Svinstian

By Susanne Schemper

Tina lever ensam med sina katter sedan hennes man gått bort. Hon är tyngd av bitterhet och svåra skuldkänslor över att ha svikit sitt nu vuxna barn. Många år av psykisk misshandel har format henne och det förflutna spökar, ovälkomna minnen gör sig ofta påminda. När Tina lär känna grannen Sanna och hennes son Noa, och förstår att de lever med en man som inte behandlar dem väl, rivs gamla sår upp. Sanna börjar inse att det är ohållbart att stanna med mannen Mats, hans oberäkneliga humör oroar henne mer och mer för varje dag. Hon hoppas in i det längsta att de ska kunna lösa sina problem, men efter en skrämmande händelse får hon nog och flyr i panik till grannen. Tinas ilska växer och hon ser det som sin uppgift att ställa allt till rätta… Svinstian är en berättelse om skuldkänslor, bitterhet och hämnd och obehaget anas hela tiden under ytan. Svinstian är Susanne Schempers andra spänningsroman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 4, 2019
• ISBN: 9789178291687

Book preview

Kapitel 1

Det doftade gräs, lavendel och bränd falukorv. Bina surrade, för övrigt var det tyst. Solen sjönk sakta mot horisonten och Tina frös lite om rumpan. Hennes breda bak flöt ut över stentrappan. Den tunna sommarklänningen hade glidit upp och de bara vaderna attackerades av myggen. Hon slog frånvarande bort dem. Djupt försjunken i tankar tuggade hon på sin sena middag, falukorv och vattnigt pulvermos. Hon betraktade sin omgivning. Gräset som växt så fort de senaste dagarna. Grusgången som behövde krattas. Lupinerna som tagit över nästan alla rabatter, men som hon tyckte så mycket om att hon lät dem växa vilt.

Tina ryckte till när den lilla grå katten kom svansande kring hennes fötter. Hans päls kittlade mot hennes ben. Hej Lilla Mus, sa hon. Katten svarade inte, men skuttade lyckligt vidare med svansen i luften, nöjd med att ha blivit uppmärksammad. Kattungen hade suttit i trädgården en morgon i mars. Liten, pipig och grå. Som en liten mus och därav namnet. Han hade såklart fått stanna.

Tina såg sig om i trädgården. Var skulle hon börja? Hon hade så mycket att göra. Trädgården behövde både tuktas och få omvårdnad. Uthusen, både garaget, förrådet och det gamla hönshuset behövde tas itu med. Inne behövde hon röja.

När hon och Ulf flyttade in i det underbara gula trähuset från tjugotalet – som Ulf ärvt av sin farfar – hade de varit fulla av planer och drömmar. Inget var omöjligt. Så som livet kunde te sig när man var i tjugoårsåldern och odödlig. Första sommaren i huset bara njöt de. Njöt av en egen trädgård, känslan av att gå barfota i daggvått gräs. De målade både ute och inne. Tina valde ljusblått i köket, njöt av den milda färgen i hennes alldeles egna kök. Huset fick dock förbli gult med vita fönsterfoder. Ulf renoverade både garage och förråd. Hönshuset rustade han också upp, målade det i samma gula färg som huset. Såklart de skulle ha hönor, färska ägg till frukost varje dag.

Tina suckade igen och reste sig mödosamt från trappan. Hon hade ingen lust att försjunka i minnen just nu. Det blev ju inte några hönor, eller så mycket annat heller för den delen.

På väg in i köket krockade hon nästan med Karlsson, den gamle orange hankatten som inte såg så bra längre. Han var snart femton år och en riktig vän. Men åldern hade satt sina spår och förutom att han troligtvis bara hade ledsyn var han också väldigt långsam och stel. Tina lutade sig fram och kliade Karlsson mellan öronen och han började omedelbart spinna högt. Hej gubben, vill du ha lite falukorv?

Hon sträckte fram en liten bit till honom och han sniffade noga innan han sakta tuggade i sig godsaken. Katterna var Tinas bästa vänner. Hon hade alltid älskat djur och de henne. Det var en villkorslös och trygg kärlek, katterna skulle aldrig såra henne. Människor var däremot en helt annan sak.

