En själ väger 21 gram

By Yvonne Wærn

Ina är en av de sista människorna på jorden - kanske den allra sista. Och när hon slutligen dör måste hon hitta Juan. Men innan dess har hon en sista uppgift att slutföra: hon måste träffa sitt barnbarnsbarn, roboten Pedro, en sista gång och ge honom en gåva. Om myndigheterna visste vad hon planerat skulle det aldrig gå vägen, så det måste förbli en hemlighet. Men resan från Spanien till Sverige är lång. Kommer Pedro hinna fram innan Inas kropp ger upp för gott? "En själ väger 21 gram" är en spännande science fiction-roman som utspelar sig i en värld sedan länge fördärvad av mänskligheten. Och när en människas kärlek till en robot driver henne att göra det förbjudna, får det ödesdigra konsekvenser.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726970043

Book preview

Kapitel 1. Innan jag dör

Snart ska du lämna det här livet, säger en doktor till mig.

Jag vill inte dö på sjukhuset. Jag vill hem. Det är bara hemma jag kan hitta till Juan. Han har gått före mig, men han sa att vi skulle ses igen.

Låt mig få dö hemma, i min egen säng, ber jag doktorn.

Det är inte tillåtet, säger doktorn. Det är för farligt. Det finns så få människor kvar och så många som vill ha en själ.

Jag klarar det, säger jag. Se bara till att jag får träffa Pedro innan jag dör.

Dumt att be doktorn om det egentligen. Hur ska han kunna ordna Pedro åt mig? Doktorn är bara en robot och han har sitt begränsade ansvarsområde. Han är specialiserad på sjuka människor och han kan inte mer än vad läkarvetenskapen kommit fram till. Om han ens kan det. Jag litar inte särskilt mycket på vare sig doktorer eller läkarvetenskap. Någon gång måste livet ta slut, och det vill kanske inte doktorerna erkänna. Det finns väl fortfarande någon konkurrens kvar mellan läkare, tänker jag. Men här ute på landet måste jag nöja mig med vad jag får. Jag intalar mig själv att en annan doktor knappast kan göra något bättre åt mig.

Tur, förresten, att doktorn inte kan läsa mina tankar, för jag vill inte att han ska få veta vad jag tänker göra. Han är visserligen ingen myndighetsperson, men han kan hindra mig ändå. Jag skickar ett meddelande till min goda vän Sofie och ber att Pedro ska komma innan jag dör. De bor långt borta, tillsammans med många andra robotar, på en båt förankrad i Malagas hamn. Det kan ta lång tid för dem att komma till mig. Jag tror inte de kan segla därifrån till Sverige, så de får ta landvägen. Förr i tiden fanns det vatten över nästan hela Europa, men det har sjunkit undan nu.

Sofie är inte orolig, det märker jag. Hon är praktisk och intelligent, robot som hon är. Hon frågar inte varför Pedro ska komma. Ordet bekymmer är främmande för henne. Det är ett ord för mänskliga känslor. Det spelar ingen roll för henne om jag försvinner från den här tillvaron. Jag vet inte om Pedro bryr sig om det heller. Men nu är det mig det handlar om och jag vill ha honom hos mig. Sofie måste komma med. Pedro är så liten och kan råka illa ut på vägen om han är ensam. Jag är inte så förtjust i Sofie, men nöden har ingen lag.

Sofie blev utvald att vara hans fostermamma. Pedro är en robotgosse och robotar har förstås inga biologiska föräldrar. Hon tycker nog att han mest är till besvär. Jag märkte redan när han kom till henne att hon inte var särskilt intresserad av honom. Tur både för mig och för honom att jag bodde alldeles i närheten.

Jag är människa och älskar Pedro som mitt barnbarnsbarn. Han var tillsammans med mig en hel del när han var nygjord. Jag brukade berätta historier om Noa och hans ark. Jag läste Bibeln en hel del och historien om Noa passade för ett barn, tyckte jag. Det är länge sedan jag umgicks med mindre barn. Men Pedro är särskild. Gjord för att vara fyra år, men med en massa kunskaper i sina chipp.

