Tebbes trubbel

By EvaEmma Andersson

Tebbe vill inte vara personen som gjort det hon har gjort. Personen som råkade i slagsmål med Christoffer så att han trillade och slog i huvudet på det där viset. Personen som sprang därifrån. Helst vill hon vrida tillbaka tiden till sommaren innan allt hände. Innan Zara började på Östra Real och blev så konstig. När allt hon behövde fokusera på var handbollen och att inte stirra så fasligt på bibliotekskillen. Men hon kan inte ändra på något av det som har hänt. Hur hamnade hon egentligen i den här situationen?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726521948

Book preview

Andersson

Min pappa brukar säga att det bara finns två saker i världen som man kan vara helt säker på, och det är döden och kommunalskatten.

Men om ni frågar mig, finns det dessutom massor av saker som man kan vara nästan helt säker på.

Det syns till exempel nästan helt säkert aldrig att man inte har bh på sig under en axelbandslös klänning om den är tillräckligt tight. Och det är nästan helt säkert att tjejer i grupp som tittar på en tills man möter deras blickar men sedan hastigt tittar bort, alldeles nyss sa något om en som man inte håller med om eller i alla fall inte vill ska vara sant.

Och man kan nästan helt säkert förhindra att ett idrottsrelaterat blåmärke i ansiktet blossar upp om man genast efter skadan trycker hårt med handen mot det skadade området och allra helst kyler ned med is eller spray.

Och så det där som jag kom att tänka på just när grejen med Christoffer hände: att stora killar nästan helt säkert inte kan slåss. De vevar lite slött och kan se ganska skrämmande ut, men stora killar kan nästan helt säkert inte slåss.

Har liksom aldrig behövt lära sig.

Det har väl egentligen inte jag heller, men har man spelat handboll på tämligen hög nivå i några år, vuxit upp på en skolgård i huvudstaden och provat på de flesta kampsporter från karate till krav maga via någon mystisk japansk inte-röra-yoga (förvisso utan att fastna längre än någon månad vid varje), vore det ju jävligt konstigt om man inte hade snappat upp tillräckligt för att kunna glida undan en tafflig högerhook och en dåligt koordinerad vänsterhand som griper efter mitt hår, ta två snabba steg åt sidan samtidigt som man träffar med en armbåge över örat och med en lerig Nike-sko, hårt som fan, mitt på ena knäet.

Så jag gjorde det.

Alltihop, mer eller mindre tveklöst och ganska kraftfullt, som det anstår en reaktionssnabb målvakt som inte räds en närkamp. Och då såg den stora killen mest dum och lite förvånad ut, medan han rasade ihop halvt och utstötte den obligatoriska för-en-kille-som-slår-tjejer-förolämpningen: några könsord och ett påstående om att jag är ful och äcklig.

Vi stod längst ut på udden vid vattnet, i parken bortom Långholmens gamla fängelse när han hade hunnit ikapp mig. Han måste ha slitit ut sig fullständigt för att hinna genskjuta mig, och jag noterade att stigen var hal och slirig precis som vanligt så här års, att min spark hade lämnat ett vått fotavtryck på hans ljusa jeans.

Jag gillar att springa på ganska snabbt längs den där delen av min dagliga löprunda, klafsa rejält i leran och känna hur det blir tungt, tar emot, hur mjölksyran sprider sig i låren och vaderna lagom till sista uppförsbacken där mörka parken övergår i upplyst stad.

-Du ska ge fan i mig, sa jag, och hörde till mitt stora missnöje att jag darrade på rösten, lät liten och nervös.

-Ge fan i mig, upprepade jag, ansträngde mig för att låta starkare, mer skrämmande.

-Fitta, mer stönade än sa han och tog sig om knäet, försökte mödosamt som en gammal bräcklig tant komma på fötter, stod svajigt och osäkert med hela ena smalbenet nere i sörjan.

Och jag andades häftigt men kände pulsen börja lugna sig, hjärnan hinna ikapp kroppens instinktiva reaktioner, insåg plötsligt det absurda i att jag stod och slogs med Christoffer i mörkret och leran på Långholmen, en kväll när vi båda egentligen borde vara hemma och typ göra våra läxor, mind our own businesses så att säga.

Och jag är så här i efterhand helt säker på att det där andra aldrig skulle ha hänt, att jag kanske till och med skulle ha sträckt ut handen och hjälpt honom att resa sig upp, klämt ur mig ett sorry som man gör när man har brusat upp på handbollsplanen, om inte han hade gjort som han gjorde sedan.

