Ufoklubben

By Katarina Ros

En kväll sitter tioåriga Anna och trettonåriga Martin och ser på en film på tv. Den handlar om gröna små figurer som just landat på jorden med sitt rymdskepp. Det väcker genast ett intresse hos Martin som smittar av sig på Anna. När sommaren kommer reser de upp till Martins farfar i Norrland där de ska tillbringa sommarlovet. Anna och Martin har tidigare haft Spökklubben tillsammans, men nu känner de sig färdiga med spöken. Den här sommaren är det utomjordingar som gäller och snart är Ufoklubben i full gång. Ufoklubben är en fristående uppföljare till Spökklubben och är en spännande och fantasirik bok för unga. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726891430

Book preview

Kapitel ett

Jag minns precis hur det började.

Martin och jag såg en film om rymdvarelser på teve. Det var en ganska overklig film, full av små, gröna figurer, som landade med sitt rymdskepp på jorden. De lärde sig att tala med människorna. Just så där spännande som en kul film ska vara, men ingenting som jag trodde ett ögonblick på.

Men Martin var riktigt intresserad och började prata om alla ljussken, signaler och avtryck i marken som man inte kan förklara. Han lät allvarlig och så säker att jag började fundera lite.

Martin och jag känner varandra genom att våra mammor är bästa kompisar.

Jag är tio och ska fylla elva i november. Martin är tretton och ska börja i sjuan till hösten. Det senaste året har vi haft en spökklubb tillsammans. Det var jag som startade Spökklubben, men Martin blev snabbt en bra medlem. Vi tänkte på samma sätt, tror jag. Vi försökte ta reda på saker och ting och så lyssnade vi på varandra, och på andra, som faktiskt hade en del bra spökhistorier att berätta. Två riktiga spöken har jag sett och den stora, svarta klubboken är fylld till sista sidan med alla historierna.

Både Martin och jag kände att vi hade forskat färdigt om spöken och var redo för något nytt.

Jag vet inte så mycket om rymden, men jag har läst om vad människor har sett, som inte kan förklaras … utom att det måste ha varit utomjordiskt, sade Martin till mig den där kvällen.

Då visste jag att det var det vår nya klubb skulle handla om. Rymden.

Hm, Ufoklubben, tänkte jag, när jag stod vid mitt fönster sent på kvällen.

Utanför var himlen mörkblå och det kändes annorlunda att stå och titta uppåt. När man spanar efter spöken så tittar man ju inte upp i himlen.

Nästa dag var näst sista skoldagen på vårterminen. Jag kastade i mig lunchen och sprang sedan upp till biblioteket. Margareta, som har hand om biblioteket, hjälpte mig att leta fram böcker om rymden.

Men Anna, menar du böcker som handlar om olika planeter eller astronomi eller är det science fiction du vill läsa?

Nej, inget av det där … jag måste ha tag i en bok som handlar om hur människor träffar rymdvarelser och ser ljussken och sånt!

Du menar på riktigt, eller hur?

Jag förklarade för Margareta att jag ville lära mig mer om oförklarliga händelser som skulle kunna vara signaler eller besök från rymden. Inte om astronomi och absolut inte om astrologi, som handlar om stjärntecken och horoskop. Ufohändelser, det hade Martin kallat det.

Hon plockade fram en liten, tunn bok som hette Möten med det okända och jag lånade den på långlån över sommaren.

Jag går alltid till biblioteket när jag träffar på något nytt som jag vill lära mig mera om. Det låter inte klokt, men bibliotekarier är spännande människor; de kan alltid leta fram en massa intressanta saker om vad som helst. De kan inte allting, men de vet var man ska hitta svar på alla frågor.

På kvällen lade jag mig och läste, och det var helt fantastiskt. Det verkade som om människor trodde på precis vad som helst! Det kunde inte vara möjligt att folk hade träffat rymdvarelser mitt inne i skogen och att de hade sett rymdskepp på åkrar och ängar. Men när jag hade läst flera berättelser, så märkte jag att många hade upplevt liknande saker, sett samma sorts sken och hittat avtryck i marken som alla påminde om varandra. Det var konstigt. Det är ju så, att om många har sett samma sak – då är det mycket mera trovärdigt. Jag bestämde mig för att börja hålla utkik efter märkliga ljussken och signaler. Det var så Spökklubben hade startat: Jag hade börjat tänka på spöken och då hade de börjat dyka upp.

När jag låg i mitt mörka rum undrade jag om det skulle lyckas den här gången också, med Ufoklubben.

Nästa dag var det avslutning och Martin och jag vinkade till varandra i aulan. Rektorns tal var lika tråkigt som vanligt, men det hörde liksom till avslutningen. Alla tjejer i min klass hade vita klänningar och nya skor. När jag kisade såg vi ut som en samling spöken.

Jag såg fram mot sommarlovet, för redan på söndagen skulle jag åka med Martin till Norrland. Mammas semester började inte förrän två veckor senare och då skulle hon komma upp till oss.

Martins mamma skulle gå en kurs, men sedan var hon ledig med oss.

