Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Uranjägarna
Uranjägarna
Uranjägarna
Ebook146 pages2 hours

Uranjägarna

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Kalla kriget är i full gång och Sverige håller just på att uppföra sina första kärnkraftsverk. Över världen går en skräll: atombomben, kärnvapenkrig. Varför skulle Sverige överhuvudtaget vilja ge sig i kast med så farliga krafter? År 1960 är det många som ställer sig den frågan. Samtidigt, i en glesbygd någonstans i de svenska skogarna, är några pojkar ute på äventyr. Plötsligt får de syn på ett blått sken på himlen: ett flygplan som störtar och en pilot som skjutit ut sig själv i en fallskärm och nu seglar ner mot dem ... -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateJun 28, 2021
ISBN9788726848564
Uranjägarna

Read more from Josef Stenlund

Related to Uranjägarna

Related ebooks

Reviews for Uranjägarna

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Uranjägarna - Josef Stenlund

    I

    Autopilot klickar

    En blåvit eldtunga slickar natthimlen och rusar ner mot mig. Jag drar ihop mig och hisnar för en skarp smäll. En hastig förändring i lufttrycket ger mig känslan av att åka baklänges i en rulltrappa.

    Varifrån kommer det där skvalpande ljudet? Nerifrån tjärnen kanske, eller är det regnet! Nej, hellre då vanligt lock för öronen, för det övergår i ett envist brus.

    Jag tomgäspar några gånger och upptäcker, att jag är alldeles torr långt ner i svalget. Typiskt när man blir skrämd. Så känner jag en frän lukt. Någon okänd kemikalie, som kyler i näsans slemhinnor. Det liknar lukten från cementfabriken.

    Vad har hänt? Var det den omtalade sputnikhylsan som störtade? Eller en vilsekommen månraket!

    Tanken kommer mig att andas högre. Vilken uppståndelse det kommer att bli, om ryssarnas stolthet jordlandat på Billingen! Och varför inte just här? Någonstans måste den ju ramla ner. Som amerikanarnas månraket. Tänk om det rentav är deras senaste månfoster, som gått ner sig i Svarttjärn! Då blir här ett bökande.

    Det knakar till i grenverket tätt bakom mig. Jag kommer plötsligt att tänka på en skylt Varning för älg borta på skaravägen och kastar mig under en tät gran.

    Men två alltför välbekanta flåsljud får mig att vissla till. Det är naturligtvis bossgrabbarna. Den töffen Manne t. ex. Vilket ånglok!

    Jag visslar en gång till, och snart är vi tre pojkar under granen.

    — Såsåsåg du! flåsar Manne. Det var säkert ryssarnas månraket.

    — Nej, den stack ju till solen! upplyser Ingemar. Hellre då de Gaulle, som gått åt skogen.

    — Höhh, Frankrikes de Gaulle kommer aldrig till väders på ett enda raketsteg! pöser Manne självsäkert.

    — Där åkte du! säger Ingemar. Månraketen gick ut på bara ett steg! Så var det med det.

    — Varför inte sputnikhylsan? undrar jag.

    Ingemar håller med mig, för han har just läst om den saken. Vi beslutar hastigt att sno i väg ner till stan och anmäla saken på Skövdetidningens redaktion. Strunt i nattorienteringen. Den kan vi göra en annan kväll. Sputnikar och sånt hittar man sannerligen inte vid varje skogspromenad.

    Men först måste vi spana rätt på hålet. Det måste ha uppstått en väldig krater — ifall den nu inte dykt rakt i tjärn, som jag är böjd för att tro.

    Ingemar lyser på sin karta och följer Svartbäcken med pennan.

    — Vi stod här och såg den i norr, menar han. Och du Tove hörde den i väster. Verkar vimsigt.

    — Vi luktar oss fram, föreslår jag.

    — Ah, den lukten kommer från cementbruket!snöffar Ingemar.

    — Är du sämre nu igen! utropar Manne. Gullhögen ligger ju åt nordost, och så är vinden västlig.

    En ny frän doftpuff får oss plötsligt att sätta fart. Vi tänder våra ficklampor och sprider ut oss i terrängen.