Tina diskade snabbt undan efter kvällens middag, blicken fäst på den ljusa försommarkvällen utanför köksfönstret. Hon mådde bättre än på länge i kroppen, det var som om ljuset och värmen mjukade upp hennes leder inifrån. Vintern som varit, med sitt oberäkneliga väder, hade varit hemsk. Ena dagen fuktigt mildväder, nästa istappar och torr luft. Hennes kropp hade protesterat högljutt, vissa dagar hade hon knappt orkat sig upp. Hon brukade tänka att reumatismen hade slagit till för att kroppen fått nog. Den kunde helt enkelt inte hantera fler instängda känslor, inåtvända utbrott av bitterhet, mer gnagande oro och ständig rädsla. Så den gav sig på lederna. Hon visste att det var löjliga tankar, men hon hade läst någonstans att man kunde blir sjuk av att hålla inne med allt. Så hade hon tänkt när Ulf blev sjuk också. Hon såg framför sig hur tumörerna som växte i honom var svarta stinkande bollar av ilska. Om hon nu blivit sjuk av bitterhet, ja då var det så att Ulf blivit sjuk av ilska. Medan hon diskade bestämde hon sig. Hon skulle börja med att städa ur huset. Och det redan nästa dag. Det var dags nu. Hon ville rensa ut Ulf en gång för alla, rensa ut allt som varit hans. Visst var det säkert så att inte allt gick att glömma, men hon ville åtminstone inte ha kvar sådant som påminde om honom i hemmet. I hennes hem. För nu var det bara hennes. Äntligen. Hon skulle aldrig våga yttra de orden högt. Men inom sig kunde hon ibland jubla. Han är borta för alltid. Jag är fri!

*

Tina vaknade av att Lilla Mus lekte med hennes nakna tår. Sekunden senare klättrade den lilla spinnande katten hänsynslöst över hennes mage. Tina fortsatte blunda medan hon långsamt strök över den mjuka pälsen. Persiennen var neddragen men hon kände att solen stod på därute. Det var säkert sent. Tina hade inga tider att passa och sov så länge hon behagade. Hon kunde göra det, det var ingen som behövde henne på morgonen. Och hennes kropp mådde bättre av att följa den rytm som hon nu hade vant sig vid. Sena nätter, sena mornar. Hon sträckte på sig. Försökte mjuka upp lederna innan hon satte sig upp. En humla surrade i fönstret, lockade henne att starta dagen. Hon rullade över på sidan, öppnade ögonen. På avstånd hörde hon Olle Knutssons hundar skälla upphetsat. Kanske hade någon vågat sig in på Olles gård. Tre schäferhundar var bättre än både larm och staket.

Tina drog på sig sin blekrosa frottémorgonrock och gick på svullna fötter fram till fönstret. Drog upp persiennen och kisade mot den skarpa solen. Hon lossade på fönsterhaspen och slog upp fönstret på vid gavel, njöt av sommardofterna som letade sig in. Från sitt sovrumsfönster kunde hon se båda sina grannar. Det fanns bara tre hus utmed deras lilla grusväg och hennes låg i mitten. Framför husen låg det stora fältet med raps, det vajade som ett gult hav i den svaga vinden. Bortom fältet den stora vägen, den som ledde in till det lilla samhället, Solinge.

Bakom husen låg skogen: ljusgrön och trolsk lövskog först, därefter tät barrskog runt sjön. Det första huset utmed grusvägen och närmast stora vägen var Olles hus. Ett brunt trähus. Litet och en aning skevt. Kom man från stora vägen såg det ut som om taket lutade en aning. Annars var både hus och tomt välskötta. Olle var ensam med sina hundar och så hade det varit länge. Han hade haft familj en gång i tiden. Tina mindes inte precis men hade för sig att hon hört att strax innan hon och Ulf köpte huset, blev Olle lämnad av sin fru. Och visst var det så att en dotter i samma veva flyttat ut?

Hon såg Olles trädgård, hundgården och äppelträden. De hade varit grannar i många år nu, men de enda gångerna som hon varit inne i Olles hus var när hon passat hundarna och enda gången han hade varit i deras hus – hennes, rättade hon sig i tanken – var när han passat Karlsson en gång. Före Lilla Mus tid. Konstigt egentligen, funderade Tina. Jag vet inte mycket om människan i huset bredvid. Vi pratar då och då, byter några ord om väder och vind. Kanske lite skvaller om något som hänt i samhället. Men sällan mer än så, ändå har vi bott bredvid varandra så länge.

Om hon vände blicken åt andra hållet såg hon Sannas hus. Grönt och skönt stod det där i gläntan, granne med den täta skogen. Tina kunde se lite av altanen framför huset, den röda gungan som satt fast i en tjock trädgren i långa linor. Vitt staket och välskötta rosbuskar. Det såg så idylliskt ut. Tina kallade huset för Sannas hus, men om rätt skulle vara rätt, så var det ju Sanna och Mats hus. Tina ville inte ens erkänna för sig själv hur illa hon tyckte om Mats. Hon försökte åtminstone vara hövlig när de sågs. Men det var inte lätt. Igenkänningsfaktorn var för hög.

