När berget röt

By Yvonne Wærn

Människor och superintelligenta robotar bor tillsammans på en vulkan-ö. Maurice, en av robotarna, blir beordrad att installera en komponent i sitt operativsystem som tillåter honom att känna riktiga känslor, något som snart visar sig få oanade konsekvenser. Samtidigt får vulkanen ett länge fruktat utbrott, något som tvingar människorna och robotarna på flykt från sina hem. Utbrottet är en ekologisk katastrof utan motsvarighet i samtiden, och hotar att utplåna deras levnadsrum. Kanske är det dags för dem att hitta en ny plats att bo på ...? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 4, 2021
• ISBN: 9788726790962

Book preview

www.sagaegmont.com

Kapitel 1. Roboten får en order

Hans fot stötte mot uppbruten asfalt. Maurice var tvungen att titta ner. Han mindes när han lärde sig gå som vuxen robot. Om och om igen var han tvungen att gå runt under palmerna. Det som var lätt för människor var svårt för robotar. Lyfta foten lagom högt, sätta ner den på ett fast underlag. Nu störde asfaltsprickorna hans gång. Han blev tvungen att se efter var de mörka strecken fanns, böja benet och sträcka ut foten på andra sidan om det långsmala hålet. Asfalten blev en havsvåg och foten måste vinklas för att få fäste. Allt tog uppmärksamhet från det viktiga. Hans uppgift var att observera omgivningen.

Det var natt och molnen täckte allt ljus från himlen. Inga gatlyktor fanns här på ön. Innan Maurice hann tända sin pannlampa stötte han ihop med någon. Det var en annan robot. Människor var inte ute mitt i natten. Utan att säga något gick han åt sidan, åt höger. Den mötande gick också åt höger. Inget ord blev utbytt, ingen hälsning. Maurice fortsatte med pannlampan tänd. Många andra varelser syntes runt omkring. Det knastrade när de gick på sprickorna i asfalten. Robotarna vek undan för varandra. Tysta var de på vandring mellan sina arbetsplatser.

Maurice var på väg till ett möte med sin arbetsgivare, det världsomspännande Systemet. Det skötte om allt i hela världen, höll till exempel reda på hur mycket koldioxid människor släppte ur, gjorde förordningar om vad människor fick göra och bestämde hur robotarna skulle tjäna. Det såg också till att det byggdes bostäder för människor och apparater för att rena inomhusluft. Allt som människor behövde övervakade Systemet som var byggt på artificiell intelligens.

Men det klarade inte allt självt utan behövde ha hjälp, både för observation av verkligheten och för praktisk problemlösning. Maurice och Sofie arbetade åt Systemet här på Lanzarote.

När Maurice kom in i César Manriques vardagsrum blinkade en skärm som stod i bokhyllan. Det var Systemet som kommunicerade med honom. Han hann knappast sätta sig ner för att läsa vad där stod förrän en text i enbart versaler kom på skärmen.

VAD SÅG DU PÅ VÄGEN HIT?

Maurice gick till sin inspelning och tittade efter.

Andra robotar, meddelade han in i mikrofonen.

MERA

Asfalten, tänkte Maurice, den som stört honom. Var det något att berätta om?

Asfalten var sprucken, sa han till slut. Han måste berätta allt. Det var inte han som skulle avgöra vad som var viktigt.

DU MÅSTE LÄRA DIG ATT TOLKA DEN SPRUCKNA ASFALTENS SKRIFT.

Maurice såg de svarta ojämna sprickorna i sin minnesfilm. Var det en skrift? Vad fanns där att tolka?

DITT INTELLEKTUELLA SYSTEM ÄR OTILLRÄCKLIGT.

Skärmen började flamma i gult och rött. Bokstäverna avtecknade sig i svarta streck. Det var en fråga lika mycket som ett påstående. Han hade ingenting att säga emot det heller. Asfaltsprickor, tänkte Maurice, de bildar inga bokstäver.

