Elefantens sång

By Wilbur Smith

Ekologen och dokumentärfilmaren Dr. Daniel Armstrong har dedikerat sitt liv till Afrikas djur och natur. Men hans livs mål, att bevara och beskydda, har blivit ett farligt sådant. Tjuvjägarna blir allt fler och de tvekar inte att skjuta varken elefanter, noshörningar eller människor. Det är bara en tidsfråga innan de hittar sitt nästa offer. Daniels passion förvandlas till hämndbegär när hans barndomsvän, en vakt i Chiwewes nationalpark, blir brutalt mördad. Gärningsmännen har inte bara tagit livet av någon som stått honom nära - de har också stulit ur statens övervakade elfenbensförråd. När Daniel bestämmer sig för att själv utreda vad som hänt, visar det sig ligga något betydligt större bakom än han tidigare trott. Girighet och korruption har genomsyrat landet och när de rika vill bli rikare går ingen säker. Kan Daniel rädda allt han håller kärt eller är det redan förlorat? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129692

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Elefantens sång

Översättning av Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Elefantens sång

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: Elephant Song

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129692

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min hustru

och kära kamrat

Danielle Antoinette

D et var ett halmtäckt fönsterlöst hus av sandstensblock, och Daniel Armstrong hade byggt det med sina egna händer för nästan tio år sedan. Den gången hade han varit en ung viltvårdare i nationalparkens administration. Sedan dess hade huset gjorts om till en veritabel skattkammare.

Johnny Nzou stack in nyckeln i det kraftiga hänglåset och sköt upp de dubbla teakdörrarna. Johnny var förste uppsyningsman i Chiwewes nationalpark. En gång hade han varit Daniels spårare och vapenbärare, en intelligent ung matabele som Daniel i skenet från tusen lägereldar lärt att läsa, skriva och tala flytande engelska.

Daniel hade lånat Johnny pengar till hans första korrespondenskurs vid sydafrikanska universitet, den som mycket senare lett till hans universitetsexamen. De två ungdomarna, den ene svart och den andre vit, hade tillsammans avpatrullerat nationalparkens väldiga område, ofta till fots eller per cykel. I vildmarken hade de utvecklat en vänskap som hållit sig levande under de följande årens separation.

Nu kikade Daniel in i magasinets dunkel och visslade lågt.

Jösses, Johnny. Du har sannerligen varit flitig medan jag varit borta.

Dyrbarheterna låg travade upp till takbjälkarna, till ett värde av hundratusentals dollar.

Johnny Nzou sneglade på Daniels ansikte. Ögonen smalnade när han letade efter kritik i vännens ansiktsuttryck. Reaktionen var reflexmässig eftersom han visste att Daniel var en bundsförvant som förstod problemet till och med bättre än han själv. Icke desto mindre var ämnet så laddat att det blivit en naturlig reaktion att räkna med avståndstagande och antagonism.

Men Daniel hade vänt sig om mot sin kameraman. Kan vi få in lite ljus här? Jag vill ha några bra bilder av interiören.

Kameramannen klev fram, nedtyngd av batterierna som han hade fastspända kring midjan, och tände en handburen båglampa. Travarna med dyrbarheter lystes upp av skarpt blåvitt ljus.

Jock, jag vill att du följer mig och uppsyningsmannen ner genom magasinet, instruerade Daniel och kameramannen nickade och kom närmare med den sofistikerade videokameran balanserande på axeln. Jock var i trettiofemårsåldern. Allt han hade på sig var ett par korta kakibyxor och sandaler. Zambezidalens hetta fick hans solbrända bröst att blänka av svett och det långa håret var hopbundet med en läderrem i nacken. Han såg ut som en popstjärna, men hans instrument var den stora Sonykameran.

Okej, sa han och lät kameran panorera över travarna med elefantbetar för att sedan stanna vid Daniels hand när den strök över det glänsande elfenbenets mjuka kurva. En helbild av Daniel fick utgöra avslutning.

Det var inte bara Daniels doktorsgrad i biologi, eller hans böcker och föreläsningar, som gjort honom till en internationell auktoritet och talesman för afrikansk ekologi. Han hade det friska, väderbitna utseende och karismatiska sätt som gjorde sig så bra i TV-rutan, och rösten var mörk och fängslande. Det fanns tillräckligt mycket av Sandhursttonfall kvar för att mjuka upp de omelodiösa vokalljud som var typiska för kolonierna. Hans far hade under andra världskriget varit stabsofficer i ett gardesregemente och tjänstgjort i Nordafrika under Wavell och Montgomery. Efter kriget flyttade han ut till Rhodesia för att odla tobak. Daniel var född i Afrika men hade skickats hem för att avsluta sin utbildning vid Sandhurst innan han återvände till Rhodesia och började arbeta vid National Parks Service.

Elfenben, sa han nu medan han såg in i kameran. "Ända sedan faraonernas tid ett av de vackraste och mest uppskattade naturmaterialen.

Den afrikanska elefantens förnämsta prydnad – och ohyggliga kors. Daniel började gå ner mellan raderna med travade betar, och Johnny Nzou föll in bredvid. I tvåtusen år har människan jagat elefanten för att få tag i detta levande vita guld, och ändå fanns det så sent som för bara tio år sedan över två miljoner elefanter kvar på den afrikanska kontinenten. Elefantpopulationen tycktes vara en förnyelsebar resurs, en tillgång som man skyddade och skördade och kontrollerade – och sedan gick någonting ohyggligt, tragiskt snett. Under de här senaste tio åren har nästan en miljon elefanter blivit slaktade. Det är på gränsen till ofattbart att detta har tillåtits ske. Vi är här för att ta reda på vad det var som gick snett och hur den afrikanska elefanten ska kunna räddas från utrotning."

Han såg på Johnny. Med mig här i dag finns mr John Nzou, Chiwewes nationalparks förste uppsyningsman och förespråkare för den nya typen av afrikansk naturvård. Namnet Nzou betyder lustigt nog just elefant på shonaspråket. Men John Nzou är inte mr Elefant enbart till namnet. Som Chiwewes uppsyningsman är han ansvarig för en av de största och friskaste elefanthjordar som vi fortfarande har kvar i den afrikanska vildmarken. Säg mig, mr Nzou, hur många betar har ni i det här magasinet i Chiwewes nationalpark?

Just nu har vi nästan femhundra betar i lager – fyrahundraåttiosex för att vara exakt – med en genomsnittlig vikt av sju kilo.

På den internationella marknaden är elfenben värt trehundra dollar per kilo, sköt Daniel in, så det handlar alltså om över en miljon dollar. Var kommer alltsammans ifrån?

Ja, en del av betarna har vi hittat – det är elfenben från elefanter som har hittats döda i parken, och en del är illegalt elfenben som mina skogvaktare har konfiskerat hos tjuvskyttar. Men de flesta betarna kommer från gallringsoperationer som min avdelning är tvungen att göra.

Båda två stannade längst bort i magasinet och vände sig om mot kameran. Vi ska ta upp och diskutera gallringsprogrammet längre fram, mr Nzou. Men kan ni först berätta lite mer för oss om tjuvjägarnas aktivitet i Chiwewe. Hur illa är det?

