Sankmark

By Bernt Carlson

På tåget på väg till Stockholm sitter Bach, Bäske Bach, nyligen utskriven från sjukhuset. Först låtsas han sova, sedan föreställer han sig garrottering för att se frånstötande ut. Allt för att slippa samtala med den kortväxte mannen som satt sig snett mitt emot honom. Han heter Witold Tobias och är läkare, detta får Bach veta när Tobias räcker honom den plånbok som Bach av allt att döma tappat på golvet. De två ägnar resten av tågresan åt att konversera, faktum är att det är en intelligent och intressant konversation. Väl framme i Stockholm tar de avsked och går åt varsitt håll, varpå ångesten griper tag i Bach. Var ska han bo? Hur ska han ta sig ur meningslösheten? Sankmark skildrar människans utsatthet, och besynnerliga möten som kan komma att påverka oss mer än vi anar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788726890594

Book preview

Bernt Carlson

Sankmark

SAGA Egmont

Sankmark

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2022 Bernt Carlson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726890594

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

När jag skrevs ut och kunde åka tillbaka igen var jag tre månader äldre än förut, det var enda skillnaden. Jag fyllde trettitre i samma veva och stod fortfarande utanför allting, allt mindre tät.

Snett emot mig på morgontåget hem till Stockholm fick jag en kortväxt, medelålders man, intensiv och rätt absurd. Varför han slog sig ner där vet jag inte. Kanske var platsen reserverad fast jag inte lade märke till det. Han sökte envist min blick, och jag behövde inte tveka om att han ville ha kontakt med min blygsamma person. Det fanns inte så värst många andra att välja på.

Jag funderade på att sätta mig någon annanstans men avstod, jag kunde ju hamna i rena helvetet: tvåhundra personer som stormar på i Nässjö. Nu visste jag i alla fall vad jag hade.

Jag spelade först sömnigare än jag var men övergick strax till att föreställa mig en garrottering för att se sammanbiten och frånstötande ut och därmed klara mig.

Någonstans i mörkaste Småland kunde jag inte hålla attityden längre på grund av hastigt påkommande törst. Bara en kamel hade kunnat. Jag reste mig snabbt och avfärdande och drack tre pappersmuggar ljummet vatten ur karaffen på väggen. Det hade vart bättre och torka ut, tänkte jag därefter eftersom den i mitt tycke påträngande karlen höll min plånbok i sin lilla vita hand när jag återvände. Hade han inte också makat sin lumpna väska närmare min på bagagehyllan? Om jag känt mig bättre skulle jag ha proppat till honom.

– Är ni herr Bäske Bach? frågade han mycket fort och gällt efter att förstås ha läst namnet genom den smutsiga plasten.

– Ja, och det är min plånbok, svarade jag så vasst jag kunde och ryckte den till mig, körde ner den i bakfickan med en extra skjuts och fällde kvickt ihop mig i fåtöljen och åkallade min egen strypning för att bli otillgänglig till döds.

– Jag ville bara se att allt var i hundraprocentig ordning. Jag fann den framför mina fötter, förklarade han leende men talade mycket ansträngt och strök sig häftigt med handen över det bakåtkammade, glänsande håret tills leendet blev till en ful grimas.

Jag drog ner byxbenet: vaden skulle inte lysa honom i ögonen. Och för att det inte skulle bli någon fortsättning stirrade jag ut genom fönstret. På en liten bro därute i dimman cyklade en grabb på bakhjulet med skolväskan hängande över styret. Jag såg inte mer än femti meter av slätten bakom honom, och jag skulle ha velat se längre, betydligt längre.

Det blev en fortsättning i alla fall, det blir det alltid. Han lutade sig fram och harklade sig, och jag nödgades ta blicken från fönstret.

– Tillåt mig presentera mig. Mitt namn är Tobias, ja Witold Tobias.

– Jaha, sa jag och tog motvilligt den utsträckta handen.

– Jag är läkare till professionen, polskbördig som ni törhända hör eller anar. Säg mig, det vore väl inte så dumt med lite förströelse i form av samtal under den här rätt så trista resan?

Jag blev matt på sekunden, konturerna löstes upp och också min kropp. Jag kunde inte tala, som han ville, kunde inte sitta där och bli känd på pulsen och vara fast och konsekvent och så pass plötsligt ta på mig mitt liv igen. Jag önskade hett att jag kunde försvinna i det gråa landskapet och att någon vred nacken av honom. Jag kom upp på darrande ben och muttrade något när han såg konsternerad ut, mindes plånboken och lade handen över fickan.

Jag tog mig in på toaletten och slet upp fönstret för att få luft. Ångesten förenades med dunkandet mot rälsen. Jag slängde i mig tre–fyra dragéer av det ataraktikum som jag hade med mig från sjukhuset och visste att det skulle hjälpa vilket lugnade ner mig något.

