Lysande utsikter

By Charles Dickens

Den föräldralösa Pip växer upp i fattiga förhållanden i en medelstor engelsk stad. Han är rättfram och godhjärtad i en värld som är full av motsatsen. På Pips resa från utskälld liten pojke till väluppfostrad gentleman i London träffar vi på fantastiska karaktärer och oförglömliga scener. Med stor känsla för den samhälleliga verkligheten och medkänsla för dess utsatta drar romanen in sin läsare i spännande äventyr och gripande levnadsöden. Även de mest illvilliga vedersakare ges försonande drag av mästaren i att gestalta social interaktion, under sin tids och i tider, Charles Dickens.I originalöversättning av Tom Wilson-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 16, 2019
• ISBN: 9788727082318

Charles Dickens

Charles Dickens (1812-1870) was one of England's greatest writers. Best known for his classic serialized novels, such as Oliver Twist, A Tale of Two Cities, and Great Expectations, Dickens wrote about the London he lived in, the conditions of the poor, and the growing tensions between the classes. He achieved critical and popular international success in his lifetime and was honored with burial in Westminster Abbey.

Book preview

Charles Dickens

Lysande utsikter

Översättning från Engelskan av

Tom Wilson

SAGA Egmont

Lysande utsikter

Översatt av Tom Wilson

Originaltitel: Great Expectations

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1922, 2022 Charles Dickens och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727082318

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRRA DELEN

I.

Mitt fädernenamn Pirrip och mitt dopnamn Philip kunde min lilla barnatunga icke uttrycka med någonting längre och tydligare än »Pip». Således kallade jag mig själv Pip och blev kallad Pip av andra.

Jag uppger Pirrip såsom min fars familjenamn enligt intyg av hans gravvård och av min syster — mrs Joe Gargery, som var gift med grovsmeden. Som jag aldrig sett varken far eller mor och ej heller sett något porträtt av någondera (ty de levde långt före fotografiens tid), hämtade jag, obegripdigt nog, min första föreställning om huru de sett ut — från deras gravvård. Formen på bokstäverna i min fars namn ingav mig föreställningen, att han varit en undersätsig, stark och mörklagd karl med svart, knollrigt hår. Och av karaktären och själva uppställningen av inskriften: Samt Georgiana hustru till honom här ovan drog jag den barnsliga slutsatsen, att min mor var fräknig och sjuklig. Och fem små flata stenar, vardera av en och en halv fots längd, som alla lågo nätt ordnade i rad på sidan om föräldragraven och voro helgade åt minnet av mina fem små bröder — som i livets allmänna kamp mycket tidigt avstått från försöket att slå sig fram — har jag att tacka för den tro jag fromt vidhöll, att de allesammans kommit till världen liggande på rygg, med händerna i byxfickorna, och sedan aldrig förmått bringa sig ur denna ställning.

Vi bodde i en sank och sumpig trakt nedåt floden, omkring, räknat enligt flodens slingringar, tjugu mil från havet. Mitt första starka och tydliga intryck av tingen i världen inbillar jag mig att jag erfor en ovanligt ruskig eftermiddag fram emot aftonen. Vid denna tid fick jag nämligen klart för mig, att den dystra, med nässlor överväxta plats, där jag för tillfället befann mig, var kyrkogården; att Philip Pirrip, en gång tillhörande denna församling, samt Georgiana, hustru till honom här ovan, voro döda och begravna; att Alexander, Bartolomeus, Abraham, Tobias och Roger, späda avkomlingar till dessa två, likaledes voro döda och begravna; att den mörka, flacka, av diken och jordvallar och grindar genomskurna vildmarken omkring kyrkogården, med sina här och där betande hjordar, var träsklandet; att den låga, blygrå strimman längre bort var floden; att den avlägsna vilda håla, varifrån stormen kom rusande, var havet, och att det darrande lilla knyte, som förskräcktes över alltsammans och började gråta, var Pip.

»Håll mun på dig!» skrek en barsk röst, i det en karl rusade upp mellan gravarna på sidan om kyrkporten. »Var tyst, din lilla satan, eller vrider jag nacken av dig!»

En förfärlig karl, i grova grå kläder och med en stor järnring kring benet, utan hatt, med söndriga skor och en gammal trasa bunden kring huvudet. En människa genomdränkt av vatten, nedsmord med gyttja, styvnad i lederna, sönderskuren av vassa stenar, bränd av nässlor och klöst av törnen — som haltade och skälvde, blängde argt och brummade och vars tänder skallrade i munnen på honom, i det han grep mig om hakan.

»O, vrid inte nacken av mig, sir, gör inte det!» bad jag i förskräckelsen.

»Tala om vad du heter!» sade karlen.

»Pip, sir!»

»En gång till!» sade karlen stirrande på mig. »Ut med det!»

»Pip, Pip, sir!»

»Visa oss var du bor», sade han. »Peka ut stället.»

Jag pekade åt det håll, där byn var belägen, på den flacka sträckan bland albuskar och avtoppade träd, omkring en fjärdingsväg från kyrkan.

Sedan karlen betraktat mig ett ögonblick, vände han upp och ned på mig och tömde mina fickor. Det fanns ingenting annat i dem än ett stycke bröd. När kyrkan kom på fötter igen — ty karlen var så snabb och så stark, att han lät den stupa kullerbytta inför mina ögon och jag såg tornet under mina ben — när som sagt kyrkan kom rätt igen, såg jag, där jag satt och darrade på en hög gravvård, att han förtärde brödet med glupskhet.

»Du lilla valp», sade han slickande sig om munnen, »vad du har för ena feta kindben.»

Jag tror nog, att de voro feta, fastän jag på den tiden var liten: och spenslig för min ålder.

»Förbaska mig, skulle jag inte kunnna äta upp dom», sade han med en hotfull skakning på huvudet. »Och jag har god lust att göra det också.»

Jag uttalade ängsligt min förhoppning, att han icke skulle göra det, och grep, dels för att hålla mig fast, dels för att låta bli att gråta, hårdare tag i gravvården, på vilken han lyft upp mig.

»Nå, låt höra», sade karlen, »var har du mor din?»

»Där, sir», sade jag.

Han for upp och rusade bort några steg, men stannade och såg sig omkring.

»Där, sir!» förklarade jag ängsligt. »Samt Georgiana — det är min mamma.»

»Åhå!» sade han och kom tillbaka. »Och det är far din, som ligger bredvid?»

»Jaha, sir», sade jag, »han också, en gång tillhörande denna församling.»

»Jaså», mumlade han fundersamt. »Var bor du och vart tänker du gå, om vi nu skulle anta, att jag är hygglig nog och låter dig leva, något som jag ännu inte riktigt bestämt.»

»Hos min syster, sir — mrs Joe Gargery — Joe Gargerys hustru, smedens, sir.»

»Smed? Vasa?» sade han och såg på sitt ben.

