När fördämningar brister

By Linda Landin

Under en ovanligt regnig sommar drabbas Skellefteå av en katastrof som knyter samman fyra främlingars liv.

Medan en samisk kvinna kämpar mot gruvindustrins utbredning, jobbar vd:n i ett gruvbolag i motvind när styrelsen vill tysta ner en annalkande fara. Samtidigt längtar en ung kvinna efter förändring, medan en man på glid från lagen brottas med sitt samvete.

”När fördämningar brister” av Linda Landin är en gripande och tankeväckande thriller om människans konflikter med naturen. En välskriven bok med trovärdiga karaktärer som väcker känslor hos läsaren.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 27, 2017
• ISBN: 9789178299638

Book preview

[e-mail]

1

Anna-Maria satt vid köksbordet och åt frukost. Lät pekfingret toucha skärmen på mobilen och drog det invanda mönstret som låste upp den. Snabbt tryckte hon upp Norranappen och läste rubrikerna. En rubrik löd Giftskandalen i Chile – New Mining AB gav svar: Ingenting av detta skedde i lönndom". Det var nära att hon hade satt mackan i halsen när hon fnös så det flög spott blandat med smörgås över bordet och skärmen på telefonen.

Vilka djävla idioter, tror de att de ska komma undan med vad som helst?

Det fanns ingen där som kunde svara på frågan. Hon pratade ofta för sig själv som för att bekräfta sin egen röst. Ibland tillbringade hon veckor utan att möta någon annan än renarna. Jobbet som renskötare hade inte varit en självklarhet från början men när brodern dog så väcktes något i henne. En stolthet över sitt ursprung som hennes bror inte längre skulle kunna få uppleva eller föra vidare till egna barn. Ett ursprung som hon ville förvalta och försvara. Tankarna vandrade till Niila.

Synen som mött henne den där söndagsmorgonen för många år sedan. De blånade läpparna och repet som skar in runt hans hals, tungan som såg ut som om den var för stor för munnen och försökt pressa sig ut genom läpparna. De blåröda fläckarna i ansiktet. Stolen som låg omkullvält. Hans livlöst hängande kropp från takbjälken i garaget. Lukten av olja och bensin. Hennes egen röst som skrek på hjälp medan hon omfamnade hans ben och försökte lyfta hans kropp. Pappas ansikte när han kom rusande in i garaget och såg Niila.

Då hade hon svurit över hur självisk han hade varit men med tiden hade hon kunnat förstå hans beslut. För många var de dagar i skolan när hon hört glåporden hagla efter honom, lappjävel gå hem till dina renar, djävla bidragslapp och så vidare. Hon hade sett hans kuvade kropp gå undan och söka en fristad. Ofta gick han och satte sig utanför lärarrummet i förhoppningen att mobbarna inte skulle våga sig dit. Men det spelade ingen roll, fick de inte utlopp för sina glåpord i skolan såg de till att dubbla mängden på Facebook och Snapchat. De hade en förmåga att alltid nå honom. Anna-Maria hade vid några tillfällen rutit tillbaka mot mobbarna att de skulle låta honom vara ifred men det hade bara resulterat i att Niila fick än fler glåpord efter sig.

Låt honom vara era djävla svin!

Hon hade hytt med näven mot dem men allt hon fått som svar var hånskratt. Och sen Niilas ledsna blick.

Åh vad hon önskade att han hade blivit arg istället för kuvad. Men han hade det inte i sig som hon, hon brann av järnvilja och förmågan att våga vara obekväm. Niila behövde lugn och ro och enda gången han fick vara riktigt i fred och ha det lugnt var under de dagar han tillbringade med resten av familjen uppe på fjället. Där var mobiltäckningen urusel och sociala medier fick mindre betydelse. Där trivdes de båda. När de skulle sprida hans aska för vinden hade den platsen känts som enda rätta stället. Alldeles i närheten av hemvistet där han hade haft sin fristad och sitt hjärta hade Anna-Maria och hennes far jojkat, gråtit och låtit vinden blåsa askan en dag i september. Marken hade burit doft av höst och var mjuk under deras fötter. Löven brann i alla nyanser av gult, orange och rött och luften viskade sagor mellan de krokiga björkarna.