Det blir värre för varje dag. Johnny skakade dystert på huvudet. I och med att elefanten utrotats i Kenya och Tanzania och Zambia vänder tjuvskyttarna sin uppmärksamhet mot våra friska elefanthjordar längre söderut. Zambia ligger bara på andra sidan Zambezifloden, och de tjuvskyttar som kommer över till den här sidan är organiserade och bättre beväpnade än vad vi är. De skjuter för att döda – människor lika väl som elefant och noshörning. Vi har tvingats att göra likadant. Om vi stöter på ett gäng tjuvskyttar öppnar vi eld först.

Allt för dessas skull … Daniel lade handen på närmaste hög med betar. Det fanns inte två elfenbensspjut som var likadana. Varje kurva var unik. Några var nästan raka, långa och tunna som strumpstickor. Andra var böjda som en pilbåge. Några hade vass spets, andra var tjocka och trubbiga. Där fanns pärlemorskimrande spjut och andra som hade en gulaktig alabasterton. Ytterligare andra hade mörka fläckar av växtsaft och var ärrade och slitna av ålder.

Det mesta av elfenbenet kom från honor eller ungdjur. Några betar var inte längre än en mans underarm och kom från små ungar. Ett litet fåtal var väldiga svängda spjut, gamla hannars tunga, mogna elfenben.

Daniel drog med handen över en av dessa, och hans ansiktsuttryck var inte bara avsett för kameran. Än en gång greps han av den djupa melankoli som från början fått honom att skriva om hur det gamla Afrika höll på att försvinna och förstöras, och med det dess förtrollade djurrike.

Ett klokt och magnifikt djur har reducerats till detta. Rösten sjönk till en viskning. Även om det är oundvikligt kan vi inte låta bli att gripas av tragiken i de förändringar som sveper fram över kontinenten. Är den afrikanska elefanten symbolisk för landet? Elefanten är döende. Är Afrika döende?

Hans uppriktighet var äkta. Kameran registrerade den noggrant. Den var det främsta skälet till att hans TV-program var så oerhört populära runt om i världen.

Nu skärpte sig Daniel med tydlig ansträngning och vände sig åter mot Johnny Nzou. Säg mig, mr Nzou, är elefanten dödsdömd? Hur många av de här underbara djuren har ni i Zimbabwe och hur många av dem finns i Chiwewes nationalpark?

"Det finns uppskattningsvis femtiotvåtusen elefanter i Zimbabwe. Siffran för Chiwewe är mer exakt. Så sent som för tre månader sedan hade vi tillfälle att inspektera parken från luften. Detta tack vare bidrag från International Union for Conservation of Nature. Hela nationalparken fotograferades och djuren räknades från de kraftigt förstorade kopiorna."

Hur många? frågade Daniel.

I enbart Chiwewe artontusen elefanter.

Det är en enorm population, mer än en tredjedel av alla landets återstående djur – allihop i det här området. Daniel höjde på ett ögonbryn. Det måste kännas uppmuntrande i det dystra och pessimistiska klimat som just nu råder.

Johnny Nzou rynkade pannan. Tvärtom, doktor Armstrong. Vi är djupt oroade av de här siffrorna.

Kan ni vara snäll och förklara?

Det är enkelt. Vi kan inte föda så många elefanter. Vi bedömer att trettiotusen elefanter skulle vara en idealisk population för Zimbabwe. Ett enda djur kräver ett ton växtmateria per dag, och det kommer att vräka omkull träd som är flera hundra år gamla, träd som är dryga metern i diameter, för att få den födan.

Vad kommer att hända om ni låter den där väldiga hjorden leva och föröka sig?

De kommer på mycket kort tid att reducera den här parken till ett dammhål, och när det händer kommer elefantpopulationen att dö. Vi kommer inte att ha någonting kvar – inga träd, ingen park, inga elefanter.

Daniel nickade uppmuntrande. Här tänkte han vid klippningen foga in en rad bilder som han tagit några år tidigare i Kenyas Amboselipark. Det var skrämmande bilder av förödelse, av naken röd jord och döda svarta träd utan vare sig bark eller blad som vädjande sträckte upp sina nakna grenar mot en hård blå afrikansk himmel, medan de stora djurens uttorkade kroppar låg som bortkastade skinnpåsar där de stupat av hungersnöd eller fallit offer för tjuvskyttar.

Har ni någon lösning, mr Nzou? frågade Daniel stilla.

En drastisk sådan, tyvärr.

Vill ni visa oss?

Johnny Nzou ryckte på axlarna. Det är ingen vacker syn, men, ja, ni kan få lov att bevittna det som måste göras.

D aniel vaknade tjugo minuter före solnedgången. Inte ens de mellanligggande åren i städer utanför Afrika, och de många gryningarna i nordliga klimat eller i flygresors flytande tidszoner hade kunnat ändra på den vana som han först lagt sig till med i den här dalen. Vanan hade naturligtvis förstärkts under det ohyggliga rhodesiska bushkrigets år, när han som inkallad tjänstgjort i säkerhetsstyrkorna.

För Daniel var gryningen dygnets mest magiska stund, och särskilt i den här dalen. Han rullade ut ur sovsäcken och sträckte sig efter kängorna. Han och hans män hade sovit fullt påklädda på den förbrända marken, med lägereldens glödande aska som mittpunkt i virrvarret av utsträckta kroppar. De hade inte byggt någon boma av taggiga grenar för att skydda sig, fastän lejon då och då under natten hörts morra och ryta längs sluttningen.

Daniel snörde kängorna och smög sig tyst ut ur ringen av sovande män. Daggen som hängde likt sandpärlor på grässtråna blötte ner hans byxben till knäna när han tog sig ut till klippans yttersta spets. Han slog sig ner på den grå granitkullen och kurade ihop sig inne i anoraken.

Gryningen kom smygande och färgade molnen över den stora floden i svaga pudernyanser av rosa och grått. Ovanför Zambezis mörkgröna vatten böljade floddimman och pulserade likt spöklik ektoplasma, och gryningssträcken med änder avtecknade sig mycket mörka och tydliga mot den ljusa bakgrunden. Formationerna var exakta och fåglarnas vingslag skar snabbt som knivblad genom det svaga ljuset.

Ett lejon röt någonstans i närheten, plötsliga ljudstötar som dog bort i en avtagande serie stönande grymtningar. Daniel rös till av ljudet. Fastän han hört det oräkneliga gånger hade det alltid samma inverkan på honom. Det fanns inget som det i hela världen. För honom var det Afrikas verkliga röst.

Sedan kunde han urskilja konturerna av en stor katt nedanför sig i kanten av sankmarken. Med full mage och mörk man bar den sitt massiva huvud lågt och svängde det fram och tillbaka i takt med den värdiga, arroganta gången. Gapet var halvöppet och huggtänderna glimmade bakom tunna svarta läppar. Han såg den försvinna in i de täta flodbuskagen och suckade av välbehag över vad han sett.

Det hördes ett svagt ljud alldeles bakom honom. När han började resa sig rörde Johnny Nzou vid hans axel för att hålla tillbaka honom och sjönk sedan ner på granithällen bredvid honom.