Var det för snart att återvända redan nu? Inget hade ju blivit annorlunda inom mig. Fast vad tjänade det till att vara kvar ytterligare en tid, allt var ju redan från första dagen meningslöst. Men jag var livrädd för att komma tillbaka och riskera hamna i smörjan igen, och det utan någon riktig vän. Jag hade bara låtsats att jag förmådde ta itu med problematiken …

Jag försökte kasta vatten men var för spänd och tänkte uppgivet: Om man ändå fort kunde bli gammal och utnött och inget att räkna med, om man på nåt sätt kunde ta sig igenom oberörd dit! Jag studerade mitt ansikte i den fläckiga spegeln, hyn hade fått en osund grågul färg.

Jag var på väg att ta mig igenom – men berörd.

Jag stod därinne en bra stund för att ta mig samman. När jag låste upp och gick ut visade en kvinnlig passagerare som säkert väntat länge och ivrigt sin naturliga förtrytelse.

Hans mörka, genomborrande ögon vändes forskande direkt mot mig när jag kom åter till min fönsterplats. Nu visste jag att jag inte skulle få några större problem med oro och ängslan och det var lika bra att ta tjuren vid hornen.

– Jag kan bli lite nervös av att åka tåg, sa jag och knäppte händerna i knät.

– Ja, jag har hört sägas att en del kan bli det, sa han och fortsatte genast, tydligen glad över att jag trots allt gick honom till mötes: Men är det inte vad anbelangar samfärdsmedel något vanligare med sjösjuka … eller sjönervositet?

Nu kunde jag vara kvar och medgav:

– Säkert är problem till sjöss vanligare och väl också mer naturliga än problem på landbacken. Men som god tvåa efter … sjökänslighet kommer nog sovvagnsskräck, det håller jag styvt på.

– Usch ja, jag trivs då rakt inte i sovvagn!

– Inte jag heller. Om inte speciellt gynnsamma omständigheter föreligger, tillade jag förtjust och tänkte mig detta speciella.

– Man vet ju aldrig med vem eller med vilka man hamnar …!

– Det är helt sant, det kan man aldrig veta, och i en sovvagnskupé är man låst. Men om ni för ett ögonblick beaktar dom värre problemen på sjön …

– Ja? sa han intresserat.

– I en hytt, fortsatte jag lös och ledig, i en hytt med folk man inte känner och inte har för avsikt att känna är man rentav ännu mer låst och det hela kan bli jävligt nervöst. Kupén kan man alltid lämna, man kan gå ut i korridoren eller till och med kliva av vid nån station, för att om det kniper aldrig komma igen. På öppna havet däremot kliver man inte av utan allvarliga konsekvenser.

– Men man kan ju kliva omkring på däck, om nu läget i hytten är bedrövligt! insköt han.

– Inte om man är sjösjuk och slagen till slant!

Han funderade allvarligt på det en stund och jag tittade ut i gråheten och började bli slö när han teg och tyckte det var löjligt att jag känt mig pressad av hans närvaro förut.

– Men jag blev som sagt nervös här, sa jag för att hålla mig vaken, och stod inne på toa och tog mig samman.

Läkaren nickade förstående.

– Sånt kan vara av nöden, sa han. Det är inget att skämmas för. I dessa tider kan man verkligen bli ansatt ibland … inte bara på tåg.

– Det har nog alltid varit så, tror ni inte det, att man blivit ansatt, och det inte bara på tåg?

– Svårt uttala sig om. Jag lever nu och är ansatt nu, och fler med mig – se reportage och insändare. Jag är inte så historiskt bevandrad, jag känner till det där med ärtsoppan men inte så mycket mer.

Han verkade lite ansatt för han darrade på hand när han bjöd på en turkisk cigarrett.

– Har ni rest länge, kommer ni långt ifrån, Bach?

Där blev jag lite desintegrerad igen och var tvungen gå och dricka vatten. Handen på bakfickan, hundraprocentig ordning.

– Själv har jag vistats i Köpenhamn och Skåne några dar, berättade han sen för den törstige resenären. Hos några släktingar om det intresserar er.

Jag betraktade hans magra, svultna ansikte och han upprepade inte sin enerverande fråga. Långt borta i skogsbrynet flög kanske en skara gråsparvar som jag aldrig fick se.

– Och nu ska man tillbaka till arbetet, suckade han.

Tankar på den osäkra tid jag gick till mötes inställde sig och jag ville prata, om vad som helst, för att skingra dom.

– Ert arbete ja …

– Inte tycker jag det verkar vara nån mening med att arbeta inte … Att dag ut och dag in slita för oftast otacksamma människor och för ett otacksamt, lössläppt samhälle som allt vissare är på väg mot undergång, ja det är det mest idiotiska man kan göra på denna jord – varsomhelst förresten.

