivlat söker sig familjen till Irja Ljusmark, medium och healer på Bergtuna Hälsocenter. Irja lovar att hjälpa Elina, så som hon tidigare har hjälpt hundratals andra svårt sjuka människor. Men det är inte bara Elina som är i behov av hjälp, menar Irja. Hon förklarar för familjen att onda krafter omger dem, och för att Elinas öga ska bli friskt måste de bryta kontakten med alla de orena människor som finns i deras liv. Där och då börjar familjens väg in i sekten. Boken bygger på tidningsartiklar, radioprogram och samtal som författaren Peter Pohl har haft med några av de inblandade. Den skildrar hur tillvaron i en sekt kan se ut och vilka mekanismer som gör att människor låter sig hjärntvättas av en sektledare. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 11, 2023
• ISBN: 9788728547649

Book preview

Peter Pohl

Sekten

En sann historia

SAGA Egmont

Sekten: en sann historia

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2005, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728547649

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

H istoriens början, om den finns, hur ser den ut?

Frågar du familjemedlemmarna, säger de alla att historien började med glassplittret som flög upp i Elinas öga. Vid det tillfället var Elina och Martina tio månader gamla, Jens sex och ett halvt år, Mattias elva och ett halvt, och deras föräldrar, Annmarie och Krister, hade varit gifta med varandra sedan sjutton år tillbaka. Historien skulle alltså kunna påstås börja ännu tidigare, kanske sjutton år bakåt eller mer, i Sökandets Tid, då Annmarie och Krister mötte varandra, upptäckte gemensamma intressen, fattade sina beslut, levde med glädjeämnen och besvikelser, fick sina barn, delade upp tiden mellan hem, fritid och arbete. Ja, även vad de arbetade med och vad de sysslade med på sin fritid skulle kunna inleda historien.

De inblandade menar hur som helst att början ligger där, i kvällningen den tionde oktober för elva år sedan. Tvillingarna sitter bredbenta på golvet i dörröppningen mellan köket och hallen. De leker något, en lek som endast deras tiomånaders leksinne förstår. Vid köksbordet grälar Mattias och Jens om något av allt detta som två bröder kan vara oeniga om. I vardagsrummet sittligger Krister med ben och armar utfläkta i fyra väderstreck. Han kom nyss hem. Då gick Annmarie ut i något ärende. Jens blev arg och skrek saker som inte gick att tyda. Han har fått för sig att föräldrarna har någon sorts stafett: den ena kommer, den andra går. Jens vill ha båda hemma samtidigt och alltid. Mattias försöker tysta honom med hjälp av förklaringar. Kanske är det detta meningsutbyte som fortfarande pågår därute i köket. Krister orkar inte bry sig. Han blundar och lyssnar inåt sig själv.

Då smäller det till ute i köket; det omisskännliga ljudet av glas som krossas. Smällen sätter stopp för grälet. I stället skär ett tjut från en av tvillingarna genom våningen. Krister kommer kvickt upp ur fåtöljen. Det är Elina som skriker. Han lyfter upp henne. Blev du rädd, Lina? småpratar han. Vad håller ni på med här! betydligt vassare till pojkarna.

Ja, vad håller de på med? Resterna av en läskedrycksflaska ligger utspridda över köksgolvet. Ända ut i hallen har några bitar farit. Pojkarnas ansiktsuttryck pekar ut den skyldige.

Jag menade inte … mumlar Jens.

Han slängde bara ut med armen, förklarar Mattias. Det var ett misstag.

Jens vrider en förvånad min mot storebror. Visst var det ett misstag men jag kastade ju faktiskt flaskan, vill den minen uttrycka. Misstaget var att flaskan inte var av plast. Han vill korrigera, berätta sanningen, förklara misstaget, men Mattias skickar en svarsblick som tystar.

Krister märker inte hur blickarna far. Elina kinkar i hans famn och nere på golvet har även Martina börjat pocka på uppmärksamhet. Kliv åtminstone inte i det där! Vi måste få undan skärvorna, innan någon gör sig illa.

Mattias kryssar försiktigt fram till städskåpet och plockar fram borste och skyffel. Han sopar lite planlöst. Krister suckar. Ställ inte till det värre än det är! Gå in på ert rum och försök hålla sams. Jag tar hand om det där sen.