Johnny tände en cigarrett. Daniel hade aldrig lyckats övertala honom att sluta med den ovanan. De satt avspänt tysta som så många gånger förut och såg gryningen närma sig allt snabbare nu, till det andäktiga ögonblick när solen sköt upp sin brinnande kant över den mörka skogen. Ljuset ändrades och hela deras värld blev klar och blank som en dyrbar keramisk skapelse nyss uttagen ur ugnen.

Spårarna kom in i lägret för tio minuter sedan. De har hittat en hjord, sa Johnny och bröt därmed tystnaden och stämningen.

Daniel rörde på sig och såg på honom. Hur många? frågade han.

Cirka femtio. Det var ett bra antal. De skulle inte klara av fler, eftersom kött och hud ruttnade snabbt i dalens hetta, och ett mindre antal skulle inte rättfärdiga att så många män och dyrbar utrustning togs i anspråk.

Är du säker på att du vill filma det här? frågade Johnny.

Daniel nickade. Jag har tänkt noga igenom det. Att försöka dölja det vore oärligt.

Människor äter kött och klär sig i läder, men de vill inte se in i slakthuset, påpekade Johnny.

Det är ett komplicerat och känsligt ämne som vi håller på att utforska. Människor har rätt att få veta.

Om det varit någon annan än du skulle jag ha misstänkt att det var journalistisk sensationslystnad, mumlade Johnny, och Daniel rynkade pannan.

Du är antagligen den enda person som jag skulle tillåta säga det – eftersom du vet bättre.

Ja, Danny, jag vet bättre, instämde Johnny. Du avskyr det här lika mycket som jag, och ändå var det du som först lärde mig att det var nödvändigt.

Låt oss återgå till arbetet, föreslog Daniel strävt, och de reste sig och gick tysta tillbaka till det ställe där bilarna stod parkerade. Lägret var i rörelse och kaffet kokade på den öppna elden. Skogvaktarna rullade ihop sina filtar och sovsäckar och kontrollerade sina gevär.

De var fyra stycken, två svarta och två vita unga män, allihop i tjugoårsåldern. De var klädda i nationalparkens enkla kakiuniformer med gröna axelklaffar, och fastän de hanterade sina vapen med den nonchalanta kompetensen hos veteraner skämtade de glatt med varandra. Svarta och vita behandlade varandra som kamrater trots att de var gamla nog att ha deltagit i bushkriget och antagligen kämpat på motsatta sidor. Daniel häpnade alltid över att så lite bitterhet återstod.

Jock, kameramannen, var redan igång och filmade. Daniel hade ofta en känsla av att Sonykameran var en naturlig utväxt på hans kropp, som en puckel.

Jag kommer att ställa en del dumma frågor inför kameran, och det är möjligt att jag kommer att tråka dig lite, sa Daniel varnande till Johnny. Vi vet båda svaren på frågorna, men vi måste spela lite. Okej?

Sätt igång.

Johnny gjorde sig bra på film. Daniel hade studerat arbetskopian kvällen innan. En av fördelarna med att jobba med modern videoutrustning var att man genast kunde spela upp en bit film. Johnny såg ut som en ung Cassius Clay innan han blev Mohammed Ali. Fast han hade ett smalare ansikte och benstommen var finare och tog sig bättre ut på bild. Han hade ett livligt minspel och huden var inte så mörk att kontrasten blev för hård och fotograferingen svår.

De kurade ihop sig vid den rykande lägerelden och Jock gick nära inpå med kameran.

Vi har slagit läger här vid Zambeziflodens strand. Solen håller just på att gå upp och inte långt härifrån ute i bushen har era spårare hittat en hjord på femtio elefanter, mr Nzou, sa Daniel till Johnny, och han nickade. Ni har förklarat för mig att Chiweweparken inte kan föda sådana mängder av dessa jättedjur och att bara det här året måste minst tusen av dem bort från parken, inte enbart av ekologiska skäl utan också för att de återstående elefanthjordarna överhuvudtaget ska kunna överleva. Hur tänker ni göra er av med dem?

Vi blir tvungna att gallra, sa Johnny kort.

Gallra? undrade Daniel. Det innebär att döda, eller hur?

Ja. Jag och mina medarbetare kommer att skjuta dem.

Allihop? Tänker ni ta livet av femtio elefanter i dag?

Vi kommer att gallra bort hela hjorden.

Men ungarna och de dräktiga honorna? Tänker ni inte spara ett enda djur?

De måste bort, insisterade Johnny.

Men varför? Skulle ni inte kunna fånga in dem, söva ner dem och skicka dem någon annanstans?

Transportkostnaderna för ett djur av en elefants storlek är enorma. En stor hanne väger sex ton och en genomsnittlig hona omkring fyra. Se på terrängen här nere i dalen. Johnny gjorde en gest mot de branta bergssidorna och de steniga kullarna och den vilda skogen. Vi skulle behöva specialbilar och vi skulle behöva bygga vägar för att ta oss in och ut. Och även om det vore möjligt, vart skulle vi föra dem? Jag har berättat att vi har ett överskott på nästan tjugotusen elefanter här i Zimbabwe. Vart skulle vi föra elefanterna? Det finns helt enkelt inte plats åt dem.

I motsats till andra länder i norr som Kenya och Zambia som har låtit sina elefanthjordar mer eller mindre utplånas genom tjuvskytte och oförståndig naturvårdspolitik har ni alltså hamnat i en Moment 22-situation. Ni har tagit alltför väl hand om era elefanthjordar. Nu är ni tvungna att döda dessa underbara djur, tvungna att låta dem gå till spillo.

Nej, doktor Armstrong, de kommer inte att gå till spillo. Vi kommer att ta vara på en hel del värdefullt från deras döda kroppar, elfenben och hudar och kött som kommer att säljas. Vinsten kommer att användas till fortsatt naturvårdsarbete, till att förhindra tjuvskytte och till att skydda våra nationalparker. De här djurens död kommer inte att vara enbart vederstygglig.

Men varför är ni tvungna att döda mödrarna och småbarnen? envisades Daniel.

Det där är ojusta metoder, doktor Armstrong, varnade Johnny honom. Ni använder djurskyddsgruppernas känsloladdade, vinklade språk, ’mödrar och småbarn’. Låt oss hellre kalla dem honor och ungar och erkänna att en hona äter lika mycket och tar upp lika mycket plats som en hanne och att ungar mycket snabbt växer upp till vuxna djur.

Ni anser alltså – fortsatte Daniel, men Johnny började trots den tidigare varningen att ilskna till.

Ett ögonblick, morrade han. Det ligger mer än så bakom. Vi är tvungna att utplåna hela hjorden. Det är av yttersta vikt att vi inte lämnar kvar några överlevande. Elefanthjorden är en sammansatt familjegrupp. Nästan alla dess medlemmar är släkt, och det finns en högt utvecklad social struktur inom hjorden. Elefanten är ett intelligent djur, antagligen det mest intelligenta efter primaterna, definitivt mer intelligent än en katt eller hund, eller till och med en delfin. De vet … jag menar, de förstår verkligen … Han tystnade och harklade sig. Han hade överväldigats av känslor, och Daniel hade aldrig tyckt om eller beundrat honom mer än i det ögonblicket.

Den ohyggliga sanningen är … Johnnys röst var hes när han fortsatte. Om vi lät några av dem undkomma gallringen skulle de förmedla sin skräck och panik till de andra hjordarna i parken. Elefanternas sociala beteende skulle snabbt brytas ner.

