Den sista jätteödlan

By Yvonne Wærn

Ingen får höra skriken när den lilla berberflickan Anya föds. Nyfödda flickor är inget som romarna har någon nytta av. De kan ändå inte bli soldater. Men redan från början är det de romerska herrarna som styr hur Anyas liv ska bli - och när hon bara är några år gammal blir det bara värre. Efter ett uppror utsätts berbernas by för en brutal attack där Anyas far, hövdingen, mördas. Bestraffningen tar dock inte slut där.Hela Anyas by, en samling människor, som aldrig tidigare sett havet, förflyttas plötsligt till en okänd ögrupp långt bortom horisonten. Där är allting annorlunda. Den kanariska naturen skiljer sig totalt från oasen de kommit ifrån, och dessutom bor där redan ett annat folk. Anya och hennes familj har blivit ofrivilliga inkräktare. Men mitt i allt kaos hittar flickan något som får henne att glömma allt annat: en liten nykläckt ödla... "Den sista jätteödlan" är en historisk roman där vi får följa en flickas uppväxt under romarnas förtryck, från stunden då hon föds tills dess att hon själv blir mor. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 8, 2022
• ISBN: 9788728244944

Book preview

Yvonne Wærn

Den sista jätteödlan

SAGA Egmont

Den sista jätteödlan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Yvonne Wærn och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728244944

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Främlingar härskade

Tindara var på väg att föda och önskade sig ur sin vånda. Hon satt på huk med stöd av sin syster medan krystvärkarna skakade hennes kropp.

Mor, sa hon mellan skakande tänder, varför räddade du mig från romarna? Nu är det jag som inte får skrika.

Hon visste att det som trängde sig ut mellan hennes lår var en del av henne. Aldrig skulle hon låta det dödas av romare.

Prata inte så mycket! sa hennes syster otåligt. Kvinnorna omkring suckade i en gemensam, nedärvd kvinnosmärta. Azaro, fadern, satt utanför tältet, orolig och otålig. I samma ögonblick skakade Tindaras kropp en gång till och något outhärdligt spände ut det heliga mellan hennes ben. Hennes syster Mériamon höll henne hårt under armarna, en av kvinnorna runt Tindara stack in en arm mellan hennes lår, en annan stoppade en trasa i hennes mun. Tindara bet i trasan och skriket kvävdes som trummans dån när man lägger handen på den.

Första gången är värst, sa kvinnan med trasan.

Här kommer en hårtofs, sa kvinnan med handen mellan Tindaras ben.

Några ryckningar till och kvinnan lirkade ut en blodig klump ur Tindaras sköte.

En flicka! ropade kvinnan.

Tindara visste genast vad som behövde göras. Hon pekade på lindorna som låg vid hennes sida. Kvinnorna gjorde sig beredda att gömma det farliga tecknet på barnets kön. Det dröjde inte länge förrän ett högt ljud från den nyfödda splittrade nattens tystnad och väckte några hundar ur deras jaktdrömmar. Hundarna sparkade med benen innan de somnade igen.

Azaro, fadern, väntade otåligt utanför tältet när en kvinna kom ut och berättade nyheten för honom.

Anya, musik, ska hon heta, log Azaro, när han lyssnade till sin dotters sång. Leendet byttes snart till en rynkad panna. Han såg sig om. Ingen romersk soldat i närheten. Han ställde sig upp, färdig att försvara sin förstfödda.

Medan kvinnorna städade undan efter barnafödandet såg han själv till att alla spår försvann. Tindara satte flickan till bröstet för att tysta hennes egendomliga skri, och Azaro stack en käpp i en hund och fick den att yla. Så räddade de barnets liv. Länge skulle Tindara få gömma både sig och Anya. Så knöts mor och barn ihop och så blev Anya annorlunda.

