Singelkvinnan

By Melanie B. Frank

Rebecca är 36 år gammal, singel sedan en halv evighet och letar efter den rätta partnern. Hon har nämligen insett att hennes biologiska klocka obarmhärtigt fortsätter ticka och att det inte finns mycket tid kvar för henne att bilda en familj. För att kunna träffa möjligast många män använder hon sig av alla medier som står till hennes förfogande. Varje dejt hämtar med sig nya utmaningar som ofta handlar om att förstå sig på de berömda missförstånden som ofta uppstår mellan män och kvinnor. 

• Language: Svenska
• Publisher: BadPress
• Release date: Aug 15, 2021
• ISBN: 9781667410494

Book preview

Singelkvinnan skriven av Melanie B. Frank.

Översatt av Jessica Linnéa Tunn

––––––––

Kapitel 1

Hur får du en man? Artikeln i den nya tidsskriften lät lovande, men efter att jag hade läst den visste jag precis lika lite som innan. De olika tillvägagångssätten för att hitta en partner hade jag, framgångslöst, redan provat på.

Varför är jag alltså fortfarande singel? Kanske jag borde ringa Tina. Hon kan säkert förklara saken för mig, hon har ju slutligen blivit förärad med den perfekta mannen.

För Tina går det som smort, tack vare sin trogna äkta man och deras underbara dotter.

En sådan familjelycka kan jag bara drömma om. Nej, jag avundas inte Tina. Jag unnar henne det med hela mitt hjärta. Vad är det jag brukar säga, singellivet har utan tvekan sina fördelar, även om fem år av ensamhet är mer än nog och jag börjar önska att det skulle ske en förändring i min relationsstatus. Enligt min gynekolog är det snart sent att stiga tidigt upp på lite om jag ännu vill bli mamma. Vid 36 börjar tiden vara knapp för att hitta den perfekta mannen.

Jag hoppas på en annalkande förändring i min singeltillvaro vid morgondagens speeddejting i Hamburg. Jag missade nästan deadlinen för anmälningstiden.

Den länge efterlängtade dagen är här! Med min lilla blåa kappsäck (med vilken jag känner mig som en viktig affärskvinna) står jag vid tågstationen i Frankfurt och är beredd på en spännande kväll i Hamburg. Jag är så försjunken i mina egna tankar att jag knycker mig när det i högtalarna meddelas om att mitt ICE-tåg är en halvtimme försenat. Normalt skulle den här förseningen irritera mig lika mycket som det gör de enerverade medpassagerarna bredvid mig, men det är trots allt helg och jag har inte bråttom någonstans. När tåget anländer opunktligt stiger så många passagerare av att jag frågar mig om någon annars kör bil. Om allmänheten skulle börja använda sig av kollektivtrafik som det av ekologiska grunder krävs av media skulle Tysklands närtrafik småningom likna den i Japan.

Efter att ha stigit på, passerar jag ett flertal fullsatta avdelningar innan jag lyckligtvis upptäcker två platser som ännu är fria. Innan jag sätter mig på den ena placerar jag min kappsäck i det övre bagagefacket, för det finns inte en karl som är beredd att hjälpa en kvinna lyfta en kappsäck. Homo Gentleman är tydligen en utdöende art. I nästa ögonblick frågar mig en ung kvinna gällande den fria platsen bredvid mig, vilken jag följaktligen erbjuder henne. Tåget sätter sig långsamt i rörelse och det är nästan knäpptyst trots att avdelningen är alldeles fullsatt. Efter en stund frågar mig personen bredvid mig vart jag är på väg. Därmed presenterar även jag mig med en handskakning:

Hej Martina, jag heter Rebecca och är på väg till Hamburg.

Småningom börjar vi samtala och jag är tacksam över att hon bröt tystnaden. Det visar sig att vi båda bor i Frankfurt am Main, vilket sammanträffande, även om det inte verkar fullständigt märkvärdigt när båda två steg på i Frankfurt. Martina är 24 år gammal och studerar till farmaceut vid Goetheuniversitetet. Hon glider rastlöst hit och dit på sitt säte, hon måste vara så här nervös för att hon är på väg till sin pojkvän. För att hålla konversationen vid liv frågar jag henne:

Då är du säkert glad att snart få träffa honom igen?