Är inte det lite långsökt, mr Nzou? undrade Daniel stillsamt.

Nej. Det har hänt förut. Efter kriget fanns det ett överskott på tiotusen elefanter i Wankies nationalpark. Den gången visste vi ytterst lite om tekniken och följderna av massiva gallringsoperationer. Vi lärde oss snart. Våra första klumpiga försök hade så när förstört hjordarnas hela sociala struktur. Genom att skjuta de äldre djuren utplånade vid deras samlade erfarenhet och överförbara visdom. Vi rubbade deras flyttmönster, hierarkin och disciplinen inom hjordarna, till och med deras fortplantningsvanor. Som om de förstått att katastrofen var nära började hannarna att betäcka de knappt könsmogna unga honorna innan dessa var redo. Elefanthonan är liksom kvinnan inte mogen för fortplantning förrän allra tidigast vid femton eller sexton års ålder. Den fruktansvärda stressen vid gallringen fick hannarna i Wankie att gå till honorna när de bara var tio eller elva år, fortfarande i puberteten, och de ungar som blev resultatet av dessa parningar var förkrympta små stackare. Johnny skakade på huvudet. Nej, vi är tvungna att utplåna hela hjorden på en gång.

Nästan med lättnad tittade han upp mot himlen. De hörde båda det fjärran insektssurret av en flygplansmotor någonstans bortom de mäktiga cumulusmolnen.

Här kommer spaningsplanet, sa han lugnt och sträckte sig efter mikrofonen till radion.

Godmorgon, Sierra Mike. Vi ser er cirka sex kilometer söder om vår position. Jag ska ge er gul rök.

Johnny nickade till en av skogvaktarna, som drog ut fliken på en rökmarkör. Svavelgul rök drev i tjocka moln över trädtopparna.

Uppfattat, parken. Jag ser er rök. Var snäll och ge mig en indikation på var målet finns.

Johnny rynkade pannan åt ordet mål och lade tonvikten på det alternativa ordet när han svarade. "I solnedgången i går kväll rörde sig hjorden norrut mot floden sju och en halv kilometer sydost om den här positionen. Där finns drygt femtio djur."

Tack, parken. Jag hör av mig igen när vi har hittat dem.

De såg planet skeva bort österut. Det var en gammal enmotorig Cessna som antagligen gjort tjänst inom brandkåren som K-Car, eller killer car, under bushkriget.

Femton minuter senare vaknade radion till liv igen.

Hallå, parken. Jag har hjorden. Drygt femtio djur och tolv kilometer från er nuvarande position.

H jorden var utspridd på båda sidor om den uttorkade flodbädd som holkat ur en låg rad med flintkullar. Skogen var grönare och frodigare här vid torrläggningen där de djupa rötterna hittat underjordiskt vatten. Akaciaträden hade svällande fröskidor. Kapslarna såg ut som långa bruna bullar, som hängde i klasar längst ut på grenarna tjugo meter ovanför marken.

Två honor närmade sig ett av de dignande träden. De var hjordens kvinnliga överhuvuden, båda två över sjuttio år gamla, utmärglade änkenåder med trasiga öron och rinnande ögon. Bandet mellan dem var mer än ett halvt århundrade starkt. De var halvsystrar, födda av samma mor. Den äldre av dem hade varit avvand när hennes syster föddes och hjälpt till att sköta henne lika ömt som en äldre människosyster skulle ha gjort. De hade delat ett långt liv och hade ur det hämtat en skatt av erfarenhet och visdom att lägga till den nedärvda instinkt som de båda fått vid födelsen.

De hade hjälpt varandra genom torka och hungersnöd och sjukdom. De hade delat glädjen över goda regn och rikligt med föda. De kände till alla hemliga gömställen i bergen och vattenhålen i ökentrakterna. De visste var jägarna lurade och kände till reservatens gränser innanför vilka de och hjorden kunde känna sig trygga. De hade agerat barnmorska åt varandra, tillsammans lämnat hjorden när tiden varit inne för någon av dem, och med sin närvaro stärkt varandra under födandets sönderslitande smärta. De hade dragit bort fosterhinnan från varandras nyfödda ungar och hjälpt till att disciplinera dem, undervisa dem och fostra dem till mognad.

Den tid då de själva fortplantat sig var för längesedan förbi, men hjorden och dess trygghet var fortfarande deras plikt och främsta angelägenhet. Deras glädje och ansvar var de yngre honorna och de nya ungarna med deras eget blod i ådrorna.

Kanske var det väl fantasifullt att tillskriva oskäliga djur sådana mänskliga känslor som kärlek och respekt, eller att tro att de förstod något om blodsband eller familjens kontinuitet, men ingen som sett de gamla honorna tysta de stojande ungarna med utfällda öron och ett skarpt ilsket skri, eller sett hjorden följa dem i blind lydnad, kunde tvivla på deras auktoritet. Ingen som sett dem smeka de allra minsta med en ömsint snabel eller lyfta dem över de branta och besvärliga ställena på elefantstigen kunde ifrågasätta deras omsorg. När fara hotade knuffade de de små bakom sig och störtade fram till försvar med utfällda öron och upprullade snablar, som var redo att kastas fram och slå ner en fiende.

De stora hannarna med sina väldiga kroppar och enorma omfång var kanske överlägsna vad storleken beträffade men inte när det gällde list och grymhet. Hannarnas betar var längre och tjockare, vägde ibland långt över femtio kilo. De två gamla honorna hade skrangligt missbildat elfenben, slitet och sprucket och missfärgat av ålder, och benen skymtade innanför den ärrade grå huden, men de svek aldrig sin plikt mot hjorden.

Hannarna höll bara lös kontakt med hjorden. När de blev äldre föredrog de ofta att bryta sig loss och bilda små ungkarlsgrupper på två eller tre djur. De sökte bara upp honorna när den berusande doften av brunst drog dem dit. Men de gamla honorna stannade hos hjorden. De utgjorde den solida grund som hjordens sociala struktur vilade på. Den tätt sammanhållna gruppen av yngre honor och ungar var starkt beroende av deras visdom och erfarenhet för att kunna klara av de dagliga behoven och sin överlevnad.

Nu närmade sig de två systrarna i perfekt samstämmighet den jättelika akacian, som stod där dignande av fröskidor. De placerade sig på var sin sida om stammen. De lade pannorna mot den grova barken. Stammen var minst hundratjugo centimeter i diameter och orubblig som en marmorpelare. Trettio meter ovanför marken bildade de höga grenarna ett invecklat nätverk och fröskidorna och de gröna bladen en katedral mot himlen.

De två gamla honorna började unisont gunga fram och tillbaka med trädstammen mellan sina breda pannor. Till en början stod akacian oböjlig, motstod till och med deras väldiga styrka. Honorna arbetade envist, knuffade och sköt på, och vräkte sig först den ena och sedan den andra mot trädet med hela sin tyngd från olika håll. Och trädet genomfors av en liten skälvning, och ovanför dem darrade de översta grenarna som om en bris dragit förbi.

