Skuggsken

By Magnus Falk

Sommaren år 1982 chockas det lilla brukssamhället Ledfors när den framstående industrimannen Gustav Höije plötsligt tar sitt eget liv. Inte långt därefter förlorar byn sin stora stolthet: fabriken. Men drygt trettio år senare ska både Höije och fabriken komma att stå i centrum igen, när doktoranden Elise Eriksson anländer från Stockholm. Hon jobbar på en avhandling om svensk brukshistoria och Ledfors är den sista pusselbiten. Varför var Gustav Höije så viktig för byn att han blivit nästintill helgonförklarad? Ju mer Elise gräver, desto närmare kommer hon en sanning som länge legat död och begraven - och som kanske borde stannat där. Vad var det egentligen som hände den där ödesdigra natten år 1982? Var Höije verkligen så populär som folket i byn vill få det att verka? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 22, 2022
• ISBN: 9788728153413

Book preview

Magnus Falk

Skuggsken

SAGA Egmont

Skuggsken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2019, 2021 Magnus Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728153413

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Det var märkligt att vattenytan kunde se så annorlunda ut från undersidan. Inte alls som han var van vid att se den ovanifrån.

I små, fladdriga sjok som för varje sekund ändrade skepnad och karaktär, släppte den igenom månskenet och konturerna av omgivningen; av de stillsamt vajande björkarna och av stenvalvet som med sina kantiga block bar upp den gamla bron.

Trots att det var natt var vattenytan förvånansvärt ljus. Nästan skimrande.

Den var alldeles nära, och ändå oändligt långt bort. Så nära att han hade kunnat ta på den, men ändå onåbar. Som en nervös och osalig ande fladdrade den omkring där, oroligt och rastlöst, alldeles ovanför honom.

Till sin egen förundran kände han ingen rädsla. Bara en stilla acceptans inför det öde som lett honom dit han var. Eller som han själv lett sig till.

Han undrade hur det skulle kännas, det första andetaget. Det som skulle fylla hans lungor med åns kalla vatten istället för luft. Redan nu kunde han förnimma de nätta ryckningarna från andningsreflexen, den som så instinktivt ville få hans bröstkorg att häva sig, men som hans sinnen lika instinktivt bekämpade.

Någonstans däruppe skuggades månen för ett ögonblick av något, kanske en molnslöja som drog förbi, för att sedan blänka mot vattenytan igen, nästan ännu klarare än han tyckt att den gjort från början.

Minnen av de senaste veckornas händelser blandades plötsligt med minnen från barndomen, från skolan och från livet som blev. Det liv som snart skulle vara till ända. Och han frågade sig om något han kunde ha gjort, skulle ha kunnat få det att sluta annorlunda.

Små fina bubblor av luft letade sig upp från hans ena mungipa och försvann upp mot ytan.

Ryckningarna i bröstkorgen blev starkare och starkare, och han förstod att det ögonblick då han inte skulle kunna hålla emot mer, var nära. I en sista våg av beslutsamhet bestämde han sig för att låta det ske, att inte dra ut på det längre. Så öppnade han munnen, och andades in.

1.

Hon stoppade undan mobilen. I fickan blev hon varse det ihopknölade tuggummipappret med det kletiga, förbrukade innehållet som hon uppenbarligen inte varit så noga med att svepa in ordentligt. Hon kände genast hur det sög sig fast i mobilskärmen. Det skulle förmodligen bli ett helsike att få bort, men det fick helt enkelt bli ett senare problem. Detsamma gällde sms:et hon hade tänkt få iväg lite snabbt.

Utanför sidorutan förvandlades de formlösa konturerna hastigt till byggnader i och med att farten minskade, och hon gjorde sitt bästa för att få en bild av hur omgivningen såg ut.

Ganska pittoreskt på något vis, konstaterade hon.

Hon hade lätt träsmak efter den långa bussresan – långfärdsbussar i all ära, men sätena kunde för all del vara ett snäpp bekvämare.

Busschauffören pumpade ett par gånger på bromsen samtidigt som han kastade ett kort öga på henne i backspegeln, som för att försäkra sig om att hon fortfarande var med. Hon var den enda passageraren, men bussen skulle fortsätta en bit till.