Och jag kan fortfarande minnas exakt hur det var, hur den kalla vinterluften kändes i näsan och hur trafiken på Västerbron lät. Kan uppleva hela händelseförloppet igen bara jag blundar, ibland till och med utan att blunda, när jag inte har tankarna fokuserade på annat håll och allt det där bara dyker upp, återuppspelas i mitt minne med alla detaljer så skarpa att det är som att stå där på Långholmen med min klasskompis Christoffer i decemberkvällen igen.

Jag ser alltihop, liksom. Och jag hör, känner och gör alltihop igen.

Vi möter varandras blick genom mörkret, endast skingrat av en gulaktig gatlykta tiotalet meter bort, och han ser så dum ut, och jag känner mig så dum, där i lergeggan med svetten rinnande och ansiktet under mössan högst sannolikt högrött, som det brukar bli så fort jag höjer pulsen lite.

Det går en sekund, kanske två, och ju mer jag tänker på det så här i efterhand, desto mer övertygad blir jag om att jag verkligen skulle ha sträckt ut handen och hjälpt honom upp, om inte…

Om inte Christoffer hade tagit upp en nedfallen trädgren, dryga metern lång och ganska tung, i samma rörelse som han reste sig upp, och om han inte hade slungat grenen mot mitt huvud med ett ilsket vrål, då skulle nog det andra aldrig ha hänt.

Det är jag faktiskt nästan helt säker på, så här i efterhand.

Men han tog upp en nedfallen gren (den dumma jäveln!), dryga metern lång och ganska tung, och han slungade den mot mitt huvud med ett ilsket vrål, i samma rörelse som han reste sig upp. Och jag…

Jag duckade snabbt och steppade undan, halkade lite på det hala underlaget men behöll balansen, fick tag om grenen, vred den ur hans händer och svängde den framför mig och träffade honom i sidan eller kanske snett över magen, och jag tog inte i, tror inte ens jag tänkte slå men han rasade baklänges och voltade handlöst nedför den lerslippriga, korta lilla slänten mot vattnet och såg ut som en mycket mjuk trasdocka när han tumlade emot först den stora runda med ryggen och ena höften och sedan den lilla vassa stenen med huvudet och ansiktet.

Och jag stod där och jag stod där och jag stod där, förmodligen inte i mer än en sekund, kanske bara en halv, men jag hörde kvinnan som ropade och hunden som skällde, och jag sprang. Jag sprang som jag aldrig sprungit förut, och jag har fortfarande inte slutat springa.

Det måste vara svårt för någon att förstå hur allt det här har kunnat hända, men allra svårast är det nog för mig.

Jag är ingen mördare.

Jag vill inte vara en mördare.

Jag vill inte vara den som har gjort det som jag har gjort, men ändå har jag sparkat sönder Christoffers knä och slagit omkull honom så att han föll handlöst och landade med huvudet på en sten.

Jag vill inte vara den som gjorde så. Vill inte vara jag. Har så svårt att förstå att jag är den som är jag.

Men om jag ska förklara för någon, och för mig själv, hur det egentligen blev så här, måste jag börja redan i november, ganska långt innan… Det där.

När jag inte var en mördare, utan bara en grinig gymnasietjej med små, banala ickeproblem.

Då var jag, Tebbe, någon som jag skulle ge allt för att få vara igen.

En oskyldig.

Jag börjar där.

Det är november.

Hela Stockholm suckar uppgivet under kylan och mörkret, och jag har alldeles nyss insett att jag är en av världshistoriens mest ensamma människor.

Jag tror att det är smset från Zara som gör att insikten liksom landar och sjunker in, som den egentligen borde ha gjort för länge sedan.

Jag skrev till henne i morse och frågade om vi skulle hänga ikväll, som jag har gjort tusen gånger förut, nästan varje dag sedan vi lärde känna varandra som tioåringar, något mer sällan de senaste månaderna eftersom hon har varit så himla busy med sin nya skola och så där (på ett sätt som inte jag har varit, alls, faktiskt), och hon väntade för det första nästan åtta timmar innan hon svarade, och för det andra är svaret som nu dyker upp i min uråldriga iPhone så kort och fullt av diss att det gör ont på riktigt. Tja babe, sorry blir nog inget, fullt upp du vet… Men ha det bra så hörs vi!

Jag läser det gång på gång och krymper någon centimeter varje gång ögonen stannar vid ordet babe.

Vi har aldrig varit sådana tjejkompisar som kallar varandra töntiga grejor som babe, älskling eller du gumman, utan tvärtom hånat och himlat med ögonen bakom ryggen på dem som gör det, och tanken på hur jobbigt brudig Zara har blivit på sista tiden och hur taskigt det är av henne att skriva så där i smset får mitt ansikte att bli varmt.

Det är som om jag kan känna pulsen dunka i hela kroppen, som efter ett riktigt intensivt träningspass eller som när jag står framför hela klassen och ska säga någonting för att någon har bestämt att det är bra för gymnasieelever att lära sig muntlig framställning för att bli goda framtida ledare och kommunikatörer.

