Dagen då Rödluvan sköt Vargen

By Jessica Bråhn

Dagen då Rödluvan sköt Vargen utspelas i en värld där makt betyder allt och den får man bara genom våld och manipulation. Damian och Judas är båda ordförande i varsitt brödraskap och tål inte varandra. För tillfället har de delad styre på skolan men det har de båda planer att ändra på. Så en dag förändras allting då den oskyldiga och vackra Isabella börjar på universitetet. Isabellas bror Maximillian antas snabbt till Damians brödraskap och Judas ser sin chans att använda Isabella. Genom sin Charm förför han henne men någonting går fel...

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 10, 2015
• ISBN: 9789175692463

Jessica Bråhn

Författaren Jessica Bråhn jobbar och bor på östkusten i Sverige tillsammans med sin fru som har designat omslaget till boken. Detta är hennes första roman som riktar sig till den vuxna läsaren.

Book preview

Jessica

Kapitel 1

På en parkbänk i centrum

Måndag 3/9

Ellinor

Isabella klev in genom huvudentrén med stora ögon, uppenbarligen imponerad av omgivningen.

Hon såg saker som många andra aldrig såg.

Dessutom var hon extremt snabb på att lägga ihop två och två.

Nej, var det något man inte kunde beskylla Isabella för så var det att vara dum.

Hon visste bara inte när det var dags att backa undan.

Hon var förblindad av kärlek.

Är det så fel?

Maximillian menade aldrig att skada någon.

Han har tagit hand om sin syster hela sitt liv och skulle göra allt för att skydda henne.

Egentligen är han en väldigt snäll kille men han drogs med i brödraskapet.

Allt han ville var att få höra till.

Är det så fel?

Jag kom till Universitetet med en bestämd inställning:

Jag vill plugga och bli lämnad ifred.

Jag är inte här för att skaffa vänner och jag vill absolut inte gå med i någon studentförening.

Jag vägrar att bli inblandad. Inte en gång till.

Men när jag upptäcker att allting håller på att falla igen kan jag inte blunda för det.

Ingen ska någonsin behöva gå igenom det jag gick igenom.

Jag vill ju bara hjälpa.

Är det så fel?

September. Solen värmer, himmelen är blå och löven har ännu inte ändrat färg. Asfalten försvinner under hjulen på min cykel och mitt långa, svarta hår blåser bakåt. Jag kommer fram till en korsning, saktar ner och ser mig omkring innan jag svänger vänster precis som så många gånger förut. Fast det är klart, förra gången kom jag ju med bil.

Detta är andra gången jag börjar på universitetet men det ser inte ut som om så mycket har förändrats sedan sist. När jag cyklar sista biten mot skolan blir jag omkörd av några killar på skateboard som skrattar högljutt. Runt om mig rör sig elever åt olika håll. Det finns tre väldigt säkra tecken på att det är en universitetselev man ser:

Stor, tung väska. (Oftast fylld med böcker)

Kaffemugg i ena handen

Rabattkuponger ifrån CSN i den andra

Om man inte råkar var medlem i en studentförening förstås för då ser det helt annorlunda ut.

Tillslut ser jag universitetets huvudbyggnad som tonar upp sig på andra sidan gatan. Över dörrarna sitter en stor skylt med namnet Olympen tydligt textat, alla byggnader på skolan har fått namn efter den grekiska mytologin.

Jag ska svänga höger så jag tittar mig över axeln, håller ut armen och svänger mot gatan.

När jag precis svängt ut i körbanan får jag panikbromsa på grund av att en röd sportbil kommer körande i en alldeles för hög hastighet. Vinddraget av den förbipasserande bilen slår nästan omkull mig och dammet yr.

Jag fräser irriterat:

– Jävla idiot!

Med hjärtat i halsgropen drar jag över min cykel till andra sidan där jag parkerar den i cykelstället och lösgör min väska från pakethållaren. Jag borstar av dammet från mina svarta jeans och min skinnjacka. Samtidigt som jag kontrollerar att mitt smink inte blev förstört rättar jag till luggen. Det är viktigt att den ligger helt rätt innan jag går in.

På parkeringen vid huvudentrén sladdar den röda sportbilen in och parkerar precis vid dörren där bara skolans personal får stå egentligen. Föraren hoppar ur bilen. Det är en ung kille förmodligen inte mycket äldre än jag. Han är klädd i märkesjeans, en vit skjorta och gymnastikskor av en dyrare sort. Hans halvlånga blonda hår är bakåtkammat och han har ett par solglasögon på huvudet.