Sedan han upprepade gånger kastat en mörk blick än på sitt ben, än på mig, gick han närmare inpå gravvården, fattade bägge mina armar och böjde mig tillbaka så långt han kunde, så att hans ögon på det skarpaste blickade ned i mina och mina hjälplöst blickade upp i hans.

»Hör nu på vad jag säger», sade han, »det gäller om du ska få leva eller inte. Du vet väl vad en fil ä’ för nå’nting?»

»Ja, sir.»

»Och du vet vad matvaror ä’ för slag?»

»Ja, sir.»

Efter varje fråga böjde han mig tillbaka litet mera för att låta mig kraftigare känna min hjälplöshet och fara.

»Du ska skaffa mig en fil» — han böjde mig åter tillbaka — »och du ska skaffa mig matvaror» — han böjde mig om igen. »Du ska skaffa hit bäggedera" — en ny böjning — »eller sliter jag både hjärta och lever ur kroppen på dig.» Och han böjde mig tillbaka ännu en gång.

Jag var så förskrämd och så yr i huvudet, att jag högg mig fast vid honom med bägge händerna och sade: »Om ni ville vara så god och låta mig sitta rak, skulle jag kanske inte bli sjuk och kunde höra bättre.»

Han lät mig göra en sådan förfärlig kullerbytta, att kyrkan snurrade över sin egen väderflöjel igen. Därpå höll han mig fast vid armarna i upprätt ställning på toppen av gravstenen och fortfor i följande förskräckliga 01 dalag:

»Du bär till mig tidigt i morron bitti den där filen och maten. Du bär alltsammans till den där gamla skansen därborta. Du gör det utan att understå dig att säga ett ord eller så mycket som knysta om att du sett någon sådan som mig eller att du råkat någon alls — i så fall ska du få lov att leva. Men om du narrar mig eller avviker från mina ord på något sätt — sak samma hur litet det må vara — så kommer ditt hjärta och din lever att slitas ur kroppen på dig och stekas och ätas opp! Ser du, jag är inte ensam, som du kanske tror, jag har en ung karl gömd där borta, och jag ä’ en riktig ängel i jämförelse med honom. Den unga karlen hör allt vad jag nu säger. Den unga karlen har ett eget hemligt sätt att komma åt en liten gosse, hans hjärta och lever. Det är inte värt en liten gosse försöker gömma sig för den där unga karlen. Den lilla gossen må stänga sin dörr i lås och ligga varmt och rart i sin säng och svepa täcket om sig och dra det över huvet på sig och tro sig vara trygg och säker, men den unga karlen kommer sakta smygande och smyger sig ända fram till honom och sliter upp honom. Det är med möda jag i denna stund kan hindra den unga karlen att göra dig illa. Det sitter hårt åt att hålla honom från dina inälvor. Nå, vad svarar du?»

Jag svarade honom, att jag skulle skaffa honom filen och hopsamla vad mat jag kunde komma över och bära alltsammans till honom vid skansen, tidigt på morgonen.

»Säg nu så här: Gud straffe mig, om jag inte gör det», sade han.

Jag sade så, och han lyfte ned mig.

»Seså», återtog han, »kom nu ihåg vad du åtagit dig, kom ihåg den unga karlen, och gå nu hem.»

»Go-o-natt, sir», stammade jag.

»Jo, det ser just så ut!» inföll han och såg sig omkring på den kalla, våta marken. »Jag önskar jag vore en groda eller en ål.»

Därmed slog han bägge armarna kring sin skälvande kropp — liksom för att hålla den tillhopa — och linkade bort mot den låga kyrkogårdsmuren. När jag såg honom leta sig fram bland nässlorna och snåren kring de gröna gravkullarna, syntes det lör mina ögon alldeles som om han försökte undvika händer, som försiktigt sträcktes upp ur gravarna för att gripa tag om hans fotled och rycka ned honom.

När han hunnit fram till den låga kyrkogårdsmuren, klev han över den, som om hans ben domnat och styvnat, och vände sig därpå om för att se efter mig. Då jag märkte, att han vände sig om, vände jag näsan mot hemmet och lade i väg. Men snart kastade jag en blick över axeln och såg då, att han fortsatte vägen nedåt floden, alltjämt slående armarna kring kroppen, och letade sig fram med sårade fötter bland de stora stenar, som blivt utlagda här och där i träsken, för att man skulle kunna komma över, när det regnade hårt eller rådde flod.

Då jag sedan stannade för att se efter honom, sågo träsken ut som en lång, svart, horisontal linje, och floden visade sig som en likadan linje, icke fullt så bred och icke fullt så svart; och himmeln var som en hel rad av om varandra blandade eldröda och sotsvarta streck. Endast tvenne mörka föremål kunde jag i hela tavlan skymta såsom upprättstående; det ena var fyrbåken, efter vilken sjömännen styrde kurs — liknande en avbandad tunna på en stång — mycket ful att skåda på nära håll; det andra var en galge med sina kedjor, där en sjörövare en gång blivit hängd. Karlen linkade bort mot den senare, som om han själv varit sjörövaren, som åter kommit till liv och nu gick tillbaka för att häkta upp sig på nytt.

Jag erfor en förfärlig skräck vid denna tanke; och då jag märkte, att boskapen lyfte sina huvuden och tittade efter honom, undrade jag, om den tänkte på samma sätt. Jag spejade runt omkring efter den rysliga unga karlen, men kunde icke upptäcka minsta skymt av honom; likväl överfölls jag på nytt av en sådan skräck, att jag ilade hem utan att stanna en enda gång.

II.

Min sy ter, mrs Joe Gargery, var mer än tjugu år äldre än jag och hade vunnit stort anseende både inför sig själv och sina grannar, därför att hon »tagit mig om hand».

Som jag på den tiden hade att själv utfundera, vad som menades med detta uttryck, och då jag kände till, att hon hade en hård och tung hand, som hon hade för vana att lägga såväl på sin man som på mig, antog jag, att både Joe och jag blivit »tagna om hand».

Min syster var ingen vacker kvinna, och jag hade en dunkel aning om att hon med sin hand trugat Joe till att gifta sig. Joe var en vacker karl, med lingula lockor på ömse sidor om det släta ansiktet och ögon av en sådan obestämd blå färg, att den på något sätt tycktes sammanblandad med vitan. Han var en mild och godmodig, from och enfaldig karl — ett slags Herkules i styrka och även i svaghet.

Min syster, mrs Joe, med sitt svarta hår och sina svarta ögon, var så förvånande röd i skinnet, att jag ibland funderade på om det kunde vara möjligt, att hori, då hon tvättade sig, begagnade rivjärnet i stället för såpa. Hon var lång och mager och hade nästan alltid kring hela sin gestalt ett stort, grovt förkläde, hopfäst bak med två öglor samt försett med en ogenomtränglig fyrkantig bröstlapp, som var alldeles fullsatt med knapp- och synålar. Hon framhöll det som en stor förtjänst för sig själv och en skarp förebråelse för Joe, att hon jämt och ständigt måste begagna detta förkläde, fastän jag icke kan inse, varför hon alls begagnade det eller, om hon nu begagnade det, varför hon icke kunde ta av sig det när som helst.