Ina, berätta om Noa för mig! brukade Pedro säga.

Jag tycker att jag knöt ihop oss två med berättelser. Pedro och jag, det är något särskilt.

Envis som jag är får jag komma hem från sjukhuset. Nu ligger jag ensam i min egen säng i mitt eget hus. Det finns ett fönster till vänster om mig. Det är bra för det släpper in lite ljus, men jag ser inte mycket utanför rummet. Bara kvistarna syns av en buske, som står en bit från huset. Kvistarna är kala, så våren har inte kommit ännu. Det är en hassel och den växer helt obehärskat. Från båren som jag låg på, när de bar mig från ambulansen in i huset, hann jag se att gräset har börjat att resa sig efter vinterns tryck. Blåsipporna tittar fram under eken, precis som de gjort under hela den tiden jag bott där, och säkert i hundratals år. De var borta under den tiden som människans klimatförstörelse höjde havet, förstås. Märkena efter vattnet som förut skvätt över gräsmattan har nu nästan helt försvunnit. Gräset som varit gulbrunt blir grönt. Naturen är bra på att reparera sig själv. Det var nära att människan förstört allt omkring sig. Genom fönstret anar jag en nyligen uppvuxen björk. Jag tycker att den gläds åt att få sin stam fri. Annars gillar björkar vatten. Förr i tiden tog jag in björkris och ställde kvistarna i vatten. Det var så fint att tjuvstarta våren inomhus på det viset. Förresten kommer musöronen på björkarnas kvistar snart. Det är signalen för vår för mig.

Jag har svårt för att andas och hjärtat gjorde ont ett tag, därför hämtade ambulansen mig till sjukhuset. Doktorer och andra har koll på oss som bor i deras ansvarsområde. Vi får inte ligga och skräpa, sjuka, döende eller rentutav döda. Vi ska antingen vara friska eller helt borta. Jag undrar vad de ansvariga tänker om mig. De får ha tålamod ett tag till. Snart ska jag bort, men under tiden väntar jag. Då får de vänta också. Eftersom jag får medicin och vård hälsar det onda på mig alltmer sällan. Precis som mina vänner. Det finns inte så många människor kvar. Frågan är om jag är den sista människan. De ansvariga kan lika gärna vara robotar som människor.

Robotar skräpar inte. De arbetar. Jag har inte tänkt på det förut, men alla som hjälper mig med vård, mat och medicin är robotar. Mina grannar är robotar, mina vänner också. Mina människovänner är borta. Jag kommer nog att se dem igen i nästa liv. Jag har haft tur i det här livet. Alla mina människovänner var goda. Men jag lär knappast få se några robotar i nästa liv. In i paradiset kommer bara själar och robotar har inga själar.

Jag tänker på Juan som legat bredvid mig i sängen. Jag säker på att han hamnade i paradiset. Han var en så god människa. Inte kom han till helvetet. Jag vill till honom. Det finns ingen som känner Juan så bra som jag. Ingen förstår som jag vad han tycker om och vad han helst vill ha och inte. Jag brukade be honom göra sådant han tyckte om. Jag såg till att undvika sådant han inte ville göra. Vi reste till ställen han tyckte om och jag lärde mig att också uppskatta dem. Inte så att jag var någon mesig följare, utan jag trivdes helt enkelt bättre om vi gjorde saker tillsammans. Så vill jag att det ska fortsätta i nästa liv.

Jag har bara goda minnen av Juan, även om vi är mycket olika. Jag trivs med att umgås med de flesta människor, medan Juan tycker bättre om robotar. I synnerhet gillar han att konstruera dem. Han arbetade på en robotateljé. Där saknar de nog honom nu. En duktig och noggrann robotkonstruktör var han. En god kompis, både för arbetskamraterna och för mig. Vad gör jag här ensam? Jag kan lika gärna dö. I alla fall om jag kan få träffa Juan efter döden.

