När jorden led

By Yvonne Wærn

I framtiden har människor förstört planeten, ödelagt ekosystemet och saboterat allt som gör livet värt att leva. Det som återstår är en flack, trist yta på ett giftigt livlöst klot. Men när en främmande art med intelligenta robotar tar kontakt med de återstående människorna, uppstår en märklig situation. Robotarna vill av någon okänd anledning hjälpa människorna att hitta tillbaka till livet, till den där speciella gnistan som gjorde dem levande ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 4, 2021
• ISBN: 9788726790979

Book preview

www.sagaegmont.com

Kapitel 1. Robotskeppet

P edros fyraåriga robotkropp stod i skeppets akter och drog upp ett nät. Den vattentäta overallen prasslade, handtaget på vinschen gled trögt mot handskarna. Katterna måste ha mat. För dem dög bara fisk. Så här ute på havet fanns det inte särskilt mycket fisk att hämta. Katterna stod bakom honom och jamade, tätt tryckta intill den aktre masten för att undvika stänk. Precis som Pedro avskydde de vatten. Men av en annan anledning. Pedro kunde få kortslutning av vatten. Katterna helt enkelt ogillade vatten. Pedro hade en tättslutande overall, med inbyggda handskar. Då var hela han skyddad mot väta.

Sofie, hans fostermamma, hade sagt att han måste sköta om katterna. Det var han som tagit kattmamman till skeppet. Som intelligent robot borde han ha förstått att det där tjocka i hennes mage hade varit kattungar. Det var länge sedan och kattungarna hade vuxit upp.

Vinschen snurrade och nätet kom upp ur havet som ett sjöodjur med mustascher gjorda av sjögräs. Människor kunde ha nytta av sjögräset. De lagade mat av det, men det gjorde inte han. Inte heller katterna kunde äta sjögräs. Plastremsorna som kom upp var inte till nytta för någon. Han skulle bli tvungen att sortera ut allt skräpet innan han kom till den där enda fisken som han såg. Visserligen var den stor nog att räcka till alla katterna, men nästa dag måste Pedro fånga nytt igen och igen och åter igen. Det gillade han inte alls. Somliga trodde att robotar var gjorda för upprepning, men de trodde väldigt fel. Pedro hade inte träffat någon robot som tyckte om att göra samma sak flera gånger.

Han lät nätet ligga en stund på däck för att torka. Vinden som drog genom seglen lyfte de tomma delarna av nätet. Själv satte han sig tillsammans med katterna och väntade. De stirrade på fisken i nätet utan att röra ett öra. Aldrig hade han sett dem så stilla. De kände uppenbarligen igen den sprattlande varelsen som mat. Hur visste de att de köttbitar de brukade få på sina fat kom från den här fjälliga klumpen?

Efter ett tag gick han till nätet för att kontrollera det. Var det torrt nog för att vara ofarligt? Hans robothänder hade inga inbyggda känselceller för vatten. Ingen i robotverkstaden hade förutsett att han skulle leva sitt liv i en våt, det vill säga farlig miljö. Han lyfte upp en katt och placerade den i nätet. Den trasslade in sina tassar i ett våldsamt sprattlande. Uppenbarligen var nätet fortfarande vått. Med en obeskrivlig min av avsky skakade katten på den ena tassen efter den andra, sträckte ut kroppen till ett rep. Sedan började den slicka sig intensivt. Som om den blev torr av det. Bara att vänta.

Pedro reste sig och såg sig omkring. Som vanligt var det ingenting annat att se utanför skeppet än vatten. Ingen omväxling. Luften var disig, full av luftföroreningar. Därför behövde människor andningsmasker. Han behövde inga sådana snablar för att sila luft till lungorna. Han hade någon gång prövat sätta en andningsmask på enkatt, men det gjorde han inte om. Hans silikonskinn hade blivit sönderrivet, och även om det gick att limma ihop det igen hade Sofie, hans fostermamma, hotat med diverse straff. Hon hade god uppfinningsförmåga. Bara att våga föreslå att han skulle vara tvungen att tala i meningar som bara innehöll tre ord: subjekt, predikat och objekt. Något sådant hade Pedro aldrig sett i de texter som han mött och lärt sig av. Han njöt av tillkrånglade meningar. Det var få sysselsättningar, utom schackspelet förstås, som kunde förströ honom så mycket som att konstruera långa satser.