2

Peter Sköld såg ut genom fönstret och drog en djup suck, han var så less det eviga pissandet. Det enda som var bra med vädret var att det liknade hans egen sinnesstämning, tung dimmig och mörk trots att det var mitt på ljusa dagen. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att livet skulle bli såhär. Tidigare hade allt gått som på räls med utbildning, kärlek, och jobb direkt efter examen. Han hade kunnat avancera i karriären och resten av livet hade rullat på med giftermål och bildandet av familj. Han borde vara lycklig och nöjd men istället var livet rörigare än någonsin. Civilekonomutbildningen med inriktning på ledarskap och ekonomisk styrning hade gett en tro på att han skulle känna glädje och stolthet över sitt yrkesval men det var långt från verkligheten idag. Visst hade han varit inställd på att jobbet skulle bjuda på motgångar och tuffa utmaningar men inget som det här. Hans tidigare anställningar hade varit betydligt trevligare. Visst hade han varit tvungen att ta svåra beslut längs vägen men inget som kunde påverka så många människoliv som nu.

Han önskade att han skulle ha modet att ringa Julia, men tanken på all skit han utsatt henne för flimrade förbi på näthinnan och det lilla mod som hade funnits var som bortblåst. Det fick bli en annan gång. Nu befann han sig i en allvarlig situationen men var fast besluten att ta sig igenom eländet och kliva ut på andra sidan som en stärkt och respekterad ledare och människa oavsett vad styrelsen skulle hitta på. Han plockade ihop sina papper, stängde av ljudet på mobilen innan han tog ett djupt andetag och gick mot sitt hittills viktigaste jobbmöte. Mötet som med all säkerhet skulle påverka tusentals människor och deras liv oavsett vad och hur han gjorde.

Han kom sist in i konferensrummet där hela styrelsen redan var på plats och pratade lågmält med varandra.

Jaha, då vi alla är samlade så tycker jag vi öppnar detta möte.

Ordföranden Susanne Stål väntade tills alla satt sig innan hon fortsatte.

Peter, kan du ge oss en inblick i vad media har gått ut med för uppgifter och en bakgrundsinformation.

Ja visst. Det gjordes en rapport vid slutbesiktningen av Sandtjärnsmagasinet i samband med färdigställandet som ni alla känner till. I denna rapport så beskrivs alla delar. Materialval, utförande och så vidare. När vi gick igenom denna så var det inget som påpekades som bristfälligt. Vissa saker diskuterades men godkändes i slutändan.

Så vad är det vi står inför nu då? frågade Susanne.

Det verkar som om pressen har uppgifter om att Sandtjärnsmagasinet har brister i konstruktionen. De har läst och tolkat rapporten från slutbesiktningen på ett sätt som gör att den visar på allvarliga konstruktionsmissar.

Peter blev avbruten.

Vi måste förneka, sa Johan Karlsson med en hög, gäll stämma.

Peter visste att Johan bara hade ett intresse i tankarna, att rädda sitt eget skinn. En riktig ynkrygg till karl, som aldrig borde fått sitta i en styrelse.

Susanne tog till orda.

Har vi missat något uppenbart själva? Vi måste analysera om det ligger någon sanning i detta och hur allvarliga dessa brister i så fall är och om det finns någon risk att magasinet faktiskt kommer att brista inom en snar framtid?

Besiktningen måste tas på allvar och allmänheten bör varnas, vi har ändå ett humanitärt ansvar! sa Peter medan han såg sig omkring för att se om någon av styrelsens medlemmar höll med. Ingen av dem mötte hans blick utan plockade istället med sina pennor och mobiltelefoner. Han skakade på huvudet och strök sig i pannan. Dessa människor brydde sig bara om att inte själva behöva stå till svars. Trots att det faktiskt fortfarande fanns en möjlighet att påverka utgången genom att varna och kanske evakuera.