Pojkarna lyder mer än gärna. Där inne i avskildhet kan Mattias utreda för lillebror varför det är olämpligt att berätta precis hur det gick till att flaskan åkte i golvet. Och förresten spelar det ingen roll. Flaskan blir inte hel, vad vi än säger.

Men Sanningen tänker Jens på. Sanningen. De får ju varje dag veta att man ska vara noga med Sanningen. Mattias nickar. Jag ville bara hjälpa dig, suckar han.

Tvillingarna måste räddas till säkrare plats. Krister lyfter upp Martina också, gungar flickorna och småsjunger medan han vandrar mot sovrummet. Han lägger dem på dubbelsängen, lägger sig själv bredvid och märker till sin lättnad att de kommer till ro.

När han är säker på att de har somnat går han ut i köket och sopar glasskärvor. Det håller han fortfarande på med när Annmarie kommer tillbaka. Vad har hänt här då?

Krister berättar. Det är något i berättelsen som får Annmarie att skynda in i sovrummet och titta lite närmare på Elina. Mammas närhet väcker barnet, som fäller upp ögonlocken.

Skriket!

Krister skyndar till. Pojkarna kommer farande. Vad skriker mamma om?

Har ingen sett! Har ni verkligen inte sett att hon har ett splitter där i vänsterögat?

Nej, ingen har sett. De böjer sig fram och tittar i Elinas vänstra öga. Nu ser de den: en liten vass spets.

Annmarie jagar Krister till telefonen att ringa efter taxi. Den kommer genast. Hon kör till akuten med Elina. Flickan blir snabbt omhändertagen. Det där glassplittret ska snart vara uttaget. Sedan sköter naturen resten. Små barn är obegripligt robusta.

För snabbt, anser Annmarie. För snart. För obegripligt. Ett öga är ingen robust sak, hur litet barnet än är.

Hon har en avbruten sjuksköterskeutbildning i den andliga ryggsäcken. Vet en hel del, fastän hon aldrig fullföljde. Hon fick andra vyer en gång i tiden och gled över till hälsokost, naturmedicin, zonterapi, massage … Men nu höjer hon handen till ett stopptecken och påpekar för sköterskan att Elina bara är tio månader fyllda och inte ska ha narkos doserad för en vuxen. Det tycks som om sköterskan inte riktigt gillar inblandningen, men hon måste ge Annmarie rätt. Det var nästan att det blev ett misstag här, fniss.

Misstag här eller misstag där. Barnet sövs och befrias från glassplittret, men naturen klarar inte av fortsättningen. Man måste göra en hornhinnetransplantation, men inte genast nu på kvällen, naturligtvis. Misstag då eller misstag sedan. Operation och transplantation och komplikation. Hornhinnan inflammeras. Penicillin till lilla barnet. Misstag igen. Feldosering.

Elina tappar vikt. Elina gråter med både friska och sjuka ögat.

Ännu en operation, ännu något misstag. Hornhinnan grumlas.

Elina får cortison. Elina har slutat äta. Läkaren koncentrerar sig på ögat, matfrågan får lösas senare.

En tredje operation. Annmarie känner att hon håller på att förlora kontakten med sin dotter. Blicken lever inte, flickan känner inte igen sin mamma. När läkaren börjar tala om att försöka med en annan medicin och försöka med en fjärde operation, samlar Annmarie ihop de krafter hon har efter de många nattvaken och flyr med Elina från sjukhuset.

Krister är inte precis den trygga famn som Annmarie önskar söka vila i nu. Han vet ingen råd. Naturligtvis ser han att Elina är i urusel kondition och måste fås att äta, men vad kan han göra? Även han har en gång i tiden avbrutit sina medicinstudier. Tentorna klarade han utan att plugga. Någon professor uttalade att han var snillrik, och kunde gå långt. Då ville Krister inte längre. Livet som läkarkandidat var för enkelt, han var en sådan som krävde utmaningar. Han övergick till meditation, sökte Kunskapen Enligt Maharaj Ji. Annmarie uppmuntrade och följde honom.

Det var då det. Nu sitter ingenting kvar av Kristers medicinkunskaper. Hans snillrikhet har gått vilse någonstans i den stora andlighet som han har förvärvat.

