Killer: Spår av dramatik i köttrymden

By P-C Wike

Rut och Twist, Tobbe och Pernilla. Två medelålders par som tillsammans driver det som kallas livet. Bland arbete och fritidsintressen, ungdomar och jobb. Bland minnen, framtidsplaner och drömmar. Grannarna Mac och Pia-Carin, med mer tid bakom sig än framför sig, tittar ofta i sidospeglarna sedan de insett att sikten bakåt blivit alltmer skymd. Deras son Mini ansvarar för allt fler detaljer i Ruts och Twists alla lantgårdsprojekt. Självaste Bengt, han tittar nog inte åt något håll utan tar saker som de kommer. Det har visat sig bli bäst. Utifrån olika förmågor och intressen, delar de alla på gemenskapen i Laduvik. Till sin hjälp har de nyfikenheten och engagemanget, tron, hoppet och kärleken.

Allihop har kanske äntligen börjat förstå det viktigaste av allt; förmågan att bara vara. Att lära sig leva i stunden innan den blir ett minne. Ta del av tankar om livet mitt i vardagen, bland händelser och fantasier, avsikter och bekymmer.

I fjärde boken händer läskigheter men också riktigt bra grejer. Äkta Killers fast på olika sätt. En bok för dig som undrar hur man blir en kattsnattare och varför man samlar getskit på burk. Varför rutiga flaggor är bra, hur ett tal ska hållas och vad statsministerns hallonmarmelad gör i Laduvik.


”Du ska vara mycket stolt och nöjd! Jag är grymt imponerad av dig och glad att få vara med i denna värld! Nu ska jag äntligen njuta och roas av din fjärde bok. Idag kommer Rut och de andra vara med mig hela dagen. Tack fina du.”

”Vilka känslostormar! Har precis torkat tårarna efter kapitel 4, så rörd. Och nu kapitel 5, fast efter skratt. Känner igen mig i vartenda ord du beskriver. Trodde att det bara var jag som var så crazy.”

”Väntar med spänning på femte boken, de är ju så bra!”

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 6, 2016
• ISBN: 9789175695488

P-C Wike

P-C Wike tänker först och pratar sedan, det är då det gärna drar iväg. På liknande sätt förhåller det sig med skrivandet. Det som började med livfulla brevväxlingar och dagboksanteckningar, ändrade med tiden karaktär till mer terapeutiska alster. Sedan drygt tio år tillbaka skriver hon i bloggformat och här tog också manusskrivandet fart. Wike är född 1963 och uppvuxen i Täby, norr om Stockholm. Där bor hon ännu kvar, idag tillsammans med sin man. De har katamaransegling som gemensamt fritidsnöje och kappseglar både i och utanför Sverige. Wike har tre, numera vuxna barn och arbetar som lärare på en högstadieskola. Tillvaron är relationstät så skrivandet inspireras dagligen av människor och platser som är knutna till den verkligheten. Karaktärerna i Wikes berättelser, deras roller och relationer är ett hopkok av detta. Med få flyttar sedan uppväxten har flyttstädningarna varit blygsamma och rensningen av hårddisken lika sparsam. Miljöer, pinaler, idéer, upplevelser, relationer... det mesta finns kvar och Wike dumpar helst ingenting. Bloggen, materialet på den ostädade vinden och alldagliga händelser ligger till grund för berättandet. Wike slås ofta av hur svårt det är att göra det storslagna rättvisa, men också med vilka knep det lilla kan göras större. Hon vill förmedla att det även i vardagens mysterier finns mycket som är värdefullt, häpnadsväckande och händelserikt alldeles nära. Wike skapar igenkänning och hyllar vardagen med humor och allvar.

Book preview

oslagbara.

Kapitel 1

Om blombuketter och snabba säsonger samt sorger som läker och slemmiga skjortor

Säsongen gick så rasande fort.

I början av mars plockade grannen fram studsmattan åt sina barn. Under tiden sprang barnen omkring med vattenpistoler, de hoppade runt på styltor, de sköt prick på aluminiumburkar med pil och pilbåge och for fram som troll. Likt galningar slängde de sig från den ena aktiviteten till den andra, de ville testa allt. Årets kosläpp var onekligen igång. Det hände mycket på våren och det var flera händelser än just grannens aktiviteter som var tidiga detta år.

På båtklubbarna lyftes presenningarna av ovanligt tidigt och motorcyklar var många på vägarna redan i slutet av mars.