Jag sitter på ett Espresso House ganska nära skolan som är min sedan i augusti, och biter argt i en focaccia med getost som jag har skrivit upp i min mat-och-träningsdagbok.

Det är ungefär en halvtimme tills jag måste gå för att hinna i tid till handbollsträningen, och framför mig på bordet står en kopp rabarberthé som har kallnat för länge sedan och som jag egentligen önskar var en kopp choklad, men som jag alltid väljer ändå eftersom man inte kan vara arton år och dricka varm choklad, och av alla äckliga thésorter är rabarberthé den minst äckliga.

Det stör mig att min bästa kompis sedan mellanstadiet plötsligt behandlar mig som en ytlig bekant som man vill göra sig av med så smärtfritt som möjligt och helst aldrig höra av igen, och det värsta är att det inte är en komplett överraskning, utan att jag har haft liksom en känsla av det ända sedan i somras, när hon kom hem från det där seglarlägret hon försvinner till varje sommar och numera till och med jobbar på.

Min morsa hade varit eld och lågor hela sommaren över att hon äntligen hade lyckats få in mig på innerstadens bästa musikgymnasium, som har en lång väntelista och bara släpper in någon nykomling om en plats mot förmodan skulle bli öppen med anledning av typ dödsfall, sjukdom eller att någon har blivit en jävelunge och slängts ut (vilket var fallet med min plats, någon kille som skolkade och bråkade för mycket fick sluta, och jag stod överst på listan efter två år på en alldeles vanlig gymnasieskola utan särskild inriktning strax söder om stan), och jag såg fram emot att Zara skulle återvända i början av augusti så att jag äntligen kunde få prata med henne om hela grejen med att bli the new kid i en pretto innerstadsskola, men när hon kom hem med sin oklanderligt jämna solbränna hoppade hon jämfota med det där långa spikraka håret som jag alltid har avundats henne gungande över axlarna och sa att hon hade wonderful news.

I början kändes det ganska bra ändå, när hon berättade att hennes föräldrar hade pratat med föräldrarna till någon på det där seglarlägret, och att hon hade fått värsta once-in-a-lifetime-chansen att börja på Östra Real, en av huvudstadens elitskolor.

Det innebar ju faktiskt att vi båda var i exakt samma situation liksom, skulle lämna vårt gemensamma plugg för medelmåttigt ambitiösa och kasta oss ut i något nytt och lite skrämmande tillsammans, fast åt olika håll.

-Fattar du, Tebbe, vilken fet chans vi får till en så enormt mycket bättre framtid? upprepade Zara gång på gång de där dagarna i augusti, när vi ännu stod varandra så nära att vi rotade i varandras väskor efter solkräm, läppbalsam och tamponger och låg på Fredhälls soliga klippor hela dagarna om vi inte bläddrade genom de urplockade resterna på H&M’s rea eller kollade Orange is the new black bakom neddragna persienner i mitt rum.

Jag sa att jag inte var särskilt peppad på just ett gymnasium med musikinriktning eftersom jag ju egentligen inte är intresserad av musik alls utan mest håller på av gammal vana och för att morsan så gärna vill det, och att jag var ganska säker på att vår gamla skola inte direkt skulle sabotera våra tänkta vuxenliv, men allt Zara kunde prata om var betygssnitt och stimulerande studiemiljöer, inspirerande nätverkande för livet och hur viktigt det är att redan i vår ålder göra ett aktivt val inför framtiden.

Hon har alltid varit en sådan som har lätt för att se positivt på saker och ting, att liksom ryckas med och bli entusiastisk, lägga in en överväxel och jobba stenhårt för något i den fasta övertygelsen om att det kommer att revolutionera hela hennes tillvaro, oavsett om det är ett nytt nagellack i en specifik nyans som hon jagar landet runt tills hon har det eller en kille som hon bara måste få hångla med, så egentligen kändes det inte jättekonstigt att hon var så väldigt upprymd över nya skolan, även om det så här i efterhand framstår som den första tydliga föraningen om min totala ensamhet.

Jag är verkligen ensam, på det där fiket i november. Ensam ensam ensam.

Utan Zara, som numera pratar segling och framtid med ett gäng extremt studiebegåvade Östermalmstjejer hellre än att dricka rabarberthé med töntiga Tebbe som har frizzy hår och högst medelmåttiga betyg, är jag ensammast i hela världen.

Jag sväljer ned den insikten tillsammans med den sista klunken svalnat rabarberslabb efter att ha bläddrat lite slött i veckans engelskaläxa, drar på mig jackan och lyfter stora axelväskan från golvet.

Fy fan vad jag är trött på att vara snälla schysta mesiga tjejen som man bara kan ignorera och köra över hur som helst!

