En konstig liten bok om COVID-19: Att drabbas av en mild infektion och sedan inte bli frisk igen

By Jörgen Hassler

Plötsligt var virus. Virus hoppade från värddjur till värddjur tills det fann människan; fann värddjuret värdigt och beslöt sig för slå sig ner hos det mer permanent.
Därefter hoppade det alltså istället från värd till värd, och en solig vårvinterdag bestämde det sig för att kampera i en inte ont anande värd i ett på det hela taget harmlöst litet land långt upp i norr.
Det var sagt att det bara skulle bli en kortare visit, att viruset vanligen var välvilligt; att det skulle stanna en vecka eller två -- att det visserligen kunde orsaka omak, så väl snuva som ont i halsen, men inte längre än det och inte värre än så.
Fast dagar blev till veckor som blev till månader, och den lätta snuvan blev till symptom som snarare tydde på att verkligheten själv bestämt sig för att implodera en smula än på att han hade tillfälligt besök av en nära släkting till dom vårförkylningar han så sällan drabbades av.
Snart stod det klart att det enda som var normalt i det nya normala var att solen ständigt tycktes skina. Och om man tänker efter: hur normalt är det egentligen?

En konstig liten bok om Covid19 är ett försök att i prosapoetisk form fånga erfarenheten av att insjukna i något som skulle vara som en förkylning men mot all förmodan visar sig vara en kronisk sjukdom.


Läsarreaktioner: "imponerande"..."blir väldigt berörd"..."poetik från ett gränsland"..."kafka-liknande"..."ger god inblick utan att vara alltför tungläst"..."formulerar i ord sådant som jag inte trodde gick att formulera i ord"..."fin och meditativ läsning"..."trots allt inte utan humor"..."man förstår den sjuka och tidvis förvirrade människans kamp för att hålla sig över ytan".

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 31, 2022
• ISBN: 9789180572644

Jörgen Hassler

Jörgen Hassler, fysioterapeut och MSc i medicinsk vetenskap blev smittad i mars 2020. Då var han verksam som fysioterapeut inom psykiatrin, med en bakgrund inom neurologi och högspecialiserad smärtvård. Innan han började arbeta i vården ägnade han många år åt att vara en skrivande reporter som publicerade lite dikter och noveller vid sidan om.

Book preview

Innehållsförteckning

DEN FÖRSTA DAGEN

DAG TVÅ [PROBLEM]

DAG TRE [EGENTLIGEN DAG TVÅ]

VIRALITET

PRÄSTERSKAPET

STENARNA

HUR SJUKDOM YTTRAR SIG

INVENTERING

HUR SJUKDOM YTTRAR SIG II

INVENTERING, TILLÄGG

KÖKSBESTYR

DEN GAMLE [PRELUDIUM]

UNDANTAGSTILLSTÅND

BJÄLLRAN

UPPE PÅ BERGET

FJÄRRKOMMUNIKATION

ÅTERGÅNG I ARBETE

FORMERNA

FÄRGERNA

RÖDHETEN

UPPRESNING

RYTMEN

INVENTERING, FÖRNYAD

DEN STORA BUTIKEN I

DEN STORA BUTIKEN II

ORIMLIGHETEN

FJÄRRKOMMINIKATION II

SOCIAL INTERAKTION

STRAND

STRANDAD

STRANDFYND

DEN FÖRSTA DAGEN

Man kan minnas den där dagen som solig.

Man kan minnas det som att ljuset föll in genom fönstret, att det speglade sig i linoleummattan; minnas en fyrkant av silver i mörkare grått.

Ärendet han hade var helt odramatiskt. Plötsligt, när han satt och gjorde några avslutande anteckningar, slog det honom att han hostat annorlunda under eftermiddagen. Det var inte det harklande eftermiddagshackande som han knappt lade märke till längre; det var mer som stötar. Som hostningar som verkligen var hosta.

Det var på gränsen: på gränsen till ingenting alls, på gränsen till löjligt, men också på gränsen till Symptom. Det var till och med över gränsen; kanske var det löjligt, men också det löjliga kunde vara Symptom. Hosta var Symptom. Och instruktionerna vid Symptom var enkla att följa.

Det var därför som han var på väg mot den där fyrkanten av skimrande silver som föll ut genom dörren till chefens rum, därför som han steg in i ljuset, och därför som han yttrade dom där orden: jag tror inte att jag kommer imorron.

Orden skulle kunna uppfattas som ödesmättade, särskilt i efterhand, och med tanke på sammanhanget, men det var dom inte. Dom var synonyma till ’jag antar att jag kommer tillbaka om ett par dagar, på torsdag’; betydde verkligen ingenting annat.

Eftersom instruktionerna var tydliga och situationen var helt odramatisk är det svårt så här i efterhand veta vad chefen svarade. Antagligen något deltagande men inte alltför närgånget, toppat med en uppmaning om att höra av sig nästa dag och berätta hur han mådde. Så att man visste. För planeringen.

När han på hemväg trampade uppför backen mellan smalhusen som han i hemlighet älskade – men aldrig skulle ha kunnat bo i, dels därför att han inte hade råd, dels därför att det skulle ha varit ett annat liv – slog det honom att kroppen i alla fall fungerade som den brukade. Det var en lång backe, men musklerna i benen svarade fint, och lungorna gjorde det dom skulle, i samma takt som vanligt.

Därför kan vi sätta en ungefärlig tid och en exakt plats för hur det hela började på allvar. Klockan var fem på eftermiddagen, solen måste rimligen ha varit på väg ned bakom trädtopparna, och han hade kommit ungefär halvvägs, till slutet av den tredje backen, den efter att man har passerat sjön, alltså inte den riktigt branta som började precis vid bron över den lilla ån, utan i den längre, flackare, på andra sidan sänkan efter krönet.

Riktigt vad det var som hände är svårare att säga. Den bästa beskrivningen är kanske att någonting som var allting plötsligt tog slut. Benen, som för ett ögonblick sedan varit två hårda pistonger av muskler, ben, senor och flödande blod, förvandlades på ingen tid alls till tomma skal; helt berövade all kraft. Huvudet, som ena sekunden varit en godmodig röra av tankar, intryck, bilder och förnimmelser var i nästa sekund tömt på allting utom två saker: signalen 'fara!' och tanken ’hem! måste hem nu!’.

DAG TVÅ [PROBLEM]

Man kan minnas den där dagen som mörk.

Eller: man kan minnas den där dagen som svart. Eller som blank, kanske en spegel; eller grå, som en gammal repig diskbänk; eller som någonting solitt, som mattslipad betong. Eller…

Problemet vi står inför är att dag två inte upptäcktes förrän helt nyligen. Upptäckten gjordes av en slump. Apropå någonting eller ingenting sa han: kommer du ihåg den andra dagen, när jag var ute med hunden. Hon sa: "du