När vi packade på lördagen lade jag ned boken som jag hade lånat på bibblan och min guldpenna.

Då kom jag på att jag inte hade någon klubbok! Jag pillade fram min månadspeng ur sparbössan och sprang till pappershandeln. De skulle just stänga, men den snälle gubben släppte in mig.

De svarta skrivböckerna var slut och jag bestämde mig för en grön istället. Den var lika stor som Spökklubbens bok, och den hade samma sorts blanka, fina pärmar. Ett brett sidenband var fäst i ryggen, som ett bokmärke att lägga mellan de sidor man höll på att skriva på.

När jag kom hem skrev jag sakta Ufoklubben på den första sidan. Jag textade med guldpennan och så skrev jag dit Juni 1999.

Mamma höll på som vanligt och tjatade om tandborstning, hårborstning, sovtider och att jag skulle hjälpa till med disk och allt annat. Allt annat? Det lät som om jag skulle arbeta som piga hela sommarlovet.

"Mamma, jag vet …", suckade jag.

Och ring mig om det är något, och glöm inte att skriva brev till pappa och vykort till mormor och morfar.

Jag lyfte på några tröjor och lade ned den nya, gröna klubboken i väskan. Det kändes spännande och högtidligt. Precis som med Spökklubben så visste jag inte vad som skulle hända, bara att något säkert skulle hända. Jag hade bestämt mig. Nu var det bara att spana och vänta.

Jag packade min lilla radio också, som pappa skickat från London och min stora, svarta ficklampa. Det var mörkt i Norrland, hade Martin sagt.

På kvällen gick mamma och jag på restaurang och sedan på bio. Mamma sade hela tiden att hon skulle sakna mig jättemycket; hon kramade mig hårt god natt och bad mig lova att ringa till henne.

Det är bara två veckor, mamma, viskade jag till henne.

Men det var klart att jag skulle längta efter henne också.

Det är väl självklart, att man längtar efter dem man tycker om. Man kan ha kul ändå. Jag visste att det skulle bli mer än kul. Jag visste att det skulle bli härligt.

Kapitel två

Martin och jag steg på tåget klockan åtta på morgonen. Resan skulle ta nästan hela dagen, så vi hade matsäckar med oss. Vi hängde ut genom fönstret tills vi inte såg mammorna längre och sedan satte vi oss mittemot varandra. Martin tittade på mig och jag bara skrattade. Det kändes i hela kroppen hur bra det skulle bli.

Det finns massor att göra hos morfar, jag ska visa dig alla fina ställen. I badsjön är vattnet alltid varmt och på kvällarna brukar vi grilla.

Jag har med mig en bok om rymdvarelser.

Jag såg på Martin och han nickade.

Det visste jag att du skulle ha, sade han lugnt.

I kupén satt det en tant också. Hon var ganska gammal, som min mormor, och hon hade en hög med papper i knät som hon hela tiden bläddrade i. Plötsligt tappade hon halva högen och Martin och jag böjde oss ned för att hjälpa henne. Men hon viftade bort våra händer och rafsade själv ihop bunten. Hon tittade surt på oss.

Vi ville bara hjälpa dig, stammade Martin till slut.

Jag tyckte att hon var så otrevlig att Martin inte alls behövde be om ursäkt.

Ja, ja, jag förstår det, sade tanten och harklade sig. Det är bara det att de här pappren inte får läsas av någon utom mig.

Hon satte sig igen med bunten i knät. Överst låg en sida med en bild. Det såg ut som ett suddigt, svartvitt fotografi. Jag stirrade på bilden och tyckte att den påminde om något som jag sett alldeles nyligen! Hon måste ha sett att jag tittade, för hon tog bilden och lade den underst i högen istället.

Martin räckte över en Kamratposten till mig och jag lutade mig mot fönstret och började läsa. Martin såg ut som om han skulle somna.

Efter kanske två timmar reste sig tanten och lade sina papper i en kasse. Kassen lät hon ligga på sitt säte och så lämnade hon kupén.

Jag tittade på Martin. Nu sov han inte längre. Han ställde sig upp och gick fram till kassen.

Nej, Martin, du får inte, viskade jag.

Men Martin hade redan dragit fram några sidor och så kom han och satte sig bredvid mig.

Jag tyckte väl att det såg ut som ett rymdskepp, kolla på den här bilden, Anna.

Jag kom på var jag sett en liknande bild – i boken om rymdvarelserna, Möte med det okända.

Martin visade mig nästa sida. Det verkade vara en berättelse, tätt skriven. När jag hade läst den första meningen var jag tvungen att fortsätta. Jag brydde mig inte ens om i fall tanten skulle komma tillbaka.

Det här är vad det stod.

Farkosten

Trots att vi har bilden, är det ingen som tror oss. Jag heter Iris Höglund och min makes namn är Tore Höglund. Vi bor sedan fyrtio år i Grammelbo, åtta mil norr om Umeå. Min man har varit brevbärare.

Vi är lugna och sansade människor och har aldrig trott på något övernaturligt eller sådant trams.

På kvällen den fjortonde mars i år satt vi och såg på teve och drack kaffe. Det var mörkt ute och klockan