Bekännelsen

By Susanne Schemper and Gunilla Leining

Sommaren står för dörren men i vackra Solinge rullar mörkret in över de blommande rapsfälten och hotar idyllen.

Det har gått åtta år sedan Tina gjorde vad hon trodde var det enda rätta. Hon kunde inte längre se på när grannen Mats gjorde illa sin gravida fru Sanna och sonen Noa – och hon agerade.

Efter den dramatiska hämnden har lugnet åter lagt sig över fridfulla Solinge i Halland. Tina har gjort sitt bästa för att förtränga den där sommaren. Vill inte erkänna för sig själv vad hon var kapabel till.

När Noa – som nu har kommit upp i tonåren – visar tecken på att må dåligt, tar Tina genast på sig skulden. Hon var den som splittrade hans familj. Hon överväger att bekänna vad hon gjort, men rädslan för konsekvenserna är stor. Och när Sanna på nytt hamnar i ett utsatt läge ställs allt på sin spets.

”Bekännelsen” är en psykologisk spänningsroman om mörka hemligheter och ett förflutet som kommer ikapp. Den är fjärde delen i den populära Solingeserien som utspelar sig i ett fiktivt samhälle i Halland. Boken är en fristående uppföljare till “Svinstian” (2019).

Sagt om tidigare delar i Solingeserien:

”Svinstian”

”Detta är psykologisk spänning när den är som bäst.”

boksann

”Ta min själ”

”En av de bästa ljudböcker jag någonsin lyssnat på.”

Jessica, Systrarna Boktokiga

”Sinnesvilla”

”Sinnesvilla är en psykologisk spänningsroman i toppklass!”

annesboktips

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 11, 2022
• ISBN: 9789180004657

Book preview

BEKÄNNELSEN

SUSANNE SCHEMPER

Copyright © Susanne Schemper 2022

Omslag: Maria Sundberg

ISBN: 978-91-8000-465-7

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Solinge – åtta år tidigare

Mats vevade med händerna och tog ytterligare ett steg mot henne. Sedan slängde

han en skrämd blick på de vansinniga hundarna och backade flera steg innan han vände om

och sprang ut på vägen. Rambo hade fått nog. Han slet sig med ett ryck. De andra hundarna

blev som galna, deras ledare hade gått till attack mot hotet, de måste hjälpa till. Tina såg allt

hända som i en film i slowmotion. Mannen som skrek och sprang för sitt liv rakt ut i

rapsfältet. Rambo och de andra hundarna tätt efter. Hade hon släppt deras koppel? Eller tappat

dem?

Skriket, skallen, alla ljud fick hennes huvud att explodera och hon höll för öronen. Hon såg

hur Mats föll och försvann. Hundarna efter, de var över honom, sedan slukades hela den

fasansfulla scenen av det gula havet. Tina satt kvar mitt på gräsmattan, händerna hårt tryckta

för öronen, ögonen stängda. Hon ville inte se, inte veta. Det var inte hennes fel. Galningen

skulle aldrig ha hotat henne när hundarna såg på. Hon tog långsamt bort händerna för öronen.

Skriket hade tystnat. Men hon hörde andra ljud från fältet. Morrningar; djupa, djuriska. Hon

fick en bild i huvudet av en lejonflock på savannen, deras ljud och blickar när de lagt ner en

gasell. Tina sjönk ner i gräset. Låg på sidan med blicken låst på rapsfältet. Det var inte mitt fel

… Orden ekade inom henne. Hon torkade pannan mot gräset. De stora regndropparna kom

plötsligt. Först sakta, sedan våldsamt. Hon vände ansiktet mot himlen, lät det hårda regnet

lugna henne. Himlen hade gått från djupt blå till svart på en kort stund, hon var nästan säker

på att hon var med i en film, allt kändes overkligt.

Efter en lång stund dök Rambo upp i trädgården, Hasse och Tage precis bakom. De

svansade omkring, slickade varandras pälsar och mungipor, skällde upphetsat. Sedan sprang

de fram till Tina, gnydde och puttade på hennes blöta kropp. Hon försökte att inte låtsas om blodet runt deras munnar.