    Efter en stunds sökande visslar Manne neråt bäcken. Jag rusar dit och hittar honom med strålkastaren i vädret. Ett väldigt skynke fladdrar uppe i en grantopp. Vi riktar alla strålkastarna däråt och gör en hårresande upptäckt:

    I ETT VIRRVARR AV SNÖREN OCH TYGTRASOR HÄNGER EN MÄNNISKA.

    Död eller levande är inte lätt att veta, för det underliga paketet hänger fritt mellan himmel och jord och dinglar sakta med vinden.

    Fallskärm, pilot! är min första tanke. Innan jag hunnit blinka, är Manne redan på väg upp i granen. Jag följer efter och ber Ingemar stanna på marken och lysa. Manne flåsar iväg med sina 60 kilo, så kvistarna yr om öronen på mig. Finfina klättergrenar — bara för trångt.

    Drygt halvvägs stannar vi och lyssnar. Ett hemskt ljud gör mig alldeles matt i knävecken. Mannen däruppe drar tungt efter andan. Kanske har han fått ett: fallskärmsrep om halsen.

    Manne är fenomenal i klättring. Med hjälp av en grenklyka lyckas han fiska till sig en repstump, som hänger ner från piloten. Vi drar försiktigt och får tag i den stackaren. Han verkar nu fullständigt livlös. Ger inte ifrån sig minsta ljud.

    Innan Manne kapar repen, surrar jag fast flygaren vid stammen. Vi måste arbeta ytterst försiktigt, för vi hänger livsfarligt högt och marken inunder oss är ruskigt stenskrovlig.

    Så fort jag får en hand ledig, lossar jag mannens trånga slipsknut och krage. Hörlurarna slänger jag ner på marken och håller upp honom i snaggen ett slag. Precis som det skulle hjälpa.

    — Flygselen sitter åt för hårt, konstaterar Manne. Vi måste ha ner honom kvickt.

    Med hjälp av repstumpar grejar vi en provisorisk hiss och halar ner honom stumpvis. Manne är tyngre än jag och sköter anhållet, medan jag lirkar ner piloten mellan grenarna och pallar fast vid omtagen.

    Nej, det här går för sakta. Vi beslutar hastigt att axlarna och klättrar, medan Manne bromsar i flygförsöka bära honom ner. Jag tar honom grensle över selen. Det går bra ett långt stycke, tills Manne råkar ut för en olycka. En kvist knäcks i hans hand med resultat, att en dubbel tyngd vräks över mina femtonåriga axlar. Det knäpper till i grenarna under mig, och sen är det hänt. Vi tumlar huller om buller och dunsar i marken helt hjälplösa.

    Man talar om änglaskydd, och vad annat kan det vara. Ett lurvigt enebuskage råkar finnas just på det -ställe, där vi landar. Vi tappar andan ett slag. Naturligtvis — efter en sådan stöt. Men varken Manne eller jag har fått fler revor än dem vi gjort oss själva under klättringen.

    Ingemar rusar till och lyser på piloten. Hu så ruskigt! Ett gapande förvridet ansikte med vitögat synligt. Han kan inte vara mer än just över tjugo år. Kanske en jänk! tänker jag, medan jag rycker ner blixtlåsen på den underliga flygoverallen och lyssnar på hjärtat.

    Där hörs ingenting. Bara mina egna hårda pulsslag. Då lägger jag fingret under hans näsa och känner genast ett svagt luftdrag.

    — Vatten! skriker jag.

    — Jag kommer! hojtar Manne nerifrån bäcken. Han bär vatten mellan nävarna. Det blir inte mycket första turen, men nästa gång tar han med sig ett stycke av det vattentäta fallskärmstyget. Nu får han en redig vattensäck och efter några kraftiga duschningar slår den avsvimmade upp ögonen. Stirrar vilt ett slag och tar sig över pannan. Somnar igen.

    — Säkert en jänk! viskar Manne. Från en bemannad månraket!

    Ingemar och jag tänker just någonting däråt. I varje fall måste mannen höra ihop med ljusfenomenet. Det måste vara fråga om ett övermänskligt fartvidunder, som kan brinna upp i luften på några sekunder. Kanske ett atomdrivet flygplan! Världens första i så fall.

