Eld i berget

By Josef Stenlund

Alla snackar om bränderna som härjar i trakten. Lågornas ljus är lika fascinerande som de är skräckinjagande. Torkel är mer än något annat förbannad. Förbannad över att se sin bygd i lågor. Tillsammans med två andra pojkar ger han sig ut på jakt, fast beslutna om att stoppa traktens plågoandar. Men det är inte det enda som händer i Torkels liv. Hans farfar sitter på en hemlighet. Han har nämligen gjort ett otroligt fynd. Han har hittat en silvergruva och ingen annan, förutom han och Torkel, vet om att den existerar.Eld i berget är en äventyrsbok som utspelar sig under de stora malmfyndens tid.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726848847

Book preview

Josef Stenlund

Eld i berget

SAGA Egmont

Eld i berget

Copyright © 1948, 2021 Josef Stenlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726848847

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I. Farfar får en kompanjon

Vad går åt farfar!

Han trampar ju blåsbälgen, som gällde det livet.

En stor glödhög sprakar på ässjan och kastar ett trolskt, rödaktigt sken över smedjans sotiga väggar.

Farfars annars så lugna grå ögon gnistrar av spänning, medan de intensivt fixerar ett föremål i glödhögens mitt.

Bättre fyr!

Han ökar lufttrycket i bälgen genom att kasta upp några tegelstenar på magasinet. Som en fjäder hoppar gubben jämfota upp på hävarmen. Det går så tungt, att han måste sätta axeln under en bjälke för att kunna pressa sig neråt.

Men nu blir det också resultat.

Kolen i ässjan ändrar färg. De lyser vita som sockerbitar av hettan. Lågorna flämtar blåröda.

Plötsligt rycker han till sig tången och föser undan glöden. Han nyper tag i en degel, som legat gömd därinne, och rusar mot dörren.

Vid en stor, platt sten stannar han och tömmer det vitglödande innehållet i en fördjupning. Själva bottensatsen häller han i en liten form av lera.

Några snökorn på botten åstadkommer en riktig smäll, när de på ett ögonblick förvandlas till vattenånga.

Först nu får han tid att se upp och märker, att han fått sällskap.

— Jaså, drängen har kommit.

Farfar torkar svetten ur pannan med ena ärmen och sträcker fram en sotig hand.

Torkel griper den och bugar vördnadsfullt. Han känner sig litet generad för att ha tjuvtittat på farfar en lång stund.

— Du är välkommen! Hoppas din mor kan undvara dig några dar.

— Ja, jag har kört hem hö och torvströ för flera veckor framåt.

Farfar ser forskande på sin sonson, som om han tänkte avslöja en stor hemlighet.

— Uppriktigt sagt, tänkte jag föreslå dig att bli min kompanjon.

I det ögonblicket tycker Torkel, att den hemliga dörren till spänningens underbara rike öppnas på vid gavel. Han stirrar andlöst på farfar.

Skall han — en femtonårs pojke — få bli farfars kompanjon?

Farfar, den ryktbare storjägaren, som aldrig kommer hem tomhänt från skogen! Farfar, mästersmeden! Storsprängaren, som kan göra vägar genom berget, om han vill!

Torkel tycker alltid, att det luktar dynamit och krutrök av farfar. Ett är säkert. Farfar är lika sprängladdad med hemligheter som en dynamitpatron.

Kompanjon! Farfars kompanjon!

Ingen i Kamberg betvivlar, att gubben Nils-Persa har något hemligt för sig i skogarna. Ännu har inte någon lyckats avslöja honom, men man gissar hit ochdit. Någon påstår sig ha sett honom försvinna in i en bergskreva i Boberget, och en annan har hört en väldig dov skräll där uppifrån. Det skall visst finnas något trolltyg i den trakten. Kanske rentav Nils-Persa — — —

Torkel känner harmen stiga inom sig.

Att någon vettig människa kan misstänka hans gamle hederlige farfar för något sådant!

— Jag behöver ett par unga, starka armar till hjälp, fortsätter farfar, medan han förbereder den verkliga överraskningen.

Som du vet funderar folk en hel del över vad jag gör i skogen om dagarna. Ända tills nu har jag lyckats vilseleda deras tankar genom att jag alltid burit min lodbössa med mig.

Men nu har jag fått någon konstig svindel i huvudet. Det blir svart för ögonen ibland. Och jag har lovat mor, att jag inte skall ge mig iväg ensam någon mer gång.

Så om du vill bli min kompanjon, får du i belöning överta allting efter mig. Det kommer att bli väldiga pengar.

Nu är Torkel färdig att spricka av nyfikenhet. Farfar är ju hemlighetsfull som en tidsinställd bomb.

Då kommer det.

— Jo du förstår, jag har en silvergruva uppe i Boberget. Jag har funnit silvermalm.

— En silvergruva! Silvermalm!

Torkel hinner inte hämta sig efter första explosionen, så kommer det en riktig detonation:

— Så har jag hittat ett väldigt block med guldmalm på Lomyren.