Kapitel 1

Nu börjar det. Öka takten Tina.

Hon drog på munnen. Öka takten Tina. Som om hon kunde röra sig så mycket snabbare.

Tina. Jag har pausat.

Noas röst igen, i samma sekund som hon öppnade toalettdörren. Han lät så där otålig som bara en fjortis kan, och hon visste innan hon ens fick syn på honom att han just nu halvlåg i hennes soffa som han brukade. De långa benen utsträckta över bordet, en kudde hopknölad under nacken. Och precis så fann hon honom när hon haltade in i rummet ett par sekunder senare. Noas blick var fäst på telefonen. Tummarna skrev i en rasande fart. Han höll skärmen nära ansiktet. Kanske var ungen närsynt, tänkte hon och damp ner i soffan bredvid honom. Han mumlade något som lät som ska bara och hon passade på att studera honom. Motstod impulsen att sträcka ut en hand och stryka bort det långa ljusa håret som hängde ner framför hans ansikte. Hon visste att han inte tyckte om att man rörde vid hans hår. Hans mörkblå Adidasträningsbyxor hade hasat upp och avslöjade ett par håriga bleka vader. Hon lutade sig obemärkt lite närmare. Andades in hans välbekanta tonårslukt – en blandning av svett och deodorant. Varm hud och hormoner. I pannan lyste några ilsket röda finnar. Hennes fina pojke. Ja, han var ju inte hennes i biologisk mening. Men han var henne lika kär som om han varit det. Rent åldersmässigt hade hon kunnat vara hans mor.

När hon träffat Noa första gången hade han varit en tanig tystlåten sexåring som gärna gömde sig bakom sin mamma. Hans hand hade nästan alltid greppat efter något att hålla i. Sannas kjol, Sannas långa ljusa hår, Sannas ben. Som om han var rädd för att tappa bort henne, eller för att bli borttappad. Tina hade omedelbart fattat tycke för pojken. De stora ögonen som betraktat henne på avstånd. Den oförställda glädjen i hans ansikte när han lekte med kattungen. Med tiden hade de två skapat en relation. Byggt upp något som var – ville Tina tro – starkt och stadigt. De var vänner och grannar. Men de var också familj utan blodsband. Det som höll samman Sanna, Noa och hans lillasyster Nova med henne var starkare än många familjeband. Det var hennes lycka i livet – att ha fått en ny chans, en ny möjlighet. Gudarna skulle veta att hennes första försök till familjeliv inte varit någon dans på rosor. Relationen hon nuförtiden hade med sin vuxna son Jonas var skör och sporadisk. Han hade växt upp i en destruktiv miljö, med en oberäknelig och elak far. På den tiden hade hon varit alltför nedbruten och svag för att rädda sitt barn från djävulen. Hon hade varit fullt upptagen med att hålla sig själv strax ovan ytan, kippande efter luft – år efter år. Kanske tog hon sitt första friska andetag av livet den dagen som Ulf gick bort i cancer. Då hade Jonas sedan länge flyttat hemifrån, han flydde så fort han var stor nog. Hon klandrade honom inte.

Hallå? Noas röst ryckte henne tillbaka till verkligheten. Ska jag sätta på igen, eller?

Vad handlar det om i dag? Är det en fortsättning på förra veckans avsnitt?

De två hade en tradition att varje torsdag kolla på ett avsnitt av ett true crime-program på teve. Noa älskade all spänning som var baserad på verkliga fall och såg en massa olika serier på Netflix. När det här amerikanska programmet börjat gå på femman hade han övertalat henne att kolla med honom och nu såg hon fram emot torsdagarna med Noa.

Nej, det är något helt nytt nu. I dag är det om den där kvinnan som skulle hämnas på sin systers man, men så gick det åt helvete och så dog han. Jag har lyssnat på en podd om samma fall. Helt sjukt.