Vid ungefär samma tid tassade svartmyrorna fram på krumma ben och de första snödropparna och krokusarna gjorde sig synliga. Strax senare trängde videungens knoppar fram ur sina höljen och allergiröda näsor började rinna ikapp med de vinterkalla. Blåsipporna poppade upp tre veckor tidigare än normalt, redan i början av mars, men då kom bakslaget med centimetermängder av snö och begravde alltihop. De som redan bytt till sommardäck hamnade i dikena och dunjackorna åkte på igen …så som det alltid blev på våren. Men våren tog upp kampen och tussilago och de första vitsipporna växte sig fina vecka efter vecka. Först fick de massor av uppmärksamhet där de lyste upp skogsbackarna men sen blev de liksom vardagsmat tills den dag då de bara dragit sig undan utan att man knappt märkt det. Allt detta var ett tag sedan nu och det som då togs fram, skulle snart ställas undan igen. Det hade plötsligt kommit en bra bit in i juli.

Mini hade nu skött gården hos Rut och Twist med fullkomlig noggrannhet i nästan en vecka medan de var i Grekland. Allt var förberett och genomgånget, det hade de gjort tillsammans innan Rut och Twist åkte och Mini skulle bo på gården hela veckan för att ha nära till allt och kunna hålla koll. Mini saknade Rut och Twist jättemycket, de hade verkligen blivit hans andra familj vid det här laget. Hans pappa Mac hjälpte till med vissa göromål på grannarnas gård så att Mini inte skulle känna sig helt ensam. Varje morgon hade de gått foderrundan i sällskap och gett alla djuren mat i tur och ordning. Därefter gick de alltid tillsammans och såg över staket, inhägnader och övriga ytor för djuren så att ingenting hade blivit söndergnagt eller förstört. Trygghet och skydd var näst efter mat, det viktigaste att ge djuren, så sa alltid Twist.

På vägen hit eller dit i det eviga bärande på morgnarna med ömsom vatten, ömsom mat och verktyg passerade de nischen i staketet. Där stod tomten, den lille lyckobringaren på sin utkikspost. Klädd som han var i sin röda akryldräkt såg han alltid både pigg och alert ut. Tomten var gårdens skyddshelgon och hade en skylt med ständigt nya budskap i sin högra hand. För veckan var det texten I´M THE BOSS som stod skrivet med svart märkpenna på skylten.

Chefskapet var just denna vecka jämnt fördelat mellan Mini och tomten skulle man kunna säga. Både Mac och Pia-Carin tyckte att veckan hade löpt på bra och var gränslöst stolta över Minis arbetsinsatser.

Pia-Carin tittade på den lilla buketten på köksbordet som hon hade fått av Mini. Den allra första buketten, den som doftade lite av vårvärme, var finast av dem alla. Men den här gången var det Petunior, Svartöga och Sommarmalva i en vacker sommarbukett. Han var för rar. Pia-Carin fyllde på vatten till blommorna i vasen och tänkte samtidigt att Mini nog aldrig skulle komma på tanken att sluta plocka blommor till sin mamma. Varje gång han överräckte blommor, såg han lite generat blyg ut och varje gång tackade hon för dem med en överdriven men ändå ärlig ton, för att visa att hon kände sig överraskad och glad. Minis plockande och hennes jublande hade nästan blivit något rituellt och grunden till det är egentligen en ganska sorglig historia. Pia-Carin hade sedan en tid tillbaka börjat förstå att hennes son hade något slags syndrom.

Hon hade helt enkelt fått nog den där gången då Mini mitt i natten, hade knackat på hennes och Macs sovrumsdörr en sen kväll och frågat om de ville köpa handstöpta ljus av honom. Hans initiativ saknade såväl tajming som känsla för sammanhang. Han var bara inställd på att sälja och få tomt i kartongen, kosta vad det kosta ville. Mini var en vuxen man men Pia-Carin upplevde starkt att hon hade med en brådmogen tonåring att göra. På morgonen därefter hade hon med varsam omtänksamhet förklarat för honom hur fel han tänkt. Hur viktigt det var att som säljare tänka på lämpligheten av de kontakter som togs samt givetvis på tajmingen. Mini sa att han hade förstått men hon tvivlade.