Juan älskar också Pedro. Juan gjorde både en rutschbana och en gunga åt Pedro. Jag tror att han kommer att gilla mitt arrangemang för Pedro. Jag tänker både på Pedro och på mig. Jag kommer att vara i paradiset och han vara kvar på jorden. Därför vill jag ge en del av min själ till Pedro. Om han får en del av min själ kan han ha kontakt med mig över de olika existenserna. Och jag med honom. Jag hoppas till och med att han kan komma med mig till paradiset.

Pedro är särskild. Varför bryr du dig så mycket om Pedro? frågade Juan, precis som om han var svartsjuk. Att jag brydde sig om någon annan än honom. Även om den andre var en robotpojke. Jag hade inget barnbarnsbarn, så Pedro fick bli det åt mig.

Den lille robotgossen är gjord för att vara fyra år gammal men han är så klok. Det är bara det att han själv inte varit med om särskilt mycket. Nu har han råkat ut för att han blivit blind. Det är förstås svårt, men han klarar sig visst bra ändå, har Sofie berättat.

Det enda det här livet kan ge är erfarenhet. Jag delar gärna med mig av min erfarenhet. Mänsklig erfarenhet kan göra honom mer lik en människa. Jag tänker på Pinocchio, dockan av trä. Han blev mänsklig av att sätta sig in i vad hans pappa kände. Inte för att jag tycker att människor alltid och i alla sammanhang är bättre än robotar, men ett robotbarn kan behöva lite mänsklighet.

Jag tänker på hur mycket jag ännu har kvar att berätta för Pedro. Han måste skynda sig på att komma till mig. Han ska sitta bredvid min säng, precis som förut. Jag har varit sjuk tidigare, men ändå orkat göra en hel del. Jag vill berätta för honom så att han kan följa med mig till paradiset när jag dör.

Mina knotiga fingrar rör sig över lakanet. Jag undrar vad de håller på med. Jag tror att de bygger en bro till det som ska komma efter mig. Jag ska lägga delar av min själ på bron. De är åt Pedro. Hoppas att han förstår vad han ska göra med dem, även om jag inte är där och kan visa honom. En själsdel kan inte leva så länge utan kropp. En hel själ kan leva i evighet, i paradiset. Dit ska jag. Jag vill ha Pedro med mig. Sofie bryr sig i alla fall inte om honom.

Kapitel 2. Sofie och Pedro i Alhambra

Sofie förstod att Inas världsliga liv måste avslutas och att döden, verkställaren, var otålig. Under den korta tid som var kvar var det viktigt att uppfylla Inas önskningar. Hon lämnade därför sin trygga ankarplats i Malagas hamn och tog Pedro vid handen för att besöka platser där han skulle möta personer som kunde berätta om händelser som inte fanns i hans databas. Det var Ina som valt ut människor ur sitt långa liv.

Ina ville att Pedro skulle besöka Alhambra, den gamla borgen i Granada. Staden var en gång det sista fästet för muslimerna. I sju århundraden hade muslimerna inte bara levt utan också styrt över södra delen av Spanien. Den tiden hade lämnat spår som ingen som levde i Andalusien kunde komma från. Det gällde att tolka dem på rätt sätt. Bara mänskliga erfarenheter av vördnad, glädje och djup sorg kunde göra dem rättvisa.

Väl i Alhambra följde Pedro med fingrarna skriften på väggen i ett praktfullt rum. Hans tomma ögon kunde inte ta in bokstäverna, men hans fingrar var känsliga och förde de upphöjda slingorna genom hans hand, in i hans databas. En ny förbindelse skapades, en som kombinerade skönhet och ödmjukhet. Hans tolksystem översatte åt honom men kunde inte förklara.

Gud är segrare, sa Pedro. Vad betyder det?

Det finaste som människor kan tänka sig, sa Sofie. I alla fall de här människorna som levde här för tusentals år sedan.

Var är de nu? frågade Pedro.

Döda, sa Sofie.

Men deras tankar är här, sa Pedro. Finns det ingenting annat kvar av dem?