Martina svarar efter att ha tvekat en kort stund:

Ja, jag är glad men sen ändå inte. Vi har redan sedan ett par år tillbaka ett veckoslutsförhållande och det tar helt kål på mig. Jag vill träffa honom oftare. Dessutom har jag för tillfället mycket stress på grund av mina tenter och har egentligen inte alls råd att åka till honom på helgerna. Under veckan sitter jag på föreläsningar och om kvällarna måste jag jobba och därför borde jag egentligen plugga på veckosluten istället för att vara hos honom. Därav står jag alltså nu inför frågan: Vad är viktigare; min examen eller förhållandet?

Jag kommer inte på någonting annat än att försöka lugna henne:

Nå, då åker du helt enkelt inte till honom varje lördag, så får du kanske både och att fungera.

Du har säkerligen rätt, jag ska försöka ordna det så. Jag hoppas bara att det här inte förblir en veckoslutsgrej. Om vi har otur får vi båda jobb i olika städer och jag har verkligen ingen lust att föra ett evigt långdistansförhållande.

Martina, jag förstår dig men ni kommer nog att klara det här. Jag håller tummarna för er.

Före tåget stannar utbyter vi snabbt våra telefonnummer. Martina stiger av och blir ivrig välkomnad av sin pojkvän. Han lyfter upp henne och kysser henne tills hon sjunker ner i hans omfamning. De två utgör ett vackert par. Förhoppningsvis håller de ihop länge ännu.

Vid nästa hållplats är även min resa över, jag har anlänt i Hamburg. Jag letar genast upp mitt hotell, klär där genast om mig och beger mig iväg till evenemanget. Småningom börjar min puls höja sig. Vad är det som väntar mig? Där skulle jag kunna söka ut den bäste åt mig hade min väninna sagt. Då ska jag ta mig en god titt på männen ikväll!

Trots att jag hittar lokalen fort, stannar jag abrupt framför dörren och tvekar med att våga ta det sista steget in i det okända. En konstig känsla bubblar upp inom   mig.

Samtidigt stiger en man som liknar Brad pitt in i lokalen. Kort därefter följer jag honom och avvaktar. När jag stiger in i lokalen faller min blick på den stora klockan i hörnet och jag konstaterar att jag är på minuten punktlig. Värdinnan tar till ordet, hon hälsar alla som är närvarande och förklarar i korthet reglerna: varje gång signalen hörs byter herrarna plats, medan kvinnorna sitter kvar. Hon önskar alla en rolig kväll. Just det, jag är ju egentligen här för att ha roligt och inte för att skämmas över att jag behöver delta i en sådan här tillställning! Jag sätter mina betänkligheter åt sidan och störtar mig in i äventyret.

När signalen ljuder kommer man nummer ett till mitt bord och därmed blåser cigarettlukten från hans kläder emot mig. Hans gula tänder och missfärgade fingerspetsar är svåra att överse. Just så här ser en hårdnackad rökare som aldrig kommer att sluta ut. Det känner jag redan till från min föregående relation och jag vill definitivt inte hångla med ytterligare en skorsten!

Man nummer två gör ett gott intryck, men verkar däremot osäker. Han har tilläggsvis en hög röst och fumlar nervöst runt med händerna när han talar. Med facit i hand: En vekling behöver jag inte.

Den tredje är attraktiv, vårdad och elegant klädd. Först ser han mig en stund i ögonen och ler samtidigt mot mig, lägger huvudet lite på sned och frågar sedan rakt ut:

Kan det vara så att du är bisexuell?

Hurså? svarar jag, alldeles perplex.

Nå, kanske du är det men vet det inte ännu. Jag har egentligen redan en flickvän men vi letar efter en kvinna för en trekant. Jag menar om du är öppen för nya erfarenheter så...

Jaha, är det enda som jag hinner säga åt saken före signalen ljuder och nästa man står i tur.