Joes smedja låg intill boningshuset, som var av trä, liksom de flesta husen på vår trakt voro på den tiden. När jag nu kom hemspringande från kyrkogården, var smedjan stängd och Joe satt ensam i köket. Som Joe och jag voro ett par olyckskamrater och som sådana brukade utbyta förtroenden, hade Joe genast ett förtroende till hands, då jag lyfte på dörrklinkan och tittade in på honom, där han satt mitt för mig i spisvrån.

»Mrs Joe har varit ute väl ett dussin gånger och tittat efter dig, Pip, och nu är hon ute för trettonde gången.»

»Ä’ hon?»

»Ja, Pip», sade Joe; »och det värsta av alltihop ä’, att hon tog Klåbusen med sig.»

Vid denna dystra underrättelse snodde jag den enda knappen i min väst runt, runt och blickade modfälld i elden. Klåbusen var en i ena ändan vaxad karbas, som slitits slät på min mörbultade rygg.

»Hon satte sig», sade Joe, »och hon steg opp igen, och så fick hon tag i Klåbusen och for i väg som ett yrväder. D’ä’ vad hon gjorde», tillade Joe, i det han långsamt rörde om i elden och tittade på den — »hon for i väg som ett yrväder, Pip.»

»Har hon varit ute länge, Joe?»

Jag behandlade honom alltid som ett slags större barn, som min jämlike.

»Åja», sade Joe med en blick på schwarzwaldsuret på väggen, »hon har väl varit ute och gnott det här sista taget omkring fem minuter. Hon kommer nu, Pip! Kryp bakom dörren och håll handdukshängaren mellan er.»

Jag lydde rådet. Syster min slog upp dörren på vid gavel, och då hon märkte någonting, som tog emot bakom den, anade hon genast orsaken och begagnade Klåbusen till närmare undersökning. Hon slutade med att slänga mig, som ofta begagnades som ett äktenskapligt kastvapen, bort till Joe, som alltid var glad att få tag i mig, hur det nu bar sig, och sköt mig in i spisvrån, där han helt lugnt stängde in mig med sitt långa ben.

»Var har du varit, din lilla markatta?» frågade mrs Joe och stampade i golvet. »Säg mig genast, vad du haft för dig för att så här pina livet ur mig med oro och förargelse, annars ska jag dra fram dig ur vrån där, om du också vore femtio Pipar och han där femhundra Joar.»

»Jag har bara varit på kyrkogården», svarade jag från min vrå, gråtande och gnidande mina lemmar.

»Kyrkogården!» upprepade syster min. »Om jag inte varit, så hade du för länge sedan kommit dit och fått stanna där. Vem ä’ det väl, som tagit dig om hand?»

»Det ä’ du, syster», sade jag.

»Och varför gjorde jag det, det skulle jag just vilja veta!» utropade hon.

»Det vet jag inte», gnällde jag.

»Inte jag heller», inföll hon. »Men jag skulle aldrig göra om det, det ä’ vad jag vet. Jag kan då sannerligen säga, att jag aldrig haft det här förklädet av mig, sedan du blev född. Det ä’ inte nog med att man ska vara hustru åt en grovsmed — en Gargery till på köpet — utan man ska vara mor för dig också.»

Mina tankar strövade bort från denna sak, under det jag tröstlöst stirrade i elden; ty flyktingen med järnring kring benet där ute i träsket, den hemlighetsfulla unga karlen, filen, maten och den förskräckliga ed jag svurit att begå snatteri i detta skyddande hem, allt tedde sig för mig i de glödande kolen.

»Ja!» sade mrs Joe», i det hon satte karbasen på sin plats. »Kyrkogården, minsann! Ni båda må väl tala om kyrkogården.» — Den ene av oss hade, i förbigående sagt, icke nämnt det ordet. — »Ni ska väl föra mig till kyrkogården endera dagen, och jag kan just se, vilket förtr-r-äffligt par ni bägge ska bli utan mig.»

Under det hon nu gick och lagade te, tittade Joe ned på mig över sitt ben, alldeles som om han i sitt sinne kastat oss bägge överbord och funderade på, vad det skulle bli av oss under nämnda bedrövliga förhållanden. Därpå satt han och strök på högra sidan sina lingula lockar och sin polisong och följde med sina blå ögon mrs Joe, såsom han alltid brukade göra i ovädersstunder.

Syster, min hade ett alltför obehagligt sätt att breda smörgåsar åt oss, vilket aldrig varierade. Först tryckte hon med vänstra handen limpan hårt och stadigt mot bröstlappen, där den stundom fick i sig en knappnål och stundom en synål, som sedan kom i munnen på någon av oss. Därpå tog hon litet smör (icke för mycket) på kniven och bredde ut det på limpändan, alldeles som apotekaren breder plåster, begagnande knivens bägge sidor med överlägsen skicklighet. Därpå skrapade hon bort smöret kring brödskorpan, strök nätt av kniven på plåsterkanten och karvade sedan av en mycket tjock limpskiva, som hon slutligen, innan hon skildes från limpan, högg i två halvor, av vilka jag fick den ena och Joe den andra.

Ehuru jag vid ifrågavarande tillfälle var mycket hungrig, vågade jag inte äta upp min smörgås. Jag kände, att jag måste ha någonting i reserv åt min förskräckliga nya bekantskap och hans bundsförvant, den ännu förskräckligare unga karlen. Jag visste, att mrs Joe hushållade ytterst noga och att jag vid mina snatteriförsök kanske inte skulle finna någonting brukbart i matskåpet. Därför beslöt jag att stoppa ned min smörgås i ena byxbenet.

Den dristighet, som fordrades för verkställandet av detta beslut, föreföll mig riktigt häpnadsväckande. Det var som om jag hade att besluta mig för att hoppa ned från taket på ett högt hus eller störta i ett djupt vatten. Och saken förvärrades ännu mera av den intet anande Joe. I vårt redan omnämnda frimureri som olycksbröder och hans kamratlika vänlighet mot mig hade det blivit ett stående kvällsnöje för oss att jämföra, hur stor bit vi togo av smörgåsarna, genom att då och då tyst hålla upp dem till varandras beundran — vilket alltid eggade oss till nya bemödanden att överträffa varandra. Denna afton inbjöd mig Joe flera gånger att börja vår vanliga vänliga tävlan, genom att visa mig sin hastigt minskade smörgås, men fann mig varje gång sittande med min gula temugg på ena knäet och min orörda smörgås på det andra. Slutligen, alldeles utom mig, insåg jag, att det jag ämnade göra måste ske, och att det var bäst att verkställa det på det minst osannolika sätt omständigheterna tilläto. Jag begagnade mig således av ett ögonblick, då Joe tittade åt annat håll, och stack ned smörgåsen i byxbenet.