Sanna däremot hade hon tyckt om direkt. Den unga kvinnan hade ett gott hjärta. Det kunde Tina veta säkert trots att de inte kände varandra så väl, hon bara kände det. De hade varit grannar i ungefär ett år efter att gamla tant Elsa fått flytta till ett vårdhem och hennes barn varit snabba med att sälja huset. Sanna tog sig alltid tid att stanna till, hon pratade om ditt och datt, och lyssnade alltid intresserat på Tina. Nästan alltid var pojken med. Den allvarsamma Noa. Så sagolikt söt med sitt ljusa hår som envisades med att locka sig i nacken och i pannan. Stora, gröna ögon, väldigt lika hans mammas. Sanna brukade alltid hålla en hand runt Noa. Eller så petade hon lite i hans hår. Om hon inte vidrörde Noa så famlade han efter hennes kjol, hennes långa hår, vad som helst att hålla sig fast i.

Tina kände igen Sannas beteende. Instinkten att skydda, skydda sin avkomma. Som en lejonmamma. Så hade hon själv betett sig när Jonas varit riktigt liten. Tina förstod alltför väl, eftersom hon kände igen Mats. Han och Ulf – samma skrot och korn. De två männen hade aldrig träffats eftersom Sannas familj flyttade in först under förra sommaren, strax efter Ulfs död. Och det var ju för väl det, hade Tina tänkt många gånger. Mats var sammanbiten. Till och med när han log såg han sammanbiten ut. Hans mörka hår var kort, rakat på sidorna. Dragen skarpa, blicken intensivt brun. Han var bredaxlad och hade nästan ingen nacke, huvudet såg ut som om det satt direkt på axlarna. Tina kunde förstå att Sanna blivit kär i kräket, han hade ett lockande utseende. Men Tina såg igenom honom direkt. Han var farlig. Han bar på samma ilska som Ulf hade gjort. Och den var inte att leka med.

Tina rycktes ur sina tankar av Lilla Mus jamande. Hon lät sovrumsfönstret stå öppet och gick med långsamma steg nerför trappan. Höll sig i trappräcket, ville inte riskera att tappa balansen, fötterna var alltid ömma och ostadiga när hon precis vaknat. Hon gav katterna lite mat och tog samtidigt fram lite filmjölk och flingor till sig själv. Satte på kaffebryggaren och knäppte på radion. Hon ville höra vad som hänt i världen. Den stora världen där ute, så långt från hennes vardag. Hon var nöjd med att världen höll sig på avstånd. Den var bara skrämmande och bedrövlig. Varje dag blev hon upprörd över något. Om det inte var barn som for illa, så var det misshandel, våldtäkt, mord. Hon som hade gått runt och hållit allt inne i så många år kom oftare och oftare på sig själv med att bli rasande över det hon hörde på nyheterna, det hon läste om i tidningen och på nätet. Vad var det frågan om? Hur kunde det få vara så att alla svaga skulle råka illa ut hela tiden. Och vem var det som orsakade lidandet? Det var männen. Alltid männen. Hon blev så arg när hon tänkte på det så att hon blev orolig för att hon skulle dö, få en stroke. Ilskan hon kände fick det att bulta och hetta bakom ögonen och bak i huvudet, som om en skogsbrand rasade under skallbenet.

Men just i dag var det ingenting som orsakade ilska, tack och lov. Hon tog sin frukostbricka och gick barfota ut i grönskan. Satte sig i bersån och drack njutningsfullt den första klunken kaffe för dagen. Den bästa. En söt doft färdades från rapsfältet och hon andades in, blundade och njöt av tystnaden. Hon älskade tystnaden nuförtiden. Den skulle hon aldrig låta någon ta i från henne igen. Aldrig.

Kapitel 2

Sanna ställde in disken i diskmaskinen. Grimaserade när hon böjde sig framåt, det högg till i ländryggen. Mats hade knuffat till henne i går kväll, tydligen stod hon i vägen för honom. Hon stod för fan inte i vägen med flit, tänkte hon ilsket och ställde in koppar och tallrikar hårdare än nödvändigt. Men Mats tyckte uppenbarligen det, så hon fick en hård knuff som hon inte var beredd på och nu värkte det. Hon hoppades att det skulle gå över snabbt. Bara en vecka kvar på jobbet. Sedan sommarlov och hon längtade efter en hel ledig sommar med Noa. En liten förskoleklasskille som efter sommarlovet skulle bli en etta. Sanna log när hon tänkte på hur han längtade efter att bli en etta. Då gick man i skolan på riktigt. Noa skulle gå på den skola där Sanna jobbade som lärare. Inte för att det fanns några val, i det lilla samhället fanns bara en grundskola. Sanna hade inget emot det, det kändes på något sätt extra tryggt att han skulle vara nära henne. Tack och lov så trivdes Noa bra i sin förskoleklass och den gruppen skulle få hålla ihop när de började första klass. Att Noa verkade vara lite nere nu hade inte med skolan att göra, det var Sanna säker på. Det handlade om att han var en känslig och lyhörd liten pojke som uppfattade att mamma och pappa inte hade det så bra. Sanna sträckte på sig. Masserade mjukt det ömma området.