Ingen kontakt med Elina? Han tycker att det är med Annmarie som det inte går att få kontakt. Hon ligger och jämrar sig och ropar på mamma – sin mamma! Aldrig den kvinnan i detta hem.

Felet var att överhuvudtaget ta Elina till sjukhuset, menar Krister. Du svek våra ideal när du lät dom ge henne narkos och penicillin och allt det där.

Annmarie hör honom och hör honom inte. Idealen, ja. Naturläkemedel och diet och andens kontakt med den högre visdomen. Det har gått bra hittills. De äter inte kött, inte ägg, dricker inte alkohol, inte kaffe, röker inte, drogar inte. De har placerat Mattias i Kristofferskolan och Jens i förskolan där. De ägnar stor del av sin knappa fritid åt andliga övningar. Krister är fortfarande aktiv i Divine Light Mission. Annmarie har lämnat kretsen men inte släppt idéerna. Vänner kan vittna: i Annmarie förenas klokhet med idealism. Lärare i skola och förskola kan vittna: bättre fostrade barn än Annmaries pojkar hittar man inte. Kanske betyder det något att Kristers namn inte förekommer i dessa vittnesmål, bara Annmaries.

Men nu, när familjen, kanske för första gången, verkligen sätts på prov, har hon svikit. Genom att utsätta Elina för Landstingets våldtäkt har hon gjort ont värre. Det är Krister som uttrycker sig så. Ingen annan orkar uttala sig. Annmarie gråter och omfamnar Elina. Elina tynar bort. Martina kinkar; utan systern är hon bara halv. Mattias och Jens smyger på tå genom rummen. De vill helst inte synas, vill absolut inte lägga in något ord, vare sig för eller emot, när pappa påstår att mamma har handlat fel. Det är en förfärande scen för två småpojkar att bevittna: mamma jämrande i fosterställning på sängen, pappa över henne, skriande vilda förebråelser.

Krister gör det enda raka i den rådande situationen. Han borde ha gjort det från början, och skulle ha gjort det om han bara hade anat att Annmarie kunde ställa till det så orimligt. Han går till Divine Light Missions samling för Satsang, eller Samvaro med Sanningen, som översättningen lyder. När turen kommer till honom att beskriva de personliga upplevelser av Kunskapen han har gjort sedan föregående Satsang, beskriver han i stället det Onda som har drabbat hans dotter, ett barn utan skuld.

Församlingen sjunger.

Församlingen ber för hans dotter.

Kanske är avståndet för stort. Kanske ska han ta med sig Elina härnäst?

Det visa svaret: Överväg och handla därefter.

Efteråt, utanför på gårdsplanen, rör Isabella försiktigt hans arm. Förlåt, säger hon. Får jag ge dig ett förslag? Ytterligare en möjlighet att överväga? Får jag?

Ja, visst. Tala!

Det finns en kvinna i Bergtuna. Hon är healare. Hon har hjälpt många, det vet jag. Kanske kan hon …

Bergtuna! Var det inte dit Johannes flyttade? Bergtuna, jovisst. Vännen från studietiden, vapendragaren i debatterna, den dagliga gästen i Annmaries och Kristers till att börja med så torftiga hem. Flyttade till, just det, Bergtuna, och efter ett par brev upphörde all kontakt. Ett sting av något som skulle kunna vara saknad, men inte är. Krister längtar inte tillbaka till den Krister han för gott har lämnat. Den Krister som satt med alla förklaringar, vann alla debatter, beundrad, geniförklarad – nuets Krister känns inte vid honom. Ändå: Johannes! Vad blev det av honom? Han var så skärpt i analyserna av Maharaj Jis skrifter. En tid blev rollspelet mellan Krister och vännen nästan omvänt: Johannes hade förklaringarna, Krister lyssnade. Och nu? Sitter vännen och ruttnar i någon idyll där borta i Bergtuna?

Det är märkligt vad minnet vräker fram på ingen tid alls vid någon helt ovidkommande signal. Bergtuna var signalen som skickade ut Kristers tankar på långfärd utan att Isabella märkte det minsta. Han verkar helt närvarande, när han med tydligt intresse frågar: Tillhör hon oss?