Joe var synbarligen ledsen över, vad han ansåg för bristande aptit hos mig, och bet tankfullt ett stycke av sin smörgås, som icke tycktes smaka honom. Han vände det i munnen mycket längre än han brukade, funderade en god stund och sväljde slutligen ned det som ett piller. Han skulle just till att bita av ännu ett stycke och lade huvudet på sned för att utse bästa anfallspunkten, då hans blick föll på mig och han märkte, att min smörgås var sin kos.

Den förvåning och häpnad, varmed Joe stannade mitt i anfallet på smörgåsen och stirrade på mig, var alltför tydlig för att undgå min systers vaksamma öga.

»Vad står nu på?» frågade hon skarpt och satte ifrån sig koppen.

»Hörr’u, Pip, gamla gosse», mumlade Joe och skakade allvarsamt förebrående på huvudet, »du rakt fördärvar dig! Det fastnar bestämt nå’nstans, du kan aldrig ha tuggat det, Pip.»

»Vad står nu på?» upprepade syster min, skarpare än förut.

»Om du kunde hosta lite och få opp det, skulle jag råda dig att göra det», sade Joe bestört. »Go’a seder ä’ go’a seder, men i alla fall din hälsa, din hälsa!»

Nu blev syster min alldeles rasande, så att hon rusade på Joe, högg tag i hans polisonger och dunkade hans huvud några tag mot väggen bakom honom, medan jag satt där helt brottslig i vrån och såg på.

»Nu kanske du vill tala om, vad det ä’ frågan om, ditt gamla tjocka svin!» sade hon och kunde knappast andas.

Joe såg hjälplöst på henne, bet helt beskedligt en bit av smörgåsen och tittade åter på mig.

»Du vet, Pip», sade Joe högtidligt, med sista smörgåsbiten i kindbenet, och talade helt förtroligt, alldeles som om vi två varit för oss själva, »du och jag ä’ alltid go’a vänner, och jag skulle vara den siste, som ville säga ett ont ord om dig. Men en sådan där» — han skrapade med stolen och såg sig omkring på golvet mellan oss och därpå åter på mig — »en sådan där glufsning!»

»Har han slukat maten, säg, har han?» skrek syster min.

»Vet du, gossen min», fortfor Joe, alltjämt med smörgåsbiten i kindbenet, och tittade på mig, inte på sin hustru, »jag brukade själv glufsa i mig maten — rätt ofta — när jag var vid din ålder, och som pojke har jag varit bland många glufsare, men aldrig har jag sett maken till din glufsning, Pip, och det var en guds lycka att du inte glufsa’ ihjäl dig.»

Min syster rusade fram till mig, drog upp mig vid håret och yttrade endast dessa förskräckliga ord:

»Följ med, så ska du få dig en dos!»

Något kreatur till läkare hade på den tiden återupptagit tjärvatten som en utmärkt medicin, och mrs Joe hade alltid ett förråd av detta medel i skåpet, då hon ansåg dess nytta fullt motsvara dess vämjelighet. I lyckligaste fall fick jag ta in så mycket av detta elixir, som ett utmärkt stärkande medel, att jag gick omkring och luktade som ett nystruket plank. Denna särskilda afton ansågs mitt fall fordra ett stop av denna mixtur, som för mitt bästa hälldes i mig, under det mrs Joe höll mitt huvud fast under sin arm, alldeles som en stövel i en stövelknekt. Joe slapp undan med ett halvstop, men tvingades (till sin stora förtret, där han satt mumsande och funderande framför elden) att svälja det, därför att han haft en känning, han också; men om jag får döma efter mig själv, fick han säkert känningen efteråt, om han inte haft någon förut.

Samvetet är en förskräcklig sak, när det anklagar någon, vare sig en man eller en gosse; men då, i en gosses fall, denna hemliga börda samverkar med en annan hemlig börda i byxbenet, då var det, det kan jag intyga, ett grymt straff. Det brottsliga medvetandet, att jag skulle bestjäla mrs Joe — det föll mig aldrig in, att jag skulle bestjäla Joe, ty jag betraktade aldrig någonting i huset såsom hans — i förening med nödvändigheten att oupphörligt hålla handen på smörgåsen, både när jag satt och när jag skickades omkring i köket i små ärenden, höll på att göra mig tokig. Och när blåsten från träsken kom elden att flamma upp, tyckte jag mig utanför höra rösten av karlen med järnringen kring benet, han som tagit tysthetseden av mig och förklarat, att han varken kunde eller ville svälta tills i morgon, utan ville ha mat genast. Ett annat ögonblick föll det mig in: Tänk om den unga karlen, som med så mycken svårighet hindrades från att sticka sina händer i mitt inre, skulle ge vika för en naturlig otålighet eller misstaga sig om tiden och anse sig berättigad till mitt hjärta och min lever i natt, i stället för i mogon! Om någonsin håret rest sig av skräck på någon måste det ha varit på mig i det ögonblicket. Men kanske har aldrig håret rest sig på någon?

Det var julafton, och det ålåg mig att med en kopparvisp röra juldagspuddingen från klockan sju tills vägguret slog åtta. Jag började röra, med tyngden på mitt ben (och detta kom mig att på nytt tänka på karlen med tyngden på sitt ben), och denna rörelses benägenhet att låta min smörgås komma ut nere vid fotknölen fann jag alldeles för svår. Lyckligtvis kunde jag slinka mig undan på ett ögonblick och gömde denna del av mitt samvete uppe på vindskammaren.

»Hör!» sade jag, när jag slutat med rörandet och åter tog mig en värmare i spisvrån, innan jag skickades upp för att lägga mig; »var det inte ett kanonskott, Joe?»

»Åhå!» sade Joe, »där ha vi igen en straffånge ute.»»

»Vad vill det säga, Joe?»» frågade jag.

Mrs Joe, som alltid åtog sig förklaringar, sade snäsigt: »Rymt! Rymt!» Hon utdelade sina förklaringar alldeles som tjärvattnet.

Medan mrs Joe satt lutad över sitt syarbete, formade jag min mun till att säga till Joe: »Vad ä’ en straffånge?» Joe formade sin mun till att ge ett till den grad fint utarbetat svar, att jag inte kunde uppfatta mera än det enkla ordet »Pip» ».

»Det kom en fånge lös i går efter solnedgångsskottet», sade Joe högt. »Och man sköt signalskott efter honom. Och nu tycks man skjuta signalskott efter en till.»

»Vem skjuter?» frågade jag.

»Den odrägliga pojken», inföll min syster rynkande pannan mot mig över sitt arbete, »vad han är tröttsam! Gör inga frågor, så slipper du höra osanningar.»

Det var just icke artigt mot sig själv, tänkte jag, att låta förstå, att hon skulle svara med osanningar, om jag gjorde frågor. Men hon var aldrig artig, utom när vi hade främmande.