Jag gjorde en slapp gest som inte betydde någonting.

– Men om jag ska vara uppriktig mot er Bach, så har jag det minsann så bra ställt och fötterna så pass stadigt på marken att jag nu när förhållandena börjar bli så klandervärt negativa skulle kunna ta mig en längre tids välbehövlig och välförtjänt och även demonstrativ semester.

– Jag förstår, sa jag när han tittade uppfordrande på mig. Hans meddelsamhet förvånade och irriterade mig och jag var glad för att vi inte var i en båthytt.

– Om det gällde skulle jag till och med kunna slå igen praktiken! Utan att gå under för det …

– Jag förstår, men ni kanske skulle sakna ert arbete, trots all otacksamhet. Och när era tillgångar –

– Jag redde mig nog! En bra karl har i alla tider rett sig själv, en bra karl behöver enbart ha sina två händer för att ta sig fram genom obanad mark. En bra karl behöver till exempel aldrig anlita socialhjälp. Men jag vill fastslå att jag inte har haft hjälp av nåt sittfläsk …

Det sista var jag övertygad om. Jag fimpade cigarretten. Han gav mig genast en ny och tog en själv den här gången och drog några djupa halsbloss. Och för att få bort de mörka tankarna:

– Vart skulle ni åka på er längre tids semester då?

– Till Bagdad, svarade han direkt. Det är obegripligt men jag har alltid velat fara till Bagdad.

– Kameler? Vad lockar? Harem?

– Inte. Det är fullständigt irrationellt, jag har alltid velat fara just till Bagdad.

Vi satt tysta och rökte, han verkade drömma sig bort till det irrationella och jag drog gardinen för ansiktet och dåsade in en stund.

– Ska ni följa med till restaurantvagnen? undrade han stående och jag spratt till.

Jag hänvisade till smörgåspaketet och tog mig an det när han gått och lade upp fötterna på hans plats.

I Mjölby steg en mustaschprydd man med en hötjuga på och förbannade någon som hette Arribal eller Arrabal. Det var något sånt som jag anat. Om jag följt impulsen att sätta mig där jag tänkte tidigare hade jag nu fått honom i min omedelbara närhet.

– Lite folk i hela tåget, sa läkaren när han mätt och belåten och med högre ansiktsfärg återvände. Han gav den nypåstigne en blick, hötjugan låg instucken i bagageutrymmet vid dörren – med handtaget utåt.

– SJ går bara bakåt har jag läst. Därför är det så lite folk. Dom går bara bakåt.

– Det är alldeles för dyra biljetter för gemene man, sa han.

– Ändå går dom bara bakåt. Fast biljetterna är dyra alltså.

– Det är billigare med bil, upplyste han. Bekvämare också. För hela familjen.

– Det vet jag inte precis. Och bildyrkan kan göra en sjuk. Och alla har ju inte familjer …

Han letade febrilt efter tändstickorna. Jag pekade på dom på fönsterbrädan och såg rakt över ett helt fält utan dimhinder. En flock kajor härjade över diket i mitten.

– Tja, dyrkan är nog att tillgripa för starkt ord. Men i den mån den finns så ligger den i tiden. Och de flesta män har familjer, faktiskt …

Jag tänkte efter och släppte ner den tomma juiceflaskan i papperskorgen och sa sen:

– I tiden, ligger den inte i samhället, bildyrkan?

Han blinkade till och tittade själv ut genom fönstret. Vi passerade just en klippa som skymde sikten.

– Om den nu så gör så är det regeringens fel. Jag menar tretti eller fyrti års tid vid … ja. Och Palme …

Jag kände mig road, det var länge sen. Och jag behövde inte vinna hans bevågenhet.

– Ta filmreklamen, föreslog jag, ta den. Ingen reklam för SJ där. Utan för bilmärken. Man måste ha bil för att få flickor, annars är man som snöpt. Se bara på filmreklamen får ni se.

– Jag brukar undvika det, jag kommer när det är dags för huvudfilmen … om jag kommer alls.

– Men då ser doktorn hur det är, insisterade jag.

Och motortidningarna, ta dom, ta verkligen dom! Är det reklam för SJ där kanske …?.

– Jag har inte tagit i ett motororgan på minst tjugo år!

– Själva människan försvinner ju genom denna dyrkan, denna tingdyrkan av olika sort. Speciellt kvinnan försvinner kanhända. Ta henne bara. Att ratta en bil i kurvorna är samma sak som att ratta en kvinna i sängen.

– Hä hä hä.

– Inte för mig och inte för er men för James Bond och Bosse Högberg och Anders och Gunnar Biörck och Lempa Döskit … Doktorn får ursäkta, men min uppfattning är den att snart, förmodligen i samband med elbilens ankomst, så kommer man att kunna ta bilen med sig i säng