Men nu skall vi titta på det här provet från silvergruvan.

Farfar bänder loss den stelnade bottensatsen ur lerformen och får upp en liten mattglänsande tingest. Han griper den med tången och kyler den i härdningsvattnet inne i smedjan.

Darrande av spänning torkar han av metallbiten mot ärmen och skrapar litet med en kniv.

Vad den glänser!

Hela farfars ansikte uttrycker belåtenhet. Det rycker i de stora ögonbrynen. Varsamt stryker han med fingret över den blanka ytan och mumlar högtidligt:

— Silver! Rena silvret!

I morgon skall vi gå till silvergruvan och börja spränga i sidled. Hittills har jag gått rakt ned, det kallas för sänke, men nu ska vi spränga en ort rakt i sidled.

Torkel är så överväldigad, att han bara gapar, medan farfar berättar. Att vara farfars kompanjon måste betyda ett oerhört spännande liv. Tänk, att farfar har en gruva! Det blir annat än att vaska sand nere i Kambäcken, tänker Torkel.

Allt ifrån tidigaste pojkår har han drömt om väldiga skatter i jorden. Den ligger liksom i blodet, denna underliga trånad.

Vilken besvikelse den gången han trodde sig ha funnit guldsand hemma i bäcken. Han hade vaskat i hemlighet flera dagar och äntligen fått fram litet glimrande stoff.

Naturligtvis hade han gått till farfar med fyndet.

— Kattguld! Bara glimmer, hade den gamle svarat.

Men från den dagen var de två förenade med något slags underjordiskt band.

Torkel har inga jämnåriga kamrater i byn. Hans bästa vänner är lustigt nog två sjuttiofemårs gubbar. Den ene är farfar, och den andre Jan-Larsa — enstöringen.

Men ingen är som farfar.

Farmor står vid spisen och kokar kvällsgröten, när de kommer in i stugan.

Farfar håller upp sin hand med metallbiten och triumferar:

— Silver, du mor! Det var ändå silver. Snart skall du få äta med silversked.

— Silver eller trä. Huvudsaken att man har något i skeden, svarar hon och lyfter grytan av elden.

Hon vet redan en hel del, farmor, fast inte för att hennes gubbe berättat så mycket om sina malmfynd. Men varje gång han kommer hem från sina jaktturer, brukar han ur väskan plocka fram någon sten, som han funnit ute i terrängen.

I kanntoret — ett skåp, som når från golv till tak — förvarar han alla malmfynden i en massa små lådor.

Sista tiden har farmor tyckt, att han varit så tankspridd och underlig. Och så har det luktat dynamit av hans kläder. Hon har ingenting frågat, men nog känner hon skillnad på dynamit och det krut, som han använder till lodbössan.

Flera gånger har han också kommit hem med stora revor i vadmalsbyxorna. Sist i går kväll, men då gjorde hon honom ordentligt förlägen:

— Jaså, är det silverräven, som går så illa åt dina byxor. Du får nog nöja dig med att jaga hare i stället.

Och då hade farfar rodnat. Så gott sig göra låter för en sjuttiofemårig skäggubbe.

Farmor kunde aldrig tro, att det skulle finnas gömda rikedomar i berget.

— Det var ändå silver, du mor!

Ett leende blir farmors svar, medan hon öser upp tre tallrikar kornmjölsgröt.

I Torkels tallrik lägger hon en hel sked med sirap.

De gamla tycker bättre om smörbrunn. Hon gör en grop i deras gröt och lägger i smör.

Medan det smälter i den varma gröten, läser farfar bordsbönen högt. Det är en annan bön än den Torkel brukar läsa.

Inte för att den unge kompanjonen tycker om kärnmjölk till gröten, men här gäller det att hålla ihop ivått och torrt. Farfar tar ju kärnmjölk!

Efter maten läser farmor dagbetraktelsen. Men hur Torkel än anstränger sig, kan han inte samla sina tankar. De kretsar envist omkring silvergruvan och guldmalmsblocket.

Medan farmor diskar, hämtar farfar några lådor från kanntoret.

— Här skall du få se något vackert.

Torkel hoppar upp från stolen. Farfars mystiska malmlådor.

— Titta, vad det finns för fint i skogarna. Bara man har ögonen öppna så — — —

Snart ligger stenar uppradade över hela köksbordet. En del är större än en knytnäve men många bara som sviskonstenar.

Med van hand sorterar farfar upp alltsammans efter olika förekomst av metaller. Hela hans ansikte är gåtfullt. Han drar upp ögonbrynen så att pannan liknar en tvättbräda och munnen blir till ett långt, smalt streck.

— Den här svarta stenen innehåller arsenik. Känn så tung den är! Bara den här biten innehåller så mycket gift, att det skulle kunna döda alla med namnet Stenberg här i byn.

Ser du de här rödaktiga strimmorna? Farfar visar upp en mindre bit. Det är koppar. Den har jag hittat i Boberget. Det är gott om den varan.

— Och vad är det här?

Torkel håller upp en gråvit, mattglänsande sak.