Det hon misstänkte var att han i själva verket bara hade förstått precis just det, alltså det hon för stunden sagt, men att han säkert skulle göra om något liknande vid ett senare tillfälle. Tidigare erfarenheter visade att han saknade förmågan att flytta över händelser i ny tid eller annat rum.

Pia-Carin var livrädd att han skulle uppfattas som en galenpanna, för det var det sista han var. Mini var liksom marinerad i en slags medfödd godhet och Pia-Carin bestämde sig för att ta reda på exakt hur det stod till med det som inte fungerade. Det var viktigt, innan han hamnade i fler händelser som skulle ge det goda i honom nya törnar. Herregud, han var ju vuxen nu.

Eftersom det Frödinska hemmet var minimalt utrustat med tekniska prylar… om man bortser från enklare hushållsattiraljer, teknik för båtmotorreparationer och en räknemaskin med rulle… hade hon varit tvungen att hitta andra vägar för att skaffa sig information. Utan dator och därmed utan möjligheter att söka efter information hemifrån, blev det hela lite svårare. Biblioteket fick bli platsen för hennes utforskande den första tiden. Hon hade inte precis ägnat någon oansenlig tid åt att läsa om olika typer av beteende som hon tyckte liknade sonens. Till en början hade hon suttit på bibliotekets referensavdelning, vars böcker inte gick att låna hem. Där hade hon läst allt hon kunde komma över. Det var egentligen en skön lösning på problemet och en stund på dagen som var helt tyst. Hon var oftast ensam där hon satt, under en liten läslampa i ett rum med en i övrigt ganska dämpad belysning. Timmarna fylldes av spännande läsning.

När hon kände sig klar där, började hon i stället låna hem böcker och satt hemma och läste. Fast det blev aldrig lika lugnt och skönt. Till slut hade hon ändå fått sig en dator så rännandet mellan biblioteket och hemmet hade minskat avsevärt sedan dess.

Hon hade började lägga pusselbitar med de olika delarna.

Graviditeten och hela anamnesen, alltså Minis första år och uppväxten. Dagistiden som var en kort stund av intensivt elände. Mini grät sig igenom hela den tiden och den enda typen av aktivitet dagtid var att ensam sitta och gunga. Hon sökte i minnet och tog sig metodiskt vidare genom den första skoltiden fram till högstadiet och allt där emellan som bara var en lång outhärdlig tillvaro för alla inblandade.

Högstadietiden var värst på det sättet att den drabbade dem alla hårt. Där dalade betygen, lärarna var oförstående, rektorn oförskämd och kuratorn verkade stå i förbund med djävulen. På hemmaplan fyllde de tillvaron med en besk mix av hot, mutor, överenskommelser och förhoppningar. Mini själv blev allt deppigare och till slut tappade han livslusten nästan helt. Denna tid var också kantad av hans ständiga beslut att välja bort kompisar och för den delen lika mycket det omvända, nämligen den att själv bli bortvald. I hans liv var det bara en enda stor, mörk, djup avgrund av okontakter, det vill säga inga som helst kompisar eller ens likasinnade besynnerliga kompisar. Hade han ägt en egen adressbok hade den varit sorgset tom. Helt utan innehåll.

Några jobb hade Mini knappt lyckats skaffa och de få tillfälliga arbeten som dörrförsäljare, trädgårdsarbete och reklamutdelare hade han inte lyckats manövrera tillräckligt väl för att ens casha in första lönen. Han arbetade visserligen som en maskin men saknade helt känsla för smidighet, vilket dessvärre inte höll i längden. I vart fall inte i sociala mänskliga kontakter. Inte ens i familjens eget företag var det särskilt önskvärt att arbeta på det sättet.

Flytten från föräldrahemmet på toppen av att inte kunna försörja sig, var bara att glömma. Mini satt där han satt. Inget jobb, inget lån, ingen lägenhet. Utan att veta vad det var som felade med sonen, hade de förstått så pass att det bästa vore att ordna hans boende på hemmaplan.

Lågsäsongen för båtmotorreparatörer låg i stort sett mellan oktober och mars så Mac satte fart och började bygga upp en lägenhet under den perioden. Den var på närmare 40 kvadratmeter och byggdes i den nedre delen av deras hus.