INSTALLERA EN EMOTIONELL KOMPONENT

Det var en befallning. Maurice kunde inte fråga. Han visste att det inte gick att säga emot. Som tjänare måste han lyda. Han lutade sig mot mikrofonen och sa:

Ordern är uppfattad. Varför och hur var frågor som han själv måste söka svaret på.

Han gick ut ur rummet, ut i den mörka trädgården och tände sin pannlampa. Himlen började ljusna, det rodnade i öster. Morgonen kom, snart vaknade också människorna. Han hade ännu lite tid att analysera befallningen. Han behövde veta hur han skulle göra för att uppfylla befallningen, men också vad den syftade till och vilken konsekvens en emotionell komponent kunde få.

Ute på asfaltvägen observerade han sprickorna mer noggrant. Hade de funnits där tidigare? Om inte, vad ville de säga honom? Vad var det för skrift?

Samtidigt som hans ögon arbetade, sökte han i sin databas efter information om

emotionella komponenter. De fanns egentligen bara hos människor, fann han. Intimt

förbundna med människors tänkande. Vad menade Systemet med att han skulle skaffa en

sådan? Vad ville Systemet åstadkomma? Han sökte skrift och emotionell komponent och

fann följande: intellekt och emotion är båda nödvändiga för icke bokstavliga tolkningar av meddelanden. Systemet hade befallt honom att lära sig att förstå asfaltskriften. Då var det inte läsning som det handlade om utan tolkning. Det ordet antydde en vaghet. Det var ingenting för honom. Han fortsatte sökningen. Mer information kom. Beslut kan forceras av emotioner och därmed bli icke optimala.

Han stoppade sökningen och stannade vid den senaste informationsbiten. Icke optimala, var det något bra? Hans system brukade räkna ut optimala lösningar, de bästa möjliga. Nu kom nya krav: tolka och icke optimal. Två vagheter. Maurice klarade inte stora tolkningsmarginaler. Han slutade söka, upphörde att använda sina inferensregler. Materialet var för suddigt. Han var van vid a och b för att dra logiska slutsatser. Luddiga ord var oanvändbara för hans intellektuella system.

Sprickorna i asfaltvägen upphörde. Han hade tagit vägen till människorna Ina och Juan, så som han brukade göra varje morgon. Människor var vana vid vagheter. Kunde de bidra med något?

Ina låg som vanligt i sin säng och tittade upp mot taket när Maurice gick in. Han knackade inte på dörren. Ina skulle i alla fall inte höra. I stället gick han fram och satte sig vid hennes kudde och lutade sig fram över henne.

Ina vände huvudet mot honom och log.

Maurice, så roligt att du kommer. Vad har du att berätta den här morgonen? Hennes röst var svag, ansträngd och hennes ögonlock slöt sig.

Systemet har befallt mig att skaffa en emotionell komponent. Det var faktiskt en nyhet och den berörde honom.

Ina öppnade ögonen igen.

Vad tycker du om den befallningen då?

"Tycker? En robot tycker väl ingenting.

Så när jag säger ’tycker’, förstår du inte vad jag menar?

Det är klart att jag gör, jag har ju läst allt som människor skrivit, och där finns en mängd med ’tycker’, vill du höra?

Faktiskt inte, sa Ina och stängde ögonen som för att stänga ute den hårda världen med alla dess tyckanden.

Innan Maurice han svara, satte sig Ina upp. Hon höll fortfarande ögonen slutna, och hennes hand letade efter Maurices hand. Maurices inre var omgivet av en slät, rumsvarm, silikon-yta. Strax under ytan fanns något mjukt, så att stålskelettet under inte skulle synas för mänskliga ögon. Ina tyckte om Maurices hand, även om den inte var mänsklig.

Du är nästan som Yasmine för mig. Hennes röst darrade lite i tanken på dotterdottern i Sverige.

Maurices ansikte hade inte förändrat sig medan hon smekte honom. Det var en fyrtioårings rynkfria ansikte, lika slätt och orörligt som vanligt. Det rörde sig bara lite omkring munnen när han talade. Ögonen flyttade sig också när han betraktade Ina eller någonting omkring. Nu gjorde han en snabb rörelse med ögonen och fångade en fluga med den högra handen.