Peter fortsatte. Jag kommer inte att hålla tyst. Det har redan gått lång tid sen vi fick kännedom om besiktningsrapporten och vi har inte agerat på något sätt! Jag avgår med omedelbar verkan om vi inte gör något nu!

Pannan blev fuktig och det hettade i ansiktet, men rösten förblev stadig trots att frustrationen börjat växa.

Lugn, lugn, det finns ingen anledning att hoppa till sådana drastiska beslut. Låt oss resonera om hur vi ska gå vidare, sa Susanne.

Hon var bra Susanne, han förstod varför hon var vald till ordförande. Lugn och med en utstrålning som visade att där fanns pondus och skärpa. Hon var ingen som blev översprungen av någon. Han hade sett många försöka men de hade fått foga sig. Hon hade en naturlig utstrålning av ledarskap. Han hade inte tidigare sett många kvinnor besitta hennes egenskaper men just nu tvivlade han över hennes lämplighet.

Så vad är det ni säger då? Vad mer behöver ni veta för att förstå att vi måste gå ut och varna allmänheten? Det är allvar och människoliv kommer att påverkas av våra beslut!

Ingenting har hänt och våra tekniker säger att allt ser bra ut. Enligt dem så finns inga tecken på att magasinet ska brista. Men allt regnande förbättrar förstås inte situationen just nu.

Hörde han en vändning, att de skulle skylla på regnet?

Susannes telefon ringde och hon vände sig bort innan hon svarade. Det gick inte höra vad som sades på andra sidan och Susanne svarade så tyst att han förstod att detta inte var för deras öron. Det var ovanligt för annars skar hennes röst igenom allt. Hon vände sig tillbaka mot dem och tryckte bort samtalet.

Det var en av teknikerna som ringde och berättade att det kommit signaler från ett par sensorer om ovanligt flöde på ett ställe i magasinet. Han var på väg dit nu och återkommer när de undersökt närmare. Men det finns fortfarande ingen anledning att springa till pressen. Nu avvaktar vi tills vi har mer fakta att ta beslut utifrån. Fram till dess och det borde inte ta längre tid än ett par timmar så bemöter vi pressen med tystnad och så snart vi har fått fler besked träffas vi igen för en utvärdering.

Alla nickade samstämmigt innan de plockade upp sina telefoner för att kolla om de hade missat något av vikt. Peter tittade på Susanne och när hon mötte hans blick, såg han en gnutta oro eller var det bara inbillning? Att någon mer än han skulle känna oro.

Det var läge att försöka rensa huvudet. Irritationen växte medan han gick tillbaka till sitt rum. Han stängde fönstren innan han började ta av sig kostymen och knäppa upp skjortan. Han längtade verkligen till att få springa slut på sig, det var då han kunde rensa huvudet. Att i löparspåret få känna hur hjärtat slog hårt under bröstbenet och luften bränna i strupen. Sprang han för långsamt fortsatte de jobbiga tankarna att snurra. Endast maximal belastning fungerade för att han skulle få en klar fräsch hjärna som tänkte kvickt och rationellt. Han hade alltid en väska med löparkläder och löparskor på kontoret. När pressen var hård fanns det inget bättre sätt för honom att lätta på trycket och sedan komma tillbaka med antingen mer tålamod eller en ny lösning. Båda delar skulle behövas i detta fall. Han klev ut genom dörren och kände sig tacksam över att bli träffad av svala regndroppar i ansiktet, det var nästan som att tvätta hjärnan och skölja bort allt som störde. Han började lunka för att värma upp de stela musklerna, hans hud knottrade sig när luften kröp in genom de tunna kläderna men det störde honom inte. Han skulle snart vara ångade varm. Ljudet från skorna mot den blöta asfalten och den rytmiska andningen lugnade, redan efter ett par kilometer spred sig en behaglig känsla i kroppen. Han vek in på skogsstigen och lät fötterna finna sin plats mellan rötterna. Han behövde inte titta ned, den här stigen var välbekant. Synen var fäst långt fram och känslan av att flyta över marken fick honom att le, han njöt av belastningen och mjölksyran som redan började göra sig påmind. Den euforiska känslan som omslöt varje cell spred sig som en löpeld genom kroppen och han njöt av varje ögonblick. Skogen öppnade upp och där låg det, Sandtjärnsmagasinet. Allt såg ut som vanligt, en bil stod vid kontrollplatsen bakom staketet till höger. Förmodligen den tekniker som skulle göra en okulärbesiktning av magasinet. Han fortsatte och vek av till vänster en bit bortanför kontrollpanelen och in i skogen igen och lät benen trumma på. Han såg en röd gammal Passat stå parkerad på en skogsbilväg, förmodligen någon som var ute och promenerade. Han mötte ofta folk här ute. Stigen var tung och blöt och smaken i munnen började bli metallisk, ett klart tecken på att han låg nära sin maxbelastning, han log. Han pressade på lite till de sista kilometrarna tillbaka och gick rakt upp till sitt kontor och in i duschen. Hans mobil som låg på en pall utanför kabinen började ringa och han såg att det var Susanne. Han skyndade sig att bli klar och klädde sig innan han ringde tillbaka, nu skulle han kanske få veta hur det faktiskt var med magasinet.