Kanske, fast det kan bara uppenbaras av människor, sa Sofie.

Jag blev fördriven från paradiset, sa en röst som dallrade som den grövsta strängen på en kontrabas.

E-tonen gick direkt till Pedro och fäste sig vid hans öronmottagare som en mygga. Pedro hörde bara ljuden och kände inget obehag. Sofies silikonbeklädda hand strök försiktigt över Pedros öron för att avlägsna den främmande insekt som hon upptäckt, men orden klingade inne i hans huvud.

Gud är segrare, men jag måste bort, fortsatte rösten.

Det är Boabdil, sa Sofie. Hennes röst var lika neutral som vanligt. Eller, som hans egentliga namn är: Mohamed Abu Abdayallah, Han kallades också för ’den lille’ och ’den olycklige’. Men nu har du sett det viktigaste: Att Gud är segraren, på arabiska. Kom, vi måste gå!

Jag måste lyssna, sa Pedro och spjärnade emot när Sofie tog honom i handen. Han var liten och hon var stark, men ändå stod han som fastnaglad i golvet. Det var Boabdils ögon som höll honom kvar, Boabdils röst som förvandlade honom till en blomma som längtade efter sol. Egentligen var han en liten robotpojke som ville höra en historia, men just nu var han förflyttad till slutet av 1400-talet efter Kristus.

Lyssna på vattnet som rinner i kanalerna i trädgården, sa Boabdil, det bär mina tårar. Se på rosorna som klättrar på väggen i haremet, de klänger sig fast i väggarna, som jag ville göra.

Jag kan inte se, sa Pedro. "Jag är blind. Vad är haremet?

Kom! sa rösten och Pedro följde Boabdil genom arabeskprydda korridorer, där Pedro med sina känsliga fingertoppar kände stiliserade blommor frammejslade i sten. Han passerade snabbt förbi plaskande fontäner, utan att ens fläktas av deras livgivande och för honom farliga fukt. De gick ner för några trappsteg som Pedros fötter hittade som om de hade ögon. Till slut var de framme vid en gård där rosor tryckte sig intill några pelare som älskande mot varandra.

Här! sa Boabdil.

Glada och livliga, drillande och pockande dansade ljusa ljud omkring dem. Pedro lyssnade, sprang till mitten av gården och kolliderade med en boll som någon kastat, sprang efter någon som just kullat honom och gjorde en frivolt av glädje. Det var barnröster han hörde, barnkroppar han kolliderade med.

Sofie tryckte sig intill väggen i rädsla för vattnet som sprang upp i mitten av rummet, liksom smittat av glädjen. Också genom henne som aldrig ens log, trängde de glada skratten som fågelsång.

Vad är det för fåglar? frågade hon.

Det är mina barn, sa Boabdil. Så var det på min tid. Mina barn lekte med varandra, och här spelar minnena upp deras lekar som teater.

Tre unga vackra kvinnor satt i ett hörn och sydde, medan de samspråkade stillsamt med varandra.

Vilka är de där? frågade Sofie. Hon ville göra Pedro uppmärksam på sådant han inte kunde se och lade sin hand på hans. Hon förde hans hand åt kvinnornas håll och han gick ditåt.

Vilka är ni? sa han.

Pedros tolkprogram översatte hans tal till deras främmande språk.

Vi är barnens mödrar, svarade en av dem, som inte skilde sig från de andra på något annat sätt än att hennes ögon var pigga och munnen rask. Ändå tittade hon genast ner på tyget som hon sydde på, men det såg Pedro inte.

Vem är pappan då? sa Pedro som om han inte kom ihåg att Boabdil sagt att han var fadern. Ändå stod Boabdil här och grät. Hans snyftningar nådde Pedro.

Varför gråter du? frågade Pedro. Här är mammorna till dina barn. Är du inte glad att se dem?

Alla är borta, sa Boabdil. Jag var dera livgivare, deras beskyddare. Men jag kunde inte rädda dem. Det där är bara bilder, som en film eller en teater.

Bilder? sa Pedro. "Men