De hastiga pumpbromsningarna fick henne att behöva hålla sig fast i ledstången för att inte fara framåt. Hon frågade sig om det verkligen var nödvändigt att göra på det viset när han hade en sådan överdrivet lång bromssträcka på sig. Men han hade väl inte behövt använda vänsterfoten så mycket de senaste milen, så han var kanske ovan.

Till slut stannade bussen helt. Elise greppade sin stora sportbag från sätet bredvid sig och baxade ut både den och sig själv till den trånga mittgången. Hon bestämde sig för att vara artig och tacka för skjutsen trots allt – den hastiga inbromsningen var säkert inte gjord i något illamenande uppsåt. Det var tydligt att chauffören inte hade väntat sig en sådan gest, för han rätade smått förvånat på axlarna samtidigt som hans asteniska ansikte sprack upp i ett sekundkort leende. Ögonblicket därpå hade han övergått till att manövrera de hydrauliska dörrarna, som skulle släppa ut henne i Ledfors.

Solen stod fortfarande högt fastän klockan var mycket.

Det slog henne att dagarna här, så här års, måste vara ännu längre än hemma i Stockholm. När bussen dundrade iväg omgärdad av ett moln av vägdamm bländades hon av den skarpa ljusreflektionen mot bakrutan.

Hon såg sig om. Det var alldeles stilla. Förutom bussmotorns borttonande muller hördes bara fågelkvitter och ett lätt sus från lövkronorna. När så även bussen blivit ohörbar och utom synhåll kunde hon också uppfatta det sympatiska porlandet från en å, som hon upptäckt löpte utmed vägen, bara ett stenkast längre bort. Det var glest med hus, och det verkade som om bussen redan kört igenom större delen av samhället innan den nått fram till hållplatsen. Efter några hastiga blickar åt båda hållen bestämde hon sig för att gå tillbaka i bussens motsatta färdriktning, mot det som verkade vara kärnan av Ledfors. Ett hundratal meter längre fram skymtade ett par flaggor till en bensinmack. Flera av husen stod nära vägen och var av en mer stadslik karaktär, med höga fönster och rappade fasader. På andra sidan ån låg en lite större byggnad i orangerött fabrikstegel, omgärdad av ett förfallet nätstängsel och några rostiga plåtbyggnader.

Det fanns faktiskt en trottoar, vilken tog vid där busshållplatsen slutade. Hon började traska.

Aspövägen 6 var adressen som hon skrivit upp på en skrynklig lapp, men som hon vid det här laget gott och väl lagt på minnet. Elise betvivlade att det skulle finnas så många vägar att välja på, men hoppades förstås att hon gick åt rätt håll. Även om bagen var välutrustad och hade såväl utdragbart handtag som hjul, var den både tung och otymplig, och hjulen tenderade att hela tiden haka upp sig på små grusbitar och stenar som letade sig in i hjulhuset. När hon kom fram till bensinmacken, som också verkade inhysa samhällets livsmedelsbutik, fick hon genast syn på gatuskylten som signalerade att hon var på rätt väg. Aspövägen korsade landsvägen strax intill. På dess andra sida låg ett litet café som tycktes vara stängt för dagen. Den randiga GB-glassgubben, som var utposterad framför en oljad träaltan med vita plaststolar, vajade lojt med vinden.

Lite längre bort, på hennes egen sida av landsvägen, dök det också upp en låg kyrkobyggnad. Den saknade torn, vilket var anledningen till att hon inte sett den tidigare, trots att den låg nästan ute vid vägen. Men det var otvetydigt en kyrka, med en stor, välvd port som vette in mot samhällets hjärta, det som numera således utgjordes av bensinstationen. Annars var hela Ledfors som en enda lång, utdragen, ansamling av byggnader, som nästan desperat klamrade sig fast utmed den förbipasserande landsvägen.

För ett kort ögonblick undrade hon vilka tankar som kunde ha rört sig i Gustav Höijes huvud när han första gången satte sin fot här, en gång för länge sedan. Hur hade samhället sett ut då? En svunnen tid, men kanske ändå inte helt olik hennes egen.

I ögonvrån dök silhuetten av en bil upp som närmade sig på landsvägen, det första tecknet på liv eller aktivitet så här långt. Den svängde av på en avfartsväg en bra bit bort innan den nått fram till macken.

I en jämförelse med den hektiska huvudstaden var här ett påtagligt lugn. Så här dags var det fortfarande mer eller mindre rusningstrafik kring Nybroplan och Sergels torg, för att inte tala om trängseln i tunnelbanan. På något vis fanns det en befrielse i att vara här, tillsammans med en upprymdhet över uppgiften som väntade och som skulle knyta ihop så många månader av idogt arbete.