Hans kameraögon kunde inte tränga genom diset, men ändå tyckte han att han anade ett annat skepp där långt borta? Han hoppades att det var ett piratskepp. Det var en omväxling som havet kunde bjuda på. Borde han tala om det för sina robotföräldrar, Maurice och Sofie? De var kaptener över skeppet. Nej, det blev mer spännande om de inte fick veta för mycket.

Han ville gärna ha en sån där hatt som piraterna hade. Han kunde sätta den utanpå sin solcellskeps. Så skulle han vara piratkapten och hans skepp förvandlas till ett piratskepp.

Pedro lämnade nätet och katterna, klev ur sin vattentäta overall och gick ner under däck, till navigationskammaren. Där satt Sofie och Maurice framför navigationsskärmen. Han såg Sofies vidbrättade solhatt bakifrån och Maurices basker halvt från sidan. Fast de var inomhus hade de hattarna på sig, precis som han hade sin keps. Huvudbonaderna hade solceller som gav energi till chipsen i huvudet.

Skeppet som Pedro sett från däck syntes på skärmen. Fortfarande som en liten prick. Pedro pekade på det.

Detta är med största sannolikhet ett skepp som används av pirater för att tillskansa sig gods och eller guld, sa han.

Det behöver det inte vara, sa Sofi. Det finns så mycket skepp på havet numera. Människor har inte så mycket fast mark att bo på.

Det är ett överflöd av pirater som seglar på havet just nu, sa Pedro.

Absolut rätt, sa Maurice. Så bra att just du håller utkik och ger oss relevanta och pålitliga upplysningar.

Förresten är en av mina högsta önskningar att få en pirathatt, sa Pedro.

Då får vi väl hoppas att pricken förverkligar sig i ett piratskepp, sa Maurice. Det var från Maurice som Pedro fått sitt intresse att skapa krångliga meningar.

Maurice försökte för det mesta uppmuntra Pedro. Det var Maurice som beställt Pedro hos en robotverkstad. Han hade inte ångrat sig ännu.

Skäm inte bort ungen, sa Sofie.

Pedro klev i overallen igen och gick upp på däcket. Punkten som kunde vara ett piratskepp var lite större nu. Han hoppades att det var pirater som seglade den där båten. Men nu måste han kolla nätet. Han tog tag i en katt och lade ner den i nätet. Den trasslade in sig i maskorna men visade inget tydligt obehag. Om nätet var torrt nog för katten kunde Pedro börja arbeta med det. Han satte sig ner, lyfte försiktigt upp kattens tassar ur nätets maskor och drog samtidigt ut långa trådar av plast. De hade redan så mycket plast, vad skulle de göra av allt? Någon robot satt och vävde mattor inne i skeppet, men de behövde inte hur många plastmattor som helst. Plasten var för tung för att tjäna som segel, för trasig för att kunna användas till vapensköldar, och sådana behövde de dessutom inte. De fanns bara i piratfilmerna som han spelade upp när han hade det tråkigt. Det mesta man kunde använda plasten till var tätningsmaterial, men det fanns inte något mer att täta. Inte just nu. Förhoppningsvis hade piraterna en kanon att skjuta med. Då kunde det bli hål i skeppet, hål som behövde lagas. Men de flesta pirater de träffat hittills lade sig bara långsides och hoppade upp på skeppet.

Pedro måste vara noga med att ta bort all plast ur det som kunde vara ätbart i nätet. Katterna mådde inte bra av plast i magen. Det hade han sett på många naturfilmer. Han hade sett många naturfilmer på väggen för Information och Underhållning (VIU). Den fanns i navigationsrummet, på väggen mitt emot navigationsskärmen. Ofta gjorde han det på nätterna, då han inte behövde sova. Han var ju en robot.

