Resan till Journeyland: Del 1

By C.M. Broström

Resan till Journeyland är en dirty space sci-fi-historia som kretsar kring moral, klassfrågor och interplanetärt upptäcktsresande, och har en brokig skara karaktärer som alla har olika anledningar att vilja hitta sin egna plats i en väldigt stor världsrymd.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 14, 2021
• ISBN: 9789179699895

C.M. Broström

Debuterande författare som använder skrivandet som ett utlopp för sin kreativitet.

Book preview

Resan till Journeyland

Titelsida

Impressum

Resan till Journeyland

Del 1

Av C.M. Broström

© 2020

Det finns inget som heter oändlighet, det existerar inte. Perry lutade sig bak i förarsätet, tittade ut i den mörka världsrymden, och förberedde sig för en lång diskussion.

Det gör det ju. Det är ju typ det första vi får lära oss om rymden, att den är oändlig. Mica anade att han skulle få en föreläsning, men den här gången hade han rätt och Perry skulle inte få vinna denna diskussion med.

Nej. Oändlighet är bara ett tal som vi människor är för dumma för att fatta.

Men universum tar ju aldrig slut.

Det gör det. Men vi kan inte se det, och vi kan inte mäta det. Men det innebär inte att det inte går.

Men vad finns bortom då? Mica kliade sig fundersamt i skägget. Efter långa perioder i rymden tillsammans, så började de likna varandra mer och mer eftersom de av både ekonomiska skäl och utrymmesskäl delade på allt från schampo och hårvax till mat och tandkräm. Men medan Perry var noggrann med att raka sig varje dag, så lät Mica av lättja det gå långa perioder innan han rakade sig, och det blev också det särskiljande draget mellan dem. Både Perry och Mica hade dessutom samma mörkbruna färg på håret, och Mica hade vid något besök på en bar funderat på att blondera sig för att ytterligare sticka ut från Perry på grund av att han trodde att tjejerna inte såg skillnad, men eftersom de spenderade nästan all tid med varandra kom Mica fram till att det hade varit väldigt fånigt att i praktiken färga håret för Perrys skull.

Det vet väl inte jag. Om det finns något alls. Men en dag kanske vi kan uppfatta det.

Jaha.

Vet du hur symbolen för evighet ser ut?

Ja, en åtta på sidan, typ.

Typ. Perry funderade en stund, som för att långsamt göra hans tankar till meningar. Jag läste om en indianstam i Sydamerika för flera år sen som tydligen ska finnas kvar än i dag. De kan, eller kunde, om de inte finns längre, inte räkna till mer än åtta. Vilket är märkligt, för det är ett lågt tal, eller hur? Men de behöver inte kunna högre tal än så. Det går åtta personer i en kanot, och i varje hus de har så går det åtta kanoter fulla med människor, och en by har kanske åtta långa hus, så de har ingen anledning att kunna räkna till nio, eller högre. Det låter konstigt, men så var alla människor förr. Säg att du på medeltiden skulle köpa potatis. Du behöver bara potatis till dig själv, så du köper tjugo potatisar och är nöjd. Men om du behöver potatis till hela din lilla by? Då köpte du inte två tusen potatisar, du köpte tjugo lådor. Eller en vagn, för det var ingen som räknade varje enskild potatis. Men man räknade i kvantiteter som man var bekväm med. Och om man bokförde siffrorna skrev man ner dem med romerska siffror. Vet du hur de ser ut?

Ja, självklart. I, V, X och så vidare.