Hon tog sikte på GB-gubben och sneddade över landsvägen till andra sidan, samtidigt som hon sneglade efter gatunummer. Caféet hade inget, men på brevlådan till huset intill stod det en fyra, så nummer sex borde gissningsvis vara det hus som följde näst efter det. Det var ett kvadratiskt tvåplanshus med gråvita eternitplattor som förmodligen borde ha bytts ut för länge sedan, men som såg ut att vara ganska nymålade och trots allt i gott skick. En hög ligusterhäck omgav trädgården, bakom vars rand de platta topparna på ett par välansade fruktträd skymtade. När hon kom fram till den låga järngrinden framför grusgången, som ledde upp mot dörrtrappen, noterade hon mycket riktigt en sexa uppspikad intill ytterdörren, och den mörkgröna brevlådan av plast i klassiskt utförande, deklarerade att dess innehavare titulerade sig Gjedderberg.

Rätt hus, med andra ord.

Hon öppnade grinden och drog med sig bagen, som hon dock lät stå kvar alldeles innanför grindöppningen, innan hon gick fram till ytterdörren och ringde på. Hon ville ju inte att det skulle se ut som om hon var på väg att flytta in.

Ringsignalen utlöste röster och steg inne i huset, och kort därpå svängde dörren upp. Mannen som öppnade var påtagligt lång, lätt tunnhårig och om Elise själv fick gissa, i sextioårsåldern. Han hade en anmärkningsvärt hög panna som drog till sig uppmärksamheten, och som förstärktes av det bakåtvandrade hårfästet.

Blicken var först frågande, sedan snabbt växlande till något som mest liknade förnöjsamhet när det måste ha gått upp för honom vem hon var.

Elise log ett inställsamt leende.

– Gunnar Gjedderberg? Har jag kommit rätt?

– Alldeles korrekt! Gjedderberg var det här, ja. Och du måste vara…?

– Elise Eriksson.

Hon sträckte fram handen, och han fattade den. Hans stora näve var som ett grytlock mot hennes egen, men handslaget var både mjukt och fast på en gång.

– Välkommen! Jag hade nästan glömt att det var idag du skulle komma. Men stig på, för all del. Det är inte var dag Ledfors får besök från huvudstaden. De flesta åker bara förbi. Ja, en och annan stannar ju och tankar förstås.

– Jaså?

Hon hörde själv hur hon överdrev förvåningen i rösten. I själva verket förstod hon mycket väl att de flesta kanske inte såg någon som helst anledning att stanna till just i Ledfors. Samhället var, i likhet med många andra genomfartsleder, på något sätt anonymt. Något man bara passerade förbi på väg längre norrut, till fjällen eller vart man nu var på väg. Något man glömde lika fort som man lagt märke till det.

Det sporrade hennes egen nyfikenhet. Vad var det som fick folk att hålla sig kvar här, eller kanske till och med söka sig hit? Var det ens någon som gjorde det längre?

Hon ryckte till av att Gjedderberg höjde rösten och ropade:

– Maj-Gull! Flickan från Stockholm är här! Kan du springa efter nyckeln!

Det hördes steg någonstans från ett annat rum, kanske köket.

– Vill du ha kaffe? fortsatte mannen, nu i normal samtalston igen. Du måste vara trött efter resan?

– Tack, jag vet inte. Jag kanske borde försöka komma i ordning innan det blir sent. Hur länge har butiken öppet?

– Till åtta så här på sommaren, när det är lite fler turister som passerar. Annars stänger han sex, Olsson. Mackägaren, alltså.

En kort och knubbig kvinna dök upp i dörröppningen bakom honom, någon som Elise förstod måste vara hans fru. Kontrasten mellan dem båda i fråga om kroppsstorlek var slående.

– Maj-Gull, det här är Elise, från Stockholm, det är hon som ska bo i samfällighetshuset. Tog du med nyckeln?

Elise föreställde sig att den lilla hustrun skulle vara en undergiven och försynt person som gjorde vad hennes man sa, men till hennes förvåning gick hon bara fram till Elise utan att ägna honom en blick samtidigt som hon sa:

– Nyckeln hänger i klädkammaren, vet du ju, så den kan du gott gå och hämta själv. Elise, välkommen. Jag heter Maj-Gull.