De fortsatte sitt rytmiska arbete och stammen började röra sig. En ensam mogen fröskida lossnade från sin kvist och föll trettio meter ner för att hamna i huvudet på en av honorna. Hon blundade hårt med sina vattniga gamla ögon men bröt aldrig den gungande rytmen. Trädstammen svajade och skälvde, först tungt och sedan snabbare. Ännu en fröskida och sedan ännu en damp ner, tunga som de första regndropparna i ett oväder.

Hjordens yngre djur förstod vad de höll på med, viftade upphetsat med öronen och kom skyndande. De proteinrika akaciakapslarna var en populär delikatess. De trängdes glatt kring de två honorna, nappade åt sig fröskidorna allteftersom de föll och stoppade ner dem långt i halsen med snabeln. Vid det här laget gungade det stora trädet fram och tillbaka. Grenarna viftade vilt och lövverket piskade. Kapslar och lösa kvistar dråsade ner som stora hagel och studsade mot elefantryggarna som trängdes nedanför.

De två honorna, som fortfarande stod där som två bokstöd, arbetade envist på tills skuren med fallande kapslar började upphöra. Först när den sista skakats ner från grenarna drog de sig tillbaka från trädstammen. Deras ryggar var fulla med vissna löv och kvistar och barkbitar och sammetsmjuka fröskidor, och de stod upp till fotlederna i nedfallet skräp. De böjde sig ner och plockade upp de gyllene kapslarna med snablarnas skickliga köttiga ytterdel och stoppade in dem i sina gapande munnar, vars triangelformade underläppar hängde öppna. Flödet från deras ansiktskörtlar vätte deras kinder som glädjetårar och de började äta.

Hjorden stod tätt omkring dem vid det festbord som de dukat upp. Samtidigt som de långa ormlika snablarna svängde och kröktes, och kapslarna skyfflades ner i djurens halsar, hördes ett mjukt ljud som tycktes eka genom var och en av dessa väldiga grå kroppar. Det var ett stilla mullrande i många olika tonarter, och ljudet interfolierades av små knarrande gurglande pip knappt möjliga att uppfatta för det mänskliga örat. Det var en besynnerligt belåten kör, som till och med de yngsta djuren deltog i. Det var ett ljud som tycktes uttrycka livsglädje och bekräfta det starka band som länkade samman alla hjordens medlemmar.

Det var elefantens sång.

En av de gamla honorna var den första att upptäcka hotet mot hjorden. Hon förmedlade sin oro till de andra med ett ljud högt ovanför det mänskliga örats register och hela hjorden blev stående blickstilla. Till och med de allra minsta ungarna reagerade omgående. Tystnaden efter festens lyckliga tumult var kuslig och det surrande ljudet från det fjärran spaningsplanet tycktes onormalt högt.

De gamla honorna kände igen ljudet av Cessnamotorn. De hade hört det många gånger under de senaste åren och kommit att förknippa det med perioder av ökad mänsklig aktivitet, av spänning och oförklarlig skräck som nådde dem på telepatisk väg genom vildmarken från andra elefantgrupper i parken.

De visste att ljudet i luften var inledningen till en smällande refräng av fjärran gevärseld och till stanken av elefantblod i luftströmmarna längs sluttningens kant. Ofta hade de sedan ljuden av gevärseld och flygplan tystnat stött på stora områden där marken var täckt av levrat blod, och de hade känt den lukt av rädsla och smärta och död som utsöndrats av medlemmar av deras egen ras och som fortfarande blandade sig med stanken av blod och ruttnande inälvor.

En av de gamla honorna backade undan och skakade ilsket på huvudet åt ljudet i skyn. Hennes trasiga öron smällde ljudligt mot hennes sidor, samma ljud som när storseglet på ett ståtligt fartyg fylls med vind. Sedan snurrade hon runt och ledde springande hjorden bort därifrån.

Det fanns två fullvuxna hannar i hjorden, men vid första hotet drog de sig undan och försvann in i skogen. Instinktivt medvetna om att hjorden var sårbar sökte de trygghet i ensam flykt. De yngre honorna och ungarna skockades bakom de kvinnliga överhuvudena och flydde, de små i full galopp för att kunna hålla jämna steg med sina mödrar. Under andra omständigheter skulle deras brådska kanske ha tett sig komisk.

Hallå, parken. Hjorden flyr söderut mot Imbelezipasset.

Uppfattat, Sierra Mike. Styr dem mot Mana Pools vägskäl.

Den gamla honan ledde hjorden mot kullarna. Hon ville bort från dalen in i den svåra terrängen där jakten skulle hindras av klippan och branta stigningar, men ljudet av flygplanet surrade förbi framför henne och skar av henne från passets mynning.

Hon stannade och tvekade. Lyfte huvudet mot himlen, där stora silvriga berg av cumulusmoln tornade upp sig mot himlavalvet. Hon bredde ut öronen, sönderslitna och skamfilade av tid och taggar, och vred huvudet för att följa det där ohyggliga ljudet.

Då upptäckte hon flygplanet. Det tidiga solljuset blixtrade från dess vindruta när det skevade brant framför henne, och det dök ner mot henne, lågt över trädtopparna och ljudet av motorn steg till ett vrål.

De två gamla honorna gjorde helt om och började trava tillbaka mot floden. Bakom dem vände hjorden som ett kaotiskt kavalleri, och runt dem steg dammet upp i ett fint ljust moln högre än trädtopparna. Parken. Hjorden är på väg mot er nu. Sju kilometer från vägskälet.

Tack, Sierra Mike. Låt dem komma mjukt och fint. Pressa dem inte för hårt.

Ska bli.

Alla K-enheter. Johnny Nzou ändrade sitt anrop. Alla K-enheter, stråla samman vid Mana Pools vägskäl.

K-enheterna, eller the kill teams, var fyra Landrovers som var utspridda längs vägen som gick från Chiwewes huvudkontor på sluttningen ner till floden. Johnny hade satt in dem som en stopplinje, för att styra undan hjorden om den bröt sig loss. Det såg inte ut som om det skulle bli nödvändigt nu. Spaningsplanet lotsade hjorden i läge med professionell skicklighet.

Verkar som om vi kommer att klara det vid första försöket, mumlade Johnny när han backade Landrovern, gjorde en hundraåttiograders sväng och sedan satte full fart nerför vägen. Det växte en kam av gräs mellan de sandiga hjulspåren, och Landrovern skakade och rasslade fram. Vinden piskade runt deras huvuden och Daniel drog av sig mössan och stoppade den i fickan.

Jock filmade över hans axel när en buffelhjord, oroad av Landroverns ljud, kom strömmande ut ur skogen och korsade stigen strax framför dem.

Fan också! Johnny trampade på bromsen och kastade en blick på klockan. "Dumma nyati kommer att förstöra det för oss."

Hundratals mörka djurkroppar kom i en solid massa, tungt galopperande, grymtande och råmande. De sparkade upp vitt damm omkring sig och skvätte rinnande grön dynga på gräset som de trampade ner.

Efter några minuter hade de passerat, och Johnny accelererade in i det stillastående dammolnet och skumpade fram över den lösa jord som hjorden hade plöjt upp med sina stora klövar. När de kom runt en kurva såg de de andra fordonen stå parkerade vid vägskälet. De fyra skogvaktarna stod i en grupp bredvid, med gevären i händerna och med ansiktena förväntansfullt bortvända.