Den fjärde berättar ivrigt och in i minsta detalj om sina skådespelartalanger, om en workshop för hobbyskådespelare och om sitt yrke. Han låter mig inte alls komma till orda, inte ens för att ställa en enda motfråga. Tiden rinner ut och han går sin väg.

Över den femte är jag redan helt begeistrad då han börjar presentera sig själv. Jag tycker han är toppen och personkemin oss emellan verkar fungera.  Vi har t.o.m. gemensamma hobbyer. Knappt har jag börjat undra vad haken är så kommer den. Självklart! Han har nio katter! Vem ska ta hand om dem då? Garanterat hans flickvän.  Den uppgiften tänker jag inte överta! Djur i min lägenhet funkar dessutom inte alls för mig.

Den sjätte är en datornörd. Det ser man genast på honom: hans tillrufsade hår, bristen på ögonkontakt med mig och så ger han mig aldrig ett direkt svar på mina frågor. Lyssnar han ens på mig eller är han helt i sin egen värld? Därför frågar jag provokativt om det var hans egen idé att gå på dejten. Nej, det här skulle han behöva göra för att vinna en vadslagning med kollegorna. Nå, något sådant gissade jag redan.

Man nummer sju är rätt gullig. Jag frågar mig själv varför han ens är singel, eller kanske han sen ändå inte alls är det och bara har anmält sig för skojs skull? Även detta mysterium löser sig snart när det visar sig att han bor på Hotell mamma. Det är ju i sig inte så farligt men sättet han lovprisar sin mors gedigna hushållsarbete ger mig klarhet i ett och annat. Ingen annan kvinna skulle någonsin kunna tävla med henne. Ingen lär kunna laga så god mat och ta hand om honom som hans mamma. Att hela mitt liv behöva jämföra mig med mamsen är inget jag vill utsätta mig själv för.

Så hoppas jag på nummer åtta. I sin spända T-skjorta visar han upp sin muskulösa och starkt tatuerade överkropp och är självsäker. På så sätt förvånar det mig inte alls att han hela tiden talar om sitt tränande på gymmet. Med mimik och kroppsspråk ger han mig tydliga signaler angående varför han deltar i den här tillställningen.

Jag tar jag upp det han helt klart vill antyda:

Engångsligg intresserar mig inte.

Han blinkar på ögat åt mig och svarar med ett brett leende på läpparna:

Hördu smulan med mig har det aldrig bara blivit en engångs grej, brudarna vill ha mer och mer av mig, om du fattar vad jag menar. Alltså om du någon gång ändrar dig, så är jag redo när som helst.

Jösses, hur länge dröjer det här ännu? Nu sätter sig redan nummer nio vid mitt bord. Före jag alls kan säga någonting börjar han räkna upp alla kriterier han har som en kvinna måste leva upp till. Alldeles speciellt viktigt för honom är att kvinnan skulle finnas där för honom och gemensamma barn, och han skulle gå och arbeta. Helt bortsett därifrån att han inte har några vidare inkomster frågar jag honom hur han föreställer sig möjligheten att han skulle bli arbetslös. Nå, så långt skulle det ju inte komma. Han får tycka vad han vill, jag trivs på min arbetsplats på resebyrån och den skulle jag inte ge upp för en man i första taget.

Därmed är vi redan vid nummer 10, den sista chansen. Det blir de längsta minuterna i mitt liv, han är inte alls pratsam. Ärligt talat svarar han endast med ja och nej och jag dör av uttråkning, dessutom börjar jag ha slut på frågor. Att behöva vara den som leder helt och hållet konversationen är ansträngande. I något skede säger jag ingenting alls mera och signalen ljuder äntligen, en allra sista gång.

Jag tar inte mot de erbjudet telefonnummer av någon av dessa män jag stiftat bekantskap med under kvällen. Besviken lämnar jag lokalen och åker tillbaka till mitt hotell. Varför gav jag mig ens in på det här, det var ju ganska klart att jag inte skulle få något ut av det. Jag ringer Tina förbittrat, något jag alltid gör i situationer som denna. Efter att detaljerat ha skildrat händelseförloppet brister Tina ut i skratt på andra sidan luren.