Hon visste att Noa sett på när Mats knuffat till henne i går. Precis som han gjort ett par dagar tidigare när Mats greppat henne om överarmen. För hårt och för länge för att det skulle vara okej. Noa såg.

Sanna hoppades inom sig att Mats skulle ha massor att göra i sommar. Så att hon och sonen fick vara själva. De skulle cykla på grusvägen, gå till sjön och bada. Bara vara tillsammans de två.

Mats drev grillen inne i Solinge, förhoppningsvis skulle han bli tvungen att jobba mycket när alla skolungdomar var lediga och turisterna började strömma till. Hon hoppades på det. Skämdes samtidigt en aning över sina tankar. Borde hon inte i stället känna sig ledsen över att inte få någon semester med sin man? Hennes tankar avbröts av att Noa ropade på henne utifrån trädgården. Hon torkade av sina händer och gick ut på altanen. Trätrallen var varm och len mot hennes bara fotsulor, och hon log när hon såg Noa på gungan. Han hade snurrat repen på gungan så mycket han kunde, nu försökte han klättra upp på den.

Kolla mamma, det går superfort när man gör så här. Kom och håll, jag kommer inte upp! Sanna gick över gräset, böjde sig ner och pussade Noa på pannan.

Ärligt talat, sa hon. Detta ser livsfarligt ut, det kommer att snurra jättefort. Är du säker på att du vågar?

Klart jag vågar, vad löjlig du är, svarade Noa och klättrade upp på gungan.

Redo?, sa Sanna.

Släpp nu! ropade Noa och Sanna släppte. Noa snurrade runt, runt och skrek av förtjusning. Sanna skrattade. Njöt av det porlande pojkskrattet. Av en ledig söndag med sin son. Litade på sommarens löfte om att allt skulle bli bättre. I kväll skulle hon prata med Mats. Om att de behövde vara snällare mot varandra. För deras och framförallt för Noas skull.

Kapitel 3

Olle satte på spisen och ställde en gryta med vatten på plattan. Medan han väntade på att det skulle koka upp tvättade han glasögonen i diskmedel. Sedan blaskade han ansiktet med lite kallt vatten. Det kurrade i magen och han öppnade skafferiet och tog ut förpackningarna med pulversoppa. Det fick duga till lunch. Inte för att han var sugen på soppa, det var för tusan högsommarvärme ute fast det bara var ett par veckor in i juni. Men han kunde inte komma på något annat att äta. Han stod och tvekade en stund mellan sparris och svamp. Det fick bli sparris. Och en knäckebrödsmacka med ett tjockt lager smör till det.

Olle rörde sig smidigt i köket. Trots sin ålder var han stark i kroppen. I sin ungdom hade han tävlingssimmat och de långa musklerna han fått då hade han hållit liv i. Numera genom att hugga ved och gå långa promenader med hundarna i skogen. När han fortfarande jobbade, som parkarbetare på kommunen, fick han använda kroppen varje dag. Han tänkte inte låta sig förfalla. Flera av hans barndomsvänner satt numera inne på ålderdomshemmet i samhället och åt gröt. Dit ville han inte.

Han sjönk ner på pinnstolen i köket. Rörde runt i soppan, blåste lite så att den skulle svalna. Han sträckte sig efter brevet som stod lutat mot saltkaret på bordet. Brevet hade kommit i går. Från Astrid, hans vuxna dotter.

Han fingrade på papperet, tänkte på hur det blivit. Först flyttade Astrid, sedan Kerstin. Ja, det blev bara han kvar. En dotter som skulle till storstaden för att studera till läkare, det kunde han förstå. Till och med vara stolt över. Men att hans fru också skulle till storstaden för att vidga sina vyer, som hon sagt, ja det kunde han då rakt inte begripa. Vad var det för fel på deras liv här? Han hade aldrig förstått det, heller aldrig grubblat så mycket över det. Det var inte sådan han var. Och oroa sig gjorde han sällan. Vad skulle det vara bra för? Men nu var det något som för ovanlighetens skull fått honom att känna ett uns av oro. Han plockade upp brevet. Läste det för säkert femte gången.

"Hej pappa,

Jag förstår om du blir förvånad över att få brev från mig. Har det ens hänt förut? Ja,