Johnny bromsade in med Landrovern och ryckte till sig radions mikrofon. Sierra Mike, var snäll och ge mig en positionsrapport.

Hjorden är tre kilometer från er. Närmar sig just nu Long Vlei.

En vlei är en sänka på öppen gräsmark, och Long Vlei gick i flera kilometer parallellt med floden. Under regntiden var den ett träsk, men just nu utgjorde den en perfekt slaktplats. De hade använt den förut.

Johnny hoppade ner från förarsätet och lyfte ut geväret ur stället. Han och alla hans skogvaktare var beväpnade med billiga massproducerade 375 magnumbössor med kraftig ammunition för maximalt genomslag i ben och vävnader. Hans män hade valts för uppgiften på grund av sin skicklighet som skyttar. Dödandet måste ske så snabbt och humant som möjligt. De skulle sikta på hjärnan, inte använda sig av det lättare men långsammare skottet mot kroppen.

Då sticker vi! sa Johnny kort. Han behövde inte ge instruktioner. De här unga männen var tuffa proffs. Men även om de gjort jobbet många gånger förut var deras ansikten allvarliga. Det fanns ingen spänning, ingen förväntan i deras ögon. Det här var ingen sport. Det var tydligt att de inte såg fram mot den blodiga uppgift som låg framför dem.

Allt de hade på sig var shorts och velskoen utan strumpor, lätt löparutrustning. Det enda tunga de bar på var de billiga vapnen och patronbältena runt midjan. Allihop var smärta och muskulösa, och Johnny Nzou var lika vältrimmad som någon av dem. De sprang för att möta hjorden.

Daniel föll in bakom Johnny Nzou. Han trodde att han hade hållit sig i form genom att springa och träna regelbundet, men han hade glömt hur det var att jaga och slåss vältränad som Johnny och hans män.

De sprang som hundar, flöt obesvärat fram genom skogen, deras fötter tycktes hitta av sig själva bland buskar och stenar och nedfallna grenar och jordsvinshål. De snuddade knappt vid marken de passerade. Daniel hade sprungit på det sättet en gång, men nu dunsade hans kängor tungt ner och ett par gånger snubblade han på det ojämna underlaget. Han och kameramannen började komma på efterkälken.

Johnny Nzou signalerade med handen och hans män spred ut sig på linje med femtio meters luckor. Framför dem tog skogen tvärt slut och där låg Long Vlei. Sänkan var trehundra meter bred och det torra sandfärgade gräset växte midjehögt.

Raden med skyttar gjorde halt i skogsbrynet och tittade mot Johnny i mitten. Men han stod med huvudet tillbakalutat och såg på spaningsplanet en bit ut ovanför skogen. Det skevade brant, stod vertikalt på en vinge.

Daniel hann upp honom och fann att både han och Jock flämtade tungt fastän de inte sprungit mer än en dryg kilometer. Han avundades Johnny.

Där är de, ropade Johnny lågt. Ni kan se dammet. Det låg som ett dis över trädtopparna mellan dem och det cirklande flygplanet. Närmar sig snabbt.

Johnny viftade med höger arm och männen spred sig lydigt och formerade om sig till en konkav form som hornen på en buffeltjur med Johnny i mitten. Vid nästa signal travade de framåt, in i gläntan.

Den lätta brisen blåste mot dem. Hjorden skulle inte känna deras lukt. Fastän hjorden ursprungligen flytt instinktivt mot vinden för att inte rusa in i fara hade flygplanet vänt dem så att de nu sprang med vinden.

Elefanten ser dåligt. Djuren skulle inte urskilja raden med människor förrän det var för sent. Fällan var gillrad och elefanterna var på väg rätt in i den, ditmanövrerade av den lågtflygande Cessnan.

De två gamla honorna kom dundrande ut mellan träden i full galopp, med flygande knotiga ben, spetsade öron och lösa grå hudveck som skälvde och dallrade för varje steg. Resten av hjorden följde efter på ett långt led bakom dem. De minsta ungarna hade börjat tröttna, och deras mödrar puffade dem framåt med snablarna.

Raden med bödlar stelnade till där de stod i en halvcirkel likt öppningen på ett nät som sträckts ut för att släppa in ett fiskstim. Elefanterna skulle märka rörelse lättare än vad de skulle känna igen de suddiga mansgestalter som deras svaga, panikslagna ögon uppenbarade för dem.

Ta de två gamlingarna först, ropade Johnny lågt. Han hade känt igen de två ledarhonorna och han visste att när de var borta skulle hjorden vara obeslutsam och desorganiserad. Hans order vidarebefordades utmed ledet.

De två ledarhonorna kom dundrande rätt ner mot den plats där Johnny stod. Han lät dem komma. Han höll geväret snett över bröstet. Hundra meter ifrån började de två gamlingarna att vika av från honom och vända åt vänster, och Johnny rörde sig för första gången.

Han lyfte geväret och viftade med det över huvudet och ropade på sindebele: "Nanzi Inkosikaze – här är jag, vördade gamla dam."

Först nu gick det upp för de två elefanterna att han inte var en stubbe utan en livsfarlig fiende. Genast svängde de tillbaka mot honom, och medan de koncentrerade allt sitt nedärvda hat och all sin skräck och all sin oro för hjorden på honom gick de tillsammans till anfall.

De skrek ut sin ilska mot honom, ökade på stegen så att dammet yrde kring deras väldiga trampdynor. Öronen var bakåtrullade längs övre kanten, ett säkert tecken på deras vrede. De tornade upp sig över gruppen med små mänskliga figurer. Daniel önskade hett att han vidtagit försiktighetsåtgärden att beväpna sig. Han hade glömt hur ohyggligt det här ögonblicket var, med närmaste hona bara femtio meter bort och på väg mot dem med en hastighet av sextiofem kilometer i timmen.

Jock filmade fortfarande fastän de två honornas ilskna skrin nu tagits upp av hela hjorden. De kom emot dem som en lavin av grå granit, som om en klippa vräkts omkull med dynamit.

När avståndet inte var mer än trettio meter lyfte Johnny Nzou geväret till axeln och böjde sig fram för att absorbera återstudsen. Det fanns inget kikarsikte monterat på den blå stålpipan. Till den här sortens jobb på nära håll använde han öppna snabbsikten.

Sedan det introducerades 1912 hade tusentals fritids- och professionella jägare fått bevis för att Holland & Holland 375 var det mest mångsidiga och effektiva gevär som någonsin förts till Afrika. Det hade en inneboende precision och måttlig återstuds medan den solida 18-gramskulan var ett ballistiskt underverk med flack bana och utomordentlig genomslagsförmåga.

Johnny siktade på den första honans huvud, på vecket mellan hennes närsynta gamla ögon. Knallen var skarp som ett piskrapp, och en strutsfjäder av damm flög upp från hennes grå hud exakt vid den punkt på hennes skalle som han siktat på.

Kulan skar genom hennes huvud lika lätt som en stålspik som drivits genom ett moget äpple. Den utplånade övre delen av hennes hjärna, och honans framben vek sig under henne, och Daniel kände marken skaka under fötterna när hon störtade i ett moln av damm.