Nu ökade Joe på det högsta min nyfikenhet genom att göra sig det allra största besvär att öppna munnen på vid gavel och vrida den på ett sätt, som för min ögon såg ut som ordet arg. Jag pekade därför helt naturligt på mrs Joe och frågade på samma tysta språk: »Hon?» Men det ville Joe alls inte gå in på, utan spärrade på nytt upp munnen och skickade ur den ett riktigt kraftord, som jag likväl inte begrep ett dugg.

»Syster», sade jag slutligen som den sista utvägen, »jag skulle så gärna vilja veta — om du inte tar illa upp — var skotten komma från?»

»Gud välsigne pojken!» utropade min syster, inte som om hon precis menade det, utan snarare motsatsen. »Från holkarna!»

»Å», sade jag med en blick på Joe, »holkarna!»

Joe lät höra en förebrående hostning, som skulle betyda: »Ja visst, det sa’ jag dig ju.»

»Och vad ä’ holkar?» frågade jag.

»Ja, på det sättet ä’ den pojken!» utropade min syster, i det hon pekade ut mig med sin nål och tråd och skakade huvudet mot mig. »Svara honom på en fråga, och han ä’ genast färdig att komma med ett dussin. Holkar ä’ fångskeppen där bortom maderna". Så kallade vi alltid träskmarkerna hemma hos oss.

»Jag undrar, vilka som sitta i fångskeppen och varför de blivit satta dit?» framkastade jag, som en fråga i allmänhet, med stilla förtvivlan.

Detta var för mycket för mrs Joe, som genast steg upp.

»Jag ska säga dig, min unga herre», sade hon, »att jag alldeles inte tagit dig om hand, för att du ska pina livet ur folk. Det vore en skam och ingen heder för mig, om jag det gjort. Folk sättas på fångskeppen för att de mörda och stjäla och förfalska och göra allt slags ont; och de börja alltid med att göra frågor. Seså, gå nu upp och lägg dig.»

Det tilläts mig aldrig att ha ljus med mig upp på mitt rum, och när jag nu gick uppför trappan och det ringde för öronen på mig — därför att mrs Joes fingerborg slagit tamburin på mitt huvud såsom ett ackompanjemang till hennes sista ord — hade jag en ryslig förnimmelse av den stora bekvämligheten, att fångskeppen lågo så nära till hands för mig. Jag var tydligen på väg dit; jag hade ju börjat med att göra frågor, och jag tänkte bestjäla mrs Joe.

Sedan den tiden, som nu ligger ganska långt bakom mig, har jag ofta tänkt, att få människor torde förstå, vilka hemlighetsfulla saker, som röra sig hos ett barn påverkat av skräck. Sak samma hur oresonlig skräcken är, endast det är skräck. Jag var i dödlig skräck för den unga karlen, som ville ha mitt hjärta och min lever; jag var i dödlig skräck för mannen med järnringen kring benet; jag var i dödlig skräck för mig själv, som låtit avlocka mig ett så rysligt löfte; och jag kunde icke hoppas på befrielse genom min allsmäktiga syster, som avvisade och snäste mig vid alla tillfällen. Jag rädes ännu att tänka på vad jag, på uppmaning, kunde ha gjort under påverkan av min hemliga skräck.

Om jag alls sov den natten, var det endast för att i drömmen tycka mig av en stark vårflod drivas nedför floden till fångskeppen; en spöklik sjörövare skrek till mig genom en ropare, då jag passerade galgen, att jag lika gärna kunde komma i land och bli hängd genast som att uppskjuta det. Jag vågade inte sova, även om jag kunnat det, ty jag visste, att jag i första daggryningen måste plundra skafferiet. Det lät sig icke göra under natten, ty på den tiden kunde man icke få eld genom tändstickor; för att få ljus skulle jag nödgats slå eld med flinta och stål och gjort lika mycket buller som sjörövaren med sina skramlande kedjor.

Så snart det stora svarta sammetsbårtäcket utanför mitt lilla fönster började streckas med grått, steg jag upp och smög mig nedför trappan; varje planka på min väg och varje knarrande i plankan ropade efter mig: »Tag fast tjuven!» eller: »Stig upp, mrs Joe!» I skafferiet, som på grund av helgen var mycket rikare försett än vanligt, blev jag mycket skrämd av en hare. som hängde där vid bakbenen; ty jag tyckte precis, när jag stod halvt vänd med ryggen mot honom, att han blinkade. Jag hade ingen tid att förvissa mig därom, ingen tid att göra något urval, ingen tid till någonting, ty jag hade ingen tid att förspilla. Jag stal nu litet bröd, några ostkanter, en halv kruka köttfärs (som jag knöt i min näsduk tillsammans med min kvällssmörgås); vidare litet konjak, som jag hällde ur ett stenkrus (som jag brukade i hemlighet begagna på mitt rum vid tillagandet av den berusande drycken spanskt lakriťsvatten) och spädde i stället i stenkruset någonting från en mugg i skåpet; tog därpå ett ben, med ganska litet kött på, och en präktig, rund och kompakt fläskpastej. Jag hade så när gått min väg utan pastejen, men kände mig frestad att stiga upp på en hylla för att se vad det kunde vara, som blivit så omsorgsfullt undansatt i ett övertäckt lerfat i ett hörn; och där fick jag se pastejen och knep den, i förhoppning att den inte var ämnad att ätas så snart och inte skulle saknas under någon tid bortåt.

Det fanns en dörr i köket, som ledde till smedjan; jag låste upp och drog regeln från dörren och tog en fil bland Joes verktyg. Därpå stängde jag igen dörren på samma sätt som den var förut, öppnade den dörr, genom vilken jag gått in föregående afton, stängde den sakta efter mig och skyndade bort till de dimmiga träskmarkerna.

III.

Det var en kall och mycket fuktig morgon. Jag hade sett imman ligga på yttersidan av mitt lilla fönster, som om någon tomte skulle ha gråtit där hela natten och begagnat fönsterrutan till näsduk. Nu såg jag imman ligga på de kala häckarna och det tunna gräset, likt en grövre sorts spindelväv, hängande från gren till gren, från löv till löv. På varje staket och grind låg fukten dimmig, och träskdimman var så tät, att träfingret på vägvisaren, som skulle visa folk till vår by — vilken anvisning de aldrig följde, ty det kom aldrig någon dit — var osynligt för mina ögon, tills jag var tätt under det. När jag då tittade upp på vägvisaren, som dröp av fuktighet, framstod den för mitt betryckta samvete som ett spöke, som visade mig vägen till fångskeppen.

Dimman var ännu tätare, när jag kom ut åt träsken, så att i stället för att det var jag, som rände emot allting, töreföll det mig som om allting rände emot mig. Detta var ganska obehagligt för ett skuldbelastat sinne. Grindar och diken och vallar kommo rusande på mig genom dimman och liksom ropade med hög röst: »En pojke med en stulen fläskpastej! Tag fast honom!» Boskapen kom lika plötsligt inpå mig, glodde på mig och flåsade ur näsborrarna: »Hallå, unga tjuv!» En svart oxe med vit halsduk — som till och med för mitt vaknade samvete hade någonting prästerligt i utseendet — fixerade mig så envist och vände sitt tröga huvud på ett så anklagande sätt, då jag gick förbi honom, att jag babblade: »Jag rår inte för det, sir! Det var inte för mig själv jag tog’et!» varpå han sänkte huvudet, blåste ett rökmoln ur sin näsa och försvann, i det han sparkade upp med bakbenen och slog en knorr på svansen.