Den romerske förvaltaren bodde en bit utanför byn. Det var för långt bort för att han skulle höra barnaföderskors stönande eller nyföddas första skrin. Hans hus var omgivet av skuggande träd. Den bästa platsen i närheten av Tindaras by hade han valt för sin bostad. Visserligen lät han arbetarnas getter komma och dricka av vattnet, men han gjorde det inte gärna. Han kunde inte heller förbjuda byborna att hämta vatten där, oasen hade tillhört dem i generationer. Hans romerska herrar befallde honom att beskatta byborna. Berberna sa de nedlåtande, de främmande. För egen del tog han gärna betalt in natura av de unga vattenhämterskorna, och också hans tjänare lägrade gärna de bredhöftade och ljushyllta berberna. Kvinnorna försökte hämta vatten när han och hans tjänare sov. De ville inte släppa främmande till sina sköten.

Det gick några år. Tindara gömde Anya i kläder för att dölja hennes kön. Anya förstod ännu inte att hon var annorlunda. Flicka eller pojke, det spelade väl ingen roll?

Snart kom Tindara att vänta ännu ett barn. Den här gången skulle det bli annorlunda, anade hon.

Azaro arbetade med att utvinna säd ur den torra marken, tillsammans med andra bybor. För sin familj arbetade han gärna, men vad hade de främmande med frukten av hans möda att göra? Han blev allt argare ju mer han slet. När solen sken på hans kropp svettades han förgäves. Hans muskler värkte för andra. En dag slutade han gräva, slängde sin spade och ställde sig upp.

Det här går inte längre! skrek han. Varför arbetar vi åt andra herrar? Våra familjer behöver våra händers skörd mer än de välgödda härskarna!

Flera dagar gjorde han på samma sätt, och varje gång ställde sig ytterligare någon man upp och kastade ifrån sig spaden.

På kvällarna samlades byborna och ibland talade Azaro till dem. Alltid slutade han med meningen: Bort med romarnas ok, vi är imazighen, det fria folket!

Tindara var stolt över Azaro när han talade till de andra. När han blev sedd och hörd föll också beundran över Tindara och barnet. Anya, den förstfödda, skulle bli en stark människa med en sådan far. Hon var född som flicka och uppfostrad som gosse. Det var inte många som kunde mäta sig med henne, hur liten hon än var.

Tindara hade fullt upp att göra med att mala mjöl av det som kom från fälten, att laga mat och hämta vatten. Dessutom måste hon göra kläder åt familjen och se till att Anya inte sprang i vägen för någon arbetare eller soldat. Det var varmt och Tindara var tjock. Snart skulle nästa barn komma.

En kväll kom förvaltaren för att mäta ut romarnas skatt. Han red högt uppe på en elefant. Ingen vågade göra något åt honom. Elefanten var stor och tung. Han styrde elefanten mycket nära en oansenlig bostad. Kvinnan var så liten vid kokhärden och barnen så obetydliga där de lekte i sanden. Alla arbetare hade lämnat sitt knog ute på fälten. Byborna måste lägga en stor del av skörden i säckar bredvid elefanten. En av förvaltarens tjänare lyfte upp säckarna till stora behållare som var fastbundna vid elefantens sidor.

Förvaltaren kom nu förbi Tindaras hem. Hon såg förskräckt på det enorma djuret. Dess fot var lika stor som hela Anya. Skräcken för romarna grep tag i Tindara. Hon glömde att Anya var utklädd, rusade mot barnet och drog henne till sig. Det var ingen skam att vara rädd för en romersk soldat, inte heller för en elefant.

Förvaltaren räknade säckarna och skrek några obegripliga ord innan han vände elefanten, som långsamt skred genom byn.