3

Sebastian Basse Karlsson satt i sin svarta Citroën en bit söder om Norsjö, ett område han kände till väl. Bilen hade han köpt för två år sedan då livet varit på topp. Den hade två säten med ett skåp baktill som lätt rymde några båtmotorer, barnskotrar eller ett helt gäng tv-apparater, den perfekta bilen att frakta saker i som man inte ville skulle synas. Han hade många gånger gjort nattliga besök i fritidsstugor, förråd och företagslokaler som fanns i trakten, kört på varje liten väg och tillräckligt bred skogsstig i jakt på fynd som han skulle kunna sälja.

Ett disigt regn mer som en tät dimma än tydliga droppar hängde i luften. Nederbörden smattrade inte ens mot framrutan utan la sig som en hinna över glaset. Vid sidan av vändplanen stod granar tätt med hängande lavar och den fuktiga mossan på marken liknade böljande grå och gröna moln. Framför honom låg Kvammartjärnen, även kallad Fågeltjärnen av lokalbefolkningen. Vattnet var en viktig häckningsplats för fågellivet visste han. Onödigt vetande som han kom ihåg från sin barndom och utflykter han gjort med sin mamma och morfar.

Han lutade huvudet mot nackstödet och slöt ögonen, tankarna vandrade tillbaka till utflykter, fisketurer och känslan av en bekymmerslös barndom blandad med doften av diesel, nygräddade kanelbullar, grillkorv, tjära och morfar. Basse skakade på huvudet, han behövde hålla fokus.

Han slog av tändningen, knäppte upp bältet och öppnade dörren. Sa till Satan, som var hans rottweilertik, att hoppa ut. Den råa luften fick honom att rysa och ruska på sig när han lämnade bilens varma kupé. Han tog några kliv från bilen innan han drog ner gylfen och började rita cirklar med pisset. Det uppstod ett porlande ljud som ändrade karaktär när han flyttade strålen över stenarna och gruset på marken. När han var färdig tog han fram Coca Colan han tagit med från den senaste stugan han besökt. Den svarta söta drycken rann nedför strupen, släckte törsten och gav energi. Det var många timmar kvar innan han skulle få vila. Satan som var en renrasig och respektingivande rottweiler betedde sig mer som en spiskatt än en vakthund och skyndade sig att pinka innan hon gnydde för att få komma in i bilen igen. Han öppnade dörren och lät henne hoppa upp medan han muttrade.

Du är då inget att hänga i julgran, helt värdelös som vakthund. Bullhund är det enda du duger till.

Hon svarade genom att ruska av sig regnet på förarplatsen innan hon satte sig på passagerarstolen och flåsade så rutorna immade igen.

På senaste stället, en industrilokal mitt ute i ingenstans, hade det funnits folk. Vad gjorde de där, det var ju mitt i