Just det. Det var det här avsnittet som Noa sett fram emot. Ett fall som verkade fascinera honom på ett ohälsosamt sätt, han hade nämnt det flera gånger. Tina drog upp de bara fötterna under sig. De var svullna och varma och hon masserade försiktigt hålfoten och stortåns leder.

Jaha, mumlade Tina. Sätt på du.

För varje minut som gick av programmet blev Tina allt kallare inombords Det som utspelat sig den där sommaren för åtta år sedan i hennes egen trädgård kom tillbaka med en sådan kraft att det kändes som om hon pressades bakåt i soffan. På teven berättade en kvinna med blank blick att hon inte med berått mod låtit mannen svälta ihjäl, självklart inte. När hon drogade och låste in honom var hon inte vid sina sinnens fulla bruk. När hon sedan blivit inlagd på sjukhus med blindtarmsinflammation – och inte kunnat återvända till jordkällaren där hon låst in mannen – hade han svultit ihjäl.

Tina hörde Noa säga: Shit alltså, fatta skräcken. Fatta. Han försökte gräva sig ut, hörde det på podden. Fingertopparna var helt blodiga. Tina ville vända sig mot honom. Kommentera hon också, så som hon alltid brukade göra. Men nu fann hon inga ord, hon var för upptagen med att försöka andas och när kvinnan på teve plötsligt satte upp en hand i luften och sa med stor övertygelse: But he deserved to die for what he did, så svartnade det för ögonen. Bara en kort stund, men tillräckligt länge för att rädslan skulle gripa ett vettlöst tag om hennes strupe. Vad var det som höll på att hända? Höll hon på att få en stroke?

Tina, Tina är du okej? Noa ryckte i henne och hon lyckades dra in ett andetag. Yrseln avtog men hon hörde inte längre vad kvinnan på teven sa och Noa såg suddig ut. Men hon uppfattade hans oroliga blick.

Lite illamående, gubben. Jag ska bara …

Hon ställde sig upp, skyndade till toaletten. Inne i badrummet sjönk hon ner på toasitsen, lutade ansiktet i händerna och knep ihop ögonen. Hjärtat pumpade hårt och yrseln kom tillbaka. Hon tvingade sig själv att andas lugnt. Kallsvetten fick huden att klia och hon rev med naglarna i nacken. Sommarregnet smattrade hårt mot fönsterblecket och hon försökte ta in verkligheten med alla sina sinnen och på så sätt tränga bort paniken. Hon tvingade sig själv att öppna ögonen. Betraktade fönstret. Fokuserade på regndropparna som slog mot rutan, som gled och rann nerför det frostade glaset. Hon stirrade på sprickan i porslinet i handfatet, följde den med blicken, noterade att den såg ut som ett J. Såg på den beige badrumsmattan som korvat sig, och lade märke till en svagt unken lukt från avloppet. Hon tvingade händerna som låg knutna i knäet att öppna sig, att slappna av. Långsamt klingade den inre paniken av, men när hon ställde sig upp var benen svaga. Hon sköt upp fönstret, släppte in sval frisk luft. Andades glupska andetag. Nu måste hon skärpa sig. Hon fick bryta ihop sedan. När Noa gått hem. Hon blaskade ansiktet med kallt vatten. Blicken som mötte henne i spegeln var inte längre trött. Den var jagad och rädd. På ett par minuter hade hennes förflutna kommit ikapp henne och hon hade inte varit beredd. En enda gång under alla dessa år hade hon varit nära att berätta sanningen. Att bekänna sitt brott.

Knackningen på dörren fick henne att rycka till så våldsamt att hon tvingades greppa handfatet för att inte stappla bakåt.

Är du okej Tina? Är du sjuk? Behöver du något?

Omtanken i Noas röst fick tårarna att bränna bakom ögonlocken.

Det är ingen fara. Det är bättre nu. Kommer strax.

Tina drog bort håret från ansiktet. Pannan var kallsvettig. Hon spände blicken i sin spegelbild och viskade fram:

Nu tar du dig samman.

Kapitel 2

Jag tycker att hon gjorde rätt. Eller kanske inte rätt. Men jag hade fan gjort samma sak. Vad tycker du?