De skakade hand. Maken lommade iväg för att hämta nyckeln.

– Så, hur länge var det du skulle stanna? fortsatte hustrun.

– Två veckor, kanske tre, svarade Elise. Det beror lite på.

– Jaha. Ja, det är bara bra att någon nyttjar huset. Det står tomt mestadels av tiden, förutom när vi har våra möten.

Maken kom tillbaka med en nyckelknippa i handen.

– Här har vi den. Du ska bara få skriva på ett papper också, att du har kvitterat ut den, men det kan vi ta imorgon. Just nu vet jag inte var jag har blocket.

Han spände plötsligt ögonen i henne.

– Elise, sa du? Är det franskt, det?

Hon blev överrumplad av den något oväntade frågan, och kunde inte hålla tillbaka ett kort skratt, omedelbart orolig för att hon betett sig oförskämt. Gunnar Gjedderberg tycktes dock inte ta illa vid sig.

– Åh förlåt, ursäktade hon sig. Ja, det kanske det är, från början. Jag vet inte. Men själv är jag så svensk man kan bli. Jag antar att mina föräldrar tyckte att Elise lät tjusigt, eller nåt.

– Javars, det är det allt, intygade mannen. Nästan som prinsessan där nere, hon den nya, Estelle.

Hustrun suckade och himlade med ögonen för att demonstrera för besökaren hur pinsam hon tyckte att maken var.

– Ja, ja! Nog om kungligheter, fortsatte han. Nu ser vi till att du kommer på plats i huset, så att du hinner komma till rätta innan det skymmer. Ville du gå och handla först också?

– Nej, jag kan ta det sedan. Jag behöver göra mig av med väskan. Ligger huset långt bort?

– Nej, nej. Det är bara ett stenkast, alldeles intill kyrkan.

De gick ut, och med sin sportbag i släptåg följde Elise efter Gunnar Gjedderberg ut på vägen och förbi det tomma kaféet, tillbaka ut på landsvägen. Hans resliga lekamen gjorde stegen långa, och trots att Gjedderberg själv såg ut att gå i stilla promenadtakt fick hon nästan småspringa bakom honom för att hålla jämna steg.

– Du blir granne med kyrkan, men det gör väl inte så mycket? sa han och vände sig om i farten mot henne.

– Nej, det kan jag inte tänka mig. Varför skulle det göra det?

– Jag tänkte om du ville ha lugn och ro. De ringer i klockstapeln då och då, så det kan bli en del oljud. Ganska högljutt faktiskt, om man bor nära. Och så är det ju gudstjänst och kyrkokör och sånt, då det kan bli lite livat.

Då samlas vi mangrant, ska du veta.

Hon kunde inte annat än le åt saken. En lugnare plats än den här var i sanning svår att föreställa sig.

– Det är nog ingenting i jämförelse med Stockholm. En annan är inte van vid tystnaden.

Han hade saktat ned på farten något så att hon kom upp jämsides med honom. Den höga pannan blänkte en aning i kvällssolen.

– Du skulle skriva någonting, eller hur var det? Nåt reportage? Eller var det en bok?

– Inte riktigt. Men på sätt och vis.

Hon försökte släppa tråden, för stunden lite för trött för att behöva gå in på detaljer. Men Gunnar Gjedderberg fortsatte, nyfiket:

– Är du journalist?

– Doktorand. Jag studerar historia. Jag håller på med en avhandling som handlar om bruksbygden.

Så det är den jag är här för att fördjupa mig i under de här veckorna. Ledfors har ju en lång tradition som brukssamhälle.

– Jaha ja. Ja, det vill jag lova.

De hade passerat den tornlösa kyrkan och stod nu framför ett stort tvåplanshus med rappad fasad, höga, spröjsade fönster och en bred, välvd port som inramade en grönmålad dubbeldörr i massivt trä. Gjedderberg stannade upp och grävde fram nyckelknippan ur byxfickan. Han satte nyckeln i låset och lirkade lite med det, och fick sedan upp dörren.

Det var mörkt och luktade lite instängt, men mest av damm och inte av fukt eller unkenhet. Med en snabb handrörelse innanför dörrkarmen fick han igång lyset via en gammaldags vridströmbrytare i svart plast. Eller var det backelit?