Nej, tyvärr. Det är därför jag tvekar att … men hon har hjälpt så många. Jag tror inte Mästaren skulle misstycka. Han kan ju inte själv …

Självklart inte! Vilken tanke! Krister skulle skratta om han inte vore så bedrövad. Att Maharaj Ji själv skulle komma från sin upphöjdhet ända till Ekerö för en liten Elinas skull! Då ligger Bergtuna sannerligen närmre till hands, även om kvinnan där borta inte är av den rätta tron. Vad heter hon, frågar han, fastän ett namn naturligtvis inte säger någonting alls.

Irja Ljusmark! andas Isabella.

Irja Ljusmark, upprepar Krister, men utan samma vördnad. Ett namn, kort och gott, ett namn som, just det, inte säger honom någonting alls. Hur kommer man i kontakt med henne?

Isabella har healarens telefonnummer och adress hemma. Krister har Isabellas telefonnummer hemma. Jag hör av mig. Ska prata med Annmarie först.

Han pratar med Annmarie. Hon hör honom och reser sig ur sitt mörker. Hon ser detsamma som han: en möjlighet. Vi räcker inte själva till. Någon utifrån kan ge Elina detta som inte vi förmår.

Det blir Annmarie som hör av sig till Isabella. Den rätta tron eller någon annan tro, hon struntar fullständigt i trosfrågan. Vad betyder tron, när Elina ligger för döden, och den samlade läkarvetenskapen står handfallen? Det finns inget att förlora på att försöka med healing. Och Isabella vet … ja, hon säger till och med att hon kan uppbringa två, tre vänner, som kan intyga, att kvinnan har kunnat hjälpa människor som var mycket illa däran när de kom till henne.

Nej, Annmarie behöver inte, vill inte, har inte tid med intyg och kontroller. Hon får telefonnumret och adressen. Hon ringer genast. Efter två signaler lyfts luren där borta i Bergtuna. En kraftig och lite skrovlig kvinnostämma ryter: Bergtuna hälsocenter, Irja Ljusmark.

Annmarie förklarar sitt ärende. Berättar. Tunga suckar svarar då hon nämner narkos och transplantation och cortison. Det blir ingen lång tystnad när hon har nått berättelsens slut. Tvärtom, Irja Ljusmark nästan avbryter med en fråga: Och du själv? Lever du ett rent liv?

Vad svarar man på en sådan fråga? Vad svarar Annmarie?

Till att börja med funderar hon. Men ett Nå? i telefonluren säger henne att frågan inte var retorisk, så hon svävar med orden: ett rent liv, ja, det beror ju på vad … men ja, jag tycker nog det … själv.

Och din make?

Ska Annmarie på rak arm lämna redogörelse för de snedsteg hon känner till men i flera år har avhållit sig från att ställa Krister till svars för? Eller vad menar Irja Ljusmark? Hon måste fråga det. Förlåt, men vad menar … ni … du?

Menar?

Med ett rent liv.

Kroppens och andens renhet. Vad du äter och dricker. Om dina tankar är inriktade på Det Goda.

Vi är vegetarianer. Hela familjen. Inga alk…

Det är bra. Jag tycker … Irja Ljusmarks röst har i ett slag befriats från sin arga skrovlighet. Nu har den djupnat och ljuder nästan dämpat: Jag tycker att du ska komma med din lilla flicka. Genast! Det du har sagt till mig visar att det är mycket bråttom. Det är hemskt vad de där läkarna ställer till! Men tar de ansvar för ditt lilla barn sedan? Nej. Men Gud har visat dig vägen till mig. Det bevisar att det inte kan vara för sent. Nu ska hon bli frisk.

Det är torsdag idag. Kan jag komma med Elina redan i morgon?

Du ska komma redan i morgon. Men … jag måste från början förklara: min behandling är inte gratis. Våra gäster här på Hälsocentret får husrum och mat, och vi måste ta betalt för det. Med Guds hjälp kan jag hjälpa din lilla flicka, men det världsliga måste vi ombesörja på egen hand.

Kapitel 2

D et är kanske inte så långt från Ekerö till Bergtuna, men för den som använder sig av de allmänna kommunikationerna flyr timmarna. Med buss och tunnelbana kan man komma till Stockholms Central och som väl är har några längder i Sveriges järnvägsnät överlevt rivningsepoken – en av dem pekar i rätt riktning. Tidtabellerna för buss respektive tåg har på intet vis anpassats till varandra, men Annmarie och Elina tar sig fram. Sista sträckan, den från Bergtuna station till hälsocentret strax utanför samhället, kräver taxi eller lift med någon vänlig själ. Det får bli taxi. Jag ska till Risgård, säger Annmarie, ty så enkelt lyder adressen hon har fått.