Azaro darrade där han stod vid sitt hem. Vreden spände hans kropp till en bågsträng som brast när elefanten vände sig om. Med ett rop rusade han efter elefanten. Andra män följde honom. Medan Tindara såg på, hann männen i kapp elefanten. Vad de gjorde där långt borta såg hon inte, men männen kom tillbaka med många säckar säd. Det var ett bra tillskott till senare, när säden inte växte längre. För länge sedan hade de fått gå hungriga många långa dagar. I sin glädje släppte hon oron för Anya. Inte heller tänkte Tindara på att än värre kunde komma som följd av upproret.

Männen fördelade säden mellan byborna och lade in den i förråden. En del att äta senare, en del att spara till ny sådd. De visste inte att förvaltaren hade större makt än Azaro, starkare vapen än elefanten. Den romerske förvaltaren hade inte bara ett främmande språk, han tänkte på ett annat sätt, och byborna förstod inte hur illa det kunde gå om de utmanade honom.

2

Straffet

Senare kom romerska soldater till byn. De kom på kameler och hade långa knivar och piskor med sig. Utan att säga något gick de direkt ut på fälten. Där arbetade männen med att gräva fåror för den nya sådden. Azaro visade var fårorna skulle läggas, han kontrollerade att de blev raka och nickade uppmuntrande åt de grävande männen. Han var ledaren, men han lade inte märke till soldaterna.

Utan att göra något oväsen gick soldaterna fram till Azaro. Innan någon förstod vad som skulle komma, hände det. Två soldater höll i Azaro och en tredje högg av honom huvudet med en lång kniv. Ett enda hugg och huvudet var av. En soldat fångade elegant upp det och placerade det på änden av den blodiga kniven. Azaros kropp föll till marken medan den sparkade med benen som en nackad höna. Medan några av arbetarna överrumplade tittade ner på de sorgliga resterna av Azaro, hindrade soldaterna de andra att göra motstånd. Förtvivlat slog arbetarna med sina hackor mot soldaterna, de kämpade emot, men där var för många romare. En soldat höll i en man, en annan öppnade hans mun. Sedan skar han av halva tungan.

En efter en fördes männen fram till den som skar av tungan. En tungbit efter en annan föll ner på den torra jorden. Blodet vätte jorden tills det blev en våt grop. Där skulle bara blodsäd kunna gro. Blodplantor, röda och onda skulle komma upp ur den gropen. Männen föll ner på marken av smärtan. De skrek, men de fick inga ord ur sin mun.

Skriken nådde ända till byn och då kom kvinnorna rusande. Soldaterna tog tag i kvinnorna och de fick o ckså s ina t ungor avskurna. Ännu mer blod rann i nya fåror. Kvinnoblod kunde ge rik skörd. Kvinnoskrik skrämde inga kameler. Barnskriken blandade sig med de andra.

Förskräckta tryckte sig småbarnen intill sina skrikande mödrar. Aldrig förr hade de hört sina föräldrar föra sånt oväsen. Då vågade de inte gå nära blodet, med skräckstela ben ryggade de från kame-ler och soldater. De kände inte igen sina blodiga äldre bröder, de satte händerna för ögonen och vägrade att se på de röda öpp-ningar i ansiktet som var systrarnas sargade munnar. Soldaterna hann inte med alla barn. De allra minsta fick behålla sina tungor. De skulle ändå inte kunna berätta vad som hänt.

Tindara tog Anya i handen när hon hörde de omänskliga vrålen. Hon kom sist ut till fältet. Hennes mage sinkade henne. När hon såg den huvudlösa kroppen kände hon först inte igen sin make. Men soldaterna hade satt upp Azaros huvud på en sten bredvid fältet. Det kände hon igen. Hennes smärta blev så stor att hon inte kunde skrika, inte ropa, hon bara föll ner bredvid kroppen och vätte den stympade halsen med sina tårar. Så tyst grät hon, så lik marken var hon att soldaterna först inte märkte henne. När de hörde hennes klagan, lik en fågels dödsskri, öppnade de hennes mun och skar av henne halva tungan. Hennes plåga blev knappt större – hon hade nått sin smärtas gräns.