– Det här är vår samlingslokal, deklarerade han. Vi har våra samfällighetsmöten här då och då, och då blir vi några stycken. Plus föreningsmöten. Men vi säger till dig i god tid om det blir något möte under tiden som du är här. Du kan ju alltid vara med i så fall, eller så får du väl gå en promenad om du vill slippa höra oss.

– Det blir säkert inga problem.

Hon lät blicken svepa runt i den tomma salen, som på en gång utgjorde både entréhall och möteslokal. Golvytan var ödsligt tom, och utmed den motsatta långväggen stod travar med stolar uppstaplade på varandra. På ena kortväggen fanns en maffig öppen spis med en omgärdande spiselkrans i spräcklig marmor. Ett stort fällstativ med en flyttbar whiteboard var uppställd i ena hörnet strax till höger om spisen. Det tomma trägolvet kläddes av en gigantisk Wiltonmatta. Enda möblemanget som var uppställt var ett litet runt bord och två gammaldags tygfåtöljer som var placerade utmed den andra kortväggen.

– Inte så gemytligt, kanske, men de andra rummen är lite hemtrevligare, fortsatte Gjedderberg. Det finns två sovrum, du kan använda vilket du vill. Filtar och rena sänglinnen ska finnas i ena garderoben. Och där borta har du köket. Så det är bara att göra det bekvämt för dig.

Han dinglade med nyckelknippan framför hennes ansikte.

– Varsågod. Vi tar det där med papprena imorgon, som sagt. Jag kommer förbi och knackar på någon gång under dagen, när jag letat upp dem.

– Tack så mycket.

Hon tog emot nycklarna, varvid den reslige mannen tackade för sig och lämnade henne.

Tystnaden blev genast ännu mer påtaglig, när inte ens bruset från vinden och naturen gav sig till känna innanför de rappade väggarna. En sådan enorm kontrast mot lägenheten hemma på Lilla Essingen.

Detta fick henne att tänka på sms:et som hon aldrig hade hunnit få iväg. Kanske bäst att låta Mats få veta att hon kommit fram. Egentligen hade hon lust att ringa, men eftersom Mats hade kvällsskiftet ville hon inte störa honom på jobbet. Följaktligen plockade hon upp mobiltelefonen, knappade sig fram på displayen, och skrev:

Framme i Ledfors nu. Här är tyst och fridfullt som på en kyrkogård. Bor förresten granne med kyrkan. Är ganska trött, ska gå och handla nu. Saknar dig. Puss.

2.

Hon vaknade av att kyrkklockorna dånade alldeles utanför hennes fönster.

Ljudet påminde henne om att det var söndag. Var klockan redan elva? Eller hur dags brukade det ringa till gudstjänst egentligen?

Gjedderberg hade haft ett visst fog för sin förvarning om klockringningen trots allt, så det hade nog inte enbart varit ett uttryck för artigt kallprat. Båda sovrummen vette mot kyrkogården, vilket väl gjorde sitt till att förstärka oljudet. Klocktornet kunde inte stå många meter ifrån fönstret.

Hon drog kudden över huvudet. Hade hon sovit så länge? Visserligen hade hon varit ordentligt trött igår kväll. Hon hade somnat snabbt efter att ha hävt i sig en tallrik fruktyoghurt och müsli, bäddat och borstat tänderna. Men ändå.

Med huvudet fortfarande inbyltat under kudden som barriär mot den aldrig upphörande, rytmiska klangen från klockringningen, sträckte hon ut en hand och letade sig fram till armbandsuret som hon lagt på nattduksbordet. Hon vinklade upp urtavlan och synade den.

Halv tio. Konstaterandet ingav en viss lättnad. Inte för att hon hade några tider att passa, men känslan av att hon skulle ha sovit så länge som till elva utan att vakna hade känts irriterande. Hon var ju ändå här för att jobba. Och tänk om Gjedderberg hade knackat på och hon fortfarande legat och sovit!

Bevisligen hade de tidiga vanor här i Ledfors. Hon gick sällan i kyrkan hemma i Stockholm, så hon hade dålig koll på hur dags högmässorna faktiskt brukade äga rum.