En separat ingång med en liten hall som gick över i ett möblerbart kök med väl tilltagna bänkytor och rejält med köksskåp. Vardagsrummet var tillräckligt stort för att rymma en soffgrupp, en tv-bänk och ett arbetsbord. Mac hade byggt väggfasta hyllor och en öppen lucksäng i stället för en sovalkov. Överdelen på lucksängen bestod av garderobsutrymmen. Det hade tagit två av Macs lågsäsonger att bygga denna fina lilla lya och lagom till Minis trettioårsdag flyttade han hemifrån. Alltså ner i källaren.

Han handlade själv sin mat och skötte matlagning, disk, städning och sina personliga inköp. Till tvättstugan var det inte många meter och även den biten skötte han givetvis själv.

När det gällde försörjningen fick han ta en dag i taget helt enkelt men sälja ljus på nattetid det gör man bara inte. Där gick gränsen till och med för en mamma.

Det var väl som självaste den, tänkte Pia-Carin. I förra veckan hade hon sett fyra varselklädda karlar och två rejäla arbetsmaskiner invid vägen. Det var avspärrningar, bockar och svartgula varningsband. Någonting stort var på gång kunde man ana. Senare på dagen syntes resultatet. Det hade lagts en knapp kvadratmeter med asfalt. Så många karlar och så många maskiner. Det kunde väl inte ha krävt en ingenjörsutbildning eller en examen i kvantfysik för att få till? I det arbetslaget hade väl Mini kunnat ingå, som en av de fyra. Han kunde beräkna och se detaljer, de andra kunde styra över helhet och planering. Om de nu ändå behövde vara så många.

Som hon nu kunde konstatera var Mini ändå en mycket lugnare och gladare människa. Rut och Twist med alla djuren och inte minst getterna, hade livat upp tillvaron för Mini speciellt det senaste året. De hade skapat massor av arbetstillfällen för honom på gården och han hade fått ta ansvar som aldrig förr. Numera hade han också egna pengar. Rut och Twist betalade ut lön, den 25:e varje månad.

Tillsammans med Twist gavs även annan sorts tid. Speltid. De hade kört något slags dataspel tillsammans. Givetvis ett farmingspel, det hade Mini berättat. En hel värld av grödor och djur att hålla vid liv. Maskiner, ekonomi samt hållbar planering av helheten ingick i spelet. Så himla nyttig träning för honom. Av en anledning som Pia-Carin inte lyckats förstå, hade de tydligen tvingats ta en paus, men det var kul så länge det varande. Ja, de verkade verkligen trivas bra ihop. Genom sitt eget engagemang med djuren och olika reparationer med hagar och annat som behövde fixas, var Mini fullt ockuperad.

Pia-Carin å andra sidan fick så gott som obegränsat med tid över sedan hennes osalige ande fått jobb. Istället för att fundera från morgon till kväll över Minis mående och grad av sysselsättning, kunde hon ägna sig själv tid. En ny värld öppnade sig och tiden spenderade hon helst åt läsning. Eller snarare sökande. Och givetvis mycket skrivande.

Eftersom Pia-Carin var flitig i sitt sökande efter ledtrådar, var till slut hela pusslet lagt. Hon var milt sagt övertygad om att hennes pojk, denna hygglige person och godhjärtade slarver hade Aspergers syndrom. Utan tvekan.

Konstigt att ingen tagit den ansatsen tidigare, att ingen hade sagt något och att de inte hade fått hjälp. När Mini var liten och ungdom, fanns inte Asperger som begrepp hos gemene man. Man var normal eller lite knäpp bara och i skolan visste man inte bättre. Eller… hade någon antytt något som Pia-Carin inte tagit notis om alternativt inte förstått? Hon visste inte så noga.

Nu var Mini vuxen, eller så vuxen han kunde bli, och tillsammans med honom var det viktigt att man med all tänkbar övertygelse visade vad man faktiskt tyckte och kände. Vad man hade för avsikter med det man menade samt styrde situationer med mild och tydlig hand. Därför, när hon tog emot hans kärlek i form av olika buketter, var hon mycket noga med att anamma rätt tonfall, mimik och ordval. Detta för att visa honom hur man faktiskt gör, men också hur mycket hon uppskattade hans avsikter. Hon älskade blommor och hon älskade sin käre klumpeduns.

Precis när hon avrundat sina funderingar såg hon genom fönstret att Mini kom springande upp mot huset. Hon hade nog aldrig sett honom springa så vansinnigt fort någonsin.