Bästa kompisar i typ tio år, och så får man ett hastigt babe efter flera timmar!

Inte det minsta illaluktande eller ens särskilt ful, och så har man inte en enda kompis, knappt någon som säger hej till en, på skolan som man har gått på under nästan en hel termin.

Bh-storlek 80D, normal intelligens (så vitt jag vet) och inget generande ansiktshår, och ändå aldrig en kille som ens sneglar åt mitt håll.

Allt är så förbannat orättvist!

Jag kliver ut i vinterkylan och börjar gå mot kvällens träningspass i Stadshagen, huttrar till och fäller upp luvan på min nya jacka.

Jackan, som är en historia för sig…

Jag förde faktumet att jag behövde en ny vinterjacka på tal en eftermiddag i förra veckan, när morsan satt i soffan hemma i vår Hornstull-lya och kollade Gilmore Girls (det är en amerikansk jättegammal serie som hon är helt besatt av för att hon har någon slags bild av att vi är precis som den coola unga huvudrollsmamman och den osjälvständiga, ostbågeryggade dottern) och käkade Big Mac.

Som väntat frågade hon genast vad det var för fel på den jag hade förra vintern, och jag svarade att jag sålde den på Tradera i våras, och som väntat blev hon sur och började prata om att man inte bara kan köpa och sälja och slänga kläder hur som helst utan att de är investeringar som ska räcka länge.

Och jag sa att hur som helst behöver man i alla fall en jacka på vintern i det här landet om man inte ska frysa ihjäl, och det är väl inget som man ska behöva argumentera om.

Hon frågade varför jag inte redan hade köpt mig en om jag nu behövde en, och det var en helt meningslös fråga, för hon vet precis lika väl som jag att studiebidraget, pengarna jag tjänar som handbollsdomare och det jag får av henne varje månad för att hjälpa till med disken och tvätten och sådant bara precis räcker till mina vanliga utgifter, typ busskort och gymkort och träningskläder, och jag blev skitsur när hon sa att man faktiskt kan äta billig mat hemma i stället för att spendera pengar på skräpmat och caféer som jag gör (vilket var ironiskt eftersom hon samtidigt glufsade i sig sina sista pommesfrites doppade i den där sjukt goda dippsåsen som man får vidrig andedräkt av), så jag gav henne medvetet dåligt samvete genom att snäsa att det är ju jävligt roligt att sitta ensam hemma hela kvällarna och laga mat till bara sig själv som en annan eremit, och då suckade hon och sa att det var klart att jag skulle få en ny jacka, hon hade bara inte planerat det i månadens budget och det vore så skönt att slippa använda kreditkortet en enda månad.

Sedan gick vi ned på stan för att köpa en jacka innan hon skulle till jobbet, och jag tyckte själv att jag hade planerat det hela ganska väl.

Tanken var nämligen att jag i första hand ville ha en Parachutejacka, och i andra hand en tight skinnjacka med stor pälskrage.

För att se ut som folk gör mest liksom, och för att jag tycker att det är snyggt.

Men morsan är en gång för alla inte typen som spontant, eller ens frivilligt, köper varken en Parachutejacka eller en tight skinnjacka med pälskrage till sin enda, älskade dotter, av skäl som bara hon kan förstå, och därför krävde projekt vinterskrud viss list av mig.

Jag föreslog att vi skulle gå till NK först, bara för att kolla, för där har de ju ändå alla märken och modeller, och morsan sa att hon inte gillar att gå dit så ofixad som hon var (det är för övrigt intressant att hennes skillnad på fixad och ofixad består i lite mascara och möjligen diskret läppstift, en skillnad som ingen annan än hon själv märker) men följde ändå med, och jag gömde smidigt undan prislappen på den svarta Parachutejackan som jag hade valt ut tidigare tills jag hade förevisat henne hur varm och vattentålig den var och hur bra den passade mig.

Den extremt snygga expediten, en något äldre version av sådana där kloner som Zara umgås med numera, höll med och underströk att man inte kan hitta en jacka i bättre kvalitet.

-Inte i Sverige i alla fall, tillade hon och tycktes drömma sig bort till typ Los Angeles en stund, med blicken planterad någonstans i taket.

Morsan nickade instämmande och hummade lite, sa att det är helvete vad smal du är och nöp mig lite i midjan genom dunet, fick sedan tag i lappen och vände på den, lät undslippa sig en överraskad och lite road flämtning innan hon klädde av mig jackan och hängde tillbaka den på galgen, artigt tackade expediten för hjälpen och eskorterade mig mot utgången med en bestämd hand på min armbåge.

-Du måste skämta om du tror att jag skulle lägga så mycket pengar på kläder, Tebbe.

-Vaddå? Det