Klockringningen upphörde plötsligt, lika oväntat som den hade väckt henne. Hon föste undan kudden och satte sig sömnigt upp på sängkanten. I tystnaden efter klockornas avslutade sång hördes istället ett betydligt svagare sorl av röster genom fönstret. När hon lutade sig fram och drog undan den vita lintygsgardinen kunde hon i vinkeln ut mot landsvägen, mellan hennes eget hus och kyrkan, skymta hur en lång rad med människor hade samlats utanför kyrkporten, till synes för att delta i gudstjänsten. Rösterna lät vardagligt sorglösa och sorlet lät hemtrevligt. Man behövde uppenbarligen inte bo i en storstad för att hitta gott om människor att omge sig med.

Hon släppte gardinen och lät den falla.

Egentligen var det lite synd att hon inte vaknat ännu tidigare, så att hon hade hunnit vara med på gudstjänsten. Det hade varit ett bra sätt att bekanta sig med samhället, och kanske knyta lite kontakter. Men utan klockringningen och åsynen av alla besökare skulle hon nog inte ens ha kommit på tanken.

Hon funderade ett ögonblick på om det skulle gå att smita in på kyrkkaffet efteråt – om det nu serverades något sådant – men slog snabbt undan tanken. Det skulle kännas som att komma som en snyltgäst om man inte också deltagit i själva högmässan. Istället bestämde hon sig för att äta frukost, gå en promenad för att se sig lite mer omkring, och sedan stanna till på caféet på andra sidan gatan och ta en kopp kaffe. Om det var öppet en söndag, förstås. Men det var ju trots allt sommar, och när allt kom omkring borde det ju vara högsäsong, åtminstone om man fick tro Gjedderberg.

Köket var rymligt och välutrustat. Det mesta av inredningen, inklusive köksluckorna, såg ut att härröra från sjuttiotalet. Elise gissade att det hade genomgått en ordentlig renovering då, en renovering som stått sig ganska bra. Det mesta bar spår av tiden, men allt var helt och funktionellt. Det enda som tycktes vara utbytt sedan dess var kyl och frys, medan spisen däremot var en gammal Husqvarna i klassiskt sjuttiotalsutförande. Efter att ha kokat sin havregrynsgröt kunde hon slå fast att spisen verkade fungera som den skulle.

Miljön kändes perfekt. Eftersom det var den här tidsepoken hon skulle ägna sitt nästa delarbete i avhandlingen åt, var det bara en ren inspirationskälla att själv bo i en miljö som andades samma tid. Det var en detalj som hon inte haft en aning om när hon för några veckor sedan, lotsad via den närmaste turistbyrån, fick kontakt med Gunnar Gjedderberg och bokade boendet. Hon fick se det som en ren bonus.

Efter frukosten klädde hon på sig och gick ut. Himlen var klar, med endast några lätta skyar av moln som löpte som smala stråk över hustaken, men luften var fortfarande sval. Hon fick dra på sig en tunn kofta för att inte frysa.

Efter viss tvehågsenhet över åt vilket håll hon skulle gå valde hon att följa landsvägen tillbaka samma väg som hon kommit från bussen föregående dag, eftersom Ledfors ganska snabbt tog slut åt andra hållet.

Eller började, beroende på vilket håll man kom ifrån.

När hon passerade kyrkan kunde hon höra kyrkorgeln ljuda innanför kyrkporten, men för övrigt var det förvånansvärt tyst i samhället även den här dagen. På håll anade hon också rytmiska smällanden som av någon som piskade en matta. Hon blundade och insöp den friska försommarluften, lät den fylla ut lungorna och hon kunde nästan känna hur det livgivande syret spred sig ut i hennes ådror.

Man kanske borde ha en sommarstuga, tänkte hon. Någonstans att fly Stockholm då och då när staden blev för påträngande. Fast innerst inne visste hon att hon var en storstadsmänniska, och att lugnet och tystheten skulle kunna komma att gå henne på nerverna om hon inte lika ofta fick en dos av storstadsvimmel. Så det kanske fick räcka med det tillfälliga lugnet i Hagaparken, ute på Värmdö, eller någon annan mer lättåtkomlig plats när det väl behövdes.

När hon kom fram till bron som ledde över ån, fick hon åter syn på det gamla fabriksområdet och bestämde sig för att gå över och ta en titt på det. Förutom den slitna fabriksbyggnaden var området på andra sidan ån obebyggt, åtminstone närmast själva fabriken som låg ett femtiotal meter bort.