När soldaterna var färdiga, red de sin väg. Kvar stod byborna med blodiga munnar. Ingenting kunde de säga, ingenting göra. Tysta ställde de sig kring den skakande Tindara. Anya stod bredvid

sin mor. Hon hade inte känt igen sin fars kropp, inte heller det vanställda huvudet. Hon kände att något särskilt hade hänt, att hon nu måste ta hand om sin mor. Hon strök henne över ryggen. Anya knöt sina små händer och slungade glåpord mot soldaterna. Anya var en av få som hade sin tunga kvar. Hon kunde forma ord men bara på tamazight, imazighernas språk. Romarna förstod henne inte.

Den kvällen blev det ingen mat gjord, småbarnen fick gå hungriga, de minsta vägrade ta emot mödrarnas blodstänkta bröst. Till och med hundarna gjorde en stor lov runt de drabbade. De var för annorlunda för att kännas igen som herrar, de lät för främmande. Munnarna var röda hål, smärtan hade förändrat ansiktena, kropparna vred sig i smärta.

Soldaterna kom tillbaka nästa dag. Då gick de in i bybornas förråd och hämtade ut säckar. Allt hittade de, allt bar de med sig. Byborna hade genomlidit en natt i plågor. De orkade inte protestera. Barnen skrek av hunger, hundarna sprang vilsna omkring med svansen mellan benen, getterna bräkte av fulla, ömmande juver. Soldaterna sjasade i väg fåren. Ut på fälten sprang lamm, tackor och baggar och trampade ner den nya sådden innan de, törstiga, vände tillbaka till byn.

Utan att säga något föste soldaterna ihop alla byborna och tvingade dem att gå. Tysta och törstiga, hungriga och trötta gick de, fösta av soldaterna mot norr. Hundarna följde med av vana, getterna av smärta och fåren av törst.

Gumidafe var bror till Azaro. Hans sorg böjde ner honom som en vattentunna, den var tyngre än säcken med säd han hade på ryggen. Han vände sig om och såg bakåt. Där föste några soldater getter och hundar. Gumidafe försökte protestera. Inte djuren, de måste få stanna i sin välkända värld! Men han kunde inte säga något med den skadade munnen. Han gjorde tecken: Nej! Nej! En soldat vände honom och sparkade honom framåt.

Tindara snubblade fram och hennes stora mage guppade. Hon försökte också protestera, men det blev bara gurgel. Gumidafe tog hennes arm och stödde henne. Anya orkade inte trösta längre, där hon stapplade fram bredvid. Anya ville bli buren, hon orkade inte gå, hon hoppade upp mot mamma. Då var Tindara tvungen att skaka på huvudet. En soldat kom fram till dem och lyfte upp Anya. Hon sprattlade emot. Kunde hon förstå att han var en fiende, en främmande? Soldaten satte ner henne igen och skrattade till. Tindara skickade en ilsken blick åt honom, men den förstod han inte. Gumidafe försökte säga: Låt bli min brorsdotter! men det gick inte.

En lång och sorglig rad bildade byborna. Blodet hade slutat droppa, men inte tårarna. Var och en slöt sig om sin smärta. Männen knöt händerna i förtvivlad vrede, kvinnorna lät tårarna torka på sina kinder. Getternas tunga juver slog mot deras ben, hundarna sökte efter sina familjer, kameler gungade med tunga säckar hängande vid de magra sidorna, medan fåren förvirrade spred ut sig längst bak.

De fördes långa vägar bort från byn. Smärta och törst, hunger och utmattning lämnade de svagaste kvar i sanden. Gumidafe gick viljelös, Tindara lät fötterna gå av sig själva. Svårast var det för de minsta, bland dem Anya. Till sist godkände hon Gumidafes arm.