Johnny vred siktet mot nästa hona just när hon kom jämsides med sin systers döda kropp. Han laddade om utan att ta gevärskolven från axeln, gjorde bara en mantelrörelse. Den använda mässingshylsan flög högt upp i en glimmande parabel och han sköt igen. Ljudet av de två gevärsskotten gick in i varandra. De avlossades så snabbt att de lurade örat till att höra en enda utdragen detonation.

Än en gång träffade kulan exakt där Johnny siktat och honan dog liksom den andra, ögonblickligen. Benen vek sig och hon sjönk ihop och låg på mage med skuldran mot sin systers. Mitt i deras pannor sprutade det fram rosafärgat blod från de små skotthålen.

Bakom dem spred sig förvirringen. Djuren rusade runt och trampade ner gräset och sparkade upp en gardin av damm som virvlade runt dem och skymde scenen så att deras former såg eteriska och otydliga ut i dammolnet. Ungarna sökte skydd under sina mödrars magar, med öronen platt tryckta mot huvudet i skräck, och de blev knuffade och sparkade och misshandlade av mödrarnas ursinniga rörelser.

Skogvaktarna närmade sig och sköt oavbrutet. Ljudet från gevärselden var ett ihållande rasslande, som hagel mot ett plåttak. De sköt mot hjärnan. Vid varje skott var det något av djuren som ryckte till eller kastade upp huvudet när de kraftiga kulorna slog emot skallbenet med ett ljud som av en välslagen golfboll. Vid varje skott var det något av djuren som stupade, dött eller bedövat. De som dog med detsamma, och det var de flesta, sjönk först ner på bakbenen och föll sedan med tyngden hos en majssäck. När kulan missade hjärnan men passerade tätt intill vacklade elefanten till och föll sedan sparkande över på ena sidan med ett ohyggligt förtvivlat stönande och med den lyfta snabeln hjälplöst viftande mot himlen.

En av ungarna fastnade under sin mammas kollapsande kropp och låg med bruten rygg, skrikande av smärta och panik. En del av elefanterna fann sig instängda bakom en palissad av fallna djur och de reste sig på bakbenen och försökte ta sig över dem. Männen sköt ner dem så att de föll över de redan dödas kroppar medan andra försökte klättra över dessa och i sin tur blev nedskjutna.

Det gick fort. Efter bara några minuter var alla vuxna djur fällda och låg tätt intill varandra eller på varandra i blödande högar och drivor. Bara ungarna sprang fortfarande omkring i förvirrade cirklar, snubblande över de döda och döendes kroppar. De skrek och drog i sina mödrars kadaver.

Skyttarna gick långsamt framåt och bildade en allt tätare vapenring runt den decimerade hjorden. De sköt och laddade om och sköt igen medan de närmade sig. De dödade ungarna, och när det inte längre fanns ett enda djur som stod upp gick de snabbt in i hjorden, klättrade över de jättelika utslängda kropparna och stannade till bara för att avlossa ett sista skott i varje väldigt blödande huvud. För det mesta kom det ingen reaktion på den andra kulan i hjärnan, men någon gång var det en alltjämt levande elefant som skälvde till och sträckte ut lemmarna, blinkade åt skottet och sedan sjönk ihop livlös.

Sex minuter efter Johnnys första skott sänkte sig tystnaden över slaktplatsen på Long Vlei. Bara i deras öron ringde det brutala minnet av gevärseld. Inte en rörelse. Elefanterna låg i strängar som vete bakom slåttermaskinens knivar, och den torra jorden sög upp blodet. Skogvaktarna stod fortfarande en bit ifrån varandra, dämpade och skrämda av den förödelse de anställt, ångerfullt stirrande på berget av döda. Femtio elefanter, tvåhundra ton slaktkött.

Johnny Nzou bröt den tragiska förhäxade stämningen. Han gick långsamt fram till det ställe där de två gamla honorna låg längst fram i hjorden. De låg sida vid sida, skuldra mot skuldra, med benen prydligt hopvikta under sig, på knä som om de fortfarande levt. Det enda som förstörde illusionen var den pulserande fontänen av blod i deras pannor.

Johnny satte ner gevärskolven mot marken och lutade sig mot vapnet medan han ett långt bedrövat ögonblick studerade de två gamla honorna. Han var inte medveten om att Jock filmade honom. Det han gjorde och sa kom spontant, var fullständigt orepeterat.

"Hamba gahle, Amakhulu, viskade han. Vila i frid, gamla mormödrar. Ni är tillsammans i döden så som ni var i livet. Vila i frid, och förlåt oss för vad vi har gjort med er stam."

Han gick bort till skogsbrynet. Daniel följde inte efter. Han förstod att Johnny ville vara ensam en stund. De andra männen undvek också varandra. Det hördes inga skämt, inga gratulationer. Två av dem gick omkring bland de döda med underligt tröstlösa ansikten. En tredje satt ner på huk där han avlossat sitt sista skott, rökte och studerade den dammiga marken mellan sina fötter, medan den siste lagt ifrån sig geväret, stod med händerna i fickorna och uppdragna axlar och stirrade upp mot himlen och såg gamarna samlas.

Först var asfåglarna bara små prickar mot de lysande bergen av cumulusmoln, som pepparkorn på en bordsduk. Sedan kom de närmare, bildade cirklande divisioner, svängde på sina vidsträckta vingar i regelbundna formationer, ett mörkt dödshjul högt ovanför slaktplatsen, och deras skuggor jagade fram över drivorna med döda kroppar mitt i Long Vlei.

Fyrtio minuter senare hörde Daniel mullret av lastbilarna som närmade sig och såg dem komma långsamt genom skogen. En grupp halvnakna män sprang före konvojen, högg undan småskogen och röjde väg. Johnny reste sig med tydlig lättnad från den plats där han suttit ensam i skogsbrynet och kom för att leda slaktarbetet.

Högarna med döda elefanter drogs isär med vinschar och kedjor. Sedan skar man igenom den grå huden längs med magen och ryggraden. De elektriska vinscharna sattes igång igen och skinnet drogs av den döda kroppen med ett knastrande ljud när underhudsvävnaden släppte sitt grepp. Det lossnade i långa sjok, grå och korrugerade på utsidan, glänsande vita på insidan. Männen lade varje remsa på den dammiga marken och hällde grovt salt över.

De nakna djurkropparna såg besynnerligt obscena ut i det skarpa solljuset, våta och marmorerade av vitt fett och blottad röd muskulatur. De uppsvällda magarna putade ut som för att inbjuda till knivarnas snitt.

En skinnare stack in knivens krökta spets i magen på en av de gamla honorna, just där den mötte bröstbenet. Medan han noggrant kontrollerade snittets djup för att inte punktera några inälvor gick han längs med kroppen och drog kniven som ett blixtlås nedför magen tills den gapade öppen och magsäcken svällde ut, glänsande som silket i en fallskärm. Efter den kom de kolossala slingorna med tarmar utringlande. De tycktes leva sitt eget liv. Likt en pytonorm som håller på att vakna vred de och slingrade sig av sin egen slippriga tyngd.