Han går självsäkert in genom huvudentrén och visslar nonchalant, helt omedveten om att han nästan kört på mig.

Jävla Idiot!

Tänker jag igen och följer efter honom in i byggnaden.

Vi är många nya elever som sitter utanför aulan i väntan på uppropet. De flesta står och spanar på de andra eller försöker trevande starta någon form av meningslös konversation. Snabbt ser jag till att hitta ett avskilt hörn där jag kan få sitta ifred.

Bakom mig kommer fler första års elever. Jag vet inte varför men jag tittar en extra gång på en av tjejerna. Hon är liten, blond och klädd i svart topp, vita byxor och en röd Hood-tröja men det är inte hennes kläder som fångar min uppmärksamhet. Det är hennes beteende. Hon vänder på huvudet, snurrar runt och ser upp i taket som hon ville ta in allt. Framför allt ser hon så lycklig och oskyldig ut. Som lilla rödluvan som skuttar fram i skogen. Bredvid henne går en kille som skrattar åt henne. Han liknar henne lite till utseendet. Jag vänder ryggen mot folksamlingen och tittar ut genom fönstret.

Från min plats har jag utsikt över parkeringen utanför. Den röda sportbilen blänker i solskenet och jag tittar elakt på den.

Från andra infarten till parkeringen kommer två bilar körande med liknande hastigheter som sportbilen hade. Först en rosa mini-cooper och efter den en svart skåpbil. Den rosa lilla bilen har en snäcka målad på sidan och över motorhuven står Afrodite skrivet i snirklig stil. När den parkerar kliver tre tjejer ut. De fnittrar och håller varandra under armarna när de går mot entrén.

Alla tre är klädda i korta kjolar, figurnära tröjor i olika pastellfärger och självklart sina rosa jackor. På ryggen står det Afrodite skrivet med vit text. De har högklackade skor, långt blond hår och ser alla väldigt bra ut. Jag vet precis vilka de där tjejerna är, de tillhör studentföreningen Afrodite´s systrar.

Utseendefixerade, festglada och lyckligt ovetande. Jag vet för jag brukade vara en av dem.

Den svarta skåpbilen som kom körande bakom dem har också något skrivet på sidan och när den parkerar kan jag se att de står Ares och de har en yxa som sin logotyp. Killarna som hoppar ur skåpbilen har likadana jackor på sig, vita med en svart yxa på ryggen.

Och där kommer vargarna.

Tänker jag ironiskt för mig själv.

Killarna skrattar och boxar varandra på armarna innan de börjar gå. Vid dörrarna stannar de plötsligt upp och beundrar den röda sportbilen. Det ser nästan ut som om de känner igen den.

När de börjar gå igen springer de ikapp Afroditetjejerna och jag kan se att de spanar in dem. En av killarna säger något till en av tjejerna men jag kan inte höra vad genom fönstret. Tjejen vänder sig om mot killarna och spelar förolämpad innan hon börjar skrattar. Just nu verkar de faktisk vara vänner men vänta bara.

De är helt klart här för att värva nya elever och då kan konkurrensen bli tuff. Speciellt eftersom de inte skyr några medel för att få rekryter. Inte ens att sno dem ifrån andra studentföreningar.

De finns sammanlagt fem studentföreningar på campus; två systerskap och tre brödraskap. De två största är Ares Brödraskap och Bacchus Brödraskap. Den tredje största föreningen är Afrodite´s systrar och sedan finns det två mindre föreningar: Apollos Brödraskap och Athenas systrar.

De två förstnämnda, Ares och Bacchus, tål inte att se varandra och har aldrig riktigt kommit överens om någonting. De andra är lite mer neutralt inställda till varandra. Inte för att de gillar varandra och inte heller för att de skulle hjälpa någon av de andra gratis. Nej, enbart för att kunna samexistera på samma område. Studentföreningarnas funktion här på campus är att hjälpa sina medlemmar, ordna de vildaste festerna och att göra tillvaron besvärlig för de andra studentföreningarna. De två sista tar upp majoriteten av deras tid och resurser.

Jag är inte intresserad av att gå med i någon studentförening den här gången. Jag vill bara plugga och bli lämnad i fred.

Afrodite-tjejerna och Killarna från Ares kommer in och börjar mingla med oss nya elever.

De delar ut flygblad, förmodligen om de så kallade välkomstfesterna som varje förening håller i början på varje termin. Varför inte bara skriva rekryteringsmöte från början?