Hela tiden gick jag på i riktning mot floden, men hur fort jag än gick, kunde jag icke hålla mina fötter varma, den kalla fukten satte sig fast vid dem, liksom järnet var fastsatt kring benet på den man jag gick för att träffa. Jag kände mycket väl vägen till skansen, ty jag hade varit där en söndag med Joe, och sittande på en gammal kanon hade Joe då sagt mig, att när jag ordentligt bleve lärling hos honom, skulle vi ha väldigt livat där! Vilseledd av dimman, fann jag emellertid slutligen, att jag gått för långt åt höger och följaktligen måste försöka komma tillbaka utefter stranden, på en bank av lösa stenar över gyttjan och pålar, som utestängde flodvattnet. Letande mig väg här med all hast, hade jag nyss gått över ett dike, som jag visste var helt nära skansen, och hade kravlat mig uppför vallen på andra sidan diket, då jag fick se karlen sittande alldeles framför mig. Han vände ryggen mot mig och satt med korslagda armar och nickade, tyngd av sömn.

Jag tänkte, att han skulle bli gladare, om jag kom smygande på honom så där oväntat med frukosten, och därför gick jag fram helt sakta och vidrörde hans axel. Han flög ögonblickligen upp, men det var icke samme man som förut, det var en annan!

Och likväl var även denne klädd i den grova, grå dräkten och hade ett stort järn kring benet och var förlamad och hes och förfrusen, var allt vad den andre var, undantagandes att han hade en platt, bredbrättig och lågkullig hatt. Allt detta såg jag på ett ögonblick, ty jag hade bara ett ögonblick på mig att se det. Han utstötte en svordom och måttade ett slag mot mig — ett lamt och kraftlöst slag, som icke träffade, men som nästan slog omkull honom själv, ty det kom honom att snava — därpå skyndade han in i dimman, snubblande ännu ett par gånger, i det han gick; och jag förlorade honom ur sikte.

»Det var bestämt den unga karlen!» tänkte jag, och det gick därvid liksom ett skott genom hjärtat på mig. Jag är säker på att jag skulle känt oro i levern också, om jag bara vetat, var den satt.

Jag var nu snart framme vid skansen, och där fick jag se den rätta mannen — klatschande sig med armarna och linkande fram och tillbaka, som om han hela natten gått där och klatschat sig och linkat — i väntan på mig. Han var säkerligen alldeles genomfrusen. Jag väntade nästan att få se honom falla omkull inför mina ögon och dö av köld. Hans ögon uttryckte en så förskräcklig hunger, att när jag räckte honom filen, föreföll det mig som om han skulle haft lust att äta den, om han icke i detsamma fått syn på mitt matknyte. Han vände icke upp och ned på mig den här gången för att komma åt vad jag hade, utan lät mig ha min rätta ända uppåt, medan jag öppnade knytet och tömde mina fickor.

»Vad har du i buteljen, gosse?» frågade han.

»Konjak», svarade jag.

Han höll redan på och langade köttfärs ned i sin strupe på det mest besynnerliga sätt — mera som om han i förskräcklig brådska velat stoppa undan det någonstans än som om han hållit på att äta — men han hejdade sig nu och tog en klunk av konjaken Han skälvde hela tiden så häftigt, att det var med möda han kunde hålla buteljhalsen mellan sina tänder utan att bita av den.

»Jag tror ni har frossan», sade jag.

»Jag tror detsamma, gosse», svarade han.

»Det är så otäckt här», förklarade jag. ’Ni har legat ute på maderna, och här ä’ så rysligt med frossor. Gikt också.»

»Jag ska äta min frukost, innan dom gör slut på mig», sade han. »Det ska jag, om jag också skulle bli upphissad i den där galgen strax efteråt. Jag ska nog rå på frossan så pass, det kan du lita på.»

Han stoppade i sig köttfärs och köttben, bröd, ost och fläskpastej, allt på en gång, och stirrade misstänksamt i dimman omkring oss och gjorde ofta ett uppehåll — till och med med sina käkar — för att lyssna. Något verkligt eller inbillat ljud, något skrammel på floden eller flåsandet av boskapen på marken kom honom nu att fara upp, och han sade plötsligt:

»Du narrar mig väl inte, din satunge? Har du fört någon med dig?»

»Nej, visst inte!»

»Och inte bett någon följa dig?»

»Nej!»

»Det är bra», sade han, »jag tror dig. Du skulle verkligen vara en usel hund, om du vid dina år kunde hjälpa till att jaga en stackars mask, som ä’ så nära döden och sophögen som den här stackars eländiga masken ä’!»

Det var någonting som klack till i hans strupe, alldeles som om han inom sig haft ett urverk, som beredde sig att slå. Och han for med sin grova, trasiga rockärm över ögonen.

Ömkande mig över hans tröstlösa belägenhet och då jag såg, hur han småningom tog itu med pastejen, tog jag mig dristigheten säga:

»Det var roligt att ni tycker om den.»

»Sa’ du något?»

»Jag sa’, att det var roligt att ni tyckte om den.»

»Tack, min gosse, det gör jag.»

Jag hade ofta sett på, när vår stora hund åt sina mål, och jag märkte nu en avgjord likhet mellan hundens och denna mans sätt att äta. Han gjorde kraftiga, skarpa, plötsliga bett alldeles som hunden. Han sväljde eller snarare snappade i. sig varje munsbit alldeles för fort på vartannat och för hastigt; och han såg sig omkring åt bägge sidor, medan han åt, som om han tänkte, att det var fara på alla håll för att någon kunde komma och ta bort pastejen. Han var alldeles för orolig till sinnes för att riktigt kunna njuta av den, tyckte jag, och han skulle säkert icke heller kunnat få syn på någon, som velat dela den med honom, utan att han skulle huggit efter den objudna gästen, i alla dessa avseenden fullkomligt liknande hunden.

»Jag är rädd att ni inte lämnar något kvar åt honom», sade jag efter en kort stund, varunder jag överlade, om det var passande att göra denna anmärkning. »Det finns inte mera att få där jag tagit det här.» Det var vissheten om detta förhållande, som drev mig att ge honom vinken.

»Lämna åt honom? Vilken honom?» sade min vän och stannade mitt i tuggandet på pastejskorpan.

»Den unga karlen ni talade om, han som var gömd någonstans.»

»Åhå!» svarade han med någonting liknande ett hest skratt. »Han? Ja visst ja! Han behöver ingen mat.»

»Jag tyckte ändå han såg så ut», sade jag.

Karlen upphörde att äta och såg på mig med de mest forskande blickar och den största förvåning.