Jaså dårhuset, muttrar chauffören. Åtminstone tycker Annmarie att hans mutter låter sig tolkas så, men hon kanske hör fel.

Kvinnan som möter i dörröppningen är alltså healer? Hon är kort och tjock. Håret är grått och uppsatt i en stram knut. Hon ger ett puckelryggigt intryck och är vindögd. Inte precis ett vinnande utseende, är Annmaries första tanke – som hon genast försöker att trycka ner. Irja Ljusmark ser genomträngande på besökaren utan att le. Bredvid henne står med ens en mager man som säger: Du ska veta att Irja hör dina tankar.

Annmarie betvivlar inte hans ord. Han är Frank Ljusmark, Irjas man, får hon strax veta.

Så blir det äntligen av att hälsa. Irjas handslag är en strykande beröring. Jag välkomnar dig till vår krets, säger hon. Du är väntad.

Medan de tar de första stegen in, får Annmarie veta att besöket, med övernattning för henne och barnet, kostar femhundra kronor. Nej, det är fel återgivet. Hon förväntas frivilligt ge ett bidrag till Irjas verksamhet. Frivilligt, men verksamheten är naturligtvis beroende av sådana bidrag. Det brukar handla om mellan trehundra och femhundra kronor per vuxen person, givetvis med bättre resultat ju mer man bidrar med. Betalningen ska erläggas innan Annmarie åker härifrån. Än en gång nej, inte så, utan: om hon reflekterar på Irjas hjälp i fortsättningen, ska hon lämna sitt bidrag medan hon är kvar på Hälsocentret. Då vet Irja att hon menar allvar.

Visst menar Annmarie allvar. Hon försäkrar, försöker tränga in en försäkran i det dämpade ordsvallet, att hon ska betala … bidra till verksamheten.

Väntad och välkommen är hon alltså, välkommen till den krets som hon nu förs in till. Tysta leende ansikten som viskar varsitt namn. Alla heter samma sak, får hon för sig men så småningom uppfattar hon små skillnader. De heter Ljusfjäll och Ljusstråle och Ljusblick och Ljusgård och så vidare. Men i rummet råder dunkel.

Dunklet skingras, som man säger, när blicken vänjer sig. Snart känner hon sig mer hemmastadd. Stämningen är varm, alla är mycket vänliga mot henne och intresserade av lilla Elina, fast Irja Ljusmark envisas med att kalla henne Elin.

Irja stryker barnet över ögonen och säger att flickans blick är bunden av en mörk magnetism. Hon lovar att hon i sinom tid ska rena auran och häva det mörker som stänger Elin inne. Men för att hon ska lyckas måste Annmarie, tillsammans med man och barn, från och med nu underkasta sig stränga regler.

Vad för regler?

Ni får inte äta kött …

Jag är vegetarian sedan åtminstone tjugo år tillbaka.

Irja nickar. Hon vet. Hon har känt det på Annmaries aura. Men nu ska alltså mörkret kring Elin förjagas. Hennes skada är en varning, ett besked om att den mörka kraften följer hela familjen. Ni måste alla avstå från kött.

Vi är vegetarianer allihop.

Irja nickar och sluter ögonen. Hon vet ju. Annmarie har redan berättat i telefon. Det var en av anledningarna till att hon fick komma så snart.

Ni får inte äta fisk heller, inte ägg, inte dricka kaffe, te eller alkohol, inte röka.

Det blir inte svårt. Krister och jag har avstått från allt sådant under hela vårt äktenskap. Våra barn vet knappt vad tobak och alkohol är.

Ni får inte heller i ert hem ta emot människor som är orena.

Våra vänner propsar inte på att få supa hos oss …

De måste vara rena, helt rena, inte avhållsamma bara hemma hos er. Få människor är så rena. Ni måste göra klart för dem att det är för Elins skull ni inte kan träffa dem. Går de inte med på det, är de inte era vänner.

För Elinas skull … ja, i så fall.

Bön. Ni måste i uppriktighet be Gud hjälpa er och mig. Dagligen anförtro er åt Gud. Det är Gud som ska bota flickan. Jag