Noa såg på Tina. Tänkte att hon såg piggare ut nu, bara lite blek. Hon satt och sippade på ett glas Coca-Cola som han hällt upp till henne när hon varit på toa.

Bara hon inte smittade honom med någon skit nu. Han skulle träffa Yasmin till helgen, ville inte dra på sig någon äcklig kräksjuka.

Det är en svår fråga Noa. Jag kan på sätt och vis förstå kvinnan. Jag kan verkligen det. Men visst undrar man varför hon bekände. Det hade ändå gått ganska många år. Hon hade kommit undan.

Tinas händer strök den grå katten, som låg mellan dem i soffan, över ryggen, och Noa lade märke till att Tina såg på den när hon pratade. Inte på honom. Av någon anledning störde det honom. Som om hon läst hans tankar vände hon blicken mot honom när hon fortsatte:

Men är det rätt att ta lagen i egna händer? Alltså, jag vet inte. Jo, om någon gör illa barn. Om någon skadar små oskyldiga barn på det sättet som den mannen gjort ...

Noa tyckte att Tina lät darrig på rösten. Så där som morsan gjorde när hon skulle börja gråta. Vad var det med henne i kväll? I vanliga fall älskade han att kolla på den här true crime-serien med Tina. De brukade alltid gå i gång på fallen och sitta och låta som värsta sportkommentatorerna, men i kväll hade hon varit tystlåten. Han antog att hon inte var helt i form, han visste ju att hennes värk gick i skov och att hon ibland blev deppig när hon hade ont. En del av honom ville gå hem nu, men en annan del ville prata mer. Det var något med det här avsnittet, det här fallet, som triggade honom. Dessutom hade han en fråga att ställa till Tina, något som han funderat på länge. Men det hade aldrig varit rätt tillfälle. Det var det kanske inte nu heller, eftersom Tina var krasslig, men han struntade i det.

Tina.

Mm.

"Pappa var ju på sätt och vis som den här mannen som dog, eller hur? Kvinnan i programmet, Shirley eller vad hon nu hette, hämnades ju på honom för att han slog hennes syrra och ungarna. Men syrran och ungarna trodde att pappan försvunnit. Och hela tiden låg det där kräket och ruttnade i en gammal jordkällare. Ungarna trodde att deras pappa blivit kidnappad eftersom de hade gott om pengar. Tänk om min pappa också blev mördad? Tänk om någon visste om att han gjorde oss illa och bara – bam – slog ihjäl honom. Eller nåt. Tänk om … om det finns nån därute som vet något. Men som inte har samma balls som den kvinnan på teve som erkände."

Noa reste sig, gick fram till fönstret. Han hade tänkt att han bara skulle ställa en enda fråga men nu tryckte orden på. Han andades häftigt, som om han var andfådd. Han vände sig om mot Tina. Hade hon krympt där borta i soffan? Hon var så liten och liksom svag i konturerna. Han borde verkligen hålla käften nu, men munnen verkade leva sitt eget liv och han hörde sin röst, högt och bestämt säga:

För vad fan vet jag? Det är ju ingen som har berättat nåt för mig!

Handen for ut innan han kunde stoppa den. En knytnäve träffade väggen, precis bredvid fönstret. I ögonvrån såg han Tina hoppa till. Katten slank ner på golvet och in under soffan.

Alla säger att pappa tog livet av sig. Varför i helvete då? Det kanske var mammas syrra som knäppte honom? Jag vet ju inte! Jag tänker på pappa hela jävla tiden och jag vet att han inte var snäll mot mamma eller mot mig, men jag minns ju bara en del och jag kanske minns fel och vad vet jag egentligen om vad som hände.