»Såg så ut? När då?»

»Alldeles nyss.»

»Var då?»

»Där borta», sade jag pekande, »där satt han och nickade i sömnen, och jag trodde det var ni.»

Han höll mig fast vid rockkragen och stirrade på mig, så att jag började tro, att hans förra lust att vrida nacken av mig åter hade vaknat.

»Han var klädd alldeles som ni, endast att han hade hatt», förklarade jag darrande, »och…. och….» — jag visste inte hur jag skulle lägga mina ord nog grannlaga — »och han behövde visst också en fil. Hörde ni inte kanonskotten i går afton?»

»Det var således skott!» sade han för sig själv.

»Det var besynnerligt, att ni kunde tvivla på det», svarade jag, »för vi hörde det ända hem, och det ä’ mycket längre bort, och vi hade ändå dörrarna stängda.»

»Ja, ser du», sade han, »när en människa ä’ ensam ute på de här slätterna, och magen ä’ tom och huvet virrigt och man förgås av köld och hunger, då hör man hela natten ingenting annat än skott och ropande röster. Hör….? Ja, man ser soldaterna med sina röda rockar, lysta av facklorna, som bäras framför dem, ser dom sluta sig kring en. Man hör sitt nummer ropas upp, hör sig anklagas, hör skramlet av gevären och kommandot färdigt gevär! lägg an! sikta väl, karlar! — och så ä’ det ändå ingenting! Nå, såg jag inte en förföljande trupp i går kväll — komma i full ordning — fördöme dem, med deras tramp, tramp! — Jag såg väl hundra! Och vad skjutandet anbelangar, så såg jag dimman darra av kanonskotten, ännu sedan det var ljusan dag. — Men den där karlen» — allt det andra hade han talat som om han glömt, att jag fanns där — »märkte du någonting särskilt på honom?»

»Han hade förfärligt med skråmor i ansiktet», sade jag, hastigt erinrande mig vad jag knappast visste, att jag visste.

»Väl inte här?» utropade karlen och slog sig obarmhärtigt med flata handen på vänstra kinden.

»Jo, just där!»

»Var ä’ han?» — Han stoppade det lilla, som fanns kvar av maten, innanför sin gråa jacka. — »Visa mig, vad väg han gick. Jag ska förfölja honom som en blodhund…. Fördömda boja kring mitt vänstra ben! Hit med filen, pojke!»

Jag pekade ut åt vad håll den andra karlen försvunnit i dimman, och han tittade upp för ett ögonblick. Men han låg nu på det vissna, våta gräset och filade ursinnigt på sitt järn, utan att bry sig om mig och utan att bry sig om sitt eget ben, som hade ett stort sår och blödde, men som han behandlade så omilt som om det inte haft mera känsel än filen. Jag var nu åter mycket rädd för honom, sedan han arbetat upp sig till denna förskräckliga iver, och jag var även mycket rädd för att vara borta längre från hemmet. Jag sade honom, att jag nu måste gå, men han fäste sig inte vid det, så att jag tyckte att det bästa jag kunde göra, var att smita. Vid den sista skymten jag såg av honom, satt han med huvudet lutat över knät, ivrigt arbetande på sin boja och mumlande otåliga svordomar över den och sitt ben. Det sista jag hörde av honom, när jag stannade i dimman för att lyssna, var filen, som fortfor att arbeta.

IV.

Jag var alldeles säker på att finna en poliskonstapel i köket, väntande på mig för att anhålla mig. Men där icke allenast fanns ingen konstapel, utan man hade ännu icke upptäckt stölden. Mrs Joe var på det ivrigaste sysselsatt med att göra huset i ordning till dagens festligheter, och Joe hade blivit placerad på kökstrappan för att vara ur vägen för sopskyffeln — en pjäs som var hans öde att alltid förr eller senare komma i kollision med, när min syster riktigt var i farten med att sopa golven.

»Var tusan har du varit?» var mrs Joes julhälsning, då jag och mitt onda samvete trädde inför henne.

Jag svarade, att jag varit nere och hört på julsångerna.

»Jaså, nåja! Du kunde ha gjort det som värre var.» Alldeles säkert, tänkte jag.

»Kanske om jag inte vore hustru till en smed och — vad som ä’ sak samma — en slavinna, som aldrig får lägga av sig förklä’t, skulle jag också fått gå och höra på sången», sade mrs Joe. »Jag är själv mycket förtjust i sång, och det är bästa skälet, varför jag aldrig får höra någon.»

Joe, som hade vågat sig in i köket, eftersom sopskyffeln dragit sig undan före oss, strök sig med avigsidan av handen om näsan, med en försonande min, då mrs Joe slängde en blick på honom; men när hon såg åt annat håll, korsade han i smyg sina bägge pekfingrar och höll upp dem mot mig — vårt vanliga tecken att mrs Joe var vid dåligt lynne. Detta var till den grad mrs Joes normala tillstånd, att Joe och jag ofta hela veckor igenom voro, vad våra fingrar beträffade, liksom monumentala korsfarare i fråga om deras ben.

Vi skulle ha en fin middag, bestående av rimsaltad skinka med grönsaker och stekt fågel. En präktig köttpudding hade tillagats dagen förut (vilket förklarar, att den återstående köttfärsen, som jag tagit, icke kommit att saknas), och puddingen stod redan på elden och kokade. Dessa utomordentliga anordningar hade till följd, att vi behandlades utan krus i fråga om frukosten; »för jag tänker inte», sade mrs Joe, »ha någon dukning och diskning och bråk nu, så mycket som jag har att göra, det vill jag lova!»

Vi fingo således våra påbredda smörgåsar, som om vi varit tvåtusen man trupper på ilmarsch, i stället för en man och ett barn i hemmet; och med ursäktande miner togo vi oss några klunkar mjölk och vatten ur en mugg på köksbordet. Under tiden satte mrs Joe upp rena vita gardiner för fönstren och fäste en ny rynkad kappa av blommigt tyg, i stället för den gamla, omkring spisen och öppnade det lilla förmaket på andra sidan förstugan, vilket aldrig uppläts någon annan dag på året, utan tillbragte hela den övriga delen av året i ett svalt dis av silverpapper, som sträckte sig ända till de fyra små vita porslinspudlarna på kaminkransen, vardera med svart nos och en blomkorg i munnen, och den ena en fullkomlig avbild av den andra. Mrs Joe var en mycket renlig husmoder, men hade ett utsökt sätt att göra sin renlighet obehagligare och otrevligare än själva smutsigheten. Renligheten kommer näst efter gudaktigheten, och somliga människor göra den till sin religion.