Han gillade katterna, även om det var jobbigt att skaffa mat åt dem. De var livliga och väldigt lekfulla. Pedro såg framför sig hur han skulle ta alla små fiskar (när de torkat) och kasta upp i seglen. Katterna skulle hoppa och klättra efter, fastna i seglen och efter en lång kamp med spökklädseln ramla ner på däck. Det kunde bli roligt att se på. Bättre än de gamla filmerna han sett på VIU:n och som Sofie tagit med när de flydde hemifrån ut på havet.

Pedro fortsatte att dra skräpet ur trådarna i nätet. Alger och plast, det var det mesta som nätet fångade. I naturfilmerna fanns det fisk av olika slag i nät. Små och stora, smala och tjocka. Ibland kunde också en rund fisk med långa armar fastna i nätets maskor. Den kallades för bläckfisk, men namnet hade ingenting med armarna att göra. En gång hade en bläckfisk kommit med i Pedros nät. Det var när människor också bott på skeppet. Han hade gett den till människornas kock att koka. Pedro hade provat att ge en rå bit åt en katt, men den hade mycket demonstrativt tagit biten och med ena tassen skjutit den till ett hål i relingen. Det plaskade bara lite när biten ramlade i vattnet. Nu hade det inte fastnat någon bläckfisk på länge. Antingen hade de tagit slut, eller så fanns de inte så här långt ute på havet. Han brydde sig inte om bläckfiskar.

Pedro var försiktig med maskorna i nätet. Gick en sönder, blev han tvungen att knyta ihop den igen. Det var inte så lätt. med hans klumpiga fingrar som inte kunde känna skillnad på slät plast och knutar.

Han kunde laga maskorna med plasten men då måste han tvinna den till tunna trådar. Han bestämde sig för att det inte gick, inte med hans fingrar. Han förargade sig över robotmakaren som gjort honom. Vem var det? Han ville tala med honom. Hur kunde man göra något så dumt att fingrarna inte kände något? Det var väl inte bara hjärna i robotar, eller? Något bra var i alla fall att han kunde bli arg. Även om det inte hjälpte. Han skulle väl aldrig träffa sin robotkonstruktör. I vilket fall fanns han inte på skeppet där Pedro var just nu.

En gång i tiden hade skeppet som han stod på, Iara, byggts för att fly från ett vulkanutbrott. Då hade människor och robotar arbetat tillsammans. Gillade han människor? Han kände dem inte tillräckligt bra för att kunna säga. Det var länge sedan robotar och människor skilts åt. Nu var det bara robotar kvar på skeppet. Han och hans föräldrar seglade tillsammans med en mängd andra robotar. De var som Den flygande Holländaren, ett skepp som Pedro sett i någon film. Den flygande Holländarens kapten hade hädat både Gud och djävulen och fått som straff att segla till domedagen. Ingen på skeppet Iara hade gjort något stort brott, trodde Pedro, ändå måste de segla. Det gick ingen nöd på dem. Det var bara långtråkigt. Förtjänade han ett straff? Eller Maurice eller Sofie? De andra robotarna var bara arbetare. De hade det inte långtråkigt.

Pedro undrade om den Flygande Holländarens kapten spelade schack. Maurice hade lärt Pedro spela, och Pedro hade börjat vinna allt oftare. Maurice hade så mycket annat att göra. Och så hade Pedro ett nyare maskininlärningsprogram. Det var både databasen och programmet som gjorde intelligensen hos robotar, det visste Pedro. Han visste också att människor en gång i tiden hade diskuterat om artificiell intelligens skulle kunna slå en människa i schack. En sådan dum fråga. Klart att ett bra program kunde slå en enkel människa. Människor var så förutsägbara. Pedro gäspade bara han tänkte på att spela schack med en människa.

Han såg bakåt. Det verkade som om Iara seglade från skeppet som låg där långt borta. Ingen spännande piratstrid på gång. Pedro fortsatte att arbeta sig fram genom nätet till fisken, maska för maska, när Iara plötsligt stannade. Han åkte framåt, gled på däcket, mot masten och stoppades av en massa gjord av mjuka kroppar. Katterna. Seglen flaxade vilt, en bom gjorde sig fri ur tygmassan och ramlade ner, insvept i det vita som i ett moln. Vad nu då? Hade de gått på grund? Men det kunde inte finnas grund mitt ute på havet?