Han såg riktigt spänstig ut. Pia-Carin såg också att hans mun rörde sig samtidigt, som om han skrek rakt ut men hon kunde inte höra vad. Han sprang med stora starka kliv och munnen rörde sig hela tiden. Så hade det nog sett ut ett tag, han var röd i hela ansiktet och skjortärmarna var uppkavlade. Herregud, om det inte var så… var det blod eller såg hon fel…? Först såg det ut som om hela skjortan var nedstänkt med röd färg men ju närmare han kom, desto mer tydligt blev det att även hans armar var nedkletade med något. Hon tryckte sig mot fönstret för att se lite bättre. Pia-Carin blev plötsligt säker på vad hon såg. Det röda var blod. Å vad har nu hänt, sa hon tyst för sig själv där hon stelnat till som fastfrusen framför fönsterrutan.

Kan det aldrig bli lite lugn och ro här? Vad kan ha hänt… och Rut och Twist som inte är hemma, fortsatte hon.

Plötsligt kunde hon inte längre se klart. Hon hade hamnat så nära fönstret att det bildades lite imma på rutan framför henne.

Ibland är det helt uppenbart att kropp och knopp inte hör ihop på något sätt. Endera vill man något men förmår inte att stimulera kroppen till deltagande eller så gör kroppen saker som hjärnan inte förberetts på. Eller så händer det klassiska: man fattar att man borde agera men ägnar tiden åt att tänka i stället. Exempelvis att analysera, fundera, förneka, anta, resonera och spekulera samtidigt som hopkopplingen mellan kropp och sinnesintryck görs. Pia-Carin visste att hjärnan tänkte men kroppen gjorde ingenting. Hon fick det helt enkelt inte att fungera. Allting, det vill säga Mini och hon själv, rörde sig i slowmotion fast det hela i själva verket skedde blixtsnabbt.

Det tar bara några få sekunder att ta sig över gårdsplanen när man springer och ändå tyckte Pia-Carin att hon stått som fastfrusen och betraktat den upprörda, blodiga Mini i närmare tio minuter utan att kunna agera. Nu hörde hon hur han tog i dörrhandtaget och liksom rasade rakt in i hallen där han hamnade i en stor hög mitt på golvet. Pia-Carin såg att han mycket riktigt var blodig och till delar hade blodet torkat in i skjortan och byxorna. Flera slemmiga slamsor av någonting odefinierbart låg som strängar över hans skjortmanschetter.

Mini rullade runt på rygg och började skratta. Han skrattade länge och väl och verkade inte kunna sluta. Det kändes som om ju mer Pia-Carin tittade på honom, desto mer skrattade han. Pia-Carin började nästan känna sig arg. Hon såg antagligen både blek och bestört ut och hon kände sig en aning äcklad och redigt förbryllad. Skrattanfallen kom stötvis ur Mini men någon rimlig chans att ställa frågor fanns inte riktigt. Han var helt enkelt ur stånd att prata och det enda ord han lyckades forma till färdiga stavelser var siffran elva. Strax därefter tuppade han av. Pia-Carin som i samma stund gjort sig beredd att ringa psykakuten tittade i stället snabbt på klockan. Vad kan han ha menat med elva?

Klockan var över tolv så hon fattade ingenting. Ja någonting måste hon ju göra så hon började klappa honom hårt på kinden. Hon märkte att hon efter varje klapp, tog i allt mer och till slut kändes det som om hon faktiskt slog honom.

I samma ögonblick svansade Yahoo fram och började lukta på Mini. Hon sniffade på hans hår, lite i ansiktet och sökte sig sedan ner till skjortan. När hon kom ner till manschetterna nöjde hon sig inte längre med att sniffa, då började hon i stället att slicka varpå Pia-Carin bryskt motade iväg henne. Hunden slutade genast sitt slickande och ställde sig på behörigt avstånd från sin matte.

Ja du Yahoo, sa Pia-Carin. Egentligen pratade hon med sig själv men det var så mycket enklare att blanda in hunden i samtalet.

Med tanke på vad som precis utspelat sig här, kanske det var dumt att dra några förhastade slutsatser. Han kanske är en galenpanna trots allt.

Hon baxade runt Mini i något som liknade stabilt sidoläge samtidigt som hon tänkte att de nog hade hamnat på ruta ett igen. Det var kanske lite för stort ansvar för honom ändå att sköta gården själv. Åh, tänk om Rut och Twist kunde komma hem nu.