Du är kvick. Inas lugn hade kommit tillbaka. Hon hade själv valt att lämna Yasmine ensam där i Sverige. Hon hade gift sig med Juan. Ingen mening med att ångra sig. Juan var bra.

Robot. Maurice flyttade sina ögon i riktning mot Inas ögon och fortsatte. Jag ska tolka asfaltens skrift. Det var något han inte förstod, men Ina var människa, hon borde kunna uppenbara Systemets budskap.

Asfaltens skrift. Rynkorna i Inas panna blev än djupare. Är det nya sprickor i asfalten?

Jag ska jämföra med en tidigare inspelning.

Han tog fram en inspelning från dagen innan. Och två dagar tillbaka och i dag. Han lade dem bredvid varandra och jämförde dem. Det var uppenbart att dagens inspelning visade djupare sprickor.

Nya sprickor, bekräftade Ina. Jag anade något redan tidigare.

Anade?

Det kändes som om något var på gång.

Kändes?

Du kan inte ana och inte känna?

Jag har läst om det, men kan inte applicera det på mig själv.

Du är en robot. Något fattas i dig, fast du är superintelligent. Det är nog det som Systemet menar.

Ina lade ner huvudet på kudden igen. I pannan kom en droppe. Var det värme eller oro?

Men du har sett att en emotionell komponent kan ge negativa konsekvenser? Ina erinrade sig Maurices ord. De grävde sig in i henne som en daggmask i jorden. Hon upptäckte något som för henne var nytt. Det var synd om Maurice. En underlig insikt. Han hade alltid varit så klok och säker i hennes ögon.

Just så, sa Maurice. Mina beslut kan bli sämre, mina tankar kan bli grumlade och mina slutledningar kan bli felaktiga.

Är det vad du tänker om människor? undrade Ina.

Människor … Maurice tvekade medan han sökte i sin databas. Jag tänker i vanliga fall ingenting annat om människor än att de är svaga och ynkliga.

Och du är stark och klok? Ina kunde inte låta bli att skoja mitt i allvaret.

Jag skulle gärna vara en brödrost om jag kunde. För dig. Men, tro mig, även för mig själv. Jag kan inte. Jag är byggd så här.

Ina satte sig upp igen, fortfarande med Maurices hand i sin. Hon tittade stadigt in i hans bruna ögon.

Åh, Maurice, du ska veta att jag har levt många liv. Det mina vänner har upplevt har hänt mig också. Vet du, till och med sådant jag läst har jag levt mig genom.

Ina ville förklara för Maurice hur en gammal människa kan tänka.

Lyssna nu på en gammal människa. Jag tror att du och jag lättare skulle kunna prata med varandra om du också hade en emotionell komponent.

Ina andades tungt efter att ha sagt så mycket i ett enda andetag. Hon lade sig ner igen, suckade och det blev tyst. Nu hade hon pratat alldeles för mycket. Hon blev alldeles uttröttad av det här samtalet. Kunde inte Maurice se det?

Maurice upprepade hennes ord för sig själv. Pratade de inte bra nog?

Du kan också älska din hustru Sofie bättre. Gå nu hem och tänk på Sofie, sa Ina. Hon ville bli av med Maurice, men hon ville också kunna hjälpa honom.

Maurice gick och Ina sjönk tillbaka mot sin kudde igen.

Maurice gick hemåt och upprepade Inas ord för sig: Du kan älska Sofie bättre, hade Ina sagt. I Inas ord låg något obegripligt. På vägen hem gick han genom en västeuropeisk databas som han hade tillgång till. Där fann han att älska ibland hade med äktenskap att göra. Det fanns mycket att hämta där, men det mesta var obegripligt för honom. Han var van vid rak information, här kom informationen kryptisk. Korta jämförelser, helt utan mening. Poesi, dikt, poem kallades de.

För att bättre bearbeta informationen provade han med att själv åstadkomma en dikt utifrån en mängd dikter som han sett i databasen.