En tjej från Afrodite kommer gående i mot mig med ett flygblad i handen.

Först provar jag telepati:

Gå iväg. Gå iväg. Gå iväg.

Funkar inte. Då får jag väl skrämma henne istället.

– Hej! Är du ny? Jag vet precis hur det känns. Vi från Afrodite´s systrar skulle jättegärna vilja att du kom du kom på våran fest ikväll! Vet du något om våran verksamhet?

Säger hon med överdrivet ärtigt tonfall och falsk vänlighet. Jag svarar snabbt:

– Hör du det där?

Hon ser sig omkring och säger undrande:

– Nej. Vad då?

– Det är ljudet av mitt intresse som flyr här ifrån.

Säger jag och ger henne en ointresserat blick.

Hon ser förvånad ut men svarar inte utan vänder bara om och går. Själv vänder jag ryggen mot folket igen och fortsätter titta ut genom fönstret.

Då ser jag fler bilar som kör in på parkeringen. En silvergrå Opel med en sol målad på motorhuven; två killar kliver ur men de har inga matchande kläder som de andra.

En röd Volvo med en uggla målad på förardörren; Två tjejer kliver ur den. Båda klädda i jeans och t-shirt med logotypen tryckt på ryggen. Sist kör en vit skåpbil in på parkeringen. Den har en vinflaska och en harpa på sidan och över står det Bacchus. Flera killar hoppar ur den och även de har likadana jackor.

Deras är svarta med röd text på ryggen: Bacchus Brödraskap.

Det här kan bli intressant.

Isabella

Så fort vi gick av bussen kunde jag inte låta bli att vända och vrida på mig. Jag vill se allt! Jag vill veta var allting ligger, jag vill lära känna nya människor och jag vill leva ett riktigt studentliv. Tänk att jag äntligen kom in på universitetet!

Jag kunde inte sova i natt eftersom jag var alldeles för nervös. Det tog flera timmar att välja kläder idag och tillslut blev det någon svart topp som låg överst på hyllan, mina vita jeans och min röda munkjacka som jag älskar. Fast jag blev aldrig riktigt nöjd med sminket i morse men just nu gör det ingenting, jag är så glad över att vara här! Min bror Max skrattar åt mig. Han heter egentligen Maximilian men det orkar ingen säga så alla kallar honom Max. Han är två år äldre än jag och vet inte riktigt vad han vill göra i framtiden så han ska läsa ett basår här först.

Jag ser upp på honom där han går bredvid mig. För dagen är han klädd i jeans och en vit t-shirt. Han har sitt rågblonda hår klippt i en kort frisyr, precis som vanligt. Han tittar på mig och hans ögon glittrar i solskenet. De är gröna. Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Max ler emot mig och höjer frågande på ena ögonbrynet som om han ville säga; Vad är det för fel på dig egentligen? Jag ler tillbaka och vänder bort blicken.

Minnet vandrar tillbaka till alla gånger Max följde mig till skolan när vi var små. Jag minns hur trygg jag kände mig när jag gick med honom och hur jag tänkte för mig själv:

Max skulle aldrig låta någon skada mig.

Jag var så stolt över min storebror då.

Vi går tillsammans med flera andra elever ifrån busshållplatsen. Efter ca 200 meter genar vi över en stor parkeringsplats för att komma fram till huvudbyggnaden Olympen. Precis vid entrén står en röd sportbil parkerad som Max tittar längtansfullt på.

– En sån skulle man ha.

Säger jag skämtsamt och han skrattar åt tanken. En sådan bil skulle ingen av oss någonsin ha råd med. Den kostar förmodligen mer än vårat hus.

Så fort vi gick igenom portarna visste jag att det skulle bli en spännande dag. Det finns så fruktansvärt mycket att se överallt!

Max och jag ställer oss vid en vägg i korridoren utanför aulan och väntar. Det är alldeles fullt av nya elever. Det står en tjej bredvid mig som ser lika nervös ut som jag.

– Spännande, eller hur?

Säger jag till henne i ett försök att få kontakt.

Hon ler emot mig och svarar:

– Ja, jag har inte sovit speciellt mycket i natt.

– Inte jag heller.

Säger jag och sedan ler vi mot varandra igen. Plötsligt kommer min kusin Madeléne in genom dörren med två av sina tjejkompisar på armen och bakom dem kommer det ett gäng med killar som sprider sig i folkmassan. Madeléne har redan gått två år här och är med i en studentförening som hon alltid pratar om.