Han kippade efter andan. Insåg att han skrikit. Att Tina såg livrädd ut. Hon hade ställt sig upp och backat bort från soffan. Allt kraft försvann ur hans ben och han rasade ihop på golvet. Gråten överrumplade honom. Han grät aldrig framför andra. Aldrig. Men nu var det som om någon sorts fördämning brustit inom honom. Han hulkade och snyftade och när han kände Tinas armar som kramade om honom släppte han ut all frustration och alla tårar. Hon mumlade tröstande ord, smekte honom över ryggen. Han skakade och darrade och kunde inte förstå vad som hände. Han pressade händerna mot halsen, försökte stoppa ljudet som kom från honom och som han aldrig hört förut. Att hålla alla tankar som hade med pappa att göra inom sig var det han var bra på, han var fan expert på det. Hade övat i många år. Han kunde prata om det mesta, men inte om sin pappa. Inte om självmordet. Men något hade bubblat upp till ytan när han såg på det där programmet.

Såja, såja.

Tina vaggade honom. Han kände hennes lena kind mot sin, visste inte om det var hans tårar eller hennes som rann nerför halsen. Musse jamade oroligt bredvid honom och nästan tvingade sig upp i hans knä. Noa öppnade inte ögonen när han sträckte sig efter katten och drog den intill sig. Den började spinna och han kände vibrationen från djurets kropp nära sitt hjärta. Det fick gråten att avta, och snart återstod bara små svallvågor av hulkningar. Munnen var kruttorr och det sved i ögonen när han öppnade dem.

Förlåt Tina. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag vet inte vad som hände. Ilskan hade överrumplat honom. Den hade kommit från någonstans djupt inom honom. Ett mörkt hål.

Tina svarade inte, kramade bara honom hårdare. Nästan för hårt, hennes ena hand grep och klämde om hans underarm, grep och klämde. Hon borrade in naglarna i hans hud och han ville flytta på sig. Men hon klamrade sig fast. Hennes andetag var fuktiga mot hans hals. Han vred på sig.

Lilla Noa, du behöver inte be om förlåtelse. Det är ingen fara.

Han såg på henne. Hon var kritvit i ansiktet. Och i hennes ögon fanns ett uttryck han aldrig tidigare sett. Något i det han vräkt ur sig under kvällen hade skrämt upp henne. Eller så var det bara hans beteende, som han nu skämdes något oerhört över. Hur kunde han ha blivit så arg? Han visste ju dessutom att Tina levt med en våldsam man. Klart hon blivit livrädd när han smällt näven i väggen.

Jo, Tina. Verkligen förlåt.

Han lösgjorde sig, krånglade sig ur hennes omfamning som nu inte längre kändes tröstande, utan klibbig och påträngande. Han reste på sig. I famnen höll han fortfarande katten som han pussade på huvudet av gammal vana, innan han släppte ner honom i soffan. Tina satt kvar på golvet och han erbjöd henne en hand. Hon kämpade för att komma upp. Grimaserade. Det fick honom att känna sig som en ännu sämre människa. Han var orsak till hennes smärta nu. Men han orkade inte med fler känslor.

Jag måste …, sa han och pekade mot ytterdörren. Innan Tina hunnit svara stod han i hallen och tvingade ner fötterna i de slitna conversen. Han nästan snubblade på väg nerför trappan och ut i trädgården. Han hörde Tina ropa något efter honom, men han bara sprang. Ut genom grinden, ut på grusvägen som ledde hem till hans hus. Regnet piskade honom hårt i ansiktet och vinden slet och drog i trädtopparna.