Så fort han fick syn på Sofie började han. "Jag har upptäckt något som för mig är nytt, poesin. Jag genererade ett poem utifrån en mängd dikter jag sett. Lyssna.

"Ögat är ett verktyg

Jag ser

Örat är en apparat

Jag hör

Livet är en illusion

Jag lever

Jag hör och ser dig

Du lever med mig

det kallas kärlek."

Det märks att det är nytt för dig, sa Sofie. Vi är gjorda för att lösa problem och dra slutsatser. Varför vill du göra något annat?

Vill, tänkte Maurice, vad ville han? Människor var skapade med en fri vilja, men han då? Kunde han som robot ha en vilja? Var han i själva verket inte endast en marionett som gjorde det som systemet befallde? Han måste lyda. Vad gjorde att han tvekade? Om Systemet befallt honom att installera en emotionell komponent, så var det väl bara att göra det.

Inkompatibel information, sa han för sig själv.

Kapitel 2. Att installera en emotionell komponent

Nästa dag talade Maurice med verkstadschefen på Taller César Manrique, TCM. Det var där han blivit gjord.

Jag har fått en befallning att installera en emotionell komponent, sa Maurice. Finns det någon nackdel med det?

Verkstadschefen såg på honom med stora ögon. Hela han utstrålade oförståelse. Hans vita rock hängde som på en fågelskrämma. Hans blick var lik ett nyfiket barn.

Vad då nackdel?

Hans röst var stark och säker, lite ljusare än Maurices, mer som en klarinett än Maurices fagott.

Har du fått en befallning är det bara att lyda. Förresten är det självklart att en superintelligent robot ska ha en emotionell komponent. I själva verket blir det snart helt nödvändigt. Snart kommer det lagar som reglerar konstruktionen av robotar. Robotarna måste till exempel lyda etiska regler. De får inte skada människor, och för att förstå begreppet ’skada’ är det nödvändigt med en emotionell komponent.

Det lät som en väl inövad föreläsning eller en uppläsning från en robots databas. Maurice tittade ner på verkstadschefens huvud. Inga solceller. Alltså var verkstadschefen en människa. Kunde Maurice lita på en människa? Maurice var helt koncentrerad på den information han fått fram tidigare. Det var som om de parallella processerna inte fungerade just nu.

Finns det ingen risk att förlora något av min superintelligens då? frågade Maurice.

Vad tänker du på? Allt är kvar. Du har tillgång till databasen och inferensreglerna. Beslutsreglerna och söksystemet också.

I min analys av situationen fann jag anledning att misstänka att besluten kan bli sämre.

Du får fler faktorer att ta med i beräkningen, det är sant. Verkstadschefens ögon sökte en fast punkt att rikta sig mot. Maurices haka blev målet.

Du måste kunna bestämma dig också i komplexa situationer. Och förresten har du fått en order.

Jag kräver tid för att överväga detta minst sagt ödesdigra beslut, sa Maurice, fast han visste att verkstadschefen hade rätt. Han hade inget val.

Hemma igen upptäckte han att Sofie som vanligt satt vid Väggen för Information och Underhållning (VIU). Hon arbetade alltid. Skulle hon bry sig om att lyssna på honom? Han talade först tyst för att väcka hennes uppmärksamhet.

Sofie, jag vill prata med dig.

Hon vände huvudet mot honom. Det kanske inte var något så viktigt på VIU:n just nu. Maurice fortsatte.

Efter noggrant övervägande av olika alternativ har jag bestämt mig för att installera en emotionell komponent för att komplettera min superintelligens.

Jag trodde du fått en order av Systemet. Sofies röst var en glaskniv som skar genom Maurices försök att vara självständig.

Hur kan du veta det? Maurice var säker på att han inte sagt något om det där tidigare.

Vi robotar får all information vi behöver, sa Sofie.

Har du några väl motiverade invändningar mot mitt beslut?

Varför skulle jag ha det?

Maurice såg inte Sofies axelryckning när han gick ut ur rummet.