Pedro reste sig från de gnällande katterna och gick förbi masten, fram mot fören. Han behövde inte gå långt förrän han såg. Det fanns inget vatten framför honom. Ändå var det en yta framför och den var fast. Ett nytt slags hav bredde ut sig så långt han kunde se. Att inte Maurice och Sofie sett det på sin navigationsskärm? Det här gick inte att segla på. Det var vågor av plast, en gungande plastö.

Han gick tillbaka akterut. Skeppet bakom Iara blev större. Iara kom inte vidare. Snart såg Pedro vimpeln på skeppet som närmade sig. En dödskalle med två korslagda ben under sig. Ett piratskepp. Det första han kom att tänka på var att han ville ha en pirathatt. Han var så trött på den där vinröda kepsen som satt fast uppe på huvudet på honom. Visserligen satt alla solcellerna där, och han fick sin energi genom dem. Men de var inte till någon nytta i det här diset i vilket fall. Han måste ladda upp sig genom en kontakt som satt på vänster axel. En pirathatt ville han ha.

Det andra han tänkte på var robotarna som låg som avsvimmade på roddarbänkarna. De måste väckas. De skulle vara Iaras försvar, strida mot piraterna. Inte med knivar och svärd, det var gammalmodigt. Nej, med elektriska stötar. Men då måste de vara uppladdade. Ensam kunde Pedro inte stå emot en enda pirat. Hans energi var inte tillräckligt stark. Hans kropp var för liten.

Han gick ner till Maurice och Sofie. Katterna lade sig till rätta bakom masten. Iara gungade sakta från sida till sida. Skeppet kom ingenstans.

Kapitel 2. Vadan och varthän?

S ofie och Maurice gick upp på Iaras ytterdäck. Även om de var superintelligenta robotar hade de bättre överblick därifrån än vid skärmen inne i navigationskammaren. Vadan och varthän? Sofie lät citatet hänga utan väntan på svar i den disiga luften ovanför Iaras däck. Som en såpbubbla singlade den upp genom sotpartiklar och kemiska föroreningar. Hon var omsluten av hav och dis som en sovande av sin säng. Ingenting annat än hav såg hon, bara en yta fylld med rester av mänsklig verksamhet. Om hon hade kunnat känna dofter hade hennes näsa fyllts av lukten från olika nedbrytningsprocesser, av ruttnande tång och av sönderbruten plast, av flagnande färg och av murknande trä. Luften var tjock av föroreningar, dem kunde hon se och dem kunde hon inte segla från.

Vadan känner vi till, men varthän må förbli okänt. Maurice var den som ifrågasatte. Hans nyfikenhet och förundran hade kommit som en gåva tillsammans med den emotionella komponent som han låtit installera i sig och betalat för.

Vi är robotar, fortsatte han, vi behöver inte något land. Ingen jord behöver kultiveras för att ge oss mat, ingen skog avverkas för att värma oss. Vår energi får vi direkt ur sol och vind. Han skapade sina egna problem, han behövde inte möta verkligheten hela tiden.

För enkelt! sa Sofie. Vi tjänar människor, det är sant, men jag då? Vad tjänar just jag till?

Maurice var van vid Sofies frågor. Hon var superintelligent, för hon hade en bra databas med en effektiv sökmotor. Men det fanns ingen databas som hade svar på alla frågor. Sofie hade ingen emotionell komponent. Hon kunde fråga efter allt utan att väja för någonting. Hon kunde konstruera ett skepp, men hon hade aldrig undrat över varifrån idén till skepp kom. Nu var de där. På ett skepp. Vart skulle de? Och varför?

Egentligen var svaret självklart. Maurice hade själv många gånger sagt att han tjänade Systemet. Systemet var det som styrde hela världen, människor liksom robotar. Systemet var det Goda. Det skulle hindra människorna