Kapitel 2

Om Hesa Fredrik, Subban och de grumliga drinkarna samt vildsinta kamper och Yoga Nidri

Det var alldeles mörkt i rummet och det enda som hördes var luftkonditioneringens envetna surrande. Pernilla låg och lyssnade efter andra ljud men det var så där skönt tyst som det bara kunde vara tidigt på morgonen. Hon sträckte sig mot nattygsbordet och hittade sin telefon för att titta vad klockan var och precis samtidigt rörde sig Tobbe bredvid henne i sängen. Klockan var 06:19 och i samma ögonblick som hon läste av klockan, ringde väckarklockan på Tobbes sida. Hårt och intensivt. Den lät som en blandning av brandalarm och Hesa Fredrik.

Fast det var inte ett viktigt meddelande till allmänheten, det var inte måndag i en tätort och klockan var inte 15:00 på eftermiddagen. Nej, det var tidig morgon och ett meddelande som rörde endast dem. Det var deras egen väckarklocka och det var fredag i en liten by i ett annat land. Näst sista dagen innan hemresan till Sverige. Bara två ynka dagar kvar på semestern och även denna morgon skulle de sparka igång med hjälp av en kort joggingtur upp mot de östra bergen. De var i Grekland.

Det låg en lätt smak av curry i munnen sedan gårdagen då de bjudits på en sagolik kycklinggryta toppad med mango chutney och rödlök. Rätten hade serverats och tillagats av farmor i köket och var en av de två beståndsdelarna i torsdagens fest vid namn Cocktail and Curry. Som namnet antyder var den andra beståndsdelen en drink som serverades i plural. Seglingsinstruktörerna hade som ett återkommande torsdagsevent, att blanda starka, färgglada och ganska grumliga drinkar på löpande band. Hela kvällen avslutades med två trubadurer, en på gitarr och en på trumpet, som tillsammans framförde många kända ballader och sköna strofer.

Men det var igår det och nu hade klockan hunnit bli 06:30 och de stod utanför hotellrumsdörren med joggingskorna knutna och ögon som knappt vaknat. Tuppen gol och solen stod ännu bakom bergskammarna norröver. Ett perfekt utgångsläge för en springrunda. Lugnt och svalt. Skulle de vänta en halvtimme till skulle temperaturen snabbt ha närmat sig tjugofem grader vilket var på tok för varmt, det tyckte de båda.

Stackars Tobbe, han hade verkligen ingen lust. Pernilla sa gång på gång att hon nog kunde springa själv men det var kanske ett ännu värre alternativ för Tobbe, så därför hade de enats om att varannan dag fick det bli. Vare sig mer eller mindre. De mådde de bara gott av.

Tobbe muttrade något om att Twist hade det bra han, men Pernilla låtsades inte höra honom. Förresten lät det inte riktigt så om Twist, när Rut mitt på dagen i hettan ville besöka getfarmen i Marantochori för andra gången under veckan. Hon hade redan där hemma googlat efter ett lämpligt ställe för studiebesök och hittat denna lilla by där folket helt och hållet levde på getter och jordbruk. Twist som helst bara ville segla och plaska runt i medelhavet hade minsann suckat både en och två gånger över getfarmsstudierna i den fyrtiogradiga värmen.

Och så skulle klockan ställas in. GPS:en, tidtagaren, farthållaren. Så totalt onödigt enligt Pernilla. Så allt igenom helt nödvändigt enligt Tobbe.

De visste var de skulle springa, det vill säga längs landsvägen en halv kilometer, genom hela den lilla stadsdelen och ut på andra sidan för att köra en vidrigt jobbig stegring i några hundra meter. De visste att de sprang det fortaste de orkade, de sprang alltid lika långt och de hittade vägen om de så skulle blunda. Så varför klocka? Den gick inte ens att ställa in eftersom den behövde typ kontakt med radiosändare, master och självaste Cape Canaveral för att fungera. Så kändes det i alla fall och Tobbe startade varje springrunda med att fräsa klockjävel till klockjäveln samtidigt som han försökte ställa in alla tänkbara finesser som behövdes för turen. Så varför alls starta den? De kom iväg och på krönet efter superjobbiga backen på bergsvägen vände de alltid.

Det var strax innan spindlarna med stora guppande bakdelar spände upp sina starka nättrådar rakt över vägen. Därifrån var det lika lång väg tillbaka och hela turen avslutades med en pulssänkande promenad längs med vattnet. God morgon Vassiliki!