På sin väg över bron kunde hon inte låta bli att stanna till och kika ned över broräcket på det porlande vattnet som flöt förbi inunder, och på den ljusgröna björkslyn som lummigt kantade dess lopp. Bron var av gammaldags stenvalvstyp, om hon själv fick gissa från mitten av sjuttonhundratalet – kanske rentav från den tid då Ledfors hade inlett sin begynnande storhetsperiod som brukssamhälle.

Hon fortsatte bort till det inhägnade fabriksområdet, kunde konstatera att det var ordentligt förfallet och nedgånget, och att där inte kunde ha pågått någon form av produktiv aktivitet på flera årtionden. Förmodligen var den omgivande inhägnadens huvudsakliga syfte numera att skydda nyfikna besökare, som hon själv, från att komma till skada av nedfallande tegel och andra fallfärdiga element, snarare än att hålla obehöriga borta från privat mark.

Kunde det här rentav vara Höijes gamla industrilokaler? Från början måste de ha blivit uppförda i början av 1900-talet, men så vitt hon kände till hade Gustav Höije faktiskt etablerat sin verksamhet i några av de tidigare nedlagda industriernas säten.

Hon försökte föreställa sig hur det måste ha sett ut under samhällets glansdagar, hur aktiviteten måste ha sprudlat. Längre upp utmed åns lopp hade hon läst att det skulle ligga en gammal kvarn. Den förmodades utgöra samhällets vagga, i likhet med vad som så ofta var fallet i de gamla brukssamhällena, uppkomna i en tidsepok där det forsande vattnet var en av de få naturkrafter som i någon mån var möjliga för människan att tämja. En annan dag skulle hon se om hon inte kunde leta sig dit för att titta på den, mest av allmänhistoriskt intresse.

De mörka fabriksfönstren blickade tillbaka på henne i tomhet. Det fanns något tragiskt med att en från början så stolt byggnad nu bara stod här och förföll. Att den inte ens förtjänade att rivas, och lämna plats för något nytt.

Men vad skulle det vara?

I någon av tätorterna söderut hade den kunnat bli ett kulturcenter, ett lekparadis, en butik, eller vad som helst. Men här? Istället stod den här öde, som ett sorgset monument över en svunnen tid.

Smått imponerad konstaterade hon också att naturen gjorde sitt för att lägga beslag på det som människan en gång tagit ifrån henne. Förutom mossan på taket hade på ett par ställen rankor av sly fått sitt fäste i det sönderfallna bruket mellan väggteglet, så att det såg ut som om de växte direkt ut från väggen.

Hon vände om och gick tillbaka. När hon passerade bron fick hon syn på en pelare, eller staty, som hon inte lagt märke till när hon kom från andra hållet. Den stod vid foten av brofästet och var dold av den prunkande bladgrönskan, vilket troligen var förklaringen till att hon inte sett den när hon passerade bron första gången. Den såg ut nästan som en monolit, i svart sten på en ljus granitsockel, och på den blanka ytan fanns någon form av ingraverad bild och en inskription.

När hon gick fram och skärskådade monoliten såg hon att bilden föreställde ett ansikte i profil. Under bilden proklamerade texten monolitens syfte:

TILL MINNE AV GUSTAV HÖIJE

1940–1982

Nedanför detta, i betydligt mindre typsnitt, stod en lång rad med efternamn; Familjen Eng, Familjen Olofsson, Familjen Furuberg, och så vidare.

En minnessten helt enkelt, uppförd till minne av Ledfors store man. Åtminstone en av dem, kanske den siste.

Hon plockade upp mobiltelefonen och tog ett kort på stenen. Det blev en bra bild, där de nedhängande björklöven framträdde som en mjuk ram kring de skarpa linjerna. Kanske något hon kunde använda i avhandlingen?

Efter en kort promenad som ledde henne vidare utmed landsvägen fram till samhällets slut, inte särskilt långt ifrån busshållplatsen, vände hon och gick tillbaka mot caféet. Kaffesuget började ge sig till känna, och hon hoppades innerligt att det lilla caféet skulle ha hunnit öppna. Klockan var halv elva, men hon insåg att kanske även caféägaren befann sig på gudstjänsten, som troligen fortfarande höll på, om hon skulle tro lugnet som rådde i byn.

Till hennes glädje, och lite förvåning, visade det sig vara öppet. Skylten på dörren kungjorde att det öppnade klockan tio alla dagar. En ensam skåpbil stod på parkeringen utanför, och när Elise klev in höll en lika ensam kund i arbetskläder på att avsluta sitt kaffe.

Bakom den korta