Om du dömer män på ett så där ytligt sätt så ska du inte vara förundrad, kära Rebecca. Du gör alltför snabbt en massa antaganden om dem. Kanske någon av dem hade förtjänat en chans. Men var nu glad att du gjorde det, jag skulle gärna ha provat på det själv också, det var ju säkert intressant. Oroa dig inte, kanske du kan gå på dejt med Thorsten, jag är säker på att du tycker han är trevlig.

Naturligtvis hade Tina rätt igen. Jag bedömer främmande människor alltför snabbt, men med tanke på speed-dejtingens natur är det ju också förståeligt. Det var ju värt erfarenheten, utan den här tillställningen hade jag aldrig stött på så olikartade karaktärer.

Det är söndag morgon och efter den utdragna frukosten på hotellet sitter jag på tåget hemåt igen. Den här gången har jag reserverat en sittplats ända fram till Frankfurt och sitter nu bredvid en äldre herreman. Jag tänker på Martina som jag lärde känna på tåget igår och beklagar att människor diskuterar så lite med varandra. Det känns ibland så kyligt när ingen intresserar sig för den andra. Jag tar mig alltså i kragen och tilltalar mannen bredvid mig. Pratet bara fullständigt bubblar ur honom, han berättar om hur han är på väg till sina barnbarn som han bara ser väldigt sällan för att hans son på grund av arbetsangelägenheter ofta måste flytta. När jag berättar om mitt yrke överflödas han med minnen om sina tidigare resor. Precis som jag har han vistats mycket utomlands, men hans hemliga tips är ön Sylt. Med stor entusiasm beskriver han den stora vandringsdynen som separerar Vadehavet från Nordsjön, det lär vara ett riktigt naturskådespel. Han illustrerar en vadning med barnbarnen, hur de hade gått omkring barfota med sanden under fötterna som kändes mjuk och lite sval, men så väldigt angenäm. De hade grävt fram maskar ur sanden och legat på stranden i kvällssolen. Sedan sjunger han:

Jag vill tillbaka till västlandet!

Genom samtalet har tiden gått fort, tåget stannar nu vid Frankfurts tågstation. Här avrundas nu min weekend trip.

Kapitel 2

Måndag morgon i resebyrån och veckans första kunder. Ett par som varit gift i 40 år, nu vid mitt skrivbord sittande, reflekterar jag över sällsyntheten av en sådan konstellation i nutidens värld.

Det äkta paret planerar en kryssning i samband med sin kommande bröllopsdag, slutligen vill de ju unna sig någonting speciellt efter såhär många år. När jag efter en timmes lång rådgivning bokar kryssningen lämnar de resebyrån. Så är jag nu i kontorslokalen på tumanhand med min kollega Jessica, som genast prisger sin idé om att gå på shoppingrunda med mig när vi slutar för dagen om en halvtimme.

Det är riktigt roligt att handla kläder med henne, hon noterar genast de trendigaste plaggen och dessutom vet hon precis vilka färger som passar mig. Därför förvånar det mig inte det minsta när hon redan står med tre par byxor åt mig och gör en gest mot omklädningsrummet. Det första paret byxor tycker hon inte är särskilt snygga. Och där har vi det igen! I det andra paret kommer jag inte alls in i och i det tredje paret kan jag knappt tvinga mig in i. Jessica ser dilemmat och ber försäljaren hämta en storlek större. Försäljaren beklagar att detta är de största de har att tillgå för tillfället. Det är frustrerande, då just dessa hade fallit mig så bra i smaken. T.o.m. gällande blusar måste jag nuförtiden ta till storlek L, trots att M har passat mig tidigare. Jessica märker min förtvivlan, jag mumlar nånting om att banta. Då minns Jessica att en väninna till henne gått ner tjugo kilo tack vare en ny super-diet.

Redan nästa dag hämtar Jessica dietplanen, jag läser igenom den och är stenhårt övertygad om att den här dieten definitivt lär hjälpa mig. Slutligen