Hon får syn på mig och så börjar de gå emot oss. De är så vackra! Klädda i söta kjolar, härliga pastellfärger och snygga rosa jackor. Å vad jag vill vara som dem!

Madeléne bär alltid samma halsband. Ett i guld med en snäcka som hänger fram. Inuti snäckan står det Madeléne ingraverat. När de kommer fram kan jag se att alla har likadana halsband som hon. Fast med deras egna namn ingraverade förstås.

Vår kusin säger med glad röst:

– Hej Bella! Hej Max! Vad kul att se er! Är ni nervösa? Jag vet hur det känns. Du Bella skulle du vilja komma på fest ikväll? Hos Afrodite´s systrar?

– Får jag det?

Jag hör själv hur töntigt det låter, som ett litet barn men hon skrattar bara.

– Klart du får!

Jag får ett flygblad av henne med en adress innan hon fortsätter:

– Ledsen Max men det är bara för tjejer. Men vänta ett tag... Damian!

Hon vänder sig mot en av killarna som gick bakom dem och han kommer fram till oss. Han är ganska söt. Ljust brunt hår, på gränsen till blont, mahognybruna ögon och solbränd hy. Han passar väldigt bra i sin vita jacka.

Madeléne vänder sig mot honom och säger:

– Damian, det här är min kusin Max. Max, det här är Damian. Han är ordförande i Ares Brödraskap.

Damian ler vänligt och sträcker fram handen:

– Hej Max! Kul att träffas! Vad gör du i kväll då?

Brorsan ler och rycker på axlarna innan han svarar:

– Ingenting, antar jag.

– Fel.

Svarar Damian självsäkert och fortsätter:

– Du är på fest hos oss. Här, ta ett flygblad. Har du funderat något på hur du ska bo under din studietid?

– Nej, jag hade väl tänkt att bo hemma.

Svarar Max.

Damian lägger armen runt hans axlar som om de vore bästa kompisar och för bort honom ifrån mig samtidigt som jag hör honom säga:

– Jo, du förstår Max, Vi i Ares Brödraskap har ju en egen byggnad med boende för studenter som är medlemmar hos oss en liten bit utanför campus. Då får man ju även tillgång till våra bilar...

Madeléne skrattar och säger med en suck:

– Ja det är Damian det. Alltid en försäljare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara så jag säger bara:

– Ja, jo han verkar väldigt... övertygande.

Hon ler emot mig igen och fortsätter:

– Ja, de säger att han kan vara det ibland. Fast han är väldigt snäll och så är han ju inte så hemsk att titta på heller, eller hur?

Hon blinkar med ena ögat mot mig och puffar på mig med armbågen. Sedan säger hon:

– Men du då, Bella? Har inte du funderat på var du ska bo?

– Jag vet faktiskt inte...

Svarar jag tveksamt och hon börjar snabbt berätta:

– För du vet att vi har ju lediga rum i vårat hus nu så om du skulle vilja bo i närheten av campus är det ju ett tillfälle. Dessutom får man ju vänner för livet när man är med i ett systerskap. Du kan väl tänka på det och så ses vi ikväll?

Jag svarar lite för entusiastiskt:

– Okej! Det gör vi!

Vi säger hej då och hon går och pratar med någon annan.

Jag kan knappt tro det! Inte bara har jag blivit bjuden på fest utan Madeléne vill att jag ska vara med i samma systerskap som hon och bo med dem! Kan det bli bättre?

Max kommer tillbaka och lutar sig mot väggen bredvid mig.

– Hur gick det? Vad sa han?

Frågar jag exalterat och han skrattar åt mig igen innan han svarar:

– Jo, då. Han verkar ju schysst. Jag ska fundera på det. Det är ju inte det lättaste att bli medlem, jag menar, de har ju lite speciella... intagningsrutiner.

Jag fattar ingenting. Låter jag dum i huvudet om jag frågar? Nej, jag måste annars spricker jag av nyfikenhet!

– Vad menar du?

Han tittar menande på mig och när jag ändå inte fattar suckar han och säger:

– Brödraskapen nollar sina rekryter ganska, tja... Intensivt så att säga.

– Hur då?

Jag kan inte hindra frågan.

Den bara slinker ur mig innan jag hinner stoppa den fastän jag känner mig otroligt korkad efteråt.

Nu låter Max frustrerad när han svarar:

– Det vet väl inte jag! Jag har aldrig ansökt till något brödraskap förut.

Precis när han säger det stannar allting upp runt omkring