Min syster, som hade så mycket att göra, gick till kyrkan genom vikarie. Det vill säga, att Joe och jag gingo dit. I sina vardagskläder var Joe en välväxt och karaktäristisk smed; i sin helgdagsdräkt liknade han mest en fågelskrämma i goda omständigheter. Ingenting, som han då hade på sig, passade eller tycktes vara hans eget; allt satt för hårt åt. Vid närvarande högtidliga tillfälle kom han ut ur sitt rum, när de milda kyrkklockorna började ringa, en bild av den djupaste bedrövelse, iklädd hela sin söndagliga botgörareskrud. Vad mig själv beträffar, tror jag, att min syster måtte ha haft den föreställningen, att jag var en ung brottsling, som någon polisaccoucheur tagit upp vid min födelse och lämnat åt henne att behandlas enligt lagens kränkta majestät. Jag behandlades alltid så, som om jag skulle pockat på att bli född till världen, i strid med förnuftets, religionens och moralens bud och mot mina bästa vänners avrådande föreställningar. Till och med när jag skulle ha en ny kostym, fick skräddaren befallning att göra den till ett slags förbättringsanstalt för vanartiga barn och att på inga villkor låta mig få behålla det fria bruket av mina lemmar.

Då Joe och jag vandrade till kyrkan, måste vi därför ha varit en rörande syn för medlidsamma hjärtan. Och likväl voro mina yttre lidanden ett intet mot vad jag denna dag utstod inom mig. Den fasa, som gripit mig, varje gång mrs Joe närmat sig skafferiet eller gått ut ur rummet, kunde endast jämföras med de samvetskval min själ erfor över det, som mina händer hade gjort. Under bördan av min brottsliga hemlighet funderade jag, huruvida kyrkan skulle äga tillräcklig makt att skydda mig mot den förskräckliga unga karlens hämnd, ifall jag skvallrade för denna inrättning. Jag fick den ljusa idén, att när prästen läste syndabekännelsen, då vore det också tid för mig att träda fram och bekänna min synd. Jag är långt ifrån säker på att jag icke skulle ha förvånat vår lilla församling genom att tillgripa denna utomordentliga åtgärd, om det varit en vanlig söndag och inte själva juldagen.

Mr Wopsle, klockaren i församlingen, skulle äta middag hos oss, likaså mr Hubble, hjulmakaren, och mrs Hubble samt onkel Pumblechook (Joes onkel, fastän mrs Joe lagt beslag på honom), en välmående spannmålshandlare i närmaste stad och som åkte i egen schäs. Middagen var klockan halv två. När Joe och jag kommo hem, funno vi bordet dukat, mrs Joe klädd och maten i ordning, huvudingången öppnad (det var den annars aldrig) för att släppa in gästerna och allting mycket ståtligt. Och ännu hördes icke ett ord om stölden!

Middagstimmen kom, utan att bringa någon lättnad i mina känslor. Mr Wopsle, försedd med en romersk näsa och en hög, kal och skinande hjässa, hade en djup basröst, över vilken han var mycket stolt; ja, det påstods bland hans bekanta, att om han blott ägt pastorns huvud, skulle han predikat slag på denne; själv förklarade han, att om bara kyrkan »upplåtits» för allmän tävlan, skulle han inte varit rädd för att låta höra sig där. Som kyrkan icke »upplåtits», var han, som jag redan omtalat, vår klockare. Men han högg i förskräckligt efter alla amen, och när han tog upp psalmen — han sjöng därvid alltid hela versen — såg han sig omkring på församlingen, som ville han säga: »Ni ha hört min vän därborta, var nu så goda och säg mig er tanke om det här!»

Jag öppnade dörren för de främmande — låtsande som om vi hade för vana att gå genom denna dörr — öppnade den först för mr Wopsle, därnäst för mr och mrs Hubble och sist av alla för onkel Pumblechook. Märk väl, jag fick inte kalla honom onkel, vid strängaste straff.

»Mrs Joe», sade onkel Pumblechook, en lång och bred, tungbröstad och trög medelålders man, med en mun som en fisk, slött stirrande ögon och rödgult hår, som stod rätt upp på hans hjässa, så att han såg ut som om han nyss hållit på att kvävas och i detta ögonblick kvicknat vid, »jag har tagit med mig — som en artighet för tillfället har jag tagit med mig åt dig en butelj scherry — och så har jag tagit med mig åt dig en butelj portvin. »

Varenda juldag presenterade han sig som någonting splitter nytt, med alldeles samma ord och bärande de två buteljerna som om de varit hantlar. Varenda juldag svarade mrs Joe, liksom hon svarade nu: »Å, on-kel Pum-ble-chook, så snällt av dig!» Varenda juldag genmälde han, liksom nu: »Det är inte mer än du förtjänar. Och nu ä’ ni väl raska och krya allesammans, och hur mår bytingen?» — det var jag, det.

Vi åto vid sådana tillfällen middag i köket och flyttade oss sedan till förmaket, för att äta nötter, apelsiner och äpplen, vilket ombyte mycket liknade Joes ombyte av vardagskläderna mot söndagsdräkten. Min syster var denna dag ovanligt livlig och var verkligen i allmänhet artigare i sällskap med mrs Hubble än med någon annan. Jag minns mrs Hubble som en liten lockig, skarpkantig person i himmelsblått och som bibehöll en konventionellt ungdomlig position, därför att hon — jag vet inte vid vilken avlägsen tid — hade gift sig med mr Hubble som var mycket äldre än hon. Jag kommer ihåg mr Hubble som en torr, högaxlad och böjd gammal man, med en doft av sågspån och som gick så ovanligt bredbent, att jag, då jag var liten, alltid kunde se flera mils öppen vägsträcka mellan hans ben, då han kom gående uppför bygatan.

I detta fina sällskap skulle jag känt mig besvärad, även om jag icke hade plundrat skafferiet. Icke därför att jag satt inklämd vid en spetsig vinkel av bordduken, med bordet i bröstet på mig, och hade en Pumblechookisk armbåge i ögat; icke heller därför att jag var förbjuden att tala (jag ville inte tala); ej heller därför att jag trakterades med den stekta fågelns futtiga lårben eller med de obskura fläskgömslen, över vilka grisen i livstiden haft minst skäl att vara stolt. Nej, det skulle jag alls inte ha brytt mig om, bara man låtit mig vara i fred. Men man ville inte lämna mig i fred. _Man tycktes anse tillfället förlorat, om man inte då och då förde samtalet på mig och gav mig ett nålstyng. Jag skulle säkert ha blivit en olycklig liten tjur på en spansk arena, då jag så smärtsamt kunde beröras av dessa moraliska spjut.

Det började i samma ögonblick vi satte oss till bords. Mr Wopsle läste bordsbönen med teatralisk deklamation — som det nu förefaller mig, med någonting likt en religiös blandning av vålnaden i Hamlet och Rikard den tredje — och slutade med att uttala den mycket passande förhoppningen, att vi måtte vara tacksamma. Därvid fixerade min syster mig och sade med låg, förebrående röst: »Hör du det! Var tacksam.»

»I synnerhet, min gosse», sade mr Pumblechook, "var tacksam mot dem, som tagit dig om hand.»

Mrs Hubble skakade på huvudet, och betraktande mig med en dyster aning, att det inte skulle bli något gott av mig, frågade hon: »Hur