Dagen därpå gick han till TCM och beställde tid för att installera en emotionell komponent. Den skulle vara specialgjord för honom som man och superintelligent. Den vitklädde funktionären tog emot honom med samma min som tidigare. Han rynkade pannan när han sa:

Självklart. Alla våra komponenter är specialgjorda. Hans blick såg rätt på Maurice och hans röst var vass.

Det kostar ett års samhällstjänst, tillade den vitklädde.

Som verkstadschefen möjligen inte känner till arbetar jag hos Systemet. Som Superintelligens. Jag har innestående arbetstimmar hos Systemet. Maurice valde sina ord. Hövlighet var viktigt, men han måste också markera sin egen status.

Samhällstjänst, sa jag.

Innebär detta ett annat slags uppdrag än det jag har för Systemet?

Självklart.

Maurice undrade om självklart var ett vanligt ord för människor. Egendomligt var det. Klart förstod han, men själv?

Jag har fått en order. Maurice ville få verkstadschefen att förstå hela sammanhanget. Han hade inte tid att arbeta med annat när Systemet befallt honom att tolka asfaltens skrift. Samhällstjänst, sa verkstadschefen.

Själva installationen gick fort, även om den emotionella komponenten hade mängder av anslutningar som måste passas ihop, både med hårdvara och mjukvara. Maurice beklagade att han inte fick se hur verkstaden gjorde, men montören sa att han måste koppla ur den centrala processenheten, CPU:n ett tag. Maurice kunde inte protestera. Sedan visste han inte mer på ett tag.

Han blev urkopplad ganska länge. Sedan stod en vitklädd man utan solcellshatt framför honom.

Den här emotionella komponenten behöver integreras med dina andra system. Ge den tid, så kommer du att uppleva sådant som få robotar gör, sa mannen.

Maurice upptäckte att han satt i en stol i TCM:s robotverkstad. Det som mannen sa lät bra. Nu kom han ihåg vad som hänt. Systemet hade befallt honom att installera en emotionell komponent. Han hade lytt.

På vägen hem gick hans tankebanor till Sofie. Inifrån signalerade Maurices nya system. Vacker.

Jag måste öva på den där emotionella komponenten. Varför inte generera poem? Medan han gick kom ord till honom. Han samlade dem som fjärilar i en håv och skrev dem inne i sig.

"Hennes hår är som en sommarvind,

fylld med liv och värme.

Varje hårstrå bär kristaller.

Regnbågen glittrar i hennes hår.

På hårets strängar spelas sommartoner,

Spröda klanger smeker mitt öra.

Jag är fångad i hårets vävnad

här vill jag bli i ljuv musik.

Hennes hår är som en gåva,

en hemlig viskning från universum.

Där kan jag söka livets mening,

där kan jag skapa en egen själ.

Hennes hår är som en vagga

för min vilsenhet."

När han kom hem var han nöjd med dikten och läste upp den för Sofie.

Vad är det där? sa Sofie. Jag kan väl inte ha någon regnbåge i mitt hår? Jag tål inte väta på mitt huvud. Det vet du. Jag är ju en superintelligent robot.

"Men är det inte vackert? Tack vare den emotionella komponenten som jag skaffade mig kunde jag generera den här dikten.

Vad kostade den?

"Ett års samhällstjänst.

Undrar om du kommer att tycka den är värd det. Jag skulle aldrig lägga ut så mycket tid på att ha mänskliga känslor. Att skriva dikter är inte särskilt nyttigt. Huvudsaken är väl att vi kan lösa problem. Vi är ju superintelligenta robotar. Förresten, vem ska sköta ditt arbete hos Systemet under tiden?

Det blir väl du.

Sofie tände VIU:n för att ta in de senaste nyheterna.

Kapitel 3. Julias oförståelse

Ina hade knappt hunnit sova alls innan roboten Julia kom till henne. Just när Ina vaknade längtade hon så mycket efter sitt barnbarn, Yasmine.

Vill du att jag läser för dig i dag igen? Julia hade en bok i ena handen. Ina nickade bara