Precis. Det är de vi använder i modern tid, kanske mest för att använda i titlar på filmer. L är femtio, C är hundra, D är femhundra, och M är tusen. Men på medeltiden hade de massa konstiga romerska siffror. Och tusen på den tiden skrev de med ett C, ett I och ett bakvänt C. Eller ett claudianskt C, men det är en annan diskussion. Och det var en så stor summa, så att eventuellt blev det en symbol för oändligheten. Evighetssymbolen är alltså inte en åtta, utan siffran tusen skriven med romerska siffror. Tänk dig, tusen av något vad det än var, måste ha varit svårt att tänka sig. Du hade inte tusen gafflar, tusen hattar, tusen byxor, tusen biblar och tusen spadar, och det var ungefär de grejerna du hade hemma. Men nu? Nu betalar vi tusen zvesda för nya kängor. Femtontusen för en ny rosetta. Och rosettan du har, har du fyllt med hundratusentals filmer, och böcker. Såna siffror är inte ouppnåeliga längre. I vårt medvetande är det löjligt låga siffror vi pratar om. Och det har skett på ett årtusende, hur mycket mer vi människor uppfattar allt omkring oss. Tänk dig vad människor om ytterligare tusen år kan uppfatta.

Men folk visste ju att de levde under året 1349, till exempel?

Ja, men det talet sa dem inte nånting. Om de ville beskriva en väldigt lång tid, så använde de uttryck som mansåldrar sedan, eller generationer, så visste folk att du pratade om en sak som hänt för väldigt länge sen.

Så vad är bortom det vi kan se då? Mica var eftertänksam.

Jag vet ju inte. Jag vet bara att det är möjligt att människan, när den nu utvecklats långt nog, kan se det. Vad som är omöjligt för en generation är möjligt för nästa.

Okej. Men jag kommer inte sluta säga att vi har oändligt mycket kvar på våra avbetalningar på det här skeppet.

*

Okej, det där var det sista, sa Claudia med en axelryckning. Det sista på hela jäkla planeten. Två år hade de varit här nu, Claudia och hennes syster Julia, så det var med visst vemod som hon släppte på knappen som fick gruvroboten att borra in i det röda urberget långt där nere under marken.

Ja. Ja, jag säger ju inte att jag vill vara kvar här. Men vart ska vi nu åka? Julia hade precis hunnit vänja sig vid att jobba i gruvorna på den här tråkiga planeten, trots att gruvroboten hon bodde och jobbade i kändes klaustrofobisk eftersom hon delade den med sin syster. Hon hade hela tiden tyckt att detta var en ytterst tillfällig bostad, och hade inte gjort några försök att göra den mer hemtrevlig.

Det orkar inte jag tänka på nu. Först måste vi komma upp till ytan, det lär ta en halv dag, sen måste vi väga in och få godkänt på allt vi lastat. Tappa inte fokus än. Claudia hade växt upp med att Julia var disträ och ängslig, men vanligtvis lyckades hon ventilera alla de känslorna via diverse nöjen, som nattklubbar och konserter. Men i en sån här håla — bokstavligen, efter alla år hade Claudia och Julia och deras kollegor borrat ett stort ärr i marken — fanns bara de mest hjärndöda utsvävningarna. Och det gjorde att Julia blev svårare och svårare att jobba med.

Och hur ska vi åka? Enklaste vore om vi kunde sälja den här gruvroboten och åka bara du och jag, men vem vill köpa en gruvrobot på en planet som saknar mineraler? Vi kommer aldrig få tillbaka pengarna.

Den är ändå värdelös om vi kraschar den på väg upp, du måste hålla koll bakåt. Den kan inte flyga själv så här långt under marken.

Ja…

Dessutom kan vi fundera på det medan vi står parkerade nånstans. Det är inte bråttom. Jag vill gärna slippa tänka på stenar och borrar ett tag. Vi löser det. Vi kanske kan stå på verkstaden ett tag, en service vore inte fel. För både gruvroboten och oss… Claudia tänkte på det röda pulvret som bildats av de tusentals borrar som dagligen flugit längre och längre ner i gruvan. Det hade till slut blivit ett tunt stoft som satt sig i porerna på alla de som jobbade i gruvkolonin, och rödhåriga Claudia tyckte sig vara ännu mer rödhårig än när hon kom hit. Det syntes inte på dem, men varje gång hon duschade var det en svagt röd hinna på duschgolvet. Det skulle ta lång tid innan hon kände sig helt ren. Blonda lillasystern Julia hade dock lyckats hålla sig ren och fräsch, men hennes badrumsrutiner brukade å andra sidan ta dubbelt så lång tid som Claudias.