    Piloten vaknar och somnar många gånger om, innan han återfår fullt medvetande. Han verkar först ganska skygg och tittar sig omkring. Som tänkte han smita in i mörkret och försvinna. Men så på en gång börjar han prata och tackar oss varmt för vårt resoluta ingripande.

    — Jag är testflygare vid Saab, berättar han och tittar på klockan. Satt i Linköping och drack kaffe för en timme sen — ett Guds under att jag lever.

    — Kan jag lita på er pojkar? frågar han efter en lång paus. Det gäller en strängt bevakad militär hemlighet.

    Vi stirrar undrande.

    — Ni är troligen ensamma ögonvittnen till det här, fortsätter han. Saab kommer att belöna er frikostigt, om ni kan tiga med vad ni sett i natt.

    Tiga som muren, tills Saab meddelar. Ni litar på svenska flygvapnet och Saab, inte sant? Om ingenting sipprar ut, bjuder kanske Saab på en privat flygresa. Vad skulle ni säga om det pojkar!

    Vi hinner knappt svara, förrän piloten vinglar upp på benen och ser sig oroligt om.

    — Var dök hon? frågar han. Jag tycker det sprakar i skogen. Tur att det regnar.

    — Ingen fara, svarar jag. Den gick spikrakt i tjärn, tror jag. En kort smäll. Det bara skvalpade och fräste.

    — En kort smäll!

    Pilotens högra ansiktshalva drar ihop sig krampaktigt några gånger, medan han fixerar oss pojkar en efter en.

    — Var det ett reaplan? vågar jag kläcka fram.

    — Minst sagt!

    Piloten skrattar med halva munnen och fortsätter:

    — Om det här går vägen, kan ni vara stolta för att ni är svenskar, pojkar. Ingenjörerna på Linköpings flygverkstäder och några till har konstruerat ett nytt aggregat, som fordrar helt nya material och flygkroppar. Inga vingar i vanlig mening hinner med i den farten och ingen mänsklig hjärna behövs vid rodren. Automatpilotens metallhjärna gör allt från start till landning.

    Dvs. skulle göra allt. Men underligt nog klickar han några minuter efter starten. Eller är det över en viss plats. Ser så ut. Han hackade mitt över Billingen också i går natt, fast då avlöste jag honom. Men den här gången hann jag ingenting. Hela instrumentbrädan blev svart på en gång. Jag hade bara att trycka på förintelsen och utlösa katapulten. Stolen slungade mig medvetslös ut i natten.

    Förintelsen! Vi pojkar stirrar frågande på den kallblodige fantomen framför oss.

    Något svar kommer inte. Piloten får plötsligt annat att tänka på.

    En helikopter sänker sig ner mot Svarttjärn.

    II

    Det spökar i Svarttjärn

    Vi håller ett öga på helikoptern, medan vi rusar neråt: tjärnen. Kraftiga strålkastare lyser upp vattenytan och sveper sökande uppåt stränderna.

    Plötsligt blir det svart. Piloten tvärstannar och gräver i fickorna. Han tar upp en cigarrformad papphylsa och tänder på. Jaså, en signalraket! Den skjuter i väg ganska likt en vanlig skrikhals, men effekten är mångdubbel. Finalen är bländande vit som en kejsarsol och lite till.

    Helikopterpiloten har uppfattat, för han tänder strålkastarna och går ner. Till vår överraskning gör maskinen rena magplasket som en annan sjöfågel. Så vitt jag ser, saknar den både pontoner och hjul.

    — En ny fransk demonstrationsmaskin, berättar piloten. Den har båtmage och är utrustad medkuddar i stället för hjul. Kan alltså landa på vilken rishög som helst, när den inte ligger och lurar i vassen på Hornborgasjön — som nu i natt.

    Plötsligt griper pilotens seniga hand min axel.

    — Stanna här pojkar och släck strålkastarna! kommenderar han. Onödigt att kopparna vet om er. Här får ni mitt visitkort och en hundralapp som ett: enkelt tack från mig. Lova att skriva, om någonting ovanligt händer häruppe. Och glöm inte att lämna era adresser. Ge mig handen, pojkar. Lova mig en gång till, att ni tiger med allt det här.

    Vi lovar och sen är vår vän försvunnen

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1