Männen med motorsågarna började arbeta. Tvåtaktsmotorernas larm tycktes nästan som ett helgerån på denna dödens plats, och avgasrören blåste ut blå rök i den klara luften. De sågade av lemmarna på varje djurkropp, och det stod som en sky av finmalt kött och benflisor kring de snurrande stålkedjornas tänder. Sedan skar de igenom ryggrad och revben, och djurkropparna föll isär i separata delar som vinschades in i de väntande kylbilarna.

Ett specialgäng gick från djurkropp till djurkropp med långa båtshakar och petade i de mjuka fuktiga högarna med inälvor för att dra fram honornas livmoder. Daniel såg hur de sprättade upp en blodöverfylld livmoder, mörkt purpurröd med sitt hölje av blodkärl. Stort som en stor hund och i en ström av vätska gled fostret ut ur fosterhinnan och blev liggande i det nertrampade gräset.

Det skulle ha fötts om bara några veckor. En perfekt liten elefant täckt med en rödaktig hårbeklädnad som den skulle ha förlorat kort efter födelsen. Den levde fortfarande, den lilla snabeln rörde sig svagt.

Döda den, befallde Daniel strävt på sindebele. Det var knappast troligt att den kunde känna smärta, men han vände sig lättad bort när en av männen slog av det lilla huvudet med ett enda hugg med sin panga. Daniel kände sig illamående, men han visste att inget från gallringen fick gå till spillo. Den ofödda elefantens skinn skulle vara finfibrigt och värdefullt, värt några hundra dollar till en handväska eller en portfölj.

För att distrahera sig vandrade han bort över slaktplatsen. Allt som fanns kvar nu var de stora djurens huvuden och de glänsande högarna med tarmar. Av inälvorna kunde inget av värde räddas och de skulle bli kvarlämnade åt gamar och hyenor och sjakaler.

Betarna, som fortfarande var inneslutna i sina benslott, var gallringens mest värdefulla del. Gamla tiders tjuvskyttar och elfenbensjägare tog sällan risken att skada dem med ett slarvigt yxhugg utan brukade istället lämna kvar elfenbenet i skallen tills den broskartade skida som höll det på plats ruttnade och blev mjuk och släppte sitt grepp. Efter fyra eller fem dagar kunde betarna i allmänhet dras loss för hand, perfekta och oskadda. Men så gott om tid hade de inte. Betarna måste skäras ut för hand.

De skinnare som gjorde detta var de mest erfarna männen, i allmänhet äldre, med grå ulliga huvuden och blodiga höftskynken. De satte sig på huk bredvid huvudena och knackade tålmodigt med sina yxor.

Medan de höll på med detta mödosamma arbete stod Daniel tillsammans med Johnny Nzou. Jock höll sin Sony VTR riktad mot dem när Daniel kommenterade: Blodigt jobb.

Men nödvändigt, instämde Johnny kort. Varje vuxen elefant kommer i genomsnitt att ge cirka tretusen dollar i elfenben, hud och kött.

För många människor kommer det där att låta mycket kommersiellt, i synnerhet som de just har bevittnat gallringens hårda verklighet. Daniel skakade på huvudet. "Ni vet säkert att djurskyddsgrupperna arbetar hårt på att få elefanten placerad i Tillägg Ett till CITES, det vill säga Convention on International Trade in Endangered Species"

Ja, jag vet.

Om de lyckas med det skulle det innebära förbud mot handel med alla typer av elefantprodukter, skinn, elfenben och kött. Vad anser ni om det, mr Nzou?

Det gör mig mycket arg. Johnny släppte sin cigarrett och malde sönder den med klacken. Han såg vild ut.

Det skulle sätta stopp för fortsatta avskjutningar, inte sant? framhärdade Daniel.

Inte alls, tillbakavisade Johnny. Vi skulle fortfarande vara tvungna att kontrollera hjordarnas storlek. Vi skulle fortfarande vara tvungna att gallra. Enda skillnaden skulle vara att vi inte kunde sälja elefantprodukterna. De skulle gå till spillo. Ett brottsligt slöseri. Vi skulle gå miste om en inkomst på flera miljoner dollar som för närvarande används till att skydda och bygga ut och sköta våra vildmarksreservat … Johnny tystnade och såg på hur två av skinnarna lyfte ut en bete ur kanalen i skallens porösa ben och försiktigt lade ner den i det torra bruna gräset. Skickligt drog en av dem ut nerven, en mjuk grå gelatinartad sträng, ur betens ihåliga ände. Sedan fortsatte Johnny. Den där beten gör det lättare för oss att försvara parkernas och deras djurs fortsatta existens inför de lokala stammar som lever i nära kontakt med vilda djur på och i närheten av nationalparkernas gränser.

Jag förstår inte, uppmuntrade Daniel honom. Menar ni att de lokala stammarna ogillar parkerna och deras djurpopulation?

Inte om de personligen kan ha nytta av dem. Om vi kan bevisa för dem att en elefanthona är värd tretusen dollar och att en utländsk safarijägare är beredd att betala mellan femtio- och hundratusen dollar för att få jaga en hanne, om vi kan visa dem att en enda elefant är värd lika mycket som hundra, ja till och med tusen av deras getter eller magra kor och att de och deras stam kommer att få del av de pengarna, då kommer de att förstå vitsen med att bevara hjordarna.

Ni menar att lokalbefolkningen inte sätter värde på naturen bara för dess egen skull?

Johnny skrattade bittert. Det där är en Första Världen-lyx. Stammarna här lever mycket nära existensminimum. Vi talar om en genomsnittlig familjeinkomst på hundratjugo dollar om året. Tio dollar i månaden. De har inte råd att sätta av mark och bete för ett vackert men onyttigt djur. Om viltet ska kunna överleva i Afrika måste det betala för sin mat. Ingenting är gratis i det här landet.

Man skulle tro att de som lever så nära naturen har en instinktiv känsla för den, envisades Daniel.

Ja, naturligtvis, men den är helt pragmatisk. I årtusenden har den primitiva människan, som levt med naturen, behandlat den som en förnyelsebar resurs. På samma sätt som eskimåerna som levde på ren och säl och val, och indianerna på buffelhjordar, förstod de instinktivt hur det hela skulle skötas. De var i balans med naturen fram till dess att den vita människan kom med granatharpun och Sharpes gevär, eller, här i Afrika, med sin elitistiska viltvård och sina jaktlagar som förbjöd den svarte mannen att jaga på sin egen mark, som reserverade Afrikas vilda djur åt några få utvalda att se på och beundra med förtjusta utrop.

Ni är rasist, tillrättavisade Daniel honom vänligt. Det gamla kolonialsystemet bedrev en rationell viltvård.

Och hur kunde de vilda djuren överleva i en miljon år innan den vite mannen kom till Afrika? Nej, det koloniala systemets form av viltvård var protektionistisk, inte naturvårdande.

Är inte det samma sak, protektion och naturvård?

"De är varandras diametrala motsats. Protektionisten bestrider människans rätt att utnyttja och skörda naturens rika håvor. Han skulle bestrida människans rätt att döda ett levande djur, även om det hotar en hel arts överlevnad. Om han fanns här i dag skulle protektionisten förbjuda oss att utföra den här gallringen, och han skulle inte vilja se den slutliga konsekvensen av det förbudet vilket, som vi har sett, till sist skulle bli att hela elefantpopulationen utplånades och att den