Raden med människor tog sig fram, dag efter dag. Natten var kall och lindrade munnarnas smärta, fötternas pina och kroppens utmattning. Själarnas vånda kunde ingenting lindra. Fruktan för det främmande smög sig in i hjärtat. Vanmakten tog befälet över hjärnan. Endast benen gick, blinda följde de i andras fotspår.

Soldaterna var inga odjur. Många gick med små barn på armen. Också soldaterna svettades i solen och andades ut när kvällen kom. Ingen ville gå, men de måste lyda order. Byborna skulle föras bort, det slutgiltiga målet var obekant för soldaterna, som bara kände till den första anhalten. Allt längre från sina hem kom ima-zighen, och de tunglösa hade förlorat hoppet om att hitta tillbaka. De insåg att de inte skulle få se sin by igen, de hade gett upp tan-ken på att arbeta på sina fält. Sanden utplånade alla andra tankar än den att gå och överleva.

Obefintliga var tankar på flykt. Ingen utväg fanns. Sanddynerna omkring upprepade sig utan slut. Byborna som bott i sand hela sitt liv hade ändå inte tidigare upplevt sandens vidd och enformig-het så obönhörligt påträngande.

Bortom den närmaste sanddynen fanns en ny sanddyn, bortom den ännu en. Ögonen såg bara sand, näsan var full av sand, öronen hörde enbart sandens gnisslande rassel. Sanden gjorde motstånd mot de bara fötterna, det var tungt att gå. Sanden trängde in i ögo-nen, öronen, näsan och andra öppningar. Kärlek fanns ej mer, och tankar på älskog var motbjudande. I munnen blandades sanden med blodet.

Den ljumma vätskan byborna fick varje kväll lindrade hunger och smärta. Ändå knöt sig magen i kramp på morgonen. De minsta barnen fick förgäves suga på uttorkade bröst. Snart slutade de skrika av pur utmattning.

Ljus och mörker växlade, brännande sol och kall måne. Månen växlade från en liggande skära till en halv kaka, till ett runt bröd. I rundeln tittade mångubben likgiltigt eller förvånat ner på en

oordnad rad av myror: Vad gör de därnere? Inte har månen något med det att göra.

Anya såg upp mot stjärnhimlen. Det hade hon inte gjort någon gång tidigare. Hon pekade och tittade. Gumidafe ville berätta om stjärnorna, men orden blev oformliga i hans mun. Tindara ville sjunga fullmånens sång, men det blev bara ett nynnande. Anya lärde sig snart den sången. Utan ord gnolade hon månens egen musik. Det blev lättare att gå till den, också i den glödande solen.

Ingen hade tänkt på att räkna dagarna, och nätterna flöt förbi i utmattningens drömlösa sömn. Hur länge hade de gått? På månen kunde de se. Från skära till bröd, under den tiden hade de kunnat gräva upp ett helt fält. Ett sådant slöseri att bara gå. Ingen orkade protestera mot detta ödande av tid. Livet bestod av att sätta den ena foten framför den andra. Hela byar kunde byggas av sanden de pressade ner under fötterna.

Varje kväll gjorde soldaterna upp eld. Där värmde de soppa åt de tunglösa. Men de halstrade också kött av någon bräkande get som bara skrek till helt kort vid slakten. Steklukten lockade de hungriga. Mången man smög sig till elden och när han blev stoppad av vakterna knöt han bara händerna och vankade trött tillbaka. Soldaternas svärd hade han fått känna av en gång. Det räckte.

Anya hade aldrig ätit kött tidigare. Generationers minnen väckte hennes hunger. Utan att någon såg smög hon till elden. Vakterna släppte förvånade förbi henne. Någon soldat såg henne och kastade till henne ett getben där några slamsor fanns kvar. Genast kom det in i hennes mun och de små mjölktänderna slet förtvivlat i det sega köttet medan hon gick tillbaka till Tindaras och Gumidafes tält.

På vägen angreps hon av hundarna. Också i deras tarmar slet hungern och det var