Kvällshimlen hade en illavarslande grågul ton. Efter bara någon minut stod han utanför sitt eget hem. Blöt som en dränkt katt. T-shirten klibbade mot huden. Håret låg platt mot hjässan. Han huttrade och blinkade och tvekade. Ville inte gå in. Ville bara vara ifred. Han skulle inte orka, inte vilja berätta för Sanna vad som hänt, men hon skulle se direkt att något var fel. Han såg Sanna och lillasyster Nova genom altandörren i glas. De höll på med något vid köksbänken, med ryggarna mot honom. Han vände om, snabbt innan de fick syn på honom. Han gick ut på grusvägen igen och svängde in på stigen som ledde in i skogen. Andades in doften av blöt skog. Trädens bladverk tog emot mycket av regnet och han kände sig skyddad och beskyddad. Det droppade överallt runt omkring honom, prasslade i löven. Kanske fåglar som sökt skydd från regnet, tänkte han och spanade upp mot trädkronorna, låtsades att han var någon annanstans. I en regnskog långt borta från Solinge. För varje steg blev han lugnare. När han rundat sitt eget hus kom han ner bakom Tinas. Han smög mellan stammarna. Stirrade på huset och visste inte varför han gått tillbaka hit. Kanske var han orolig för henne? Han hade bara sprungit därifrån, inte sagt hej då, inte kollat att hon var okej. Och hon som känt sig hängig. Vad var han för människa egentligen? Han sjönk ner på marken med ryggen mot en björk. Grävde frånvarande med händerna i en bit fuktig mossa och en dunst av våt jord slog emot honom. På avstånd hörde han hundskall. Noa strök med de smutsiga händerna över ansiktet och blundade. Det dunkade i skallen efter all gråt, sved i halsen. Det hade börjat skymma och kvällen doftade starkt av syren och väta. Det tidigare ösregnet hade nu övergått i ett stilla duggregn och vinden hade avtagit. Han huttrade till, tänkte att han måste gå hem. Måste duscha sig varm, torka sig torr. Sova sig lugn.

När han reste sig upp på darriga ben såg han Tina komma gående runt husknuten i riktning mot hönshuset. Han gissade att hon skulle se till fåglarna. Noa hörde några hönor kackla oroligt. Tina vadade genom det höga blöta gräset. Hon hade bara en kort morgonrock på sig och trots avståndet kunde han se att hon hade ont i kroppen. I ena handen hade hon käppen som hon brukade använda som stöd och hon rörde sig långsamt. Noa tog ett försiktigt steg i sidled, gömde sig bakom stammen utan att släppa henne med blicken. Han höll andan. Tina stannade bakom hönshuset, släppte käppen som landade i gräset med en dov duns. Hon satte ena handflatan mot väggen och den andra över munnen. Sedan kom ett läte från henne, det tryckte sig ut mellan hennes fingrar. Ett återhållet dämpat plågat ljud. Noa tog stöd mot stammen. Benen darrade och han ville inte se mer, men kunde samtidigt inte ta blicken från Tina. Noa svalde hårt. När hon oväntat dunkade huvudet mot hönshusets vägg ryckte han till. Han snubblade bakåt. Det kusliga ljudet av Tinas skalle när den mötte väggen och fåglarnas skrämda läten förföljde honom in mellan träden.

Kapitel 3

Upp och hoppa, lilla loppa!

Sanna hörde flickans gälla röst trots att hon inte ens var i samma del av huset och hon visste att Noa snart skulle få nog av sin ettriga lillasyster, vars höga röstläge kunde väcka döda till liv. Sanna behövde inte vara i samma rum för att veta att Nova nu studsade vid sidan av Noas säng. Att hon drog i hans täcke och att hon – när han inte reagerade – skulle ropa ännu högre. Det kunde sluta på två sätt. Antingen skulle Noa öppna ögonen och dra in Nova i en sömnig morgonkram. Eller så skulle han fräsa åt henne, kalla henne för jävla skitunge och strax därpå skulle smällen i badrumsdörren få Nova att börja gråta.

Sanna ställde ner mjölkkartongen på köksbordet och skyndade mot Noas rum. Magkänslan sa henne att snabba på, sa henne att det här var en de där dagarna. Noa hade kommit hem sent i går och gått raka vägen in på sitt rum utan att säga ett ord. När hon nästan somnat hade hon hört honom ta en dusch. I samma sekund som hon funderade på varför han gått upp och duschat så sent, hörde hon Noa svära och smälla igen badrumsdörren.

Mamma, Noa luktar svettigt. Jag sa det till honom. Han blev jättesur.

Sanna höll tillbaka ett leende. Hennes Nova. Frispråkig och ärlig. Nästan alltid glad. Den totala motsatsen till hur Noa varit i den åldern. När Noa varit sju år gammal hade han