En dusch och sedan världens godaste frulle. Kaffekoppen, yoghurten med frukten, äggröran och tomatskivorna. På den älskade altanen med den gudomliga utsikten. Lugnet, friden. Det är platsen där man sluter upp med de andra under dagarna, där det sociala livet utspelar sig. Platsen där man egentligen skulle kunna sitta hela veckan i centrum av allt som händer. Där man först hamnar efter busstransfern från flygplatsen.

Då, vid ankomsten till Windy Bay är det mörkt men man hör vågorna slå mot stranden. Man drar en djup, skön pust efter andan, slår sig ner och tar något att dricka. Vetskapen om att man då har en hel vecka av allt det goda framför sig och att just denna stund är den allra första. När de kommit fram brukar de alltid ta en sväng ner till båtparken, till stranden med alla runda stenar, till vågorna. Där de gärna står en stund under den stjärnbeströdda himlen. Åt väster är det höga berg, åt öster likaså och några lampor lyser här och där i de högt belägna husen. Och så den lilla fiskebyn en bit bort, omgiven av bergskammarna på var sida om bukten.

Tobbe och Pernilla hade alltid samma rum, ett rum på bottenvåningen av det ena hotellet vars balkong vetter mot båtparken och havet. Vid det här laget packade de upp på rutin, kände till alla rutiner kring maten och instruktioner runt segling. De visste var de hittade det som behövdes för riggningen av båtarna inför seglingen och de kom ut i bukten snabbt. Efter ett par timmars seglande i lugna vindar var det dags för lunch. Club sandwich eller omelett, en Ceasarsallad eller pasta och så den kalla, lågalkoholhaltiga citronölen Radler.

Strax efter maten börjar alltid de hårda vindarna pusta och frusta, det visste de också. Då det klorfärgade vattnet blev skummigt och mörkare, då hela bukten krympte en aning.

Då de bytte från shorts till långbent våtdräkt i hopp om att klara sig undan åtminstone några blåmärken. Snart därefter körde de så vattnet yrde, så båtarna välte och diverse tillhörigheter försvann långt ner på buktens botten.

Den här gången hade Tobbe och Pernilla högljutt och utan möjlighet att ångra något, önskat att få träna bana i eftermiddagarnas hårdare vind. De skulle ju till Gardasjön och segla knappt en månad senare så de behövde all träning de kunde få. En av instruktörerna tog deras önskemål på fullaste allvar och körde hårt med dem varenda eftermiddag. Han la banor av olika sorter och i varierande längder. De tränade starter, rundningar, manövrar och vägval. Totalt var det fyra till fem båtar som förde en vildsint kamp för att ta hem seger efter seger. Efter varje race körde instruktören ikapp dem och delgav dem vad han sett och föreslog vad de kunde göra bättre. Det blåste så mycket att han fick skrika för att göra sig hörd. Hade inte upplägget varit som det varit med säkerhetsbåt och instruktör, hade Tobbe och Pernilla alldeles säkert inte kört som de gjorde. Och de välte gång på gång, vanligtvis på undanvinden. Slog volter framåt eller åt sidan och en gång välte de redan innan ett race, i väntan på start. Pernilla hade aldrig slagit sig så mycket under segling som dessa dagar.

Under dagarna byts flaggningen ofta ut från grön till gul, sedan till svart och några eftermiddagar till och med till röd flagg. Då råder seglingsförbud. På eftermiddagarna arrangerar instruktörerna joyrides. Det är då de själva sätter sig vid rodret och tar ombord dem som vill hänga med och njuta av helt galna, höga hastigheter, 18–23 knop. Just denna vecka ställdes flera joyrides in på grund av ohanterliga vindar, så det var ganska tufft.

Rut och Twist trivdes från första stund. Pernilla och Tobbe gjorde verkligen vad de kunde för att dra med dem på allt av Vassilikis goda. Först och främst Welcome Meal, ett bra tillfälle att få lite koll på de andra gästerna. Och så instruktörernas BBQ. Då de serverade flera olika sorters sallader, hade grillat kött, förberett tsatsiki, och bakat potatis till kvällen. Då hela altanen fylldes av gäster och senare livemusiken och dans.

Några kvällar promenerade de in till byn där Tobbe och Pernilla har tre favoritrestauranger att välja på;